onsdag, oktober 21, 2009

Sverigedemokraterna och religionens återkomst - som politisk fråga

I Sverige tycker jag inte att det finns mycket som tyder på religionens återkomst. Vi har onekligen ett gott exempel på att en kyrka under politisk kontroll (som t.ex. en statskyrka) leder till försvagande av religionen. Antireligiösa föreställningar verkar nu dessutom vara på uppåtgående. Jag tror att det är betecknande att Sverigedemokraterna nu väljer att inrikta sig på islam snarare än på invandrare i största allmänhet.

Det verkar idag vara många som uppfattar islam som ett hot mot det sekulariserade samhället. Kommer religionen som politisk konfliktdimension tillbaka i Sverige så verkar det alltså snarare vara därför att olika aktörer driver kampanjer antingen mot religion i allmänhet, eller mot en specifik religion som uppfattas som extra hotande.

I den meningen tror jag för övrigt att magasinet Neo har rätt: det bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna vore att ta upp diskussionen med dem, men i andra frågor än invandringen. Samma sak gäller rimligen islam. Sverigedemokraterna är med stor sannolikhet en part som har allt att vinna på att för och emot religion och sekularism blir en viktigare politisk konfliktdimmension. Det finns också gott om potentiella förlorare. Jag tror att religiösa människor av alla riktningar ofta hör till dessa.

Public Religions in the Modern World


Länge dominerades samhällsvetenskapens syn på religion av föreställningen om ett samband mellan sekularisering och modernisering som i moderna samhällen höll på att göra religionen till en relikt från det förgångna. De senaste decennierna har denna tes ifrågasatts. Public Religions in the Modern World av José Casanova är numera lite av en modern klassiker i den diskussionen. Trots att den är skriven för över femton år sedan känns den fortfarande mer aktuell än mycket av det som man hör i den allmänna debatten idag.

Här möter vi en helt annan syn på sekulariseringsprocessen. Det handlar inte om att religionen blir mindre viktig, en process som visserligen pågår, men som tycks begränsad till Västeuropa och Japan. Istället handlar det om en förändring i relationen mellan kyrka och stat. Om man använder Webers distinktion mellan kyrkan som öppen institution och samfundet som religiös gemenskap kan man till och med säga att kyrkorna är på väg att försvinna. Redan i början av 1800-talet beskrev Tocqueville hur USA hade blivit ett anmärkningsvärt religiöst land just på grund av att man inte hade en statskyrka utan istället en mängd konkurerande frivilliga samfund, men också en allmän, inte direkt institutionaliserad, civil religion.
Religionen har blivit ett privatfenomen i den meningen att den inte längre är en angelägenhet för en kyrka kopplad till staten utan istället organiseras i frivilliga samfund i ett numera globalt civilsamhälle. Samfundstillhörighet har blivit en privat angelägenhet.

Det betyder emellertid inte att religionen har försvunnit ifrån det offentliga livet. Tvärtom. Utvecklingen de senaste decennierna kan mycket väl beskrivas som en deprivatisering av religionen, dvs. som religionens återkomst till det offentliga livet, en trend som är mest märkbar i länder där religionen redan har en, i internationellt perspektiv, stark ställning, som t.ex. i USA och Iran (i och med revolutionen), och mindre tydlig i länder som Sverige, där den är svag. I den kristna världen är det för övrigt intressant att lägga märke till att religionen är som starkast i länder där den organiserats åtskild från staten, som i USA och Polen (under Sovjettiden) och svagast i länder med statskyrka (som Storbritannien och Sverige) eller institutionell koppling mellan kyrka och stat (som Spanien).

Deprivatiseringen behöver emellertid inte innebära en återgång till det tidigare läget. Tvärtom är det i många fall så att de religiösa organisationerna, då de verkar i civilsamhället, stärker detta. Författaren menar också att religionernas återkomst till det offentliga livet bidrar till att återföra universalistiskt normativa perspektiv till den offentliga debatten samtidigt som de pekar på privatlivets relevans för det offentliga. Deprivatiseringen av religionen hänger alltså samman med en bredare upplösning av modernismens gränsdragning mellan offentligt och privat.

