"Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1920 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till det omgivande samhället, och en stor del av det kretsar kring mötet mellan krigarens hederskänsla och det moderna samhället. Ofta kan man ana hur detta bottnar i mötet mellan hans eget perspektiv på världen – format av det tidiga 1900-talet och Första Världskriget – och de senare tider som han mötte under ett århundrade präglat av snabba förändringar. I Glasbin handlar det om mötet mellan en officer med ett nu anakronistiskt hedersideal och efterkrigstidens masskultur (se tidigare essä i Tidningen Kulturen). I På Marmorklipporna från 1938 handlar det om mötet med den totalitära staten.
Denna roman, som utspelar sig i ett allegoriskt fantasilandskap, är en av de få tydligt antinazistiska romaner som publicerades i nazisternas Tredje Rike. Den lästes som en inspirationskälla inte minst av den tyska motståndsrörelsen. Samtidigt har romanen flera olika lager. Att nazistpartiet är en av måltavlorna och boken en inte särskilt förtäckt allegori över dess nedbrytande av civilisation och människovärde framgår tydligt - ibland närmast övertydligt - men också andra företeelser och problem i samtiden träffas av Jüngers berättelse. Det förefaller som att han försöker fånga och typologisera flera av 1900-talets centrala politiska och ideologiska motsättningar i allegorins form. Som så ofta hos Jünger är det dock inte ideologiernas samhällssyn som intresserar honom, utan hur man som människa etiskt och psykologiskt kan förhålla sig till dem.
Själva berättelsen har en form som närmast är att beskriva som en saga, eller i alla fall ett slags fantasy. Platsen och tiden är drömsk och något oklar. Jünger blandar historiska och påhittade namn på platser och länder. Krig utkämpas med svärd och enkla skjutvapen. Människor tycks tillbe både Jupiter och Kristus, såväl som äldre avgudabilder som man offrar till i vägskälen. Den hamnstad där en del av berättelsen utspelar sig tycks befinna sig i medelhavsklimat och omges av ett odlingslandskap där bönderna sedan urminnes tider har odlat vin och mestadels tycks ha levt i relativ fred. Redan från början finns här också Mauretanierna, ett rationalistiskt hemligt sällskap som tycks inspirerat av det kontinentala frimureriet, men också av futuristerna och den så kallade vetenskapliga marxismen. Bortom odlingslandskapet, på gränsen till skogarna, lever människorna i ett klanbaserat herdesamhälle präglat av återkommande blodiga familjefejder. Det är emellertid inifrån de vidsträckta skogarna som det verkliga hotet kommer.
Vid berättelsens början har två tidigare soldater – bokens aldrig namngivne berättare och broder Otto – dragit sig tillbaka för att leva eremitliv i stilla kontemplation över skapelsen och tillbringar sitt liv med att studera växt- och djurlivet i Linnés efterföljd. Här växer också berättarens lille son Erio upp i en lantlig idyll. Jünger själv studerade och klassificerade insekter på fritiden och man kan lätt tänka sig att detta, åtminstone ibland, framstod som en idealtillvaro också för honom. Här anar man ett idealt opolitiskt liv som måste ha börjat framstå som en ouppnåelig dröm i nazismens Tyskland. Liksom Jünger möter berättelsens båda män problem som till sist hindrar dem i deras försök att träda ut ur samhället och drar in dem i den pågående kampen.
Bland skogarnas fredlösa samlar Överskogvaktaren krafter för att hota freden bland vinodlarna. De nästlar sig in bland herdeförbunden och i hamnstadens ölkällarmiljöer. Här blandas missnöjda officerare med rena förbrytare och idealistiska unga män på ett sätt som tycks inspirerat av de miljöer där nazistpartiet och Hitlers ölkällarkupp tog form i början av tjugotalet. Överskogvaktaren har ofta tolkats som en Hitler i skönlitterär form, och åtskilliga av hans karaktärsdrag tycks vara inspirerade av Göring. Hans residens tycks ha lånat drag från Görings jaktslott Karinhall, där man levde ett liv präglat av jakt och fester.
