Akademiska synpunkter

Lars Anders Johansson beskriver på ett väldigt bra sätt de problem som ständigt tycks hota Medelhavsmuseet och Östasiatiska Museet. "De senaste veckorna har det rapporterats om att Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet kan tvingas stänga. Förklaringen sägs vara stigande hyror och ett ansträngt ekonomiskt läge. Men problemet framställs ofta som en olycklig följd av kostnadsläge och konjunktur. I själva verket är det inbyggt i systemet. Många av statens viktigaste kulturbyggnader ägs av Statens fastighetsverk. Museer och kulturinstitutioner hyr sina lokaler av staten till hyror som ska sättas affärsmässigt. Det innebär att verksamheter vars uppdrag är att bevara kulturarv, bedriva bildning och ta hand om historiska byggnader förväntas betala hyror som om de vore kontorshyresgäster i attraktiva lägen. Resultatet blir ett märkligt kretslopp där staten i praktiken driver affärsverksamhet mot sig själv. Kulturdepartementet betalar ut anslag till museerna. Samtidigt tar staten tillba...

In the fall, I was reading We have never been woke by Musa al-Gharbi, a sociological Bourdieu-inspired analysis of the American academic left. Now, I am following up with Furious minds by Laura K. Field, a book about the intellectuals and academics of the MAGA movement, their philosophical thinking and their connections to the Trump administration. We encounter people like Harry Jaffa, Peter Thiel, Patrick Daneen, Stephen Miller, JD Vance, Yoram Hazony, Adrian Vermule, Curtis Yarvin /Mencius Moldbug, Costin Alamariu /Bronze Age Pervert (in some cases the word “intellectual” is more within quotation marks than in some others), various 'neo-reactionaries', 'National Conservatives', and 'aristo-populists', as well as the more distant influences of theorists such as Leo Strauss and Carl Schmitt. What emerges is a distinctly authoritarian vision. Both al-Gharbi and Field offer perspectives that are noticeably underrepresented in most analyses of the respective group...

I think the main problem with universities today is that academia is a network while universities are increasingly acting like companies (e.g. in the USA), or government agencies (e.g. in the Nordics). Academia is driven by individual researchers and research groups cooperating and exchanging thoughts in a network. Universities used to be collegiate structures, i.e. basically run by committees of the more important academics, as a support structure for their research and education activities. Now they are run by bureaucracies as if they were more traditional types of hierarchical organizations. Either this is for profit, or intended to implement government policy (or worse, ideology), which is directly the opposite to the logic of the research organization.

Looking back at global politics in 2025, I think this year might be the historical line when the multipolar world order became reality rather than prediction. The rift between USA and the rest of NATO is probably irreparable in terms of trust, at least for a generation. On the positive side, I think Europe is doing far better than is commonly thought. EU now has a closer relationship to many other parts of the world than it used to, perhaps especially to Canada, but also to countries like South Korea, Japan and Taiwan, and to some extent also to the Pacific Rim in general, to Central Asia, and Latin America. The fact that EU economy has a higher part industry than USA might be less of a weakness than we used to think, especially in a trade war. EU is also the worlds largest exporter of food. With the addition of Ukraine that is going to be even stronger. Meanwhile USA is facing housing and AI bubbles. Economies in eastern Europe have become significantly stronger the last couple of de...

Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artific e av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gå...

Litteraturhistorikern Peter Luthersson avled som bekant för en tid sedan. En stort förlust för svensk litteraturkritik. Har man följt debatten om den svenska kulturkanon kan man också konstatera att detta är en stor förlust för kanonutredningen. Lutherson hör till dem som har bidragit till diskussionen om den svenska litteraturkanon långt innan offentligheten började diskutera möjligheten att formalisera den i en officiell lista. Hans bok "Förlorare: noteringar om 1800-talets etos" kan läsas som ett slags alternativ litteraturkanon, med fokus på de 1800-talsförfattare som åtminstone i Sverige har kommit i skuggan av 1900-talet och dess version av moderniteten. Något liknande kan kanske också sägas om Axess sevärda serie Luthersson läser världslitteraturen ( https://www.axess.se/tv/luthersson-laser-varldslitteraturen/ ). Den lutherssonska kanon är närmast motsatsen till den läslista som i slutet av förra året presenterades av Skolverket och Kulturrådet. Här finns ett slags ka...

Det är tveksamt om det någonsin tidigare i USA:s historia hade varit möjligt för en president att ens skämtsamt beskriva sig själv som en kung, men nu har vi kommit till den punkten. Däremot har det ända sedan republikens grundande varit vanligt att dra paralleller till det gamla Rom (tänk bara på ord som "republik", "senat", "Capitolium" etc). Det är lätt att dra parelleller mellan Trump och Caesar, Napoleon, eller en viss rikskansler. Det enda som är riktigt märkligt om man tänker sig att Trump försöker genomföra en övergång till diktatur/envälde/auktoritarism, en kupp eller Machtübernahme som många påstår, är hur han har lyckats allienera såväl militären som säkerhetsorganen istället för att kooptera dem. Tankarna går inte så mycket till Bonaparte, Augustus eller nazisterna, utan mer till Putin eller Erdogan, eller för den delen hela processen med oligarkernas maktövertagande i Ryssland efter Sovjets fall. Trump har naturligtvis hela tiden varit en stor...

