Akademiska synpunkter

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li

På Instagram har jag börjat följa ett konto med bilder på brutalistisk arkitektur. Den gör sig anmärkningsvärt väl på fotografier, i synnerhet när fotografen arbetar framgångsrikt med ljus och skugga. Jag kan också uppskatta det på film, och ibland till och med under besök i verkliga livet. Däremot vill jag helst inte bo eller arbeta ens i närheten av miljöer i den stilen. De ens delvis brutalistiska byggnader jag har haft i närmiljön har jag alltid avskytt. Kanske är detta typiskt för brutalistisk och liknande arkitektur, kanske till och med för vissa typer av modern - i mening trendig - arkitektur i allmänhet; den gör sig bra på bild, och som arkitektmodell, kanske till och med som resmål, men fungerar uselt som del i människors livsmiljö. (Eget foto, på vägen från arbetet 2008).

I år firar jag nationaldagen som ensam svensk på institutionskonferens i den sydöstnorska skärgården. Idag är det 500 år sedan Sverige för sista gången valde en statschef. Jag vet inte hur de professionella historikerna ser på saken idag, men när jag gick i skolan fick vi fortfarande lära oss att medeltiden tog slut i Sverige 1523. 500 år sedan den sista utländska ockupationen. Det är något stort, 500 år av frihet från utländskt förtryck, om än inte 500 år av fred, eller ens utan förtryck. Visst fanns det ett Sverige innan 1523 och Kalmarunionen var något som landet gick in i frivilligt, men kung Kristians ockupation efter Stockholms blodbad verkar inte orimlig att beskriva just som en utländsk ockupation, och någon sådan har vi inte haft sedan dess, i alla fall i dagens Sverige. Det som tidigare var den östra tredjedelen av riket genomled ett ofta hårt utländskt styre 1809-1917, sedan Sverige misslyckats med att försvara den. I andra delar av den som nu är Sverige har svenska staten

Man hör ofta att vi befinner oss mitt i enorm förändring. Internet har ibland jämförts med tryckpressen som historiskt revolutionerande teknologi, men frågan är om man kanske borde söka sig ännu längre tillbaka för att förstå fenomenet. Tryckkonstens effekter kan på många sätt ses som en intensifiering av skriftkonstens. Frågan är om den nu pågående förändringen innebär ytterligare en intensifiering, eller en vändning i en helt ny riktning. Skrivkonsten var antagligen en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia. Mycket tyder på att skriften uppfanns för att göra praktiska noteringar som inköpslistor och bokföring. De äldsta sumeriska skriftfragment arkeologerna har funnit på lerskärvor under utgrävningar på olika ställen i nuvarande Irak är just sådana noteringar. Det första klagobrevet för en felaktig leverans verkar ha skrivits åtminstone ett par hundra år före Gilgamesheposet. Såväl den skriftliga litteraturen som heliga skrifter kom alltså långt efter skriftkonsten. R

Den tyska litteratur- och minneskulturforskaren Aleida Assmann definierar “kanon” i motsats till “arkiv.” Kanon är sådana verk som refereras i samtida kulturliv, och som man alltså i någon mening kan väntas känna till. Kanon är alltså nära förknippat med (allmän)bildning. Den som är bildad är den som är väl bekant med kanon, men även för att uppfattas som rimligt allmänbildad måste man åtminstone känna till något om kanon (om man vill kan man jämföra också med Bourdieus habitusbegrepp). Arkivet innehåller alla de verk som finns mer eller mindre tillgängliga och bevarade, men som förblir obekanta för alla utom möjligen några få experter. De verk som människor väntar sig att se på ett nationalmuseum är alltså kanon. I varierande grad gör alla de utställda verken det. De som ligger i museernas magasin hör däremot också metaforiskt till arkivet. Dagens topplistor för litteratur och musik hör ännu inte till någon dera, men kommer snart att höra antingen till kanon eller (i de flesta fall) t