Processen kan också knytas till globaliseringen. Andra Vatikankonciliet innebar att katolska kyrkan accepterade sin plats i civilsamhället och avstod sina anspråk på en privilegierad ställning till staten i katolska länder. En utveckling som utgår ifrån detta är regimkritiska rörelser i katolska kyrkan bl.a. i Sydamerika, där kyrkan spelat en betydande roll i kampen mot diktaturer och i etableringen av ett oberoende civilsamhälle. Även Johannes Paulus och Benedictus centralisering av kyrkan kan emellertid ses som en konsekvens av Andra Vatikankonciliet. Om kyrkan hör till civilsamhället så är den också en del av ett globalt transnationellt civilsamhälle. Den är i själva verket världens största frivilliga sammanslutning och har allt att vinna på att samtidigt verka lokalt, nationellt, och som en global kraft. Detta är en direkt konsekvens av att den har upplöst sina band till nationalstaten som institution.

De politiska konsekvenserna av detta pekar inte nödvändigtvis mot ökad konsensus. Såväl Bushadministrationens ideologiska krig som kyrkornas hjälpverksamhet är exempel på hur religiösa universella värden globaliseras. Inte heller Bushadministrationen eller kraven på abortförbud har emellertid, enligt detta synsätt, inneburit någon mottrend mot samhällets sekularisering. Tvärtom. Vad vi kan vänta oss i framtiden, i de länder där de religiösa institutionerna är starka, är att de i likhet med andra sammanslutningar i det civila samhället verkar för att påverka politiska beslut.

Detta är däremot ett helt annat fenomen än att de försöker institutionalisera sitt förhållande till staten. De amerikanska kraven på abortförbud innebär inte ett privilegierande av religiösa institutioner utan helt enkelt en ny lag i den sekulära lagstiftningen. Skillnaden blir tydlig om man jämför med ett land där sekulariseringen (i denna mening) inte har gått lika långt: i Iran har man religiös lagstiftning underkastad religiöst meriterade domare. Enligt denna analys är detta inte en gradskillnad utan en artskillnad.

I den meningen är sekulariseringen en process som fortfarande pågår. I Spanien under Francoregimens tidiga år spelade kyrkan t.ex. en roll som mobiliserande kraft i totalitär riktning och etablerade sig som en statskyrka i diktaturen. Idag är kyrkan en aktör bland andra, och heller inte särskilt stark. Om man med sekularisering inte menar åtskillnaden mellan kyrka och stat utan dess minskade betydelse som polisk kraft så har sekulariseringen å andra sidan alltid varit begränsad till en mindre del av jordens länder, och kommer sannolikt att minska i betydelse. Religion och modernitet är på intet sätt oföränderliga.

tisdag, oktober 20, 2009

Dödar Internet läsningen?


För en gångs skull instämmer jag i en internetkritisk artikel. Det handlar om Nicolas Carr som skriver under rubriken "Is Google Making us Stupid".

"Over the past few years I’ve had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuitry, reprogramming the memory. My mind isn’t going—so far as I can tell—but it’s changing. I’m not thinking the way I used to think. I can feel it most strongly when I’m reading. Immersing myself in a book or a lengthy article used to be easy. My mind would get caught up in the narrative or the turns of the argument, and I’d spend hours strolling through long stretches of prose. That’s rarely the case anymore. Now my concentration often starts to drift after two or three pages. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel as if I’m always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that used to come naturally has become a struggle."

Det här beteendet kan kännas igen, inte minst hos mig själv. Jag tycks dock fortfarande ha förmågan att läsa böcker, men det kräver en viss ansträngning att upprätthålla vanan. Det är definitivt ingenting som kommer automatiskt av att man är akademiker. Vi humanister skriver och läser visserligen böcker fortfarande, men deras roll tas allt mer över av vetenskapliga artiklar. Flera akademiker jag känner upplever hur arbetet hindrar dem från att läsa böcker. Kulturekonomen Emma Stenström beskriver hur hon aktivt försöker undvika böcker i undervisningen. Istället fastnar man i att så effektivt som möjligt försöka hitta referenser som man kan hänvisa till. Efter ett tag märker man att man har suttit och skummat abstracts istället för att läsa hela texter. Jag upplever detta som oerhört destruktivt för det akademiska livet. Med viss svårighet försöker jag bevara vanan att läsa åtminstone klassiska texter (inklusive moderna klassiker) från pärm till pärm. Det har tydliga fördelar, men känns allt mer som en specifik strategi snarare än någonting som man kan ta för givet att alla gör.

