Akademiska synpunkter

Att en svensk utredning vågat säga att statsministern är ansvarig när staten inte fungerar som den ska är på många sätt för bra för att vara sant. Mycket riktigt reagerar media med att börja diskutera partistrategi. Kan det vara så att de helt enkelt glömt att politik kan vara mer än något slags ovanligt lam publiksport.

Vad innebär det att vara svensk? Många skulle säga att detta inte är en politisk fråga. Andra skulle säga att den generella tendensen att känna större solidaritet med människor man identifierar sig med gör det synnerligen relevant för politiker att hålla sig medvetna både om hur de själva och deras medvetande ser på sin egen och andras identitet. Ytterligare andra skulle säga att det är identitetsfrågorna som är de centrala politiska frågorna i vår tid. Under de senaste femtio åren har svensk identitet i mycket hög grad identifierats med välfärdsstaten, moderniteten och det så kallade folkhemmet. Under samma tidsperiod har Socialdemokratiska Arbetarpartiet mer eller mindre framgångsrikt försökt bli identifierat med denna form av svenskhet. Det är tämligen uppenbart att de själva identifierar sig med den. Statsministern anklagade för en tid sedan (i en TV-sänd debatt) den samlade borgerligheten för att vilja införa en amerikansk modell medan han själv sade sig stå för det svenska folk...

Var för någon tid sen och såg Undergången på bio. Utmärkt film om livet i riksbunkern under tredje rikets sista tid. En allt vansinnigare Führer och en omgivning som i dras mellan dekadensens rus och viljan att följa Ledaren i döden, de som inte kan ge upp ännu en gång, inte kan tänka sig ett urrepande av förnedringen efter första världskriget, och som inte kan tänka längre än så. Situationen blir allt mer surrealistisk. Lysande scener som när Goebbels försöker få en sekreterare att nedteckna hans politiska testamente för diktamen, bara för att upptäcka att hon redan är upptagen med att göra Führern samma tjänst, och han tvingas ställa sig i kö. Uppenbarligen har vissa kommentatorer ansett att detta innebär ett idealiserat porträtt av bunkerns innevånare. Det låter överdrivet. Man kan heller inte skildra nazismen utan att ta itu med den självförgudningen som i viss utsträckning drev de här människorna. Å andra sidan har den också kritiserats för att göra dem allt för mänskliga. Hur ska...