Akademiska synpunkter

Som läsaren säkert redan har noterat ( jfr. tidigare inlägg ) uppfattar jag Francis Fukuyamas T he End of History and the Last Man    som en tämligen missförstådd bok. Fukuyamas diskussion kring tanken att världshistorien har en riktning har många poänger och är på många sätt fortfarande intressant läsning. Samtidigt är boken kanske ännu mer intressant på grund av sina misstag. Här finns nämligen också ett par stora problem. I efterhand är de lätt att konstatera att Fukuyama i början av 1990-talet såg onödigt positivt på den omedelbara framtiden. Han tycks ha uppfattat den demokratiska utvecklingen i större delen av världen - och kanske i synnerhet i Ryssland och Kina - som mer eller mindre given. Hans idéer har också kommit att förknippas med den amerikanska nykonservativa utrikespolitikens övertro på möjligheten att med hjälp av militärt våld införa demokrati på olika håll i världen. Ironiskt nog borde Fukuyama, att döma av hans egna resonemang i boken, ha varit bättre rus...

" Många ojar sig över att nationens rykte i världen solkas. Jag är mer oroad över Akademiens renommé som mecenat. I Sverige är nästan alla kulturpengar statliga. Svenska Akademien är, förutom Författarfonden, den enda större institution som är bortom politisk kontroll. Den understödjer konstnärskap utan att ta hänsyn till litterära trender och ideologiska – eller nuförtiden: antiintellektuellt aktivistiska – vindar." För en gångs skull håller jag helt med Åsa Linderborg. Svenska akademien är kanske inte helt immun mot tidens svängningar, men med all sin långsamhet - och bland annat just på grund av sin långsamhet - är den en av de mycket få verkligt oberoende institutionerna i svenskt kulturliv. Den har en betydande potential för eftertanke, en potential som den tyvärr inte verkar ha använt i sitt eget agerande de senaste åren. När Akademien grundades av Gustav III var den en meritokratisk institution i en post-feodal värld. Akademiledamöterna skulle väljas på grun...