Akademiska synpunkter

I Sverige tycker jag inte att det finns mycket som tyder på religionens återkomst. Vi har onekligen ett gott exempel på att en kyrka under politisk kontroll (som t.ex. en statskyrka) leder till försvagande av religionen. Antireligiösa föreställningar verkar nu dessutom vara på uppåtgående. Jag tror att det är betecknande att Sverigedemokraterna nu väljer att inrikta sig på islam snarare än på invandrare i största allmänhet. Det verkar idag vara många som uppfattar islam som ett hot mot det sekulariserade samhället. Kommer religionen som politisk konfliktdimension tillbaka i Sverige så verkar det alltså snarare vara därför att olika aktörer driver kampanjer antingen mot religion i allmänhet, eller mot en specifik religion som uppfattas som extra hotande. I den meningen tror jag för övrigt att magasinet Neo har rätt: det bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna vore att ta upp diskussionen med dem, men i andra frågor än invandringen . Samma sak gäller rimligen islam. Sverigedemok...

Länge dominerades samhällsvetenskapens syn på religion av föreställningen om ett samband mellan sekularisering och modernisering som i moderna samhällen höll på att göra religionen till en relikt från det förgångna. De senaste decennierna har denna tes ifrågasatts. Public Religions in the Modern World av José Casanova är numera lite av en modern klassiker i den diskussionen. Trots att den är skriven för över femton år sedan känns den fortfarande mer aktuell än mycket av det som man hör i den allmänna debatten idag. Här möter vi en helt annan syn på sekulariseringsprocessen. Det handlar inte om att religionen blir mindre viktig, en process som visserligen pågår, men som tycks begränsad till Västeuropa och Japan. Istället handlar det om en förändring i relationen mellan kyrka och stat. Om man använder Weber s distinktion mellan kyrkan som öppen institution och samfundet som religiös gemenskap kan man till och med säga att kyrkorna är på väg att försvinna. Redan i början av 1800-talet be...

För en gångs skull instämmer jag i en internetkritisk artikel. Det handlar om Nicolas Carr som skriver under rubriken "Is Google Making us Stupid" . "Over the past few years I’ve had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuitry, reprogramming the memory. My mind isn’t going—so far as I can tell—but it’s changing. I’m not thinking the way I used to think. I can feel it most strongly when I’m reading. Immersing myself in a book or a lengthy article used to be easy. My mind would get caught up in the narrative or the turns of the argument, and I’d spend hours strolling through long stretches of prose. That’s rarely the case anymore. Now my concentration often starts to drift after two or three pages. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel as if I’m always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that used to come naturally has become a struggle....

"...Relative to our own, the Newspeak vocabulary was tiny, and new ways of reducing it were constantly being devised. Newspeak, indeed, differed from most all other languages in that its vocabulary grew smaller instead of larger every year. Each reduction was a gain, since the smaller the area of choice, the smaller the temptation to take thought. Ultimately it was hoped to make articulate speech issue from the larynx without involving the higher brain centres at all. This aim was frankly admitted in the Newspeak word duckspeak, meaning ‘to quack like a duck’. Like various other words in the B vocabulary, duckspeak was ambivalent in meaning. Provided that the opinions which were quacked out were orthodox ones, it implied nothing but praise, and when the Times referred to one of the orators of the Party as a doubleplusgood duckspeaker it was paying a warm and valued compliment..." Noterar att "The Principles of Newspeak", George Orwells appendix till romanen 1984 fi...

När författarna till The Right Nation jämför traditionell konservatism med den amerikanska nya högern menar de att Edmund Burke s traditionella konservatism vilade på sex huvudpunkter: misstro mot statsmakten, en preferens för frihet framför jämlikhet, patriotsim, stark tilltro till traditionella institutioner och hierarkier, skepsis mot tro på framsteg, samt elitism. Dagens amerikanska konservatism är extrem i sin tilltro till de förstnämnda tre och tar helt avstånd ifrån de sista tre. Den misstror alltså statsmakten, är patriotisk och frihetsivrande samtidigt som den tror på framsteg och tar avstånd ifrån hierarkier och eliter. Denna antielitistiska/populistiska hållning kan sägas utgöra ena sidan i en pågående kulturkamp. Som kartan antyder är USA delat. De blå staterna (här de som röstade på Obama) är framförallt de tätbefolkade staterna längs kusterna och de stora sjöarna. De röda är i första hand de i söder och i inlandet. Den senaste tidens svenska debatt har till synes påmint...