Fortsätt till huvudinnehåll

In the Realm of the Last Man

 En tankeväckande bok jag läste i slutet av sommaren var statsvetaren Francis Fukuyamas självbiografi In the Realm of the Last Man. Mina intryck av boken finns nu att läsa i Svensk Tidskrift. 


"Tobias Harding: Fukuyamas självbiografi en personlig ingång till hans tänkande

Statsvetaren Francis Francis Fukuyamas namn är tätt förknippad med genombrottsboken The End of History and the Last Man, en bok som i sin tur ofta förknippas med 1990-talets triumfatoriska föreställningar om den liberala demokratins slutgiltiga seger, men som också innehåller betydligt mer pessimistiska kapitel som förebådar en del av den senare utvecklingen. I självbiografin In the Realm of the Last Man ser han nu tillbaka på sitt liv och på de olika politiska och teoretiska frågor han behandlat i sina böcker. 

Historien om genombrottsboken tar sin början våren 1989. Fukuyamas tidigare lärare filosofen Allan Bloom hade bjudit in honom till ett seminarium om Västerlandets undergång. I ett anförande som publicerades samma sommar i tidskriften The National Interest under titeln “The End of History” reflekterade Fukuyama kring den marxistiska föreställningen om kommunismen som historiens slut och framförde tesen att de kommunistiska diktaturerna redan hade förlorat sin legitimitet. Om det var något system eller någon ideologi som långsiktigt skulle kunna bli allenarådande var det snarare den liberala demokratin och marknadsekonomin. Västerlandet var således inte alls på nedgång. Istället var det Väst snarare än det kommunistiska öst som var systemet vid historiens slut. I november samma år öppnades Berlinmuren och 1991 upphörde Sovjetunionen att existera. 

1992 följde han upp med boken The End of History and the Last Man, som blev en ofta citerad men ofta missförstådd bästsäljare. Historiens slut är alltså ett begrepp hämtat från Marx, som i sin tur hämtat det från Hegel. Det bygger på föreställningen om att historien har en utvecklingsriktning, och hela tiden utvecklas till det bättre i riktning mot ett idealtillstånd, ett ideologiskt system som till sist saknar utmanare. Den sista människan i titeln syftar på en passage i Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra, där Nietzsche framställer historiens slut i betydligt mer negativ dager. Den sista människan är för Nietzsche en människa “som gör allting smått”, som saknar egentliga ambitioner eller starka drivkrafter, och som lever enbart för sin egen bekvämlighet. Nietzsches sista människa är alltså en kritik mot den framväxande moderniteten. 

Fukuyamas bok handlar visserligen om den liberala demokratins och marknadsekonomins seger, och refereras ofta som ett exempel på 1990-talets triumfatoriska nykonservatism (som han mycket riktigt var en del av). I de avslutande kapitlen diskuterar han emellertid hoten mot detta system på ett sätt som i backspegeln ter sig mer framsynt än vad de flesta var vid den tiden, risken för historiens återkomst. Den liberala demokratin förutsätter för Fukuyama att människans sökande efter makt och ära – thymos, med ett ord hämtat från klassisk grekisk filosofi – begränsas, eller åtminstone inriktas mot fredlig tävlan om politiska uppdrag och marknadsekonomisk konkurrens. Demokratin har ingen plats för människor som Napoleon, Caesar eller Alexander den Store, enbart för politiker och affärsmän. Dess interna konflikter måste kunna lösas fredligt, och medborgarna måste kunna vara nöjda med ett liv i fred och ekonomisk bekvämlighet. Fukuyama menar dock att vissa människor alltid kommer att ha ett behov av att erkännas som mer än jämlika, och kan vara beredda att ta till våld för att uppnå detta, i synnerhet om demokratin och marknadsekonomin inte ens kan uppnå sina grundläggande löften om att tillhandahålla materiell bekvämlighet. Detta kan gälla extremt ambitiösa individer, men också hela klasser vars förväntningar på social status och värdighet inte infrias i ett föränderligt samhälle. I sitt resonemang om jämlikhet och skillnaden mellan aristokratiska och demokratiska samhällen verkar han inspireras minst lika mycket av Alexis de Tocqueville som av Nietzsche och Hegel."

Hela artikeln.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...
6 kommentarer
Läs mer

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan ( här ). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig. Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra , och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulat...
8 kommentarer
Läs mer

GAL-TAN och WVS i pandemins tid.

Det har blivit allt vanligare att förklara förändringar i det svenska politiska systemet med den så kallade GAL-TAN-skalan, som nu också börjar göra sig märkbar i diskussionen i Norge. Liknande diskussioner finns också i många andra länder, och det är uppenbart att någonting har förändrats i de flesta partisystem de senaste årtiondet. Samtidigt har jag hela tiden varit skeptisk till just GAL-TAN som analysverktyg, trots eller kanske rent av på grund av, dess popularitet bland svenska politiska kommentatörer. GAL-TAN står för globalist, alternative, liberal, versus traditionalist, authoritarian, nationalist. Det borde vara tydligt att dessa kombinationer inte består av variabler som är självklart sammanhängande med varandra. De senaste tio åren verkar det onekligen som att det sker en förflyttning mot traditionalism, auktoritetstro, och nationalism, eller åtminstone mot nationalism. Traditionalismen och auktoritetstron framstår ofta som påtagligt selektiv. De nationalpopulistiska part...
Skicka en kommentar
Läs mer