Akademiska synpunkter

En av de intressantare sakerna i Putnam s nedan citerade reflektioner kring Gadhafi är diktatorns inte helt ovanliga analys att föreningsfrihet inte är en tillämpbar princip utanför Västerlandet: ” in Libya it would simply strengthen tribalism, and he would not stand for disunity” Putnam hänvisar till Moisey Ostrogorsky och Robert Michels: “They taught generations of political scientists that power in the modern world rests on the underlying social order, so to ask ‘who will rule?’ is to ask ‘who is best organized?’ In Russia in 1917 the answer was the Bolsheviks, in Iran in 1979 the answer was Khomeini's Islamic militants, and in Egypt in 2011 the answer appears to be the military. The saddest legacy of Moammar Gadhafi and his brutal revolutionary philosophy may be that, in Libya in 2011, the answer seems to be ‘no one at all.’” I Hannah Arendt s analys av totalitära stater är detta själva grunden i deras väsen, det som skiljer dem från regimer som enbart är auktoritära. D...

Den bästa illustrationen av civilsamhällets betydelse är rimligen de stater som saknar civilt samhälle. I Wall Street Journal hittar jag en redogörelse av den inte helt okände civilsamhällesforskaren Robert D. Putnams möte med överste Gadhafi . We all shook hands and sat down, with Col. Gadhafi behind a table, the translator to his left, me to his right, and Rosemary and a note-taker to my right. Nowhere at the camp did we see the scurrying aides that accompany heads of state in more institutionalized regimes; Col. Gadhafi seemed curiously alone. It was a modest setting. We sat in white molded-plastic patio chairs of the sort familiar in any American suburb. Inside the tent were four radiators, several neon lights and a television. The floor was covered in layers of carpet over the desert gravel. Col. Gadhafi faced out the entrance of the tent, overlooking eucalyptus trees, lavender wildflowers, a wood fire and a small herd of camels. Throughout the discussion he idly waved ...

Civilsamhället framställs ofta som någonting gott eller idealistiskt. I Sverige finns det också sedan gammalt en etablerad association mellan ideellt arbete och folkrörelser. Själva begreppet ”ideell organisation” antyder en föreställning om att drivkraften är en strävan efter högre ideal. Detta gäller inte minst ungas organisering. Organisationerna beskrivs som ”idéburna organisationer”, eller ”folkrörelseorganisationer”. Civilsamhället förstås inte bara som icke vinstdrivande (i ekonomisk mening) utan också som buret av organisationer samlade kring en idé om samhällets förändring och förbättring. De som engagerar sig i de ideella organisationerna beskrivs ofta som eldsjälar. Deras främsta egenskap är att de "brinner för någonting". Deras motiv antas i någon mening vara rena. Kanske vill vi ha det så därför att vi gärna vill se att engagemanget i de organisationer där vi engagerar oss på fritiden är okontaminerat av de mer materiella behov som antas prägla yrkeslivet. Förest...

Har länge funderat på att skriva någonting om Appiahs kosmopolitiska etik, men aldrig hunnit. Istället passar jag på att länka till en text av honom i förra numret av tidskriften Axess. Som så ofta annars med texter som är på väg att bli klassiska ens inom tämligen smala fält så är ett väl valt utdrag oftast ett bättre inlägg i en dagsaktuell debatt än de flesta texter som skrivs för att vara det. Så också detta inlägg i den svenska kulturarvsdebatten. Det är definitivt tänkvärt. Appiahs slutsats tycks vara att den naturliga arvtagaren till äldre folkslag ofta är vi alla, mänskligheten. Jag kan inte komma ifrån att jag känner en större närhet till svenskt materiellt kulturarv än till exempelvis afrikanskt, men å andra sidan känner jag samma närhet till antiken. I mångt och mycket är det en fråga om identitet, men den konstruktiva lösningen är knappast att bygga en internationell diskussion om ägandet till materiellt kulturarv på att kunna lösa frågor som vem som verkligen är det antika...