Det verkar som att Timbro fortfarande är på väg in i den kulturpolitiska debatten. Denna gång med större framgång, åtminstone att döma av tisdagens lunchseminarium där Mattias Svensson presenterade rapporten Medierna, Medierådet och Moralpaniken och diskuterade den med Karin Larsson från Mediarådet (f.d. Våldsskildringsrådet) och den gamle giganten Siewert Öholm.
Något förvånande, till synes även för deltagare och arrangörer, beskrev Svensson Medierådet som ett trevligt och balanserade inslag i debatten. I sin rapport citerar han en tidigare huvudsekreterare i rådet som menar att en ansvarig myndighet, som Mediarådet eller Biografbyrån, hämmar censurivrarna, både genom sin blotta existens och genom att gjuta olja på debattens vågor. Larssons inlägg framstod mycket riktigt som både ballanserat och återhållsamt. Båda menade också att tendensen till moralpanik i svenska media är på väg att minska, kanske till och med växa bort. Sanna Rayman i SvD menar att debattanterna var närmast tråkigt enhälliga.
Personligen uppfattade jag det som att Siewert Öholm formligen sopade mattan med Svensson och framställde denne som en eftergivlig person som är beredd att stödja statliga myndigheter inrättade för att tänka åt medborgarna så länge som de sprider åsikter som han delar. Myndigheter som Mediarådet, Statens Ungdomsråd och Folkhälsoinstitutet bör enligt Öholm läggas ner. Medborgarna bör kunna tänka själva utan statliga pekpinnar. Moralpaniken befinner sig enligt honom på samma nivå nu som för tio eller tjugo år sedan, men har bytt riktning, något som han underbyggde med talande beskrivningar av de reaktioner som idag möter den som kritiserar rätten till abort eller vill tillåta kreationism som inslag i skolundervisning, för att inte tala om den som dristar sig att uttala sig positivt om påven. Svensson kunde inte annat än hålla med och fylla i med egna iakttagelser om dagens inställning till rökare och rökning, en inställning som enligt honom för länge sedan övergått från det hälsovärnande till det förföljande och moralpaniska. Båda verkade dock mer inne på att peka ut Folkhälsoinstitutet som boven i dramat än på att medierna skulle vara drivande.
Onekligen kan man se vissa likheter i förr och nu, inte minst när det gäller viljan att skydda barn och unga ifrån olika fenomen som uppfattas som hotfulla, vare sig det är videovåld eller påven. Idag har jag bl.a. lånat Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdigta videovåldet på biblioteket. Svensson hänvisar också till Frykmans närmast klassiska bok Dansbaneeländet. Just nu försöker jag dock hitta någonting lite mera modernt om moralpanik. Fenomenet är ju trots allt inte samhällsvetenskapligt ointressant - eller ouppmärksammat.
Något förvånande, till synes även för deltagare och arrangörer, beskrev Svensson Medierådet som ett trevligt och balanserade inslag i debatten. I sin rapport citerar han en tidigare huvudsekreterare i rådet som menar att en ansvarig myndighet, som Mediarådet eller Biografbyrån, hämmar censurivrarna, både genom sin blotta existens och genom att gjuta olja på debattens vågor. Larssons inlägg framstod mycket riktigt som både ballanserat och återhållsamt. Båda menade också att tendensen till moralpanik i svenska media är på väg att minska, kanske till och med växa bort. Sanna Rayman i SvD menar att debattanterna var närmast tråkigt enhälliga.
Personligen uppfattade jag det som att Siewert Öholm formligen sopade mattan med Svensson och framställde denne som en eftergivlig person som är beredd att stödja statliga myndigheter inrättade för att tänka åt medborgarna så länge som de sprider åsikter som han delar. Myndigheter som Mediarådet, Statens Ungdomsråd och Folkhälsoinstitutet bör enligt Öholm läggas ner. Medborgarna bör kunna tänka själva utan statliga pekpinnar. Moralpaniken befinner sig enligt honom på samma nivå nu som för tio eller tjugo år sedan, men har bytt riktning, något som han underbyggde med talande beskrivningar av de reaktioner som idag möter den som kritiserar rätten till abort eller vill tillåta kreationism som inslag i skolundervisning, för att inte tala om den som dristar sig att uttala sig positivt om påven. Svensson kunde inte annat än hålla med och fylla i med egna iakttagelser om dagens inställning till rökare och rökning, en inställning som enligt honom för länge sedan övergått från det hälsovärnande till det förföljande och moralpaniska. Båda verkade dock mer inne på att peka ut Folkhälsoinstitutet som boven i dramat än på att medierna skulle vara drivande.
Onekligen kan man se vissa likheter i förr och nu, inte minst när det gäller viljan att skydda barn och unga ifrån olika fenomen som uppfattas som hotfulla, vare sig det är videovåld eller påven. Idag har jag bl.a. lånat Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdigta videovåldet på biblioteket. Svensson hänvisar också till Frykmans närmast klassiska bok Dansbaneeländet. Just nu försöker jag dock hitta någonting lite mera modernt om moralpanik. Fenomenet är ju trots allt inte samhällsvetenskapligt ointressant - eller ouppmärksammat.
Kommentarer