En av de många böcker som jag börjat läsa de senaste månaderna är Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen. Texten är njutbart välskriven och ofta infallsrikt reflektiv. För alla oss som är mindre insatta än Engdahl i ämnet litteraturvetenskap är den dessutom informativ. Framförallt är den dock tankeväckande. Detta är dock inte en bok man läser snabbt utan en som man plockar upp då och då när man har tid att dela författarens begrundande av litteraturen. Själv började jag, kanske föga förvånande, med hans essä om Wagner och Niebelungenlied. Titeln påminner, något nostalgiskt, om den tid ”då unga revolutionärer trodde att mänsklighetens framtid kunde bero på tolkningen av vissa rader av Hölderlin”. Det framstår som tämligen troligt att Engdalhl själv en gång närde sådana uppfattningar, och nu beklagar inte bara sin egen desillusion utan också tidens.
För den som intresserar sig för det svenska litterära etablissemangets utveckling, och inte bara för Engdahls personliga, måste jag också passa på att rekommendera Martin Fredrikssons Essä "Skönheten och odjuret" som ingår i den festskrift som jag själv var med och redigerade för några månader sedan. Här behandlas Engdahl som ett exempel på en litteraturpersonlighets karriärväg, kontrasterad mot poeten Stig Larsson, som Engdahl en gång inledde sin bana som kritiker med att vältaligt hylla som den svenska poesins reformator. Idag är Larsson tämligen marginaliserad, medan det svenska kulturella etablissemanget, och alla som vill associera sig med detta, tävlar om att få vara Horace med Engdahl. Även Martin skriver utmärkt. Här är det dock ämnet snarare än stilen som ter sig desillusionerande, åtminstone för den som fortfarande trodde att den litterära parnassen stod över samhällets allmänna statusspel. Här blir det snarare till ett skolexempel på hur sociala sammanhang tenderar att fungera när det handlar om att klättra uppåt i statushierarkier.
I oktobernumret av tidskriften Axess recenseras Ärret efter drömmen mycket positivt. Den som intresserar sig för den för närvarande ganska lågintensiva, närmast potentiella, svenska kulturkampen rekommenderas också att läsa tidskriftens intervju med Göran Hägglund som får ge en riktigt bra sammanfattning av sin kultursyn. Särskilt rekommenderad är dock temaavdelningen ”Långsamheten lov”, och i synnerhet då Thomas Nydahls ”En annan värld, en annan rytm”, där han bland annat tar upp filosofen Paul Virilo. Även denna kan ses som ett argument för att sätta sig ned igen och läsa en tänkvärd bok, gärna på det sätt som Engdahl skildrar.
Kommentarer