Jag är sedan länge övertygad om att det är viktigt att vara insatt i flera av samtidens politiska och kulturella inriktningar, inte bara de man själv uppskattar. Mark Sedgwicks Key Thinkers of the Radical Right ger en god inblick i tankeströmningar tämligen långt till höger om mångas bekvämlighetszon. Utgångspunkten är att ge en överblick över inspirationskällor som ofta refereras i ideologiska diskussioner i dagens radikala höger, inte minst på olika nätfora. Det gäller framförallt då de som refereras i engelskspråkiga sammanhang i kretsar som ligger någonstans till höger om Donald Trump och Breitbart, men som samtidigt har anspråk på att vara intellektuella, och som verkar vara en inte oviktig källa till idéer också för den europeiska och noramerikanska populistiska höger som sedan flera år tillbaka verkar växa närmast konstant.Boken bygger på att Sedgwick har bjudit in ledande akademiska experter för att skildra de olika tänkarna, deras idéer, inspirationskällor, och inflytande förutsättningslöst och utan fördömmanden, något som har lyckats i varierande utsträckning. Boken inleds med klassiska tänkare, fortsätter med etablerade, och avslutas med sådana som har varit på uppåtgående på 2000-talet. De senare är genomgående sådana som skriver på engelska i olika främst amerikanska nätpublikationer i, eller i kretsarna kring, den så kallade Alternativa Högern (Alt Right). Bland annat nämns Richard Spencer och den svenske förläggaren och musikproducenten Daniel Friberg. De etablerade tänkarna, som t.ex. Alexandr Dugin och franska nouvelle droite, hör till deras viktigare inspirationskällor. Här beskrivs alltså fler europeiska tänkare, och vi får bland annat läsa om bakgrunden till idéer som etnopluralism, och Eurabia-konspirationen (tanken att det pågår ett medvetet försök att genom invandring skapa en muslimsk majoritet i europeiska länder).
Denna indétraditions klassiska tänkare är enligt Sedgwick framförallt tyska tänkare som etablerade sig under mellankrigstiden eller strax dessförinnan, men i de flesta fall utan att närma sig den organiserade nazismen. Här finns kapitel om Oswald Spengler, Carl Schmidt, Ernst Jünger och Julius Evola. Sedgwick nämner också Heidegger och Nietzsche som ytterligare två tänkare som ofta refereras i dessa sammanhang. Han väljer dock att inte ta med dem här eftersom det redan finns så mycket skrivet om dem. I viss mån nämns de dock i andra kapitel som inspirationskällor för senare högerradikaler. Också flera av de andra som här nämns som klassiska högerradikala tänkare har haft ett betydande inflytande också i andra idéströmningar.
Det är i själva verket rätt påtagligt att de akademiska strömningar som från höger utmålas som "kulturmarxister" också relativt ofta låter sig inspireras av samma tänkare: Nietzsche och Heidegger är centrala inspirationskällor - t.ex. via Foucault, olika typer av diskursanalys, och Science and Technology Studies - men också Carl Schmidt har sedan länge varit en inte helt ovanlig referens också bland intellektuella till vänster, från Agamben och framåt. På senare år har jag också sett en del exempel på forskare inom miljöorienterade kulturstudier som hämtar inspiration inte bara från Heideggers kritik av det moderna teknikbaserade samhället, utan också av Jüngers motsvarande kritik. Varken Evola eller Spengler har haft något liknande inflytande efter kriget. Evola har däremot haft en hel del inflytande inom olika nyyandliga strömningar. Det är med andra ord egentligen bara Spengler som efter ett enormt genomslag under mellankrigstiden har lämnats i princip orörd av senare intellektuella strömningar, med den ideologiska högern som enda undantag (inte heller hans inflytande är dock begränsat till den radikala högern).
Samtidigt har den italienske marxisten Antonio Gramsci (i sin tur inspirerad av bl.a. George Sorel) blivit en av de vanligare intellektuella referenserna inte bara i akademisk kulturteori, utan också bland de högerradikaler som diskuteras här. Inte minst inspirerade han nouvelle droite, som från honom hämtade idén om kulturell hegemoni. Precis som många vänsterorienterade kulturteoretiker har de dragit slutsatsen att långsiktig politik inte minst måste handla om att vinna kulturen och tidsandan. Det är alltså med denna tanke - som åtskilliga filosofer sen Nietzsche skulle kunna skriva under på - som bakgrund som de ger sig in i det pågående kulturkriget. När den radikala högern talar om "kulturmarxister" verkar detta helt enkelt vara en samlingsbeteckning på dem som de uppfattar som motståndarsidan i kulturkriget, inte minst eftersom de uppfattar sig utkämpa samma slags strid om kulturell hegemoni.
Kommentarer