”Filosofi har inte med saken att göra” skriver Roland Poirier Martinsson, eller åtminstone rubriksättaren, i gårdagens SvD Kultur. Debatten om den moderna svenska konservatismens relation till filosofin fortsätter. Jag tvingas konstatera att jag samtidigt håller med och inte håller med honom i hans huvudargument: att konservatismen kännetecknas av föreställningen att politik inte är en fråga om teori utan om praktik, något som ju redan Aristoteles menade (i polemik mot Platon), men det innebar ju inte att han ansåg att filosofin var irrelevant för politiken, utan snarare tvärtom.
Poirier Martinsson menar att ”om politik bara gäller om bygatans underhåll eller nya kanoner [… blir slutsatsen] inte att filosofin är oviktig, utan att samhällets bärande aktiviteter bör hållas utanför politikens banaliteter.”
Detta är en tämligen modern, till vissa delar amerikansk konservatism, om än med djupa rötter i västerländsk idétradition. Den har exponenter både i amerikansk småstadskonservatism och i storpolitisk s.k. realism a la Kissinger och Clausewitz.
Men hur är det med förhållandet till filosofin? Rimligen beror detta på hur man drar gränserna för politik och filosofi. Poirier Martinsson tycks sätta dessa tämligen snävt. Jag håller med om att filosofin inte bör reduceras till politik. Å andra sidan bör den heller inte förlora sin relevans för livets realiteter. Detta är någonting som i stor utsträckning redan har skett i delar av den akademiska filosofin; inte det att den har blivit allt för abstrakt, den positivistiskt eller analytiskt inspirerade filosofin har slutat att ens försöka besvara flera av tillvarons stora frågor.
Samtidigt lider den politiska diskussionen av att den inte längre har någon relation till en politisk-filosofisk diskussion. Politik har enbart blivit en fråga om att vinna val. Frågan om vad politik egentligen är har förskjutits från det offentliga samtalet. Just därför sticker Poirier Martinssons eget ifrågasättande ut i dagens politiska klimat; t.o.m. när det han säger är att filosofin saknar politisk relevans exemplifierar han själv motsatsen.
Detta löser man naturligtvis inte genom att filosoferna blir politiker eller genom att politikerna blir filosofer. (Det kan finnas en fördel i att politikerna är ordentligt utbildade, men det är en annan sak). Platon hade fel i sitt påstående om att filosoferna måste bli konungar eller konungarna filosofer. Tvärtom måste aktiviteterna hållas isär. Liksom religionen är filosofin en aktivitet som måste vara skild från politiken för att kunna utövas ärligt, men som inte därför behöver vara utan koppling till den. Detta hindrar dock inte att de kan bidra till varandras utveckling. En av filosofins viktigaste funktioner är att få oss att ifrågasätta både våra utgångspunkter och vår förmåga att handla i enlighet med dem såväl i vardagslivet som i politken.
Är detta en konservativ hållning? Kanske. Den har en delvis gemensam idéhistorisk bakgrund med Poirier Martinssons resonemang. Möjligen är vi också överens om att de praktiskt politiska slutsatserna av denna oftast beror mer på hur man uppfattar politikens realiteter än på skillnader i de filosofiska resonemangen.
Kommentarer