Akademiska synpunkter

Före valet talades det mycket om hur de sociala medierna skulle göra sitt inträde i politiken i och med valet 2010. Facebook tycks verkligen ha spelat roll som en plats för privatpersoner att offentliggöra sina ställningstaganden, som t.ex. att överhuvudtaget rösta, vad man röstar på och att man tänker demonstrera mot Sverigedeokraterna. Statsvetaren Henrik Oscarsson ser en möjlighet för sådana grupper att nå verkligt inflytande över valet , men just nu får det nog sägas vara science fiction. Valet 2010 tycks dock snarare vara valet då de etablerade partierna inte lyckades använda de sociala medierna fullt ut, huvudsakligen för att man försökte använda dem för envägskommunikation. På sin höjd kan de ha fungerat för att mobilisera de egna aktivisterna, ungefär om affischerna lär göra. 2010 var också valet som Piratpartiet förlorade. Integritetsfrågorna var uppenbarligen inte viktiga nog för att komma in i Sveriges riksdag. Eller så var de sociala medierna inte tillräckliga för att få ut...

Vad Sverigedemokraterna kommer att göra i riksdagen vet vi inte (även om vi kan gissa). Däremot vet vi att Sverige har förändrats genom valet 2010, och att flera av de förändringar som kommer nu har varit på väg sedan länge. Folkhemmets statsbärande socialdemokratiska parti som en gång var närmast sammanvuxet med så väl staten som folkrörelserna fortsätter sin politiska nedgång. Det handlar inte om Mona Sahlin som person. Socialdemokraternas valresultat har med några få undantag blivit allt sämre val för val de senaste 40 åren . I årets val gjorde de inte ens anspråk på att kunna bilda regerings själva. Samtidigt har Moderaterna etablerat sig som alternativ regeringsledare. Regeringen Reinfeldt är redan den borgerliga regering som har suttit längst sedan mellankrigstiden och framstod i valet som mer regeringsduglig än det s-ledda alternativet. Samtidigt kan det nog vara symptomatiskt för den tid vi går in i att vi några dagar efter valet fortfarande inte vet hur regeringen kommer att s...

För den som undrar varför kulturpolitiken inte har blivit någon stor valfråga har Adam Svanell skrivit en bra artikel i tidskriften Fokus. . Jag måste erkänna att jag när han intervjuade mig funderade en del på vad han skulle göra av det här, men det här blev ju väldigt bra och han ger en mycket god beskrivning av problematiken.

”Med andra ord: moderna demokratier är i allt väsentligt partidemokratier. Borde då inte detta tämligen okontroversiella faktum reflekteras i den samhällsvetenskapliga forskningen om politik och demokrati? Borde man inte förvänta sig att en stor del av forskningsproduktionen vid våra samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer ägnade sig just åt partiorganisationerna? Spridda svenska studier finns givetvis, men det sammantagna intrycket kvarstår: Givet partiernas centrala roll i moderna politiska system, utgör de ett styvmoderligt behandlat område inom svensk samhällsvetenskap.” Med den självkritiken inleder gästredaktörerna Douglas Brommesson och Gissur Ó Erlingsson Statsvetenskaplig tidskrifts temanummer om de svenska partierna. Henrik Oscarsson går så långt som att kalla detta ointresse för ”snudd på tjänstefel”. Problemet är som jag ser det att det finns en rimlig bild av utvecklingen men att forskningen i viss utsträckning har tagit den för given och att den därför inte alltid är unde...

Tendensen att värdera forskning - och inte minst enskilda forskare - utifrån publikationsmängd i facktidskrifter och hur ofta man citeras där blir allt starkare. Räknandet med sådana siffror, bibliometrin, är på god väg att börja behandlas som egen vetenskap. Dagens Sydsvenskan innehåller en utmärkt debattartikel som belyser problemen med detta. Ett av de i mitt tycke allvarligaste problemen med bibliometri som modell för medelstilldelning och tjänstetillsättning är egentligen ganska enkelt: "De bibliometriska metoderna tenderar dessutom att belöna forskning som redan har stora resurser och som är följsam mot rådande trender. Bibliometrisk styrning är därför ett [...] för konservatism snarare än nytänkande och innovation." Man blir, åtminstone till en början, mer citerad om man deltar i en existerande diskussion än om man kommer med någonting nytt eller ovanligt. Ett annat argument, som inte tas upp i artikeln, är att det lönar sig allt sämre att förmedla kunskap på ett sätt...

Professorn i historiebruk Peter Aronsson bloggar om EU:s homogenisering av lagstiftning rörande historieskrivningen kring folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten : Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år. [...] I Lettland kan man få 3 månader i fängelse om man skriver att Sovjet befriade landet 1944. Ett förslag på en lag i Ryssland som ger 5 månaders straff om man inte påstår motsatsen. Hur ska den rätta tolkningen av de svenska plundringarna under Trettioåriga kriget, eller över de kollektiva steglingarna av edsbrytande civilbefolkning under Skånska kriget se ut för att undvika rättslig påföljd? Det räcker inte att mäta handlingarna mot den tidens krigslagar utan det ska nu ske mot moderna uppfattningar av vad som konstituerar ett krigsbr...