Gårdagens understreckare refererade en del intressant forskning om maktfördelningen i EU:
Beträffande lobbying har den amerikanska statsvetaren Christine Mahoney i sin studie av drygt 80 lobby-organisationers påtryckningar i Bryssel, ”Brussels vs the beltway: Advocacy in the United States and the European Union” (2008), visat hur ovanligt det är att lobbyister faktiskt får som de vill. Bara 17 procent av de EU-lobbyister som ingick i studien fick igenom sina positioner. Det är ett resultat som knappast stämmer med den vanliga mediebilden av allsmäktiga lobbyister. [---]
Thomsons metod för att visa detta är att testa den så kallade prediktions-förmågan (förmågan att förutse verkliga utfall) hos ett antal teoretiska förhandlingsmodeller utgående från olika maktfördelningar för att se vilka som kommer närmast verkligheten. I de modeller som bäst förklarar besluten efter 2004 har Europaparlamentet bara 11 procent av Ministerrådets makt. Detta gäller i det ordinarie lagstiftningsförfarandet där Europaparlamentet på pappret är likställt Ministerrådet. EU-kommissionen, som enligt Piratpartiets Christian Engström har den mesta makten, har ännu lägre siffror. Slutsatsen blir att juridiken inte räcker särskilt långt för att förstå lagstiftningsarbetet i EU. De informella processerna är betydligt viktigare, och där är det regeringarna i Ministerrådet som dominerar. [---]
En slutsats för de europeiska medborgare som vill påverka lagstiftningen i EU är att det kan löna sig bättre att fokusera på huvudstäderna – där den verkliga makten finns i form av regeringarna – än på de överstatliga institutionerna i Bryssel. I Sverige har vi ovanligt goda möjligheter att bevaka vår regering genom riksdagens EU-nämnds öppna samråd med ministrarna angående deras positioner och agerande i förhandlingarna. Detta är en bortglömd politisk arena värd betydligt mer uppmärksamhet.
En sådan granskning skulle kunna ge en delvis ny bild av Sveriges agerande i EU. Ytterligare en detalj i Thomsons studie är nämligen att den medlemsstat som under senare år ligger närmast EU-kommissionens position i förhandlingarna, ofta förespråkande mer harmonisering och starkare regleringar på EU-nivå, är Sverige, följt av Danmark. Det är svårt att få ihop det resultatet med den populära beskrivningen av Sverige och Danmark som skeptiska bromsklossar i EU-samarbetet.
Kommentarer