Värnplikt och demokrati

Det är någonting märkligt med regeringens försvarspolitik. Nu säger försvarsministern öppet att han ämnar ignorera den majoritet av svenska folket som är för allmän värnplikt. Samtidigt säger han sig vara överraskad över att så många som 28% håller med honom om att den bör avskaffas (källa). Kring förra sommaren var situationen liknande i FRA-frågan. I båda fallen har partierna strävat efter konsensus sig emellan och samtidigt kommit fram till förslag som varken folkmajoriteten eller de egna kärnväljarna stöder.

Värnplikten har tydligen ett brett stöd. Den har också en lång gemensam historia med demokratin och den allmänna rösträtten. Vid 1900-talets början var det rent av en vanlig uppfattning - i synnerhet i Moderaternas föregångare högerpartiet - att rösträtt borde kopplas samman med värnplikten. Man ansåg att viljan att försvara sitt land kvalificerade för rätten att delta i styret. Många - inte minst socialdemokrater - har senare menat att våldsmakten i en demokrati måste ha bred förankring i hela folket för att inte riskera att hota demokratin. Många har också pekat på folkfostrande effekter i termer av att medborgarna lärde sig samarbeta Värnplikten blev ett slags övergångsrit då unga män kunde känna sig träda in i vuxenvärlden.

Ytterst kan den svenska demokratin ses som ett system där Sveriges medborgare har tagit sig rätten att själva styra staten Sverige. Värnplikten får sin legitimitet av åsikten att medborgarna i så fall måste vara delaktiga i att försvara den rätten då den hotas utifrån.

Från 1909 fanns verkligen också en juridisk koppling mellan rösträtt och värnplikt. Detta system blev dock kortvarigt och upphörde slutgiltigt i och med valet 1923 då kvinnlig rösträtt införts. Just som kvinnlig värnplikt, eller åtminstone mönstringsplikt, börjat diskuteras (t.ex. här) bestämmer sig nu partierna för att istället avskaffa systemet. Det återstår att se om man precis som i FRA-frågan återigen har missbedömt det folkliga engagemanget.

Å andra sidan handlar frågan inte bara om demokratisk teori och känsla av gemenskap. Min gissning är att svenska folket inte delar Försvarsberedningens uppfattning om att vi inte bör planera för att försvara oss mot militära hot i vår närhet. Ett av våra grannländer är verkligen en auktoritärt styrd stormakt som åtminstone vid ett tillfälle det senaste året har invaderat ett av sina grannländer. Även om det inte rörde sig om ett grannland som ligger i Europa eller omges av NATO-länder så berör detta rimligen Sveriges säkerhetspolitiska läge. En ny och effektiv försvarspolitik behövs alltså. Regeringen kan dock mycket väl ha rätt i att en stor mängd mobiliseringsbara soldater inte är det viktigaste i dagens läge.

Problemet är bara att man just nu saknar trovärdighet för att förankra en ny försvarspolitisk analys i befolkningen. Många litar helt enkelt inte på regeringen när den hävdar att värnplikten bör göras vilande och att man istället kommer att satsa på andra delar av försvaret. Det är allt för lätt för allmänheten att tro att det antingen handlar om en ursäkt för en ekonomiskt motiverad försvarspolitik eller om nya satsningar på massövervakning av de egna medborgarna.

Ett första steg för att återvinna regeringens trovärdighet i försvarsfrågorna borde rimligen vara att avskeda försvarsministern och ersätta honom med någon annan, lämpligen någon som kan anses ha hög förståelse för säkerhetspolitik. Rimligen skulle det också stärka trovärdigheten om han eller hon åtminstone hade erfarenheten att ha gjort lumpen.

Bild: Svensk soldat under Andra Världskriget (bildhistorik).