söndag, juli 20, 2008

20 juli 1944 och det öppna samhället

Idag är det 64 år sedan den misslyckade statskuppen mot Adolf Hitler. Imorgon är det 64 år sedan den slogs ned. För en tid trodde man bl.a. i arméhögkvarteret i Berlin att mordförsöket mot Hitler hade lyckats. Man tillsatte en ny regering och en ny statschef (med den monarkistiska titeln riksföreståndare). Genom Operation Valkyrie tog man kontroll över bl.a. Paris och Berlin och arresterade SS-oficérer och andra ledande nazister.

Vad som fascinerar mig med den här historien är inte bara de alternativhistoriska aspekterna av vad som hade kunnat hända, utan framförallt de inblandade och deras motivationer. Ett kuppförsök mot Hitler är någonting som idag framstår som moraliskt okomplicerat även för oss som i de flesta fall tar avstånd ifrån kupper och attentat som politiska metoder. Många av attentatsmännen hade dock tidigare varit av den uppfattningen att deras militära roll inte tillät dem att delata i det politiska livet i en demokrati eller ifrågasätta sina överordnades beslut.

Detta sätter fokus på frågan om när man har rätt att ta till våld, men framförallt på när man är skyldig att protestera mot staten. Vårt samhälle sätter ribban betydligt lägre. Demokratin bygger på en konstant levande diskussion. För många av männen bakom attentatet 20 juli var illojalitet mot de överordnade konsekvensen av en extrem situation. Det var först i den extrema situationen i Tyskland under sent tretiotal och tidigt fyrtiotal som de ansåg att plikten kallade dem att ingripa.

Merparten av de här personerna var strängt konservativa. Många var högre officerer Många också medlemmar av den traditionella preussiska militäradeln. Många hade också varit verksamma i mellankrigstidens radikalkonservativa kretsar. Flera var också troende katoliker. Trots en tydligt militaristisk grundsyn handlade det alltså om människor som tänkte i termer av samvete och principer. Detta skiljer dem tydligt från dem som blint underkastade sig nazismen.

Därmed blir detta en fråga om moraliskt ansvar. Faktum är samtidigt att Tredje Rikets arméer i stor utsträckning drevs av personer som privat var mer eller mindre antinazister. Personer som Rommel, Canaris, von Stülpnagel eller von Rundstedt möjliggjorde de tyska segrarna samtidigt som de ogillade och föraktade regimen. Tredje Rikets armé är något av ett extremfall eftersom den länge var något av en stat i staten, men det det hör knappast till undantagen att auktoritära och totalitära regimer vilar på delvis kritiska underlydandes arbete i statsförvaltning och militär.

Hannah Arendts iakttagelse om den banala ondskan är inte ogrundad. Däremot är verkliga fall sällan så enkla. Det som skiljer historiens skurkar från dess hjältar är ofta just insikten om när det är rätt att handla och hur. En av de stora fördelarna med ett öppet samhälle är dess förmåga att möjliggöra kritik och meningsmotsägelser inom ramarna för fredlig diskussion. På den punkten skiljer vi oss från de ideal som i tyska armén härrörde från Kejsarriket - till det bättre - men det hindrar inte att det mod och den integritet som uppvisades för 64 år sedan förtjänar att beundras, eller att detta är dygder som behövs oavsett samhällsform.

onsdag, juli 09, 2008

FRA och säkerhetspolitiken

Läser i morgonens SvD att det egentliga motivet bakom FRA-lagen är att man vill signalspana på internettraffiken med Ryssland. I alla hast kan man dra vissa slutsatser.

Tydligen är Sveriges geografiska läge i Rysslands närhet fortfarande avgörande (eftersom rysk Internettraffik förmedlas via Sverige.

Svensk säkerhetspolitik fokuserar helt på att ha någonting att ge Västmakterna i internationella samarbeten. Detta är det gemensamma draget för FRA-lagen och satsningarna på insatsstyrkan Nordic Battlegroup som utgör fokus för resten av försvarssatsningarna.

Lagförslaget har beretts i första hand med säkerhetspolitiska hänsyn i åtanke medan andra hänsyn (t.ex. personlig integritet och rättssäkerhet för medborgarna) har getts lägre prioritet i detta sammanhang. Till att börja med säger detta en del om hur förslag bereds i regeringskansliet. Det säger också en del om hur viktigt regeringen uppenbarligen anser att det är att ha någonting att ge i internationella säkerhetspolitiska sammanhang.

