onsdag, november 29, 2006

Gärningsmänn blir offer i modern historia

Historikern Kim Salomon diskuterar europeisk minneskultur i gårdagens understreckare. För en gångs skull är det författarens egen avslutande reflektion som är det intressantaste i texten:

Behovet av identitetsbärande berättelser sätter således djupa avtryck i dagens minneskultur. Inte minst har offerrollen blivit central. Till och med andra världskrigets tyskar förvandlas i aktuella studier från förövare till offer för flygbombningar och folkomflyttningar. Men det nya millenniets olika och ibland konkurrerande identiteter leder också till politisk och ideologisk vilsenhet som i sin tur utgör en källa till brytningar i nationella och kulturella livsstilar. Konflikter inom EU liksom främlingsfientlighet är tydliga vittnesbörd. Det europeiska gemenskapsprojektet, som tog form för att förhindra ett nytt världskrig, möter motstånd. Minnen relaterar till erfarenheter men kan förstås inte frikopplas från historien. De kräver referenser till det förflutna och därmed uppstår problem. Vems historia och skriven för vem? Det pågår ständiga förhandlingar om tolkningsföreträde. I virrvarret av olika identitetsbärande berättelser florerar förstås myter. Berättelserna anknyter till historia, men enligt Winter marginaliseras historikerna eller rättare sagt den professionella sakkunskapen. Intresset för historia har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Historieforskarna rider förvisso på popularitetsvågen, men de är ofta åskådare och sällan trendsättare. Marknadsledande är i stället populärkulturens aktörer, filmregissörer, tv-producenter, journalister och författare. Branschen är lukrativ och många är där för pengarna.
Enligt Winter tar historieforskarna inte utmaningen från populärkulturen på allvar. De går sällan i dialog med den breda publiken utan hänvänder sig i stället till studenter och kollegor. Han anser att historikernas defensiva hållningar öppnar fältet för klåpare som är ointresserade av aktuell forskning och nya perspektiv. Forskarvärldens bortstötning av populärhistorien leder till att historia som en akademisk disciplin isoleras från minneskulturen som i sin tur tenderar att bli en sysselsättning för lekmän. Enligt Winter ser historikerna den populärhistoriska genren som ett riskprojekt eftersom denna genre äventyrar deras vetenskapliga status. Men han betonar utifrån sitt amerikanska perspektiv att expansionsmöjligheterna finns inom populärkulturen och inte inom akademin. Frågan är emellertid om genren behöver historiker. Det finns förstås åtskilliga förträffliga tv-program och böcker i den populärhistoriska genren, men de är för ofta oreflekterande och okritiska, ibland också likgiltiga och betydelselösa. Underhållning har hög prioritet och publiken betraktas som naiva turister i det förflutna. Populärhistorien ger därmed spelrum för medveten eller omedveten manipulering av fakta och perspektiv, vilket i sin tur underlättar politisk och ideologisk manövrering i minneskulturen. Det vore förmätet att tro att historiker kan rätta till missförhållandena, men kanske borde de oftare liksom rörmokare rycka ut akut, när det håller på att svämma över.

fredag, november 24, 2006

Föryngring på universiteten

Sverige har världens äldsta studenter. Ändå känns det när jag undervisar som att de är mycket yngre än någon undervisningsgrupp jag själv deltagit i som student. Det uppenbara skälet är naturligtvis att det är jag som har blivit äldre. Så är det naturligtvis. När jag tänker närmare på saken finns det emellertid fler orsaker.

Sveriges regering ägnar sig samtidigt åt att försöka föryngra studentpopulationen och åt att möjliggöra någonting man kallar livslångt lärande. Båda syftena är behjärtansvärda. Det finns helt klart ett ekonomiskt problem i att svenska ungdomar väntar längre än andra med att realisera sig själva som produktiva medlemmar av samhället (givet att en universitetsutbildning faktiskt bidrar till det). Livslångt lärande är å andra sidan något som på en gång ligger i linje med bildningstanken och är mer angeläget än någonsin i ett föränderligt samhälle som vårt.

