Akademiska synpunkter

Förhandlingarna kring EU:s budget hamnar lätt i skuggan av pandemin och presidentvalet i USA. Förutom att budgeten är större än någonsin tidigare så innehåller den också ett inslag som gör den till en del av en av de viktigaste politiska processerna på decennier. I den föreslagna budgeten inågår ett krav på att rättsstatens grundprinciper upprätthålls i medlemsländerna för att de ska kunna få tillgång till vissa medel. Ungern har nu lagt in sitt veto av precis det skälet. Detta borde inte överraska någon eftersom kravet är tydligt riktat mot regeringarna i Polen och Ungern, som båda rör sig mot en illiberal demokrati (för att använda Orbans egen beskrivning) där regeringarnas inflytande på domstolsväsendet har ökat under flera år. Såväl Ungern som Polen är i behov av EU-stöd. Regimernas stabilitet förutsätter å ena sidan att de kan leverera ett visst mått av ekonomisk säkerhet, och det förutsätter i sin tur stöd från EU. Nettobidragstagare som Tyskland (och för den delen Sverige) har s

De senaste veckorna har jag börjat läsa samlingsvolymen Dödsmässa  där mina gamla bekanta på bokförlaget Malört  har samlat texter av och om den polske författaren och konstkritikern Stanislaw Przybyszewski (1868-1927). Przybyszewski var en av sekelskiftets utpräglat dekadenta skriftställare. På krogen Zum schwarzen Ferkel i Berlin umgicks han bland annat med skandinaviska storheter som Strindberg, Munch, Vigeland och Gallén-Kallela. Han hörde också till dem introducerade Munch och Vigeland för en internationell publik. Tillsammans med sin norska hustru Dagny Juel levde han periodvis i Norge. Przybyszewsiki har alltså inte varit utan inflytande i Norden. Inte minst verkar han ha påverkat Edvard Munchs måleri, eller åtminstone receptionen av det. Bokens redaktör beskriver Przybyszewsiki som den förste moderne satanisten. Strindberg verkar ha varit övertygad om att Przybyszewsiki hade lagt en förbannelse på honom. Över lag verkar hans uppenbart medvetna arbete med att bygga upp en image

För första gången på många år känner jag mig hoppfull när det gäller amerikansk politik. Allt fler republikanska företrädare tar avstånd från Trumps anklagelser om valfusk. Delstaternas administrationer och rösträknare verkar överallt ha gjort ett föredömligt arbete, oavsett partifärg. Biden har genomgående uppträtt statsmannamässigt. Samtdigt kommer rapporter från Vita Huset som som för tankarna till någon medeltida eller senantik tyrann vars hov är i upplösning under pest och belägring. Ingen vågar berätta för härskaren att spelet är över. Vem ska ta modet till sig? Hans dotter? Hans hustru? Hans svärson? De seniora rådgivarna har redan flytt. Samtidigt drabbas allt fler av hovmännen av pesten. På Facebook delas tidigare presidenters överlämningsbrev och förlorande kandidaters gratulationer. Medan rösträkningen pågick lyssnade jag bland annat på John McCains tal efter förlusten mot Obama. Det kändes som någonting från ett annat sekel, även om det bara var tolv år sedan: en presidentk

För ett par år sedan skrev jag en kort essä om Ernst Jüngers roman På Marmorklipporna . Denna publicerades i Tidningen Kulturen , men verkar inte längre vara tillgänglig på deras nätsidor. Eftersom Ernst Jünger fortfarande är en intressant person och de frågor om makt, motstånd och totalitärianism som han tar upp är ständigt aktuella så lägger jag istället ut min text här på bloggen:  "Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1920 med krigsskildringen I stålstormen , och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till det omgivande samhället, och en stor del av det kretsar kring mötet mellan krigarens hederskänsla och det moderna samhället. Ofta kan man ana hur detta bottnar i mötet mellan hans eget perspektiv på världen – format av det tidiga 1900-talet och Första Världskriget – och de senare tider som han mötte under ett århundrade präglat av snabba förändringar. I Glasbin handlar det om mötet mellan en officer

Bo Stråth skriver i  Union och Demokrati  (som jag av en slump kommit att läsa i översättning på nynorsk) om skillnaderna mellan norsk och svensk kultur under unionstiden. Norsk romantisk nationalism höll till vänster, medan svensk höll till höger. Unionen överlevde eftersom den dominerande politiska kraften i båda länderna var pragmatiskt liberalkonservativ. I Norge formerades en allians mellan näringsliv, politik och akademi. I Sverige var det enligt Stråth snarare en allians mellan ämbetsmän, adel, näringsliv och politik. Akademin spelade kring sekelskiftet en mycket mer begränsad roll som politisk idégenerator än i Norge, trots att dess verksamhet var mer omfattande och etablerad. I Sverige framträdde frikyrkan som självständig social kraft. I Norge saknades högkyrkligheten - och därmed motsvarighet till den svenska ungkyrkligheten. Istället var intellektuell sekularism en starkare oppositionell social kraft, medan lågkyrkligheten  var det normala.  I bakgrunden till dessa skillnad

