Fortsätt till huvudinnehåll

Armlängdsprincipen och stadsbygnad

Såhär de sista dagarna före semestern sitter jag och redigerar en akademisk artikel som bland annat diskuterar armlängdsprincipen och offentlig utsmyckning. Det får mig att fundera på vad jag egentligen tycker om detta. Ju mer jag har funderat på detta desto mer övertygad blir jag i mitt stöd för armlängdsprincipen. Vissa typer av konst och kultur behöver offentligt stöd, något som är särskilt motiverad när det gäller det nyaste och smalaste i konsten, och när det gäller kulturarv. När det gäller stora delar av populärkulturen verkar det däremot ofrånkomligt att marknaden kommer att ha större betydelse än de offentliga stöden, och att detta dessutom är någonting bra. 

När det kommer till offentlig utsmyckning blir det hela mer komplicerat. Stadsrummets utformning är helt klart en gemensam samhällsfråga, och följaktligen något som bör diskuteras i offentligheten och i slutändan beslutas politiskt. Detta borde inte ens vara kontroversiellt. Över lag stöder jag tanken att städer bör byggas för de människor som bor och vistas i dem dagligen. Den nuvarande tendensen att hylla storskaliga så kallade märkesbyggnader - sådana som förväntas sätta staden på kartan, men som i princip alltid ser likadana ut världen över - är alltså inte något som jag ger så mycket för. Min personliga smak drar åt det klassiska, och jag föredrar dessutom städer där man kan se byggnader från skilda historiska perioder, spåren av stadens historia. Nya byggnader måste därmed passa tillsammans med dessa, och mänskliga proportioner är att föredra. Däremot tycker jag inte att man behöver vara så rädd för kontraster som man verkar vara i Skandinavien idag. Ytterst är detta dock som sagt upp till städernas invånare. Statlig reglering bör främst komma in som en modererande effekt, främst till försvar för kulturarvet, och därmed för att staden utvecklas kontinuerligt, istället för i den typ av tvära kast som kännetecknade Sverige under efterkrigstiden. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...
6 kommentarer
Läs mer

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan ( här ). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig. Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra , och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulat...
8 kommentarer
Läs mer

Reclaiming art in the age of artifice

Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artific e av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gå...
Skicka en kommentar
Läs mer