lördag, april 28, 2012

Politik som kall


"Man kan säga att det huvudsakligen är tre egenskaper som är avgörande för en politiker: lidelsefullhet, ansvarskänsla och sinne för proportioner. Lidelsefullhet I betydelsen saklighet, att lidelsefullt hänge sig åt en “sak”, åt den gud eller demon som härskar över den. Inte lidelsefullhet i betydelsen ”steril upphetsning”, som min bortgångne vän George Simmel brukade kalla den här inre hållningen, som är så vanlig hos en viss typ intellektuella [… Lidelsefullhet] gör en inte till politiker, om inte samtidigt ansvarskänslan blir ledstjärnan för ens handlande, när man tjänar en ”sak”. Och för detta krävs ett sinne för proportioner – den avgörande psykologiska egenskapen hos en politiker. […] själva problemet är: Hur kan en brinnande lidelsefullhet och ett kyligt sinne för proportioner pressas ihop i en och samma själ? […] Och likväl kan den politiska hängivenheten bara födas och växa ur lidelsefullhet, om det inte ska bli till ett lättsinnigt intellektuellt spel, utan ett uttryck för äkta mänskligt handlande. Men den starka själsliga behärskning som utmärker varje lidelsefull politiker och som skiljer honom från de politiska dilettanternas "stirila upphetsning", denna behärskning förutsätter distans, i ordets alla bemärkelser. Att i politiskt avseende ha en "stark personlighet" innebär först och främst att vara i besittning av dessa tre egenskaper." (Maximilian Weber 1919: Politik als Beruf)

fredag, april 20, 2012

Illviljans hermeneutik

Hermenutik, eller tolkningslära, har alltid varit ett viktigt område i humanistisk forskning. Kvalitativ tolkning av olika material, kanske främst text, är helt enkelt en mycket stor del av det vi gör. Det är därför alltid av intresse när det skrivs någonting intressant på området, som t.ex. den text om illviljans hermeneutik som Erling Bjurström presenterade på ett seminarium nyligen (den finns tillgänglig på nätet i den här volymen). Här fokuserar han inte på den textnära kritiska eller förståelsefördjupande tolkning som många humanister strävar efter, eller åtminstone säger sig sträva efter, utan istället på den likaledes vanliga form av tolkning då motivet till läsningen är illvilja mot författaren snarare än en vilja att förstå texten. Detta är bara ett utdrag ur essän i fråga, men notera också konstaterandet att också en allt för välvillig tolkning kan vara helt igenom okonstruktiv ur akademiskt hänseende.
Den illvillige hermeneutikern är inte beredd att lyssna till vad texten har att säga eller att göra den rättvisa. Givetvis har han eller hon inte heller någon som helst beredskap för att låta texten ifrågasätta den egna förförståelsen eller sätta sina egna fördomar på spel i förhållande till den. 
Den hermeneutiska illviljans ogästvänlighet gör den endimensionell: den tar så att säga fasta på det kritiska sinnelag förutan vilken varje tolkning av en text tenderar att bli ointressant eller platt, men överdriver det, utan beredskap att samtidigt se till textens förtjänster eller i någon mening försonas med den. Ett överdrivet eller överkänsligt kritiskt sinnelag, men som det kan vara nog så svårt att påtala som entydigt negativt eller bemöta på ett fruktbart sätt i olika situationer, hör följaktligen till illviljans specifika kännetecken när den manifesterar sig hermeneutiskt. Och i denna mening är den, inte minst i akademiska sammanhang, lika svår att påtala, bemöta eller komma till rätta med som dess motsats: välviljans hermeneutik
Inte minst finns det en poäng i att skilja på illvillig läsning och kritisk läsning. Kritik och illvilja är definitivt inte samma sak. En annan variant som berördes under seminariet var den betydligt äldre tolkningsmodell som går ut på att tillskriva en auktoritet sina egna idéer. Eftersom hermeneutiken ursprungligen har sin bakgrund bl.a. i bibeltolkningen kan man ana att detta är dels en av de ursprungliga användningarna och dels ett av de missbruk som diskussionen om hermeneutiken som metod ursprungligen formulerade för att bekämpa. Det är nämligen här som jag tror att mer diskussion kring hermeneutiken kan ha någonting att bidra med i dagens humaniora, och för den delen samhällsdebatt; insikten att tolkning är en process som sker i en kulturell och social kontext och utövas av ett tolkande subjekt, men också att detta inte innebär en fullständigt relativism utan ett möte mellan det tolkande subjektet och det som tolkas. Tolkningar kan vara mer eller mindre rimliga i förhållande till det som tolkas, och tolkningar kan vara mer eller mindre givande, öppna, kritiska eller intressanta. De kan också vara dåliga, tveksamma, fördomsfulla och för den delen illvilliga. Det sista en humanist bör tillåta sig att vara är fördomsfull; om man redan vet vilken tolkning man ska komma fram till - illvillig eller inte - så finns det inte mycket anledning att vare sig läsa eller tolka. Tycka kan man bevisligen göra ändå.

---
Kan också passa på att rekommendera en ny bok om det tidigmoderna Sverige som också togs upp under samma seminarium; Annika Sandéns och Erik Peterssons Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid, som bl.a. innehåller goda exempel på hur saker och ting kan tolkas som tecken på, eller orsaker till, den hastigt annalkande apokalypsen.