Akademiska synpunkter

Förhandlingarna kring EU:s budget hamnar lätt i skuggan av pandemin och presidentvalet i USA. Förutom att budgeten är större än någonsin tidigare så innehåller den också ett inslag som gör den till en del av en av de viktigaste politiska processerna på decennier. I den föreslagna budgeten inågår ett krav på att rättsstatens grundprinciper upprätthålls i medlemsländerna för att de ska kunna få tillgång till vissa medel. Ungern har nu lagt in sitt veto av precis det skälet. Detta borde inte överraska någon eftersom kravet är tydligt riktat mot regeringarna i Polen och Ungern, som båda rör sig mot en illiberal demokrati (för att använda Orbans egen beskrivning) där regeringarnas inflytande på domstolsväsendet har ökat under flera år. Såväl Ungern som Polen är i behov av EU-stöd. Regimernas stabilitet förutsätter å ena sidan att de kan leverera ett visst mått av ekonomisk säkerhet, och det förutsätter i sin tur stöd från EU. Nettobidragstagare som Tyskland (och för den delen Sverige) har s

De senaste veckorna har jag börjat läsa samlingsvolymen Dödsmässa  där mina gamla bekanta på bokförlaget Malört  har samlat texter av och om den polske författaren och konstkritikern Stanislaw Przybyszewski (1868-1927). Przybyszewski var en av sekelskiftets utpräglat dekadenta skriftställare. På krogen Zum schwarzen Ferkel i Berlin umgicks han bland annat med skandinaviska storheter som Strindberg, Munch, Vigeland och Gallén-Kallela. Han hörde också till dem introducerade Munch och Vigeland för en internationell publik. Tillsammans med sin norska hustru Dagny Juel levde han periodvis i Norge. Przybyszewsiki har alltså inte varit utan inflytande i Norden. Inte minst verkar han ha påverkat Edvard Munchs måleri, eller åtminstone receptionen av det. Bokens redaktör beskriver Przybyszewsiki som den förste moderne satanisten. Strindberg verkar ha varit övertygad om att Przybyszewsiki hade lagt en förbannelse på honom. Över lag verkar hans uppenbart medvetna arbete med att bygga upp en image

För första gången på många år känner jag mig hoppfull när det gäller amerikansk politik. Allt fler republikanska företrädare tar avstånd från Trumps anklagelser om valfusk. Delstaternas administrationer och rösträknare verkar överallt ha gjort ett föredömligt arbete, oavsett partifärg. Biden har genomgående uppträtt statsmannamässigt. Samtdigt kommer rapporter från Vita Huset som som för tankarna till någon medeltida eller senantik tyrann vars hov är i upplösning under pest och belägring. Ingen vågar berätta för härskaren att spelet är över. Vem ska ta modet till sig? Hans dotter? Hans hustru? Hans svärson? De seniora rådgivarna har redan flytt. Samtidigt drabbas allt fler av hovmännen av pesten. På Facebook delas tidigare presidenters överlämningsbrev och förlorande kandidaters gratulationer. Medan rösträkningen pågick lyssnade jag bland annat på John McCains tal efter förlusten mot Obama. Det kändes som någonting från ett annat sekel, även om det bara var tolv år sedan: en presidentk