måndag, mars 28, 2005

Undergången

Var för någon tid sen och såg Undergången på bio. Utmärkt film om livet i riksbunkern under tredje rikets sista tid. En allt vansinnigare Führer och en omgivning som i dras mellan dekadensens rus och viljan att följa Ledaren i döden, de som inte kan ge upp ännu en gång, inte kan tänka sig ett urrepande av förnedringen efter första världskriget, och som inte kan tänka längre än så. Situationen blir allt mer surrealistisk. Lysande scener som när Goebbels försöker få en sekreterare att nedteckna hans politiska testamente för diktamen, bara för att upptäcka att hon redan är upptagen med att göra Führern samma tjänst, och han tvingas ställa sig i kö. Uppenbarligen har vissa kommentatorer ansett att detta innebär ett idealiserat porträtt av bunkerns innevånare. Det låter överdrivet. Man kan heller inte skildra nazismen utan att ta itu med den självförgudningen som i viss utsträckning drev de här människorna. Å andra sidan har den också kritiserats för att göra dem allt för mänskliga. Hur skall man kunna skildra nazismen utan att skildra verkliga människor? Varför skulle man inte vilja göra Hitler mänsklig? Är det fortfarande för svårt att acceptera att koncentrationslägren var ett verk av människohänder och inte av något slags opersonlig demonisk makt? Är det inte just det som vi måste inse; människans förmåga till ondska? Det vansinnigaste porträttet av alla var kanske Frau Goebbels. Detta är en film som absolut måste ses!