And now for something completely different...
Ola Wikander har gjort sig känd som översättare, författare och expert på ett flertal länge sedan döda språk. Hans produktion innefattar inte minst översättningar till svenska av texter från den forntida Mellanöstern och populärvetenskapliga texter om språkhistoria.
För inte så länge sedan försvarade han sin avhandling vid Lunds universitets Centrum för teologi och religionsvetenskap. I denna fokuserar han mer på innehållet i texterna än på själva språket (i den mån en sådan distinktion över huvud taget är möjligt) och genomför en jämförande analys av myter från staden Ugarit, som blomstrade under 1000-talet före Kristi födelse, och de i forntidens Israel, numera återfunna i Gamla Testamentet. I jämförelsen fokuserar han, som titeln antyder, på solen som bringare av torka och död. Det handlar alltså om texter från en tid som på många sätt är mycket olik vår egen, men som samtidigt bildar en del av bakgrunden till de berättelser som idag utgör en del av vårt eget litterära och religiösa arv, dels i Bibeln, och dels i de kulter som i romersk tid fortfarande var synnerligen aktiva och spred sig från östra Medelhavsområdet som mysteriekulter.
Så är t.ex. fallet med berättelsen om Elijah och guden Baals profeter. Israels kung Ahab har tagit sig en utrikisk hustru och hänfallit till kulten av Baal och Asera. Landet faller i torka och Baals profeter utför blodiga riter, men guden vägrar ta emot deras offer. Så förrättar profeten Elijah brännoffer till Yahweh, som själv antänder offerbålet med himelsk eld. Torkan upphör och Baalprofeterna dödas på Elijahs initiativ (jag har ett vagt minne av att vi lärde oss den här rätt blodiga berättelsen i skolan och funderar på om den idag har censurerats eller om man helt enkelt har slutat att läsa berättelser ur Bibeln). Vid närmare påseende visar det sig att Baalprofeternas utlåtande av sitt eget blod låter som en tämligen realistisk beskrivning, eller åtminstone en som uppvisar tydliga paralleller till senare kulter av vad som ofta beskrivs som döende och återuppstående gudar, som Dumuzi.
I jämförelse med den ugaritiska Baalcykeln framgår att Yahweh, som i forskningen sedan länge anses ursprungligen ha haft karaktären av en storm- och regngud här också tar upp egenskaper från gudar som representerar sol, torka och död. Torkan utgör i sig ett straf från Yahweh. Medan Baalcykeln beskriver hur Baal besegrar torkans dödsbringande representanter representerar torka och död, lika väl som regn och liv på olika sätt Yahwehs vilja. Istället för om en kamp mellan gudar blir det en fråga om en ensam guds respons på människors handlande. I andra bibliska berättelser framträder Döden däremot fortfarande som en person, den som i kristen tolkning senare skulle bli den liebärande Dödsängeln, men här har regnguden Baals fruktade fiende blivit en tuktad tjänare till en Yahweh som på en gång är både stormgud och dödsbringande solgud. Det är ingen slump att Sheol, det dödsrike som i kristen tolkning skulle tolkas som helvetet, framstår som en plats karaktäriserad av död, men också av torr hetta, en skräckplats för ett ökenlevande folk mycket olik t.ex. de fornnordiska myternas kalla och fuktiga Hel (som har gett namn åt helvetet på många nordeuropeiska språk). Samtidigt tycks Wikander göra sitt bästa för att undvika att reducera mytologin till en metafor för klimatet, och istället se väderbilderna som meteforer i ett religiöst system, och därmed också för allmänmänskliga fenomen som döden. Fokus förblir dock - som sig bör i en religionshistorisk avhandling av denna typ - på texterna i den aktuella kontexten.
Det är också intressant att denna bakgrund till bakgrunden till vår kultur till viss del består av ny kunskap. Ugarit återupptäcktes först 1928 och kunskapen om ugaritiska språket är ett resultat av arkeologiskt och språkvetenskapligt forskningsarbete. Även om det knappast hör till allmänbildningen idag finns det ändå ett och annat exempel på hur detta kulturarv läcker tillbaka in i medvetandet. Jag blev t.ex. mycket förtjust när jag i avhandlingen stötte på imhullu, den onda vinden i bl.a. akkadisk mytologi, ett namn som jag redan kände igen från fantasysviten Svavelvinter, där Granström förtjänsftfullt översätter det med det gammalsvenskt klingande "ondvind".
