Haldén går översiktligt och insiktsfullt igenom och analyserar släktskap som politisk struktur framförallt i västeuropeisk historia, men också med separata kapitel om det arabiska världsriket under Ummayyaderna och Abbasiderna, medeltidens turkisk-mongoliska monarkier, Osmanska Riket, och dagens Mellanöstern (inte hela Eurasien med andra ord, men ändå ett nog så brett fält för en enda bok). I de flesta fall finner han att etablerade modeller tenderar att ställa stat mot aristokrati i allt för hög grad i sina försök att förstå den historiska bakgrunden till den moderna staten. Den bild som framträrder är att dynastiska allianser och aristokratiska familjeband har bidragit till att konsolidera statsformeringsprocesser snarare än att dessa byggt på kungamaktens seger över aristokratin. Det var egentligen först efter Första Världskriget som dynastiska förbindelser förlorade sin betydelse för europeisk politik. Så sent som under detta krig fanns med andra ord stater som förenade för den moderna staten utmärkande drag med dynastisk makt. Det är med andra ord inte alls omöjligt att tänka sig samhällen som förenar släktlojalitet med den moderna världens öppenhet för radikal förändring och ständig utveckling. Det finns därmed heller ingen anledning att anta att detta skulle vara ett drag som med nödvändighet faller bort i takt med ett samhälles modernisering, något som äldre modernitetsteoretiker ofta har hävdat. Bortom de rent teoretiska implikationerna av detta ser Haldén också också betydligt mer praktiska implikationer för förståelsen av utvecklingen i dagens Mellanöstern. Historiskt sett har stater stabiliserats genom involvering av existerande eliter, som t.ex. klaner och aristokratiska dynastier, vilket har visat sig vara en betydligt mer framgångsrik strategi än att förlita sig på trupper med mer tillfällig lojalitet, som slavarméer, legosoldater eller utländska allierade.
Kommentarer