Det måste helt enkelt vara möjligt att komma tillbaka till universitetsvärden och fördjupa sina kunskaper inom olika områden, antingen därför att man befinner sig i yrkesmässigt behov av det, eller därför att man rent mognadsmässigt har blivit redo för det. Livslångt lärande kan inte gärna betyda att alla skall tillbringa hela livet på ett universitet. En stigande bildningsnivå i samhället är ett eftersträvansvärt mål. Men detta är knappast lösningen.

Ett skäl till att jag upplever mina nuvarande studenter som yngre än vad mina egna studiekamrater kan vara att jag bytt universitet. De ämnen jag läste på Stockholms universitet var upplagda som fristående terminslånga kurser. De studenter jag undervisar på Linköpings universitet läser vid fleråriga program. Det säger sig självt att människor som redan har ett liv hellre väljer att läsa enstaka kurser på ett universitet i en stad där de redan bor än mångåriga utbildningar i städer de måste flytta till. Det bor som bekant fler människor i Stockholm.

Själv började jag universitetet direkt efter gymnasiet. Plötsligt befann jag mig i en utbildningsmiljö som byggde på att man tog eget ansvar och som blandade människor av skiftande ålder och med olika livserfarenheter. Medelåldern var givetvis rätt låg även där. Skillnaden var snarare att jag plötsligt befann mig i en miljö dominerad av något så när vuxna människor.

Den nuvarande trenden går bort ifrån sådana miljöer. Undervisningen blir allt mer styrd. Studentorganisationerna kräver ständigt mer undervisningstid och de studenter man undervisar vill ha mer och mer ordnat för sig i förväg. Nya pedagogiska metoder (inte alla men de flesta av de som propageras för av de universitetspedagogiska enheterna) gör anspråk på att möjliggöra ökad studentaktivitet (eller ”elevaktivitet” som det ofta heter numera) men kräver också att studenterna i högre grad studerar med samma metoder. Idealet tycks vara en gymnasial miljö där stora delar av arbetet utförs av studenter i grupp, där lärarstödet är omfattande och där undervisningen hela tiden anpassas efter de typiska studenternas (dvs. majoritetens) förutsättningar. Det enda som gör att denna vision inte redan nu är fullt genomförd tycks vara bristen på ekonomiska resurser.

Det är inte svårt att se hur en sådan miljö skulle kunna effektivisera examinationsfrekvenserna. Det är heller inte svårt att se hur studenter som kommer direkt från gymnasiet skulle kunna känna sig mera hemma i den. Däremot är det svårt att se hur någon annan skulle kunna göra det. Om jag själv skulle vilja komplettera mina kunskaper inom något område hade det kunnat tyckas naturligt att ta en universitetskurs i det. Mina förutsättningar inom de flesta områden jag är intresserad av är emellertid rätt annorlunda från genomsnittsstudentens och jag har rätt svårt att se mig själv sitta och göra grupparbeten tillsammans med tjugoåringar som inte vill använda annan litteratur än den som står på listan. Jag är inte emot grupparbeten, men jag vill inte blunda för att det är en metod, som liksom alla andra, är behäftad med vissa problem som måste hanteras. Mina förutsättningar må vara speciella, men i grunden tror jag faktiskt att samma sak gäller för de flesta människor som redan haft något så när kvalificerade uppgifter i samhället.

Om målet är att skapa ett universitet som möjliggör lärande för människor med olika bakgrund kan man inte vänta sig att det skall gå att stöpa alla i en och samma form eller att alla skall göra allt på samma sätt. Om målet är att fostra ansvarsfulla mogna medborgare är det en ren fördel om de under utbildningen får ta eget ansvar och blandas med människor som inte anpassar sig efter deras behov. Om utbildningen går ut på att med minsta möjliga besvär driva så många människor som möjligt genom den samtidigt som alla problem skylls på för små ekonomiska resurser – då har vi en motsättning.

torsdag, november 23, 2006

Grundlagen II

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd
skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.
Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till
hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social
omsorg och trygghet.

Det allmänna skall främja en hållbar utveckling som leder till
en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir
vägledande inom samhällets alla områden samt värna den
enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna skall verka
för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och
jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka
diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös
tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller
annan omständighet som gäller den enskilde som person.

