Sedan 1990-talet har det återkommande funnits en diskussion om att slå samman de tre statliga museer i Stockholm som på olika sätt fokuserar på kulturhistoria utanför Sverige: Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet. Diskussionen hade redan för några år sedan pågått så länge att jag skrev en vetenskaplig artikel om dess historia, som illustrativt exempel på svensk kulturpolitik. Alla tre museerna har internationellt hög status och unika samlingar. De har alla hög relevans för förståelsen för global kulturhistoria, men stora delar av samlingarna är naturligtvis rätt långt ifrån den dagspolitiska diskussionen här hemma. Att man trots talet om kulturell mångfald inte vill satsa på dessa museer säger något om hur inåtvänd diskussionen ibland kan bli i Sverige. I ett globalt eller kosmopolitiskt klimat hade det varit naturligt att se det som en tillgång att man har centralt belägna muséer med fokus på t.ex. antikens Grekland, Cypern, Egypten, och Levanten, kinesisk och ...
En plats för mer eller mindre akademiska synpunkter på kulturen, politiken, livet och världen, ämnen som borde kunna förekomma på kultursidorna i en bra morgontidning.