Jag tror inte att den djupa läsningen är på väg att dö ut. I mina negativare stunder börjar jag dock misstänka att den period då en relativt stor del av befolkningen hade denna förmåga upptränad är på väg att bli en avslutad historisk parantes. Moderna människor kan koncentrera sig på en underhållande film i flera timmar, så många timmar att vi börjar närma oss längden på Shakespeares originalpjäser, men hur länge kommer vi att klara av att läsa en något så när svårläst bok? Jag vet inte.

Å andra sidan har Harold Bloom sedan länge hävdat att massorna aldrig har kunnat läsa riktiga böcker. Jag inser att jag vet skrämmande lite om hur människors läsvanor faktiskt ser ut. Hur många läser faktiskt klassiker? Hur många känner sig sugas in i böcker de läser? Hur många har upplevt känslan av att inte kunna lägga en bok åt sidan trots att kvällen börjat övergå i småtimmarna? Jag vet inte. Jag föreställer mig att vi är relativt många. Men jag kan ha fel.

Tidigare inlägg:
Dödar Internet artigheten?
Dödar Internet kulturen?

tisdag, oktober 13, 2009

The Principles of Newspeak

"...Relative to our own, the Newspeak vocabulary was tiny, and new ways of reducing it were constantly being devised. Newspeak, indeed, differed from most all other languages in that its vocabulary grew smaller instead of larger every year. Each reduction was a gain, since the smaller the area of choice, the smaller the temptation to take thought. Ultimately it was hoped to make articulate speech issue from the larynx without involving the higher brain centres at all. This aim was frankly admitted in the Newspeak word duckspeak, meaning ‘to quack like a duck’. Like various other words in the B vocabulary, duckspeak was ambivalent in meaning. Provided that the opinions which were quacked out were orthodox ones, it implied nothing but praise, and when the Times referred to one of the orators of the Party as a doubleplusgood duckspeaker it was paying a warm and valued compliment..."

Noterar att "The Principles of Newspeak", George Orwells appendix till romanen 1984 finns tillgängligt på nätet här. Detta är verkligen rekommenderad läsning i sin helhet, t.ex. för sin argumentation för användandet av förkortningar som Gestapo och Comintern. Tanken är att man genom att byta ut eller avskaffa meningsbärande ord skall kunna göra det omöjligt att tänka självständigt. Detta är naturligtvis en satir över alla de politiska försök som har gjorts att påverka människors tänkande genom att introducera nya ord och ändra vokabulären. Rent språkfilosofiskt bygger detta på den så kallade Sapir-Worfhypotesen, dvs. hypotesen att tankar direkt formuleras i ord. Lyckligtvis är denna hypotes numera avskriven av de flesta. I alla fall tycks det inte vara riktigt så enkelt. Den mänskliga tanken tycks alltså i alla fall inte fullt så lätt att styra. Exakt hur sambandet mellan språk och tanke verkligen ser ut förblir dock ännu oklart. Lyckligtvis har heller ingen statsmakt ännu haft den fulla kontrollen över medborgarnas språkbruk, även om åtskilliga har strävat efter det, både före och efter Orwells 1984.

måndag, oktober 12, 2009

Kulturkampens geografi: Var bor egentligen verklighetens folk?

När författarna till The Right Nation jämför traditionell konservatism med den amerikanska nya högern menar de att Edmund Burkes traditionella konservatism vilade på sex huvudpunkter: misstro mot statsmakten, en preferens för frihet framför jämlikhet, patriotsim, stark tilltro till traditionella institutioner och hierarkier, skepsis mot tro på framsteg, samt elitism. Dagens amerikanska konservatism är extrem i sin tilltro till de förstnämnda tre och tar helt avstånd ifrån de sista tre. Den misstror alltså statsmakten, är patriotisk och frihetsivrande samtidigt som den tror på framsteg och tar avstånd ifrån hierarkier och eliter. Denna antielitistiska/populistiska hållning kan sägas utgöra ena sidan i en pågående kulturkamp. Som kartan antyder är USA delat. De blå staterna (här de som röstade på Obama) är framförallt de tätbefolkade staterna längs kusterna och de stora sjöarna. De röda är i första hand de i söder och i inlandet.

