Stockholm är bedövande vackert. Det är måndag förmiddag och jag promenerar genom centrala Stockholm i strålande solsken. Staden känns närmast öde. Bilarna på gatorna är få. Jag har efter-katastrofen-associationer. Längs Skeppsbron möter man dock en och annan förvirrad turist med kameran i högsta hugg. Faktiskt är turisterna en rätt stor andel av det fåtal som har vågat sig ut. Att ta sig till stan var inte så svårt. Tunnelbanan gick hyfsat ofta, men bara därför att Gullmarsplan - som jag har turen att ha inom gångavstånd - denna dag är slutstation. Storstockholms Lokaltrafik (SL) har helt enkelt dumpat Storstockholm. Innerstaden har skakat av sig förorterna och klarar sig idag på egen hand. Följaktligen är det rätt tomt.
Ute i landet råder fullt "snökaos". Tidningarna rapporterar om tåg som har stått stilla på spåret i fjorton timmar utan mat, vatten eller toaletter. Imorgon onsdag ska jag till Norrköping, och Statens Järnvägar (SJ) har redan i förväg klassat alla förseningar som force majeure. Några ersättningar kommer definitivt inte att betalas ut. Och då pratar vi enbart om pengarna tillbaka för resor som inte ägt rum. Att SL skulle betala tillbaka för månadskorten för alla de människor de strandsatt ute i förorterna tycks vara en tanke som ingen ens tänkt. Hur stora de samhällsekonomiska kostnaderna är för alla förseningar i januari och februari kan man bara spekulera över.
Jag tycker inte att jag överdriver om jag säger att det här handlar om Sveriges överlevnad som industrination. Stockholms innerstad har knappt 300 000 innevånare. Hela infrastrukturen är byggd för att det ska gå att problemfritt bo ute i förorterna och arbeta i innerstan. Även vi långpendlare är en ökande del av Sveriges arbetskraft. Om vi ska kunna utnyttja kompetensen i landet med full flexibilitet måste det vara så. Då måste infrastrukturen fungera. Även om det snöar. Nu tycks vi plötsligt ha övergått från att räkna med att den ska funka till att bara ta för givet att alla tidsangivelser plötsligt kan bytas till flera timmar senare. SL kan en dag föreslå att de över en miljon människor som varje dag rör sig i Storstockholm ska stanna hemma. Plötsligt sänks stadens puls till ett minimum. Huvudstaden går i ide. Vad kostnaderna för Sveriges anseende blir på sikt om vi ska behöva dras med sådant här går naturligtvis inte att beräkna. Ska vi kunna konkurrera internationellt med det löneläge vi har idag så måste vi kunna erbjuda någonting annat. Är det dags att stryka även snabbhet och punktlighet från den listan? Miljövänliga transporter, som tåg?
Om vi menar allvar med att Stockholm ska vara en stad med internationell betydelse, eller med att Sverige ska kunna konkurrera på världsmarknaden, så kan vi helt enkelt inte ha det så här. Vi kan inte stanna av varje gång det blir ”snökaos”. Vissa år kommer vädret att se ut så här. Det handlar bara om att välja: infrastrukturen måste kunna fungera trots det klimat som Sveriges geografiska placering medfar. Annars kommer vi inte att kunna konkurrera annat än med resten av Sibirien.
Därtill kommer att själva termen ”snökaos” är skrämmande. Om det här är force maieur, hur kommer man då att reagera när någonting som faktiskt är allvarligt till sist inträffar? Vi har sett det förut. Vi såg hur handfallet Sverige stod under tsunamikatastrofen. Hela den svenska infrastrukturen var oskadad. Ingenting hade drabbat beslutsstrukturen annat än att der råkade vara jul. Ändå tog det över ett dygn innan åtgärder vidtogs.
Det handlar inte om att vare sig snön eller tsunamin är var någons fel. Det handlar om förmågan att kunna agera när någonting händer som inte hade kunnat förutses, om att handla snabbt och effektivt även utan en förberedd detaljplan. Att det vissa vintrar blir kallt och snöar är inte ens svårt att förutse, även om man inte vet vilken vinter. Här borde man faktiskt ha haft en plan. Ändå reagerar de företag som i praktiken har monopol på delar av infrastruktur med att tala om force majeure och om hur oförutsägbart allting är, inte med att plocka fram en förberedd lösning. Några åtgärder från regeringens sida har jag inte hört talas om.