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att
behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas.


RF 2§

Grundlagen

Själv hinner jag inte blogga så mycket för närvarande. Appropå spekulationerna kring grundlagsförändringar passar jag dock på att länka till Jonas Morians kommentar till omstrukturering av YGL och TF. Rimliga synpunkter.

tisdag, november 14, 2006

Forskningspolitik

Jag har tidigare skrivit att jag väntar på att få reda på vad regeringen tänkt göra för universiteten. Något forskningspolitiskt program hörde vi aldrig talas om under valrörelsen. Jag har heller inte hört talas om något efter valet.

Ulf Sandström noterar att alliansen före valet lovade två nya miljarder till forskningen men att man hittills bara tillfört 800 miljoner till fakultetsanslagen. Nedläggningen av arbetslivsinstitutet innebär 1,5 miljarder mindre till samhälssvetenskaplig forskning, pengar som inte överförts till universiteten utan utgör en ren besparing. Ytterligare besparingar på 600 miljoner har aviserats gällande FOI före nästa val.

Jag har redan konstaterat att det inte räcker med mer pengar för att regeringen skall kunna sägas ha en fungerande forsknings- och universitetspolitik. Nu verkar man satsa på mindre pengar och har fortfarande inga politiska förslag. Vad tycker egentligen Lejonborg om Bolognaprocessen? Hur anser han att pengar skall fördelas mellan universitet och forskningsråd? Bör den akademiska friheten stärkas? Den strategiska forskningen effektiviseras? Privat forskningsstöd underlättas? Vi väntar.

För övrigt skall det även bli intressant att se vad som händer med kulturpolitiken.

måndag, november 13, 2006

Etnos och relegio

Nyligen blev jag ombedd att hålla en föreläsning om intersektionen mellan de två kategorierna etnicitet och religion. I dagens offentliga debatt behandlas de ofta som om de vore om inte synonyma så åtminstone näraliggande. Muslimer betraktas till exempel ofta som om de närmast vore något slags etnisk kategori. I Bosnien-Hercegovina var de till och med det under en period relativt nyligen (dock inte längre eftersom bosniaker numera är en etno-lingvisitsikt definierad grupp). Själv har jag å andra sidan ofta agerat som om de båda kategorierna var helt orelaterade. Även det är å andra sidan rätt vanligt idag, något man till exempel märker av när vita européer ägnar sig åt New Age och inbillar sig att de utövar indianreligion eller buddhism (gärna samtidigt). Ändå händer det att folk talar om etnisk religion ungefär som de talar om etnisk mat eller etnomusik. Religion å andra sidan kommer av latinets religio som betyder bindning. Religion är med andra ord rent språkligt sätt närmast en synonym till arabiskans islam, underkastelse. I grunden handlar det om människans relation till det översinnliga.

Tesen att andra folkgrupper är etniska men inte den egna är i själva verket mycket gammal och inte helt främmande för ordets ursprung. Termen ethnos är grekisk och tillämpades i första hand på barbariska folkslag. I statsvetenskapen använder man fortfarande de grekiska termerna ethnos och demos som ett motsatspar. Båda betyder folk. På latin brukar ethnos översättas med gens, ett ord som lämpligen översätts med stam eller släkt. De juliska, claudiska och corneliska ätterna var alla exempel på gens. Det var å andra sidan också de omgivande italiska folkslagen och de senare invandrade germanerna. Det romerska folket var emellertid inte någon gens utan populus romanum, i första hand en politisk samanslutning. Det här synsättet har tydliga paralleller i amerikansk självbild. Sammansättningar som Italian American och African American antyder att det första ledet handlar om ursprung och härstamning. Det andra ledet däremot handlar om politisk lojalitet. Det är betecknande att man kan bli amerikan på två sätt: dels genom att födas där och dels genom att svära Oath of Allegiance och därmed avsvärja sig inte sitt kulturella och geografiska ursprung utan sin politiska lojalitet mot ”utländska potentater”.

