Maria Hagberg och Ibrahim Kakahama kräver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att yttrandefriheten skall inskränkas för imamer i landets moskéer. Nyckelresonemanget tycks vara att ” vi har religionsfrihet. Det ska vi ha, men”… Med tesen att religion skall vara en ”privatsak” tycks de mena att människor kan få tro vad de vill om den yttersta verkligheten, men bara så länge som deras moral inte påverkar hur de ser på politiken. ” I Sverige har vi en jämställdhetslag, som vi ska följa och rätta oss efter” hävdar artikelförfattarna och drar därav slutsatsen att imamerna inte ska få ifrågasätta den. Man kan fråga sig om detta bara gäller imamer och bara när de predikar, eller om det rör sig om ett generellt förbud mot att kritisera jämstäldhetslagstiftningen. Författarna kräver vidare bland annat att imamer skall förbjudas kritisera svensk arvsrätt.
Yttrandefriheten tycks just nu inte stå högt i kurs. Per Wirtén gör emellertid i senaste numret av Arena helt om och drar sent om sider slutsatsen att man måste försvara yttrandefriheten även då det gäller osympatiska människor som till exempel karikatyrtecknare i Jyllandsposten. Detta är glädjande. Tyvärr ligger det dock en hel del i det när han tycker sig se ett mönster i de ökande kraven på inskränkningar i yttrandefriheten. Exempel han nämner är Deutsche Oper, Jyllandsposten och Historiska museet i Stockholm. Det senare exemplet är kanske inte särskilt bra. Mycket av upprördheten handlade om att konstverket förekom i kontexten av en internationell konferens. Att reagera mot svenk utrikespolitik är inte riktigt samma sak som att försöka inskränka yttrandefriheten.
Ett fall han inte nämner men som förtjänar att kommas ihåg är pingstpastorn Åke Green och hur det gick till när Sverige var nära att bli först i Europa med att börja avveckla religionsfriheten för kristna. Parallellen är i själva verket rätt stark i båda fallen handlade det om att i den politiska korrekthetens namn försöka inskränka yttrandefriheten för religiösa företrädare, dvs. inordna religionsfriheten under de sekulära dogmer som idag dominerar samhället.
Vad vi måste komma ihåg är att yttrandefrihet handlar om att säkerställa att även människor vars åsikter vi inte gillar fortfarande kan komma till tals. Människor skall inte behöva se sin frihet inskränkt bara därför att människor med samma religion begår brott. Detta är en av rättssamhällets grundstenar: laglydiga människors rätt att leva sina liv och propagera för vilka åsikter de vill. Detta står på intet sätt i motsats till att bekämpa människor som faktiskt begår brott, inte så länge som detta kan fastslås i ett rättssäkert förfarande.
Yttrandefriheten tycks just nu inte stå högt i kurs. Per Wirtén gör emellertid i senaste numret av Arena helt om och drar sent om sider slutsatsen att man måste försvara yttrandefriheten även då det gäller osympatiska människor som till exempel karikatyrtecknare i Jyllandsposten. Detta är glädjande. Tyvärr ligger det dock en hel del i det när han tycker sig se ett mönster i de ökande kraven på inskränkningar i yttrandefriheten. Exempel han nämner är Deutsche Oper, Jyllandsposten och Historiska museet i Stockholm. Det senare exemplet är kanske inte särskilt bra. Mycket av upprördheten handlade om att konstverket förekom i kontexten av en internationell konferens. Att reagera mot svenk utrikespolitik är inte riktigt samma sak som att försöka inskränka yttrandefriheten.
Ett fall han inte nämner men som förtjänar att kommas ihåg är pingstpastorn Åke Green och hur det gick till när Sverige var nära att bli först i Europa med att börja avveckla religionsfriheten för kristna. Parallellen är i själva verket rätt stark i båda fallen handlade det om att i den politiska korrekthetens namn försöka inskränka yttrandefriheten för religiösa företrädare, dvs. inordna religionsfriheten under de sekulära dogmer som idag dominerar samhället.
Vad vi måste komma ihåg är att yttrandefrihet handlar om att säkerställa att även människor vars åsikter vi inte gillar fortfarande kan komma till tals. Människor skall inte behöva se sin frihet inskränkt bara därför att människor med samma religion begår brott. Detta är en av rättssamhällets grundstenar: laglydiga människors rätt att leva sina liv och propagera för vilka åsikter de vill. Detta står på intet sätt i motsats till att bekämpa människor som faktiskt begår brott, inte så länge som detta kan fastslås i ett rättssäkert förfarande.
Kommentarer