Den svenska debatten om humaniora och fristående kurser får mig att fundera på vad som egentligen är det viktigaste för att ett universitet ska kunna vara den svåröverträffade utbildnings- och forskningsinstitution som det kan vara. När jag själv var student (över 200 gamla studiepoäng fristående kurser /över 300ECTS av totalt över 400 gamla stp /600 ECTS) tillbringade jag mer tid på bibliotek, kafféer och studentföreningar än i seminarier och föreläsningar. Långa diskussioner om Wittgenstein, konstitutionell teori och mycket annat, enskild läsning på biblioteket. Det betyder inte att undervisningen var oviktig. Tvärtom om var det helt centralt att man fick träffa och lyssna till aktiva forskare. Tillsammans med den kurslitteratur som de hade valt ut var detta den viktigaste inputen. Poängen är snarare att den informationen sedan behövde bearbetas och internaliseras, och det skedde främst utanför den organiserade undervisningen. Allt detta är ett väldigt traditionellt studentliv som åt...
En plats för mer eller mindre akademiska synpunkter på kulturen, politiken, livet och världen, ämnen som borde kunna förekomma på kultursidorna i en bra morgontidning.