I verkligheten är etnicitet naturligtvis ofta politiskt. Vi lever själva i ett etniskt samhälle. Det kan inte råda någon tvekan om att svenskhet i allmänhet definieras utifrån härstamning från Sverige. Det finns emellertid även andra markörer och egentligen ingenting som tyder på att den etniska gruppens faktiska samhörighet skulle vara av någon större betydelse. Etniska grupper är således föreställda gemenskaper. I min avhandling definierar jag etnicitet som följer:

An imagined commun­ity sharing a collective proper name, a myth of common ancestry, shared historical memories, one or more differencing elem­ents of common culture, an association with a specific ‘homeland’ and a sense of solidarity for significant sectors of the population. (vilket i sin tur är en vidareutveckling av Smiths definition).

Religion har således med etnicitet att göra. Åtminstone ibland. Kategorier som religion, nationalitet och etnisk tillhörighet glider samman. När muslimska kvinnor bär slöja i västerländska samhällen kan den betraktas som en utmaning mot detta samhälles självuppfattning om sitt förhållande till religionen. Det kan också uppfattas som något främmande i etnisk mening. Dessa uppfattningar är inte helt åtskilda. Det torde ha framgått att jag uppfattar att svenskhet och religion tycks nära kopplade i det allmänna medvetandet. En gång var det självklart omöjligt att vara svensk utan att samtidigt vara lutheran. Idag förefaller det snarare som att en del människor uppfattar allvarligt menad religiös tro som någonting som per definition är osvenskt.

Eumeswil

Höstens stora läsupplevelse så här långt har varit Ernst Jüngers Eumeswil. Det är inte någon helt upplyftande läsning. Det är knappt att man kan kalla det en roman. Snarare handlar det om ett slags historiefilosofisk essä som hjälpligt inrymts i romanformen. Jämför man med Heiliopolis, som verkligen är en roman och som han skrev kort efter andra världskriget framstår den som desillusionerad. Helopolis hade fortfarande stort utrymme för hopp. Den rymmer en väg ut ur samtidends politiska irrgångar. Inte ens dessa irrgångar är särskilt negativt beskrivna. Udden är i själva verket riktad främst mot ena sidan (som har många sidor gemensam med nazisterna, och kanske framförallt med SS).

I Eumeswil har han inte särskilt mycket positivt att säga om världen. I inställning påminner han nu närmast om Spengler. Spelplatsen är statsstaten Eumeswil någon gång i en avlägsen framtid där även Heliopolis tillhör en avlägsen historia. Världsrikenas tid är förbi och jorden återigen uppdelad. Vad som får mig att tänka på Spengler är att själva historien tycks vara avslutad. Skaparkraften har lämnat människorna och verkligheten bleknat. Människorna är inte längre förmögna till några stordåd och de politiska skillnaderna saknar helt ideologiskt djup och i praktiken värdemässigt intresse.

Huvudpersonen är en historiker som gått i diktaturens tjänst men inte som tjänare utan som iakttagare i maktens innersta boning. Huvuddelen av berättelsen utgörs av hans reflexioner över det han ser. Det intressantaste inslaget i boken är emellertid hans själv: den objektive historikern som exempel på en människotyp som kan överleva en samtid där det inte längre är möjligt att ta parti: anarken, den fundamentalt oberoende individen, som man får förmoda röner en del av hur författaren själv kommit att förhålla sig till sin omgivning.

Kärleken är anarkisk, inte äktenskapet. Krigaren är anarkisk, inte soldaten. Dråpet är anarkiskt, inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus. Eftersom det anarkiska faktiskt är det normala, är det finnandes också i Paulus, och bryter stundom mäktigt fram ur honom. Det rör sig inte om motsatser utan om avsatser. Världshistorien hålls i rörelse av anarkin. Summa summarum: Den fria människan är anarkisk, inte anarkisten.

onsdag, november 01, 2006

Från Kanossa till Bologna

De lärdas republik har alltid varit någonting som oftare refererats till i festtal än i politisk diskussion. Ändå har universiteten en gång i tiden varit organiserade på ett sätt som gjorde denna beskrivning rimlig. Universiteten har varit korporationer med egna rättssystem och politisk representation. Jag mins en gång när jag var på rundvandring på universitetet i Köpenhamn. Vi fick inte bara se konsistorietrum och bibliotek. Vi besökte också den tämligen mörka underjordiska fängelsehåla där man en gång i tiden spärrade in studenter som bröt mot reglerna. Universitetet var i fullaste mening en stat i staten.