Den senaste tidens svenska debatt har till synes påmint allt mer om den amerikanska. Hägglund har anammat en tydlig antielitisk vinkel i sitt försvar av "verklighetens folk" mot kultureliten. Denna har svarat med sporadiska angrepp emot hans "högerpopulism". I kulturdebatten har vissa parter frekvent anklagat alla andra för "fascism". Debattklimatet hårdnar. Samtidigt kan Hägglunds strategi ses som en fortsättning mot Alliansens vinnande appeller till medelklassen och till dess vardagsdiskussioner kring det i valrörelsen så ofta omnämnda köksbordet. Det är denna nya borgerlighet som anklagas för smaklöshet när statsministern ger kronprinsessan en platt-TV i present, en present som man får förmoda skulle ha uppskattats av de flesta svenskar.

Ser man till kartorna här intill ser bilden också bedrägligt lika ut. Här ser vi rösterna i förra amerikanska presidentvalet uppdelade på delstater respektive från förra svenska riksdagsvalet uppdelade på län (från University of Michigan respektive valmyndigheten).

I båda fallen representerar den blå färgen valets vinnare. Trots att det handlar om helt olika situationer representerar det röda partiet också en åsiktskombination vars företrädare tydligt identifierar med nationen som sådan. I USA handlar det om personlig frihet och begränsad statsmakt. I Sverige handlar det om väldfärdsstaten, folkhemmet. Det tycks i alla fall så.

Å andra sidan haltar parallellen. Det kulturella etablisemanget är i båda länderna nästan helt koncentrerade till de blå regionerna. I Sverige röstar de emellertid rött. De tycker snarlika saker som sina amerikanska kollegor, här märks globaliseringen. Det är istället majoriteten av befolkningen som på höger-vänster-skalan vänder sig i motsatt riktning mot i USA. Den kulturella skillnaden är enorm.

Om Hägglund ska liknas vid den amerikanska kulturella elitens kritiker så är han en avvikare i borgerligheten. Alliansens välare fanns inte i inlandet utan i storstäderna. Det är Stockholm som idag tycks förlorat för socialdemokraterna. Man vann man heller inte valet på att gå åt höger utan på att närma sig mitten och de etablerade föreställningarna om ansvarstagande ledning i svensk politik. Rent praktiskt påminner politiken kanske också mer om New Labour eller Bill Clinton än om G.W. Bush eller Moral Majority.

En annan skillnad är förhållandet till religionen. I USA står det helt klart att kyrkobesöksfrekvens har ett större samband med politisk rillhörighet än t.ex. inkomst. Mycket tyder på att religionen ökar i betydelse som politisk faktor, och på att klyftan i dagens USA inte är mellan olika religioner utan mellan religiösa och icke- eller antireligiösa. I Sverige är kristdemokraterna, med sina kopplingar till frikyrkorörelsen, det enda partiet med en religiös anknytning. I synnerhet Vänstern och Folkpartiet ger dock då och då uttryck för antireligiösa ståndpunkter. Vill man göra en närmare studie av dessa frågor bör man nog studera svängningarna i frågan om religiösa friskolor. Merparten av borgerligheten tycks dock relativt neutral i religiösa frågor. Man identifierar Sverige som ett multireligiöst samhälle och förhåller sig neutral, i allmänhet positiv, till religionen som företeelse, men inte till uttalat religöst motiverade inslag i debatten, något som när det inträffar enbart ses som apart.

Rent demografiskt sett finns dock andra likheter mellan högern i USA och Sverige. USA:s röda stater må ligga i inlandet och ofta vara glest befolkade, men hindrar inte att det är befolkningstillväxten sker. Rent demografiskt har högern i båda länderna sina starkaste fästen i de regioner där väljarunderlaget växer, och i flera fall även ekonomin. Hägglunds appeller till "verklighetens folk" tycks inte ha lönat sig. Frågan är då på vilket sätt Alliansens relativa antielitism fungerar under svenska förhållanden. Handlar det om ett lycket övertagande av den politiska mitten eller om en vilja till förändring? Om det senare är fallet så kan vi vänta oss att förändringsviljan blir bestående, eftersom den utgår ifrån landets demografiska tillväxtregioner.

Däremot är det nog oklokt att analysera kulturkampen som om den skulle utvecklas som i USA. Kampen mellan borgerlig medelklass och så kallad kulturvänster (dvs. kulturell/akademisk medelklass) sker nämligen i Sverige nästan helt och hållet inom de blå områdena på kartan. Ingen av dessa grupper appellerar rimligen till majoriteten i de röda områdena. Givet hur förtroendet för den socialdemokratiska ledningen ser ut idag är det kanske ingen som gör det, vilket borgar för ett politiskt tomrum i framtiden.