Varken Hitler eller Göring stämmer dock in helt på beskrivningen av Överskogvaktaren, ”den gamle”, som under lång tid tycks ha varit en personlighet i platsens politiska och sociala liv. Han tycks närmast representera ett slags anticivilisatorisk urkraft som här har släppts lös och löper amok. Han är en man som hyser djup kärlek till jakten och till skogarnas stora träd, men som innerst inne hatar odlingslandskapets och stadens civilisation. Han skapar en tid när, som Jünger säger i Psykonauterna, ”hundarna kommit lösa”. I så fall är han, snarare än en omskrivning för Hitler, ett slags allegori över nazismen, eller över totalitarismen i allmänhet. Möjligen kan man också ana drag av Stalin hos honom, lika väl som av Göring eller Hitler.
Trots att man i Jüngers beskrivning av mer eller mindre fiktiva folkslag kan ana tankar om nationalkaraktär och folkskäl representerar Överskogvaktarens roll som nedbrytande kraft på många sätt en invertering av nazismens självbild. Medan nazisterna såg det barrskogsbeklädda Nordeuropa som en plats för renrasighet, härdning och krigarära är det i På Marmorklipporna vinodlarnas fredliga samhälle som representerar både civilisation och kultur, medan de nordliga skogarna fylls av ett anhang av fredlösa och utstötta från alla kulturer, vars djupaste drift är förödelse, och ytterst skogens seger över odlingslandskapet. Den obehagligt profetiska beskrivningen av avrättnings¬platsen Köppelsblek blir en nödvändig slutstation i ett skräckvälde där människor ständigt försvinner.
Det är lätt att ana nazisternas SA i Överskogvaktarens blodiga anhang, men det är inte bara nazismen som träffas av beskrivningen. Överskogvaktaren är en emblematisk figur som på många sätt påminner om andra tyranngestalter i Jüngers romaner. I den 1949 utgivna Heliopolis har Landsfogden en liknande roll, men har sin maktbas i staden där den grundar sig på polismakt och populism. I den ännu något decennium senare romanen Glasbin är det industrialisten Zapparoni som har en liknande, men mer ambivalent, roll i förhållande till en väsentligt vilsnare jüngsersk hjälte.
Minst lika symbolladdad som Överskogvaktaren själv är de sammanhang där huvudpersonerna först möter honom, nämligen bland mauretanierna, ett hemligt sällskap som Jünger skulle återkomma till också i Heliopolis. De tycks ha egna skolor där de utbildar de skarpaste hjärnorna i rationalism och disciplin. Medlemmarna kan ha skilda politiska lojaliteter. Istället är det handlings- och tänkesättet som håller dem samman. På ett typiskt jüngerskt sätt är det en grundläggande formlikhet, som Jünger tycker sig se, som står i centrum snarare än det uttalade idéinnehållet. När en av deras medlemmar ska beskrivas uttrycker sig Jünger så här: ”Vad Braquemart beträffar, så var alla den sena nihilismens kännetecken utpräglade hos honom. Han hade den kalla, rotlösa intelligensen och böjelsen för utopi.” Braquemart är en teoretiker och upptäcktsresande som tänker sig att världen baseras på våldet, och att mänsklighetens naturliga tillstånd består i en tydlig uppdelning mellan herrar och slavar. Som arkeolog har han utforskat en forntida ökencivilisation där härskarnas borgar reste sig över den omgivande slätten på höga stenpelare. Liksom hos nazisterna blir den tänkta förhistorien alltså en plats att projicera arkeologens egna ideal.
Braquemarts betydelse tycks dock vara vidare än så. Han tycks representera det slags intellektuella som förnekar vad som här framstår som de centrala värdena i livet, därför att han själv har förlorat kontakten med dem. När han dyker upp, i vad som kanske är berättelsens mest centrala kapitel, åtföljs han av fursten av Sunmyra, en vek och tidigt åldrad ädling som närmast är hans diametrala motsats. Sunmyra saknar helt Braquemarts ytliga kraftfullhet, men har ändå kvar en andlig kompass och grundläggande känsla för det rätta; ett arv från mer kraftfulla förfäder som Braquemart saknar. Tillsammans representerar de motståndarna mot Överskogvaktaren, och tycks inspirerade av det tyska motståndet mot Hitler under Tredje Riket; en osammanhängande blandning av gamla tiders aristokratiska och borgerliga ideal, men också av anhängare till olika modernistiska strömningar som för Jünger inte framstod som nödvändigtvis bättre än Hitler, men som av olika skäl kommit på kollisionskurs med honom: ”Striden handlade om huruvida samhället borde förvandlas till öken eller till urskog.”