Bland flera olika forskningsinriktningar just nu har jag börjat intressera mig för relationen mellan begreppen kultur och politik under 1900-talets första decennier. I sin utmärkta historia över begreppet "kulturpolitik" i svenska språket nämner My Klockar-Linder att den tyskvänlige statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén under Första Världskriget talade om detta krig som en "kulturpolitisk kamp". Hon drar slutsatsen att han uppenbarligen menade något annat med detta ord än vad de flesta skulle göra idag. Tyvärr går hon dock inte på djupet in på vad han faktiskt menade. De senaste månaderna har jag tagit mig tiden att läsa ett par av Kjelléns huvudverk, nämligen Staten som  li fsfor m och  Värld skrigets politiska problem, båda skrivna medan Första Världskriget pågick. Sista kapitlet i den sistnämnda använder just ordet "kulturpolitik" i rubriken och handlar om vad man idag kanske skulle beskriva som skillnaden i politisk kultur mellan västmakterna, centralma

Jag är sedan länge övertygad om att det är viktigt att vara insatt i flera av samtidens politiska och kulturella inriktningar, inte bara de man själv uppskattar. Mark Sedgwicks Key Thinkers of the Radical Right ger en god inblick i tankeströmningar tämligen långt till höger om mångas bekvämlighetszon. Utgångspunkten är att ge en överblick över inspirationskällor som ofta refereras i ideologiska diskussioner i dagens radikala höger, inte minst på olika nätfora. Det gäller framförallt då de som refereras i engelskspråkiga sammanhang i kretsar som ligger någonstans till höger om Donald Trump och Breitbart, men som samtidigt har anspråk på att vara intellektuella, och som verkar vara en inte oviktig källa till idéer också för den europeiska och noramerikanska populistiska höger som sedan flera år tillbaka verkar växa närmast konstant. Boken bygger på att Sedgwick har bjudit in ledande akademiska experter för att skildra de olika tänkarna, deras idéer, inspirationskällor, och inflytande f

Hagia Sophia, den Heliga Vishetens Katedral, färdigställdes år 537, under kejsar Justinianus regeringstid. En tidigare kyrka med samma namn hade dock uppförts redan på 300-talet. Redan då var kyrkan säte för den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, och därmed både religiöst centrum för det rike som historikerna sedan har beskrivit som det bysantinska, och centrum för hela den grekisk-ortodoxa kristenheten. På 700-talet förstördes många av de ursprungliga bilderna i kyrkan av den ikonoclastiska rörelsen (som ansåg att all vördnad för religiösa bilder var avgudadyrkan) och många av de äldre mosaikerna härstammar därför ifrån de religiösa bildernas återupprättande i Bysantinska Riket på 800-talet. 1204 intogs Konstantinopel av Fjärde Korståget. Fram till den byzantinska återerövringen 1261 blev Hagia Sophia nu en romersk-katolsk katedral. 1453 erövrades staden av Mehmet Erövraren som gjorde den till huvudstad i Osmanska Riket. Hagia Sophia - Ayasofya på turkiska - byggdes nu om

Statyer är ovanligt centrala i det politiska skeendet just nu. Ett argument som dykt upp relativt frekvent är att rivning av statyer är det samma som att förneka sin historia. Jag kan inte helt hålla med om detta, men får samtidigt också säga att det ändå ofta ligger någonting i resonemangen. Statyer har någonting att göra med hur vi ser på historia. Monument reses dock inte för att dokumentera historien, utan för att hedra personer, händelser och värden. De reses alltså av ungefär samma orsak som de rivs. Just eftersom de reses som symboler för vad ett samhälle tror på och vill hedra så blir de dock med tiden historiska lämningar; de blir både minnen över det som de rests för att hedra och över de värderingar som har varit rådande i samhället tidigare i historien. En stad som Stockholm har ett visst historiskt "djup" eftersom dess arkitektur, monument, och planläggning berättar om dess historia. Gamla stans gränder (inklusive deras namn) är minnen från ett stadsliv som såg

