En författare som inte upphör att fängsla mig är Ernst Jünger. Hans historiesyn erinrar tydligt om Spengler. Johan Tralau ägnade sin avhandling åt att jämföra hans syn på förfrämligandet med Marx. Själv läser jag honom i första hand som skönlitterär författare och främst hans romaner från 1940 och framåt. Jag gör inga försök att klassificera hans politiska ståndpunkt. Fredstraktaten Der Friede från 1943 tycks vara det sista av hans verk med tydliga replipunkter i samtidspolitiken. Som författare kännetecknas han av en osviklig iakttagelseförmåga. Det är inte enbart överraskande att han under sitt liv hann med att identifiera flera tidigare helt okända insektsarter. Han strävar emellertid efter att fånga mer än tingen. Själv använder han återkommande begreppet Gestalt. Han beskriver historiska processer i termer av sedimentering och bergartslager. Skönlitteraturen blir ett forum för en verklighetsskildring som går utanför den empiriska verkligheten.
Det är heller inte överraskande att författarskapet tar sin början i dagboksanteckningarna från Första Världskrigets skyttegravar, platsen där inte bara krigsskildringen I Stålstormen tog form utan i viss mening även författaren själv. I Stålstormen (nu tillgänglig på svenska) exemplifierar redan från början hans obönhörliga blick för detaljer och stämningar i en bok där mängder av soldater från båda sidor skulle känna igen sina egna upplevelser. Ändå tar han aldrig ställning till kriget som sådant. Kriget är ett faktum; det bara är. Femtio år senare publicerade han anteckningar författade med samma skärpa från sina återkommande experiment med droger – allt från alkohol till meskalin och LSD (en drog som han prövade flera gånger bl.a. i sällskap med dess uppfinnare Albert Hoffman).
Jüngers andlighet påminner om hans förhållande till sinnevärldens politik. Efter Andra Världskriget förefaller han ha närmat sig kristendomen, han konverterade till och med till katolicismen. I sina verk är han emellertid mer svårklassificerad än så. Andligheten utgör emellertid en konstant närvarande underström. Återigen har jag intrycket av att han försöker beskriva religionens Gestalt, inte kommentera dess teologi. Han drar sig i alla händelser inte för att närma sig förkristen mytologi och andra religioners trosföreställningar med samma respekt, och till synes på samma sätt, som katolicismen (jag kan dock inte påminna mig att han någonsin närmar sig protestantismen på samma sätt).
I år är det tio år sedan hans bortgång, 103 år gammal. Själva massiviteten i den världsförändring som han måste ha bevittnat skildras kanske bäst i den bok som på engelska heter The Glass Bees (ännu inte på svenska) där man får följa en kavalleriofficers bana under krigets mekanisering och vidare in i en helt artificiell kommersiell fredstida framtidsvärld präglad av en teknologisk underhållningsindustri. Tidsperspektivet pressas samman på ett sätt som ter sig helt naturligt i Jüngers magiska realism. Men kanske märks det också att författaren redan då var en sextioettåring som efter en kort tid i främlingslegionen kämpat i två världskrig, som fötts i Tyska Kejsarriket, överlevt både Weimarrepubliken och Tredje Riket som oppositionell, och som nu fann sig leva i Förbundsrepubliken Tyskland. Ett i sanning särskilt perspektiv.
(2009-02-07: Bild via Wikipedia, historik här)
Kommentarer