lördag, november 17, 2007

Har Sverige för många universitet?

Den har inte rönt så mycket uppmärksamhet i den allmänna debatten, Resursutredningen, ändå kan dess förslag om de genomförs få en enorm betydelse för de hundratusentals svenskar som arbetar eller läser vid svenska universitet, och i förlängningen därmed för oss alla. Vad jag kan se efter en hastig genomläsning är att detta skulle vara en betydande förbättring. Anslagsfördelning på basis av examinerade helårsstudenter har varit oerhört skadligt för svensk högre utbildning.

Även om urvalsmetoderna kan diskuteras har de också en poäng i att vi inte behöver fler universitet. De mest inflytelserika forskningsinstitutionerna i världen är inte sådana som försöker ha expertis inom alla områden utan de som specialiserar sig. Det är inte utan att jag känner en smula för att säga "vad var det jag sa" om den här slutsatsen. Redan för sex år sedan förordade jag detta i en artikel. På den tiden var det bara studentpolitiker med konstiga åsikter som drog den slutsatsen, och då bara i tidskrifter på den politiska skalans liberala utkant. Att tala om kvalitetsskilnader eller olika lösningar för olika lärosäten var helt enkelt inte acceptabelt på den tiden.

Även om argumentationen är lite oslipad är jag ganska nöjd med hur jag argumenterade den gången. En insikt som har blivit starkare för mig de senaste åren är dock att ett universitets ålder inte i sig är en garanti för att det bedriver spetsforskning. Storlek och tradition har fördelar, men de är inte allt. Jag hoppas att de nyare forskningsmiljöerna ute i landet förstår att driva den linjen, men också att högskolorna och universiteten faktiskt satsar på de starka forskningsmiljöer de har och kan utveckla.

fredag, november 16, 2007

Ett Dockhem

Veckans i särklass bästa kommentar till svensk teater finns att läsa på Svenskläraren Kommenterar som igår skrev synnerligen bra med utgångspunkt i tendensen att omotiverat flytta historiska dramer till nutid.

söndag, november 11, 2007

Demokrati, moral och gamla skandaler

Att förtroendet för politikens etablerade institutioner och aktörer sjunker tycks vara bortom allt tvivel. Politiker är långt ifrån en av de mest förtroendeingivande grupperna i samhället. Statsvetare och statliga företrädare betraktar ofta detta som ett hot mot demokratin och rekommenderar förtroendeskapande åtgärder. Frågan är emellertid om inte problemet ligger på annat håll. Om medborgarna är de som skall ha makten i en demokrati och medborgarna inte har fullt förtroende för de politiska institutionerna, innebär det då inte att det är de politiska institutionerna som det är fel på? Gör de sig verkligen förtjänta av vårt förtroende?

Journalister verkar sällan anse detta. Politiker avslöjas ständigt med mer eller mindre skandalöst beteende. Samtidigt är det ett känt faktum att mycket av detta skandalösa beteende består av sådant som är relativt vanligt – skattefusk, obetald TV-licens, fortkörning, svartjobb etc – i flera fall saker som majoriteten av folket ägnar sig åt och vanligen inte tycker är särskilt allvarligt. Innebär detta att politiker för att vinna vårt förtroende måste vara mer laglydiga än andra medborgare?

Rent principiellt sett har riksdag och regering ett särskilt förhållande till lagstiftningen: det är de som utarbetar och stiftar lagar. Det förefaller som högst rimligt att den som stiftar lagar för andra åtminstone själv efterlever dem. Å andra sidan går mediadrevet numera gärna in för försyndelser som ägde rum för tämligen länge sedan. Det som håller på att växa fram är närmast ett slags registerjournalistik där det journalistiska arbetet främst går ut på att göra sökningar på nya ministrar i register över TV-licensbetalare och dylikt. Innebär detta att politiker måste ha ett rent förflutet ur alla (spårbara) aspekter?

I rättsväsendet brukar man ju förlåta brottslingar efter en tid med hjälp av preskriptionstider. Människor förändras. Det är inte alltid lämpligt att straffa dem för vad de gjorde för tjugo år sedan. Det är också möjligt att lära av sina misstag och ändra principiella slutsatser (ministern Tobias Billström anförde t.ex. att han tidigare ansett det rätt att vägra betala TV-licensen eftersom han inte ansåg denna avgift legitim, men att han numera ändrat uppfattning och anser att lagar skall följas).

Samtidigt som krav reses på politiker utan brottsligt förflutet tycks det paradoxalt nog också vara på väg att etableras en idé om att tidigare försyndelser förlåtes bara genom att tillträdande ministrar och andra berättar om dem när de tillträder. Ett slags offentlig bikt med andra ord, men till skillnad från den katolska biktceremonin ställs inga krav på ånger, själva berättandet tycks istället säkra förlåtelsen rent magiskt bara genom att ritualen genomgås.

De moraliska aspekterna av dessa frågor torde vara centrala för demokratins framtid. Samtidigt slås man av att det knappast är moral som diskuteras. Istället rör det sig om en rent journalistisk logik. Om registerjournalistiken håller på att bli dominant är detta avgörande eftersom själva mängden registrerad och sökbar information om varje enskild människa ökar lavinartat. Är detta verkligen den intressantaste formen av journalistik?

Bakom den journalistiska logiken finns emellertid också en politisk logik som är än mer problematisk. Jag har tidigare kommenterat väljarnas låga inflytande över hur politiker och politiska tjänstemän tillsätts (t.ex. här). Väljarna väljer partier men påverkar egentligen inte enskilda tillsättningar. Riskerna är att partierna börjar arbeta efter ett slags uteslutningsmetod och bara skjuta fram personer som inte riskerar att utsättas för skandaler. Personligen skulle jag föredra politiker vars goda egenskaper vägde upp de dåliga och som hade förmågan att rida ut skandaler. I tangentens riktning finner vi istället politiker som drar öronen åt sig och vars främsta merit är frånvaron av synbara dåliga egenskaper – inte närvaron av tydliga bra egenskaper.