Min korta essä om Nietzsches Tragedins födelse finns sedan någon vecka publicerad i Tidningen Kulturen . " När jag var strax under trettio läste jag väldigt mycket Nietzsche. Jag samlade också på mig flera av banden i de samlade verk som gavs ut på svenska av Symposion i början av 2000-talet. Särskilt  Bortom gott och ont  gjorde starkt intryck, inte därför att jag skulle hålla med Nietzsche, utan därför att hans angrepp på etik och samhällelig harmoni är så pass starkt att det över hundra år senare fortfarande är omskakande, i alla fall om man tar det på allvar. På senare år har jag av akademiska skäl läst om  Historiens nytta och skada , och nu senast  Tragedins födelse . Den senare har stått i min bokhylla i snart 15 år. Jag har för mig att jag börjat läsa den en eller ett par gånger. Det är dock först i år som jag faktiskt läst den. Nu slås jag av hur inflytelserik den faktiskt har varit under de snart 150 år som har gått sedan den gavs ut första gången." Hela tex

Idag publicerades min artikel om svenska världskulturmusseer och diskussioner kring dem i International Journal of Cultural Policy ( open access här ). Jag går bland annat in på bakgrundshistorien till att Världskulturmuseet i Göteborg grundades för snart 20 år sen, analyserar en mer eller mindre permanent utställning på museet, och diskussionerna i svensk press för några år sen kring världskulturmusserna och förslaget att slå samman Östasiatiska, Medelhavsmuseet, och Folkens Museum, i Stockholm. Det här är en artikel som jag inspirerades till eftersom jag hade det stora nöjet att besöka museet några gånger under resor till Göteborg de senaste åren. Möjligen började jag skissa på den på tåget för runt ett och ett halvt år sen. Debatten kring museet har jag dock följd under många år, och de utredningar, regeringsdokument och riksdagsdebatter som vitnar om diskussionerna kring dess grundande studerade jag redan när jag i början av 2000-talet arbetade med min doktorsavhandling om svens

På senare år har jag ibland funderat på relationen mellan läsning och fysiska böcker. Till att börja med handlar läsning inte alltid om böcker, eller ens tidningar. Mycket läsning sker också på internet i olika format. Idag verkar dessutom film/video på internet spela en allt större roll, inte minst som nyhetskälla. Ändå är det fortfarande så att ryktet om bokens död är synnerligen överdrivet, även om vi räknar bort ljudböckerna och fokuserar på böcker som består av text. På senare år har jag själv kommit att läsa allt fler böcker i e-bokform. I mångt och mycket var detta något som jag vande mig med när jag bodde i Finland och de flesta av mina egna böcker fanns i ett förråd i Stockholm. Inte minst Gutenberg.org har varit en välsignelse. Just nu - när jag arbetar hemifrån och inte har tillgång till universitetsbibliotekets fysiska böcker - är jag också tacksam för att så mycket finns tillgängligt elektroniskt. Ändå har jag fått en delvis ny relation till den boken som fysiskt ob

Det har blivit allt vanligare att förklara förändringar i det svenska politiska systemet med den så kallade GAL-TAN-skalan, som nu också börjar göra sig märkbar i diskussionen i Norge. Liknande diskussioner finns också i många andra länder, och det är uppenbart att någonting har förändrats i de flesta partisystem de senaste årtiondet. Samtidigt har jag hela tiden varit skeptisk till just GAL-TAN som analysverktyg, trots eller kanske rent av på grund av, dess popularitet bland svenska politiska kommentatörer. GAL-TAN står för globalist, alternative, liberal, versus traditionalist, authoritarian, nationalist. Det borde vara tydligt att dessa kombinationer inte består av variabler som är självklart sammanhängande med varandra. De senaste tio åren verkar det onekligen som att det sker en förflyttning mot traditionalism, auktoritetstro, och nationalism, eller åtminstone mot nationalism. Traditionalismen och auktoritetstron framstår ofta som påtagligt selektiv. De nationalpopulistiska part

Så här 20 år in på 2000-talet verkar det som att världen har förändrats väsentligt sedan millenieskiftet. Det var ungefär då som jag tog min magisterexamen i statsvetenskap. Något år senare påbörjade jag min avhandling om svensk kulturpolitik, ett område som jag snart insåg var i princip befriat från egentlig ideologisk debatt. Så är det inte längre. Vidgar man blicken något inser man lätt varför. De politiska och samhälleliga utmaningar vi just nu står inför verkar alla inte bara ha en kulturell slagsida, de leder också till ett ifrågasättande av de sätt att se på kultur som varit helt dominanta i nordeuropeiska samhället, och i viss utsträckning också bidragit till att hålla ihop dem. Ska jag försöka mig på att lista de viktigaste utmaningarna, åtminstone på politisk nivå, så hamnar jag, lite grovt, i en lista i stil med följande: 1. Ökad migration tillsammans med kulturell globalisering innebär att nordvästeuropeiska samhällen är mindre kulturellt homogena än vad de har va