Också Överskogvaktaren hade alltså varit en av mauretanierna, men som sådan behandlats med respekt mer som en gammal excentriker än som en person av verklig betydelse. Mauretanierna tycks alltså oförmögna att i sin materialistiska världsåskådning uppfatta den kraft som de bidrar till att släppa loss i form av Överskogvaktaren. Berättaren och broder Otto har själva ett mauretanskt förflutet, men har med tiden lämnat dem bakom sig, på ett ordnat sätt med fulla hedersbetygelser. Vissa mauretanska ämnen beskrivs också i förbigående av berättaren som någonting som han inte kan gå in på. Det antyds alltså att han fortfarande håller något slags tysthetslöfte. Sannolikt är beskrivningen av mauretanierna inspirerad av den ibland konspirationsteoretiska bilden av frimurarna som en kraft bakom europeiska och amerikanska revolutioner, men samtidigt tycks de i minst lika hög grad vara en metafor för en framväxande teknokrati.
Samtidigt som porträttet av Braquemart får honom att framstå som ytterligt osympatisk finns det också betraktare som har dragit paralleller mellan honom och Jünger själv. Den mauretanska känsla som han sammanfattar i yttrandet ”Inget glas champagne var kostligare än det man räckte oss vid krigsmaskinerna den natt vi brände ner Sagunt till aska” för också tankarna till hur Jünger själv några år senare skulle skriva i sin dagbok om upplevelsen att dricka champagne och samtidigt se ut över Paris under krigets flygbombningar. Jüngers världsbild har ett tydligt drag av nihilism. Samtidigt kan man fråga sig om beskrivningen av Braquemart och av berättarens maruretaniatid, som någonting förflutet, och som en i grunden otillräcklig och meningslös världsbild, bör läsas som en början till ett avståndstagande från denna nihilism.
Vid sidan av sin nihilism har Jünger också en annan sida som här kommer till uttryck i själva berättartekniken. På Marmorklipporna är ingen materialistisk eller nihilistisk skildring. Snarare vilar någonting symbolladdat drömskt över den. Gestalter som Överskogvaktaren, Braquemart och fursten av Sunmyra verkar utgöra försök att fånga någonting väsentligt i samtiden, något som inte riktigt låter uttrycka sig i ord, annat än då orden används för att förmedla en bild. Romanens landskap för tankarna till den bildvärld som han omtalar i Psykonauterna, en aspekt av existensen som vi enligt Jünger ibland uppfattar, där verkligheten framstår tydligare än i vår vardagliga tillvaro. Jünger tyckte sig skymta detta tillstånd av förstärkt realitet och tydlig meningsfullhet när dödens närhet blev påtaglig, något som hände åtskilliga gånger under hans sekellånga liv. Kanske är det också denna mystiskt religiösa, närmast platonska, sida av Jünger som ger hans skrivande karaktären av försök att skapa ett slags destillat av 1900-talet, eller rentav av historien själv.
En liknande bild av att det finns någonting bestående också i en föränderlig värld kan anas i hur På Marmorklipporna slutar. Motståndet mot Överskogvaktaren framstår som moraliskt nödvändigt, men förs samtidigt med metoder som delvis liknar Överskogvaktarens egna. Motståndet är heller inte omedelbart framgångsrikt. Hamnstaden invaderas, människor dödas och monument förstörs. Våldets herradöme blir dock inte bestående. Efter en tid återuppbyggs staden och kulturen börjar på nytt återhämta sig. I ett av berättelsens mer allegoriska, eller sagomässiga, ögonblick utkämpar pojken Erio tillsammans med trädgårdens ormar en strid där de besegrar Överskogvaktarens jakthund. De båda huvudpersonerna lämnar landet för att leva som gäster hos män som de kämpat mot i sin ungdom i ett mer hedersamt utfört krig. Ytterst är kulturen bestående, liksom – tycks författaren säga – lyckan för den som håller fast vid sin personliga integritet och inte ger efter för våldet."
Kommentarer