I Storbritannien hade universiteten så sent som i början av 1900-talet representation i underhuset. Den brittiske premiärministern William Gladstone representerade i decennier inte City of Oxford utan Corporation of Oxford, en valkrets som inte bestod av stadens innevånare utan av universitetets alumner, som tillsammans sände en MP till Westminster. Den siste brittiske universitetsparlamentarikern representerade University of Belfast i Nordirlands regionala parlament och försvann med detta när Margret Thatcher införde centralt styre där.

I Sverige var det en gång professorerna som hade medborgerliga rättigheter i de lärdas republik. Fram till ståndsriksdagens upplösning var de representerade i riksdagens prästerstånd (vilket onekligen har en del att säga om universitetets plats i samhället). Numera är istället regeringen representerad i universitetens styrelser. Även om regeringen nu aviserat att det skall bli ett slut på detta verkar det långt ifrån självklart att universiteten kommer att få tillbaka sådana rättigheter som att välja sina egna rektorer.

Till skillnad från katolska kyrkan har universiteten aldrig tvingat några tyska eller romerska kejsare krypa på sina bara knän till Kanossa. Ändå har människor med bas i universitetetsväsendet dock återkommande gjort sig hörda som oberoende röster i samhället. Den franske sociologen Pierre Bourdieus forskning kring universitetens interna makthierarkier tas i Sverige ofta som intäkt för att kritisera dessa. Själv tycks Bourdieu dock alltid ha varit övertygad om att universitetens maktposition i samhället är en nödvändighet för att intellektuella skall kunna använda dem som bas för att delta i samhällsdebatten. Det senare är i sig en nödvändighet i det pluralistiska samhälle som vuxit fram de senaste århundradena.

Nu är allt detta hotat. Dagens svenska universitetsprofessorer deltar sällan på ett kritiskt sätt i samhällsdebatten. De tycks alltför upptagna av att söka pengar till sitt nästa forskningsprojekt eller undvika att förorätta sina överordnade. Universiteten är på väg att förvandlats från oberoende republik till en olycklig blandning av statlig myndighet och kommersiellt företag. Det här är inte ens ett problem främst med tanke på de akademiker som väljer att inte extraknäcka som debattörer. Visserligen behövs de i det offentliga samtalet. Men vi behöver också reguljär forskning som bedrivs utan nervösa ögonkast på vad som för närvarande är politiskt korrekt. Forskningen måste kunna gå före samhällsutvecklingen inte bara hänga den i hasorna. Detta gäller inte minst forskningen inom de ämnen där resultaten är mer synliga än forskarnas åsikter, ämnen som medicin och systemvetenskap.

Det är inte så att jag önskar mig fängelsehålorna tillbaka (även om man som lärare kanske gjort det en eller annan gång). Vi behöver emellertid inte heller fler statliga myndigheter eller följsamma akademiker. Däremot vore ett genuint akademiskt oberoende guld värt, och då kanske inte främst för lärare och studenter utan för det samhälle som omger oss.

Läsning

Läste nyligen klart Eumeswil och har nu även lagt Spieltrieb åt sidan. Båda ypperligt rekommendabla böcker, både som litteratur och som samtidsskildringar. Nästa bok på listan tycks vara Atlas Shrugged, något som inte minst förvånar mig själv. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i författarinnans filosofi ”objektivismen”. De kunskaper jag har om denna härrör å andra sidan från människor som har varit helt frälsta på den, eller som talat nedlåtande om människor som varit frälsta på den. Mitt intryck torde alltså vara besläktat med det jag har av Jehovas vittnen (och faktiskt inte helt olikt detta). Eftersom jag själv är både troende och i allt väsentligt antimodernist kan det knappast förvåna att jag känner ett visst avstånd till denna materialistiska, individualistiska och modernistiska världssyn. En del spridda kommentarer från Sophia Blomqvist har dock väckt visst intresse för texten. Tillräckligt för att jag ska sätta mig ner och läsa den.