Akademiska synpunkter

År 2014 kommer sannolikt inte att bli ihågkommet som något ljust år för Europa. 2014 är året då Ryssland återinförde annekteringen av landområden som en del av det internationella spelet i ett Europa där det knappast förekommit sedan 1940-talet. Läget har över lag blivit allt mer spänt, med tydliga paralleller till kalla kriget. Samtidigt reser unga "radikaler" från västländer till Mellanöstern för att ansluta sig till det nyutropade "kalifatets" styrkor, ett "kalifat" vars intolerans redan nu överträffar de flesta av de historiska härskarna i ett område som har sett både civilisation och omfattande blodsutgjutelse många gånger om sedan några av mänsklighetens första städer uppfördes där. Eventuella likheter med 1914, 1939 eller 1945 ska dock inte överskattas. Den viktigaste skillnaden mellan 2014 och 1914, så här långt, är kanske att krigsviljan i Europa fortfarande tycks mycket låg. Inte ens i Ryssland tycks det finnas någon större krigsentusiasm, en...

Det kan vara för att jag denna gång har följt valet på avstånd – i rent geografisk mening – och därmed nästan uteslutande via media, men jag har ett starkt intryck av att tonen var väsentligt hårdare denna gång än vid de senaste riksdagsvalen. Detta bekräftas också av reaktionerna på resultatet, både de jag har via media och de jag ser t.ex. i mitt Facebookflöde. Det mest slående är naturligtvis – precis som efter förra riksdagsvalet - förvåningen över Sverigedemokraternas framgångar, men det gäller också för den bitterhet över förlusten som man hör från många människor med anknytning till de borgerliga partierna. Ändå kan förändringen kanske sammanfattas som ett led i en europeisk normalisering av det svenska politiska klimatet. Socialdemokraterna kan sedan åtta år tillbaka inte vänta sig att styra själva. Vi har ett populistiskt nationalistiskt parti som tredje största. Det är också ungefär lika stort som de flesta av sina europeiska motsvarigheter. Oavsett vad förklaringen är till...