Unionen och kulturen i Sverige och Norge

Bo Stråth skriver i Union och Demokrati (som jag av en slump kommit att läsa i översättning på nynorsk) om skillnaderna mellan norsk och svensk kultur under unionstiden. Norsk romantisk nationalism höll till vänster, medan svensk höll till höger. Unionen överlevde eftersom den dominerande politiska kraften i båda länderna var pragmatiskt liberalkonservativ. I Norge formerades en allians mellan näringsliv, politik och akademi. I Sverige var det enligt Stråth snarare en allians mellan ämbetsmän, adel, näringsliv och politik. Akademin spelade kring sekelskiftet en mycket mer begränsad roll som politisk idégenerator än i Norge, trots att dess verksamhet var mer omfattande och etablerad. I Sverige framträdde frikyrkan som självständig social kraft. I Norge saknades högkyrkligheten - och därmed motsvarighet till den svenska ungkyrkligheten. Istället var intellektuell sekularism en starkare oppositionell social kraft, medan lågkyrkligheten  var det normala. 

I bakgrunden till dessa skillnader finns den svenska aristokratins starkare ställning, och den därmed förknippade alliansen mellan kung och folk. Senare förenades aristokratin med det uppåtsträvande högre borgerskapet och bildade tillsammans grunden för det sena 1800-talets dominerande högkyrkliga moderatkonservativa ibland nationalromantiska ledande samhällsklasser. I Norge var det möjligt för vänstern och högern att enas i hållningen till unionen. I Sverige var detta slags samarbete omöjligt, samtidigt som kampen mellan parlamentarism och kungamakt fortsatte längre. Kanske är detta också en viktig del av bakgrunden till den mer långtgående splittringen mellan höger och vänster i Sverige under 1900-talet, en splittring som ofta verkar ha gått tvärs igenom den liberala mitten. I Norge har det också varit möjligt för en mer romantisk nationalkänsla att integreras med normen. I Sverige fanns under 1900-talets första hälft ett drag av romantisk nationalism såväl i demokratirörelsen (som t.ex. Heidenstams medborgasång) som i folkhemstanken, men under 1900-talets kulturkamper har den trängts åt sidan, eller åtminstone gjorts outtalad.