Litteraturhistorikern Peter Luthersson avled som bekant för en tid sedan. En stort förlust för svensk litteraturkritik. Har man följt debatten om den svenska kulturkanon kan man också konstatera att detta är en stor förlust för kanonutredningen. Lutherson hör till dem som har bidragit till diskussionen om den svenska litteraturkanon långt innan offentligheten började diskutera möjligheten att formalisera den i en officiell lista. Hans bok "Förlorare: noteringar om 1800-talets etos" kan läsas som ett slags alternativ litteraturkanon, med fokus på de 1800-talsförfattare som åtminstone i Sverige har kommit i skuggan av 1900-talet och dess version av moderniteten. Något liknande kan kanske också sägas om Axess sevärda serie Luthersson läser världslitteraturen ( https://www.axess.se/tv/luthersson-laser-varldslitteraturen/ ).
Den lutherssonska kanon är närmast motsatsen till den läslista som i slutet av förra året presenterades av Skolverket och Kulturrådet. Här finns ett slags kanon som nästan uteslutande fokuserar på 1900-talet och 2000-talet, faktiskt mest på det senaste helvseklet. Väldigt lite finns representerat från tidigare perioder. De isländska sagorna och den fornnordiska mytologin finns t.ex. bara representerade i den amerikanske författaren Neil Geimans tolkning. Här verkar den offentliga debatten fortfarande vänta på kanonutredningens version, trots att läslistan för skolan har ett betydligt mer konkret användningsområde. En djupare diskussion skulle med all sannolikhet kunna vara givande. Det säger något om ett samhälle vilka böcker eller vilken konst som auktoriteter menar kan "gestalta tillvarons komplexitet i text och bild men också bidra till att barn och elever lär känna sig själva, andra och omvärlden", eller - som i fallet med den officiella kulturkanon - göra någonting liknande för vuxna medborgare och potentiella medborgare. https://www.skolverket.se/.../stod-i-arbetet/laslistor
Kommentarer