Några tankar kring detta med kanon

Den tyska litteratur- och minneskulturforskaren Aleida Assmann definierar “kanon” i motsats till “arkiv.” Kanon är sådana verk som refereras i samtida kulturliv, och som man alltså i någon mening kan väntas känna till. Kanon är alltså nära förknippat med (allmän)bildning. Den som är bildad är den som är väl bekant med kanon, men även för att uppfattas som rimligt allmänbildad måste man åtminstone känna till något om kanon (om man vill kan man jämföra också med Bourdieus habitusbegrepp). Arkivet innehåller alla de verk som finns mer eller mindre tillgängliga och bevarade, men som förblir obekanta för alla utom möjligen några få experter. De verk som människor väntar sig att se på ett nationalmuseum är alltså kanon. I varierande grad gör alla de utställda verken det. De som ligger i museernas magasin hör däremot också metaforiskt till arkivet. Dagens topplistor för litteratur och musik hör ännu inte till någon dera, men kommer snart att höra antingen till kanon eller (i de flesta fall) till arkivet. 

En central poäng är att det knappast är möjligt att ha ett samtal om sådana här ting utan att ha gemensamma referenspunkter, och de som inte känner till dessa får svårt att följa med. Det betyder dock inte att dessa referenspunkter måste vara just nationella. En del kommer säkert att vara det, medan andra snarare blir nordiska, modernt västerländska, äldre europeiska, klassiska antika, främreorientaliska, östasiatiska eller från andra tider eller platser. Det ligger ett visst värde i att utbildningen ger gemensamma referensramar inte bara med samtida människor som skriver på svenska eller engelska, utan också med människor från andra platser och tider, t.ex. samtidens Östeuropa eller renässansens Italien. Sannolikt hör många av dagens svenska politiker inte till dem som är mest lämpade att avgöra vad som ska ingå i en kanon som ska synas i skolor och kulturinstitutioner, men det hindrar inte att det kan finnas en poäng i att diskutera frågan i offentligheten. En kanon, i den här meningen kommer alltid att existera, åtminstone kan det finnas anledning att hoppas det.