Bland flera olika forskningsinriktningar just nu har jag börjat intressera mig för relationen mellan begreppen kultur och politik under 1900-talets första decennier. I sin utmärkta historia över begreppet "kulturpolitik" i svenska språket nämner My Klockar-Linder att den tyskvänlige statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén under Första Världskriget talade om detta krig som en "kulturpolitisk kamp". Hon drar slutsatsen att han uppenbarligen menade något annat med detta ord än vad de flesta skulle göra idag. Tyvärr går hon dock inte på djupet in på vad han faktiskt menade.
De senaste månaderna har jag tagit mig tiden att läsa ett par av Kjelléns huvudverk, nämligen Staten som lifsform och Världskrigets politiska problem, båda skrivna medan Första Världskriget pågick. Sista kapitlet i den sistnämnda använder just ordet "kulturpolitik" i rubriken och handlar om vad man idag kanske skulle beskriva som skillnaden i politisk kultur mellan västmakterna, centralmakterna och Ryssland. Västmakterna får här stå för en merkantilt individualistisk kultur där den centrala politiska principen vid sidan av det rena ekonomiska intresset blir franska revolutionens förklaring av de mänskliga rättigheterna. Ryssland står, ironiskt nog, för den raka motsatsen i ren absolutism. Tyskland och Österrike-Ungern får å andra sidan stå för rättsstaten och en syntes mellan västmakternas individualism och Rysslands autokrati. Samtidigt pekar han också på att Tyskland och Österrike-Ungern i sitt politiska system bär på vad som kan bli nyckeln till Europas framtid, nämligen federalismen, i form av Tyska Rikets federala struktur och den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins förmåga att samla många olika nationer i en och samma stat, något som skulle kunna bilda grunden för ett framtida enat Mellanueuropa. I kontrast till detta ställer han Storbritanniens parlamentariska suveränitet och förutspår att det självstyre som gatts till vissa kollonier (Kanada, Sydafrika, Australien) eller åt Irland inte skulle låta sig förenas med fortsatt enighet i imperiet inom ramarna för den brittiska formen av parlamentssuveränitet. Till skillnad från t.ex. Bayern eller Hessen - som kunde inordna sig i en tysk federal rättsstat - skulle de olika delarna av Brittiska Imperiet helt enkelt fortsätta att kräva mer autonomi tills dess att först kollonierna och Irland, och sedan kanske även Wales och Skotland blivit helt självständiga stater. För en modern läsare kan detta låta närmast profetiskt, inte bara med avseende på Imperiets upplösning, utan också också med avseende på dagens konflikter mellan Storbritannien och EU, och mellan Westminster och det skotska självstyret, som båda kretsar bland annat kring tolkningar av vad det innebär att "Queen in Parliament" är suverän.
Kjellén är framförallt känd som upphovsmannen till begreppet geopolitik, och detta är på många sätt vad som egentligen står i fokus för analysen. Samtididgt menar han att staten som analysobjekt måste analyseras från flera perspektiv samtidigt, inklusive geografi, rättssystem, kultur, etnicitet etc. Bokens resonemang om ras som politisk faktor leder däremot till slutsatsen att det helt saknar relevens för den som vill förstå den politiska situationen (de "raser" han refererar till baserar sig för övrigt inte på hudfärg utan på de europeiska språkgrupperna "germaner", "slaver", och "romaner"). Istället för han fram den gemensamma europeiska kulturen som det som verkligen är av betydelse. Mer specifikt handlar det om den från Rom ärvda kultur som han menade håller samman det protestantiska och katolska Europa, i kontrast till det "byzantinska" Ryssland. På basis framförallt av det slaviska (samt finska och magyariska) språkområdets västgräns och det katolska och protestantiska inflytandets östgräns (längs Polen-Litauens östgräns kring 1700) skissar han upp en konfliktzon som onekligen förblivit relevant under Andra Världskriget, Kalla Kriget (då västgränsen dock istället gick rätt igenom Tyskland) och dagens konflikt mellan EU och Ryssland, nu i Belarus och Ukraina.
Över huvud taget är det lätt att som modernt läsare av Kjellén uppleva en närmast paradoxal kontrast mellan de uppenbara arkaismerna och sådant som känns igen från samtida debatt. Jag är inte säker på att detta alltid har att göra så mycket med riktigheten i hans resonemang som med geopolitikens inflytande som analytiskt perspektiv. Att säga att till exempel Putinregimen och det kinesiska ledarskapet tänker i geopolitiska termer är knappast kontroversiellt. Jag har dock en krypande känsla av att också Tysklands och Frankrikes respektive ledare också tänker alltmer i sådana termer (hur det förhåller sig med det lär bli tydligare i takt med att Frankrikes och andra EU-länders inblandning i Mellanöstern utvecklas, liksom EU:s relationer till Ryssland, Kina, och USA). Kjelléns resonemang kring Mellanöstern som en konfliktzon mellan Rysslands intresse av att nå ut mot havet (via t.ex. Syrien) och västs intressen just alltså fortfarande kan ha viss relevans. I så fall får man dock tänka sig att de intressen av att knyta samman Asien och Europa som han tillskrev Storbritannien (som därför tvingades fokusera på Egypten och Mellanöstern) nu har vänts åt andra hållet av en kinesisk regim som också rätt tydligt tänker i sådana termer. Detta illustrerar också med all önskvärd tydlighet hur destruktiva geopolitiska synsätt kan bli eftersom de ser politik som ett nollsummespel om kontroll över geografin.
Kjellén själv tänkte sig dock även att man skulle kunna utveckla teritoriet ekonomiskt och kulturellt, inte bara utvidga det geografiskt genom erövring. I sådana sammanhang använde han bland annat begreppen "nationalsocialism" (som han var först med att använda) och "folkhem" (som han inte var först med) för att beskriva ett system där staten tog ledningen över ekonomi och kultur - som socialisterna ville - men med hela nationens intressen för ögonen istället för klasskampens. Inte minst verkar han ha föreställt sig att kulturen i en nation skulle kunna förädlas på ett sätt som kan kännas igen från den tidens folkbildningsdiskurs. Detta var alltså knappast någon unik tanke. Det utmärkande för Kjellén var snarare den roll han tillskrev staten i detta kulturella arbete, liksom i ekonomin. Också denna tanke pekar framåt, om än inte mot dagens politiska liv, utan mera mot 1900-talet - och då, på ett i backspegeln till synes paradoxalt sätt, både mot mellankrigstidens statscentrerade fascistiska rörelser och mot efterkrigstidens svenska och europeiska välfärdsstater. På kulturpolitikens område blev det i Sverige framförallt Per Albin Hanssons ecklesiastikminister Arthur Engberg som skulle lägga grunden för en politik där statens kulturstöd och institutioner - istället för folkrörelsernas bildnings- och kulturarbete - sattes i centrum. Ironiskt nog var det också Engberg som i egenskap av Hanssons konkurent om partiledarposten hade utpekat Kjellén som folkhemsbegreppets upphovsman, i ett försök att misskreditera Hanssons framtidsvision. Det är också i sådana sammanhang som Kjellén ibland uppmärkssammats i modern svensk statsvetenskap, dvs. som en relativt mörk och icke-demokratisk del av bakgrunden till senare tiders välfärdsstat och folkhem.
Kommentarer