Man kan ha olika förhållningssätt till historien. Detta blir särskilt tydligt när man talar om någonting fysiskt som byggnader och stadsplanering. Ser man tillbaka på hur diskussionen kring detta sett ut i Sverige de senaste säg 60 åren får man lätt ett intryck av att det handlar om en kamp mellan gammalt och nytt; en kamp där det nya i efterhand ofta framstår som ganska fult, medan försvaret av det gamla närmast tycks handla om något slags försök att frysa tiden. Ett klassiskt exempel är den i flera städer spridda idén att stadens siluett av någon anledning skall domineras av kyrktorn. Inga hus får vara högre än kyrktornen. En i sanning märklig uppfattning i ett land som ofta betraktas som ett av världens mest sekulariserade.
På senare år skulle jag säga att vi har hamnat i en återvändsgränd: de som försvarar det som är gammalt har börjat försvara det som deras föregångare i förra generationen var emot. Slussen i Stockholm är kanske det det mest aktuella exemplet (se t.ex. debatten i SvD). Personligen blir jag väldigt dubbel inför detta. Slussen må vara en grotesk betonglabyrint, men det finns också någonting starkt och levande i den, ett slags manifestation av den moderna storstaden. Vissa av förslagen att ersätta den andas försök att idyllisera storstadens kärna. Det här är en av de platser i Sverige som flest personer passerar dagligen. Det kommer aldrig att vara någon lugn eller kontemplativ plats. Den skall inte vara det. Jag är en övertygad anhängare av att staden skall växa. Jag vill inte bo i en småstad. Om Stockholm utvecklas i rätt riktning kan vi på allvar bli en av de dominerande städerna i vår del av Europa.
Det betyder inte attjag vill riva det som är gammalt. än mindre konservera det som är halvgammalt. Det jag vänder mig ifrån i 1900-talets stadsbyggnad är inte minst viljan att frysa tiden. Jag vill bo i en stad; inte i ett museum; vare sig ett medeltidsmuseum eller ett tekniskt museum.
Ett bra exempel på vad jag menar är just kyrkor och kyrktorn. Ser man på Storkyrkan i Stockholm - eller på nästan vilken annan större gammal kyrka som helst - så inser man att den har delar från en mängd olika perioder. Den har byggts om och byggts till under århundraden, allt efter tiden smak och behov. Vissa åtgärder har varit lyckade, andra mindre lyckade. Men så i början av 1900-talet tar det stopp. Sedan händer ingenting mer. Plötsligt står valet av någon anledning mellan att riva hela stadsdelar eller att vägra att alls förändra det intryck de ger.
Visst tycker jag att man skall ta tillvara det unika man har. Stockholm är unikt genom Gamla Stan, genom sina parker, och på många andra sätt. De områdena är värda att bevara och bygga vidare på. Men det finns onekligen plats att bygga nytt också.
Att skylinen skall domineras av kyrktorn hade jag kunnat acceptera som ett argument för att bygga fler och större kyrkor, men inte som ett argument för att stoppa annat byggande. Jag vill se 1600-talsstatyer spegla sig i skyskrapsglas, inte höra att man inte får bygga högre än sju våningar!
(Bild: Stockholm 1535, bildhistorik här)
(Kommentar 2009-06-01: Nu så verkar det alltså bli ändring, men fortfarande samma horisontalnivå, och ingen tydlighet på hur husen kommer att se ut)
Kommentarer