Skulle någon vara intresserad så skriver jag i senatste numret av Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift under rubriken "Var finns den statliga kulturpolitiken?". Jag gör en genomgång av olika politikområdens politik gentemot kultursfären och konstaterar att kulturdepartementet är ganska långt ifrån att vara det enda relevanta, eller ens alltid mest relevanta, departementet, samt att de olika departementens "kulturpolitik" skiljer sig rätt så avsevärt åt, och i vissa fall går i direkt motsatt riktning mot varandra. Detta är kanske inte egentligen någon överraskning, jag tror tvärtom att det är så som statens politik ofta tar form, däremot är det en rätt allvarlig kritik mot en stor del av den svenska kulturpolitiska debatten. Det finns en vitt spridd enögdhet som gör att kulturjournalister verkar tro att deras arbete som politiska bevakare skulle vara färdigt när de har kommenterat kulturministerns agerande och diskuterat de kulturpolitiska målen. I debatterna kring Kulturutredningen ignorerades upphovsrättsfrågorna nästan helt. Det var som om det gick vattentäta skott mellan två av vårens stora debatter. Ömsesidigt ointresse på båda sidor. Frågan om skattelättnader för donationer till kulturella ändamål dyker upp endast sälla. Att kulturföretagare skulle kunna ha någonting att vinna på generella regelförenklingar för småföretagare är ingenting som man ens fundarade på under förra årets kulturpolitiska debatter. Nåja. Detta är inte någon politisk artikel. Poängen är istället bara den rent empiriska: det är inte den så kallade kulturpolitiken som avgör hur det är att vara aktiv på kulturområdet i Sverige, och man får inte en representativ bild av statlig politik gentemot kulturområdet genom att studera den.
Kommentarer