Vad händer när Sverige blir skadat av någonting som vi inte hade kunnat räkna med? Något som är force majeure på allvar?
Ute i landet råder fullt "snökaos". Tidningarna rapporterar om tåg som har stått stilla på spåret i fjorton timmar utan mat, vatten eller toaletter. Imorgon onsdag ska jag till Norrköping, och Statens Järnvägar (SJ) har redan i förväg klassat alla förseningar som force majeure. Några ersättningar kommer definitivt inte att betalas ut. Och då pratar vi enbart om pengarna tillbaka för resor som inte ägt rum. Att SL skulle betala tillbaka för månadskorten för alla de människor de strandsatt ute i förorterna tycks vara en tanke som ingen ens tänkt. Hur stora de samhällsekonomiska kostnaderna är för alla förseningar i januari och februari kan man bara spekulera över.
Jag tycker inte att jag överdriver om jag säger att det här handlar om Sveriges överlevnad som industrination. Stockholms innerstad har knappt 300 000 innevånare. Hela infrastrukturen är byggd för att det ska gå att problemfritt bo ute i förorterna och arbeta i innerstan. Även vi långpendlare är en ökande del av Sveriges arbetskraft. Om vi ska kunna utnyttja kompetensen i landet med full flexibilitet måste det vara så. Då måste infrastrukturen fungera. Även om det snöar. Nu tycks vi plötsligt ha övergått från att räkna med att den ska funka till att bara ta för givet att alla tidsangivelser plötsligt kan bytas till flera timmar senare. SL kan en dag föreslå att de över en miljon människor som varje dag rör sig i Storstockholm ska stanna hemma. Plötsligt sänks stadens puls till ett minimum. Huvudstaden går i ide. Vad kostnaderna för Sveriges anseende blir på sikt om vi ska behöva dras med sådant här går naturligtvis inte att beräkna. Ska vi kunna konkurrera internationellt med det löneläge vi har idag så måste vi kunna erbjuda någonting annat. Är det dags att stryka även snabbhet och punktlighet från den listan? Miljövänliga transporter, som tåg?
Om vi menar allvar med att Stockholm ska vara en stad med internationell betydelse, eller med att Sverige ska kunna konkurrera på världsmarknaden, så kan vi helt enkelt inte ha det så här. Vi kan inte stanna av varje gång det blir ”snökaos”. Vissa år kommer vädret att se ut så här. Det handlar bara om att välja: infrastrukturen måste kunna fungera trots det klimat som Sveriges geografiska placering medfar. Annars kommer vi inte att kunna konkurrera annat än med resten av Sibirien.
Därtill kommer att själva termen ”snökaos” är skrämmande. Om det här är force maieur, hur kommer man då att reagera när någonting som faktiskt är allvarligt till sist inträffar? Vi har sett det förut. Vi såg hur handfallet Sverige stod under tsunamikatastrofen. Hela den svenska infrastrukturen var oskadad. Ingenting hade drabbat beslutsstrukturen annat än att der råkade vara jul. Ändå tog det över ett dygn innan åtgärder vidtogs.
Det handlar inte om att vare sig snön eller tsunamin är var någons fel. Det handlar om förmågan att kunna agera när någonting händer som inte hade kunnat förutses, om att handla snabbt och effektivt även utan en förberedd detaljplan. Att det vissa vintrar blir kallt och snöar är inte ens svårt att förutse, även om man inte vet vilken vinter. Här borde man faktiskt ha haft en plan. Ändå reagerar de företag som i praktiken har monopol på delar av infrastruktur med att tala om force majeure och om hur oförutsägbart allting är, inte med att plocka fram en förberedd lösning. Några åtgärder från regeringens sida har jag inte hört talas om.
Vad händer när Sverige blir skadat av någonting som vi inte hade kunnat räkna med? Något som är force majeure på allvar?
Kommentarer