Om en klassiker är en bok som läses av generation efter generation, som fortsätter att vara närvarande i kulturen så torde Frans G. Bengtssons  Röde orm vara en av 1900-talets svenska klassiker. Detta trots att såväl boken som dess författare på många sätt befann sig utanför huvudströmningarna i svensk 1900-talslitteratur. Som man kan läsa t.ex. i bokförlaget Stolpes nyutkomna antologi om Bengtsson tog han uttalat avstånd från så väl modernistisk litteratur som från  den samtida kritiska historieforskningen. Bengtssons essäer och övriga skrivande berör ofta svunna tider och grundar sig i en mycket bred historisk bildning. Detta märks inte minst i Röde orm, där flera episoder är tydligt inspirerade av den isländska sagalitteraturen och medeltida krönikor. En av de berättelser som berättas i hans skildring av Harald Blåtands julgille baserar sig t.ex. direkt på en episod i Jomsvikingasagan, och framstår närmast som en kärleksfull satir av den samma. På samma sätt möter man an...

Ibland kan det vara intressant att läsa sådant man skrivit för många år sedan. Nyligen läste jag om mitt kapitel till en antologi som Riksantikvarieämbetet gav ut 2013: “ Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället. ” Om jag inte mins helt fel hade jag skrivit texten åtminstone ett par år tidigare. Den utgör ett slags försök att sammanfatta hur jag då såg på svenskt förhållande till historien, och på kulturarvspolitik. Den landar i ett pluralistiskt och liberalt, närmast postnationellt synsätt, samtidigt som jag betonar behovet av de statliga institutionerna som neutrala förmedlare av kunskap, som ett korrektiv mot den flodvåg av “alternativa fakta” som redan då hade börjat visa sig. I denna neutralitet inkluderar jag då inte minst att möjliggöra ett möte med kultur från andra tider och andra delar av världen utan att de tillrättaläggs för att passa den svenska samtiden.  “Men hur är det med kulturminnesvården? Det arv som den är satt att förvalta ä...

Den svenska debatten om humaniora och fristående kurser får mig att fundera på vad som egentligen är det viktigaste för att ett universitet ska kunna vara den svåröverträffade utbildnings- och forskningsinstitution som det kan vara. När jag själv var student (över 200 gamla studiepoäng fristående kurser /över 300ECTS av totalt över 400 gamla stp /600 ECTS) tillbringade jag mer tid på bibliotek, kafféer och studentföreningar än i seminarier och föreläsningar. Långa diskussioner om Wittgenstein, konstitutionell teori och mycket annat, enskild läsning på biblioteket. Det betyder inte att undervisningen var oviktig. Tvärtom om var det helt centralt att man fick träffa och lyssna till aktiva forskare. Tillsammans med den kurslitteratur som de hade valt ut var detta den viktigaste inputen. Poängen är snarare att den informationen sedan behövde bearbetas och internaliseras, och det skedde främst utanför den organiserade undervisningen. Allt detta är ett väldigt traditionellt studentliv som åt...

Precis före jul tillsatte regeringen en utredning för att ta fram vad man beskriver som en svensk kulturkanon. För en kulturpolitisk forskare är detta en ganska intressant åtgärd, inte minst eftersom den bryter med mycket av de senaste femtio årens kulturpolitik. Ännu mer intressanta är kanske alla de förhoppningar och farhågor som knutits till idén de senaste åren. För det första är det inte helt klart hur man ska uppfatta begreppet kanon i det här sammanhanget. Historiskt har begreppet en bakgrund i de judisk-kristna kanoniska skrifter som finns i Bibeln, en kanon som sammanställdes av både nya och ibland mycket gamla texter framförallt under romersk tid. Det finns emellertid också en litterär kanon. Enligt egyptologen Jan Assmann uppstod tanken om en litterär kanon i en mening som liknar den moderna i Alexandria under århundradena före Kristi födelse, alltså parallellt med den judiska skriftkanon. Lärda började skilja på de grundläggande litterära verken och de senare verk som komme...

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li...

På Instagram har jag börjat följa ett konto med bilder på brutalistisk arkitektur. Den gör sig anmärkningsvärt väl på fotografier, i synnerhet när fotografen arbetar framgångsrikt med ljus och skugga. Jag kan också uppskatta det på film, och ibland till och med under besök i verkliga livet. Däremot vill jag helst inte bo eller arbeta ens i närheten av miljöer i den stilen. De ens delvis brutalistiska byggnader jag har haft i närmiljön har jag alltid avskytt. Kanske är detta typiskt för brutalistisk och liknande arkitektur, kanske till och med för vissa typer av modern - i mening trendig - arkitektur i allmänhet; den gör sig bra på bild, och som arkitektmodell, kanske till och med som resmål, men fungerar uselt som del i människors livsmiljö. (Eget foto, på vägen från arbetet 2008).

I år firar jag nationaldagen som ensam svensk på institutionskonferens i den sydöstnorska skärgården. Idag är det 500 år sedan Sverige för sista gången valde en statschef. Jag vet inte hur de professionella historikerna ser på saken idag, men när jag gick i skolan fick vi fortfarande lära oss att medeltiden tog slut i Sverige 1523. 500 år sedan den sista utländska ockupationen. Det är något stort, 500 år av frihet från utländskt förtryck, om än inte 500 år av fred, eller ens utan förtryck. Visst fanns det ett Sverige innan 1523 och Kalmarunionen var något som landet gick in i frivilligt, men kung Kristians ockupation efter Stockholms blodbad verkar inte orimlig att beskriva just som en utländsk ockupation, och någon sådan har vi inte haft sedan dess, i alla fall i dagens Sverige. Det som tidigare var den östra tredjedelen av riket genomled ett ofta hårt utländskt styre 1809-1917, sedan Sverige misslyckats med att försvara den. I andra delar av den som nu är Sverige har svenska staten ...