Akademiska synpunkter

Kategorin unga vuxna (16-29) hör till dem som i minst utsträckning är aktiva i föreningar och organisationer. Jag har sett statistiken förut, men överraskas fortfarande av den. I min erfarenhet är aktiva i just den åldern de som bär up flera av de mer livaktiga delarna av organisationslivet. Det är också en period som i mångas liv präglas av engagemang i politiska rörelser, studentföreningar, ungdomsorganisationer osv. … eller kanske inte så mångas liv trots allt. Ändå är det bland dessa få som åtminstone delar av framtidens maktelit kommer att hämtas. Partierna fortsätter att rekrytera ur ungdomförbunden. Att ha varit föreningsaktiv är fortfarande en merit och skapar definitivt nätverk och organisationsvana. Förvisso ser vi allt fler bloggare och andra även i den politiska offentligheten, men jag har svårt att tro annat än att de organisationsaktiva är överrepresenterade även bland dem. Det förefaller onekligen som att i synnerhet den politiska makten rekryteras ur en minskande grupp,...

Statsvetaren Henrik Oscarsson har skrivit en utmärkt kommentar till fenomenet partitester . Det visar sig bl.a. att hela 7% av väljarkåren tar intryck av dem när de väljer hur de ska rösta. Osscarssons kommentar är läsvärd i sin helhet. Särskilt värt att citera är dock uppräkningen av några av de saker som utelämnas av testerna: Varför klarar inte renodlade åsiktsröstningsmodeller av att predicera partivalet bättre? Svaret är rätt enkelt: det finns en hel lista med utvärderingskriterier väljare använder sig av (och bör använda sig av) när de bestämmer sitt partival som faktiskt inte alls har med sakfrågeståndpunkter att göra. Bedömningar av duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet. Ja ...

Till sommarens läsning hörde Charles Taylors monumentala A Secular Age , där han ur flera olika perpektiv behandlar de komplexa fenomen vi känner som sekularisering och sekularism, två av de mest avgörande kännetecknen hos den moderna världen. Samtidigt är detta också fenomen som det är lätt att missa komplexiteten i. En stor del av modernitetens självförståelse ligger i föreställningen att den är en enkelriktad, om än inte irreversibel, process. Så också sekulariseringen. För Taylor är sekulariseringen någonting betydligt mera komplext. Schematiskt skiljer han ut tre huvuddelar av processen: 1. Människors minskade tro på Gud (eller motsvarande). 2. Religionens minskade roll i samhället. 3. De förändrade förutsättningarna för religiös tro. Vad religion är, hur begreppet ska definieras, är en ständig fråga inom religionsvetenskapen. Många av våra etablerade föreställningar om detta är formulerade i en protestantisk kristen kontext och kan till nöds utsträckas till de delar av världen so...