Fortsätt till huvudinnehåll

Lutherssons och statens kanon

Litteraturhistorikern Peter Luthersson avled som bekant för en tid sedan. En stort förlust för svensk litteraturkritik. Har man följt debatten om den svenska kulturkanon kan man också konstatera att detta är en stor förlust för kanonutredningen. Lutherson hör till dem som har bidragit till diskussionen om den svenska litteraturkanon långt innan offentligheten började diskutera möjligheten att formalisera den i en officiell lista. Hans bok "Förlorare: noteringar om 1800-talets etos" kan läsas som ett slags alternativ litteraturkanon, med fokus på de 1800-talsförfattare som åtminstone i Sverige har kommit i skuggan av 1900-talet och dess version av moderniteten. Något liknande kan kanske också sägas om Axess sevärda serie Luthersson läser världslitteraturen ( https://www.axess.se/tv/luthersson-laser-varldslitteraturen/ ).

Den lutherssonska kanon är närmast motsatsen till den läslista som i slutet av förra året presenterades av Skolverket och Kulturrådet. Här finns ett slags kanon som nästan uteslutande fokuserar på 1900-talet och 2000-talet, faktiskt mest på det senaste helvseklet. Väldigt lite finns representerat från tidigare perioder. De isländska sagorna och den fornnordiska mytologin finns t.ex. bara representerade i den amerikanske författaren Neil Geimans tolkning. Här verkar den offentliga debatten fortfarande vänta på kanonutredningens version, trots att läslistan för skolan har ett betydligt mer konkret användningsområde. En djupare diskussion skulle med all sannolikhet kunna vara givande. Det säger något om ett samhälle vilka böcker eller vilken konst som auktoriteter menar kan "gestalta tillvarons komplexitet i text och bild men också bidra till att barn och elever lär känna sig själva, andra och omvärlden", eller - som i fallet med den officiella kulturkanon - göra någonting liknande för vuxna medborgare och potentiella medborgare. https://www.skolverket.se/.../stod-i-arbetet/laslistor

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan ( här ). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig. Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra , och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulat...

"Det civila samhället"

Nu har jag återigen hört en svensk politiker göra sig lustig över ordet "civilt samhälle". "Är resten av samhället militärt?" frågar man sig. Som så många andra direktlån ifrån engelskan låter det onekligen lite märkligt på svenska. Men det betecknar något som vi annars inte skulle ha ord för. Hela fenomenet låter konstigt i många svenska öron. Dess nu flera decennier långa historia som svenskt begrepp, sedan det lånades in i den akademiska diskursen, tecknas bl.a. i Filip Wijkströms & Tommy Lundströms utmärkta bok Den ideella sektorn, Organisationerna i det civila samhället . Vad det civila samhället står i motsats till är naturligtvis inte enbart det militära, utan staten som helhet. Ett civilt samhälle förutsätter således att staten är en avskild del av samhället och inte, som ibland i svenskt språkbruk, uppfattas som synonymt med samhället. I viss mening är "civilt samhälle" således inte bara en översättning av "civil society" utan faktis...