Kanske är det så att det vi borde diskutera är neutralitetspolitiken. En gång i tiden satsade vi på ha ett ordentligt territorialförsvar att falla tillbaka på och samtidigt samarbeta med NATO. Idag samarbetar vi fortfarande med Väst mot bland annat Ryssland. Vi saknar dock territorialförsvar men har fortfarande inga garrantier för hjälp i händelse av att läget skulle förvärras (vilket antagligen innebär något annat nu än för tjugo år sedan). Min tolkning är att vår beredskap är allt annat än god.

tisdag, juli 01, 2008

Anonymitet, frihet och litteratur

Vad är det som är gemensamt för Jonathan Swift, Charlotte Brontë, Nikanor Teratologen och en stor del av Sveriges bloggare? De är alla anonymt publicerade.

Att anonymiteten på nätet av många uppfattas som ett problem kan inte gärna ha undgått någon i dessa dagar. Man föreställer sig att den utgör ett hot mot den fria debatten och sänker kvaliteten i inläggen. Ändå är författande under pseudonym åtminstone lika gammalt som litteraturen. Det som är nytt är i själva verket den signerade texten.

Även sedan idén om den personligen namngivne författaren etablerades som norm har publicering under pseudonym emellertid varit vanligt. Detta framgår inte minst när Fabian Kastener recenserar John Mullans Anonymity: A Secret History of English Literature i Svenska Dagbladet.

Under sexton-, sjutton-, och artonhundratalet var yttrandefriheten tveksam eller ickeexisterande i Europa. Alltså var regimkritiker tvungna att förbli anonyma. Mullan pekar emellertid även på andra skäl. Blygsamhet är ett sådant, inte minst i form av den blygsamhet man väntade sig av kvinnliga författare. Att de skrev behövde inte vara illa, i synnerhet inte som hobby, men de skulle helst inte synas för mycket i offentligheten, och framförallt inte tjäna stora pengar på sitt skrivande.

Paradoxalt nog tycks fåfänga vara ett av de andra skälen. När man tänker på det blir det rätt begripligt. Känslan av att veta att man blir beundrad för sitt verk och samtidigt hålla på hemligheten. Sedan är det naturligtvis det där med risktagandet: man slipper stå för det om man misslyckas med att skriva någonting bra.

Länge var skrivandet under pseudonym så utbrett att det spekulerades även kring författare som bevisligen existerade. Shakespear är det kanske mest kända exemplet på en person som fått sitt författarskap som ifrågasats. Många har under historiens lopp tvivlat på att en skådespelare av enkelt ursprung verkligen kunde skriva det som han skrivit och letat efter andra författare i kulisserna.

Mullen, eller möjligen Kaster, missar emellertid pseudonymskrivandets utveckling på nätet. Kastner avslutar rent av med att "det i dagens mediesamhälle inte längre är möjligt för en författare att låta texten tala för sig själv. Inte om hon vill bli läst. Publiken kräver ett ansikte på författaren, som ett slags genväg till förståelsen av verket."

Kanske är det dock inte främst konsumenterna som kräver ett ansikte, utan just mediaklimatet. Det är tydligt att många verkligen är upprörda och oroade över anonymiteten på nätet. Och då tänker jag inte enbart på den estländska journalistutbildade socialdemokrat som lyckats övertyga Europaparlamentets kulturutskott om att man borde avkräva bloggare registrering, namn och bild, ett förslag som faktiskt går längre än presskontrollen i de flesta europeiska länder i mitten av artonhundratalet. Inte minst så är det där med bild ett helt nytt fenomen, och antagligen ett ganska tidstypiskt sådant, någon form av kontrollkänsla som uppenbarligen är väldigt viktig för en del.

Man kan också se relevanta skillnader mellan att skriva anonymt och att skriva under pseudonym. Det är verkligen möjligt att (metaforiskt talat) få en bild av och bygga upp ett förtroende för en person på basis av det som personen skriver. Det kan till och med vara så att den bilden är ärligare och djupare än den man kan få genom att träffa och bli ytligt bekant med personen. Man avslöjar andra sidor av sig själv i text, i synnerhet om texten är bra.

Naturligtvis är detta också en del av problemet. En del människor blir otrevligare när de inte tror att de blir igenkända. Andra, inte minst tonåringar tror jag, farligt avslöjande. Den ansvarslöshetskänsla som anonymiteten kan ge kan vara oerhört förförisk. Den har alltid varit en del av lockelsen med stora städer. Nu är det emellertid möjligt att den tekniska utvecklingen gör detta till ett passerat stadium. Den retroaktiva avanonymiseringen är antagligen en av många saker som oroar människor just nu.

Å andra sidan kan även nätets pseudonymer vara en del av framtiden. Ju större del av sin tid man tillbringar med en pseudonym, desto viktigare blir pseudonymens anseende. Det går också att spåra människor om de begår förtal eller andra brott på Internet Det är inte ens särskilt svårt. Att anonymiteten missbrukas av några få är heller inget argument för att förneka allmänheten rätten till den.