(Bild: Baals profeter dödas, enligt Gustav Doré)
För inte så länge sedan försvarade han sin avhandling vid Lunds universitets Centrum för teologi och religionsvetenskap. I denna fokuserar han mer på innehållet i texterna än på själva språket (i den mån en sådan distinktion över huvud taget är möjligt) och genomför en jämförande analys av myter från staden Ugarit, som blomstrade under 1000-talet före Kristi födelse, och de i forntidens Israel, numera återfunna i Gamla Testamentet. I jämförelsen fokuserar han, som titeln antyder, på solen som bringare av torka och död. Det handlar alltså om texter från en tid som på många sätt är mycket olik vår egen, men som samtidigt bildar en del av bakgrunden till de berättelser som idag utgör en del av vårt eget litterära och religiösa arv, dels i Bibeln, och dels i de kulter som i romersk tid fortfarande var synnerligen aktiva och spred sig från östra Medelhavsområdet som mysteriekulter.
Så är t.ex. fallet med berättelsen om Elijah och guden Baals profeter. Israels kung Ahab har tagit sig en utrikisk hustru och hänfallit till kulten av Baal och Asera. Landet faller i torka och Baals profeter utför blodiga riter, men guden vägrar ta emot deras offer. Så förrättar profeten Elijah brännoffer till Yahweh, som själv antänder offerbålet med himelsk eld. Torkan upphör och Baalprofeterna dödas på Elijahs initiativ (jag har ett vagt minne av att vi lärde oss den här rätt blodiga berättelsen i skolan och funderar på om den idag har censurerats eller om man helt enkelt har slutat att läsa berättelser ur Bibeln). Vid närmare påseende visar det sig att Baalprofeternas utlåtande av sitt eget blod låter som en tämligen realistisk beskrivning, eller åtminstone en som uppvisar tydliga paralleller till senare kulter av vad som ofta beskrivs som döende och återuppstående gudar, som Dumuzi.
I jämförelse med den ugaritiska Baalcykeln framgår att Yahweh, som i forskningen sedan länge anses ursprungligen ha haft karaktären av en storm- och regngud här också tar upp egenskaper från gudar som representerar sol, torka och död. Torkan utgör i sig ett straf från Yahweh. Medan Baalcykeln beskriver hur Baal besegrar torkans dödsbringande representanter representerar torka och död, lika väl som regn och liv på olika sätt Yahwehs vilja. Istället för om en kamp mellan gudar blir det en fråga om en ensam guds respons på människors handlande. I andra bibliska berättelser framträder Döden däremot fortfarande som en person, den som i kristen tolkning senare skulle bli den liebärande Dödsängeln, men här har regnguden Baals fruktade fiende blivit en tuktad tjänare till en Yahweh som på en gång är både stormgud och dödsbringande solgud. Det är ingen slump att Sheol, det dödsrike som i kristen tolkning skulle tolkas som helvetet, framstår som en plats karaktäriserad av död, men också av torr hetta, en skräckplats för ett ökenlevande folk mycket olik t.ex. de fornnordiska myternas kalla och fuktiga Hel (som har gett namn åt helvetet på många nordeuropeiska språk). Samtidigt tycks Wikander göra sitt bästa för att undvika att reducera mytologin till en metafor för klimatet, och istället se väderbilderna som meteforer i ett religiöst system, och därmed också för allmänmänskliga fenomen som döden. Fokus förblir dock - som sig bör i en religionshistorisk avhandling av denna typ - på texterna i den aktuella kontexten.
Det är också intressant att denna bakgrund till bakgrunden till vår kultur till viss del består av ny kunskap. Ugarit återupptäcktes först 1928 och kunskapen om ugaritiska språket är ett resultat av arkeologiskt och språkvetenskapligt forskningsarbete. Även om det knappast hör till allmänbildningen idag finns det ändå ett och annat exempel på hur detta kulturarv läcker tillbaka in i medvetandet. Jag blev t.ex. mycket förtjust när jag i avhandlingen stötte på imhullu, den onda vinden i bl.a. akkadisk mytologi, ett namn som jag redan kände igen från fantasysviten Svavelvinter, där Granström förtjänsftfullt översätter det med det gammalsvenskt klingande "ondvind".
(Bild: Baals profeter dödas, enligt Gustav Doré)
Kommentarer