När jag nyligen läste Frances Stonor Saunders, för övrigt utmärkta, biografi över John Hawkwood stötte jag på ett fenomen som förvånade mig: tydligen var slaveriet fullt utbrett i Italien i slutet av 1300-talet; inte livegenskap eller slavliknande förhållanden, utan just slaveri. Kanske därför att jag – i bästa fall – är allmänbildad snarare än sakkunnig på perioden kändes detta faktum uppenbart anakronistiskt. Slaveri är någonting som man ofta förknippar antingen med antiken, med icke västerländska kulturer, eller med kolonialismen, inte med medeltiden eller renässansen. Men tydligen var det vanligt att man importerade slavar från det muslimska Nordafrika. Då som nu var avståndet betydligt kortare geografiskt än mentalt. Varför blir jag egentligen förvånad?
Dick Harrison recenserar i en understreckare Marcus Redikers Slavskeppet, en bok som behandlar den mer kända brittiska transatlantiska slavhandeln. Något mer ovanligt med Redikers bok är att han koncentrerar sig på själva slavskeppen; dessa kombinerade handelsföretag, flytande fängelser och utmanare av elementens makt. Slavskeppen var en upplevelse som delades av i stort sett samtliga de svarta som importerades till nya världen som arbetskraft, och som alltså rimligen måste ha haft en tämligen stor kulturhistorisk betydelse.
Lite besviken på Redikers bok, men å andra sidan mer positiv till Harrisons understreckare, blir jag när han vidgar perspektivet och reflekterar över ”vår” tendens att behandla slaveriet enbart som en del i Västerlandets historia och vår egen kollektiva skuldproblematik.
Detta är någonting som jag själv ofta stört mig på i dagens senmoderna historieframställningar. I synnerhet i historia som framställs folkbildande, glömmer ofta bort Afrikas egen historia. Man glömmer hela det komplexa spektrum av samhällen som existerade från Stora Zimbabwe i syd till det arabiska Nordafrika i norr, från Kalahariöknens jägare och samlare till imperierna Abessinien och Songhai. Istället nöjer man sig med att berätta om hur vita män som Stanley och Leopold av Belgien betedde sig illa mot mer eller mindre försvarslösa afrikaner.
Även framställningar av slavhandeln kan vara exempel på hur minnet av Afrikas historia på detta sätt blockeras. Harrison nämner att ungefär lika många slavar mellan fjorton- och nittonhundratalen exporterades från området söder om Sahara till området norr om öknen. Slavhandeln var långt ifrån något rent europeiskt projekt. Inte heller inskränker det sig till industrialismens och kolonialismens tidsepok.
Även om man accepterar det etiskt tveksamma begreppet kollektiv skuld är det ett anmärkningsvärt faktum att företrädare för dagens Västerland ägnar sig åt att reducera resten av världen till ett objekt för sina egna föreställningar om brottsliga gärningar på vilket man sedan kan projicera sin egen skuldproblematik.
Att vara skyldig till något innebär att man på något sätt gör anspråk på att ha orsakat fenomenet. Att ta på sig någon annans skult utan dennes medverkan eller erkännande av den andres val innebär rimligen att man frånkänner denne fri vilja och handlingskapacitet.
Det är också intressant att det är kolonialismen som epok som fokuseras. Här talar vi om den epok då det moderna Västerlandet ofta tänks ha uppstått. Tillsammans med industrialiseringen och upplysningen är Västerlandets erövring av världen den tidpunkt då den moderna världen blev till. Det är alltså på den formativa perioden för denna egna identitet som skuldproblematiken projiceras, inte till exempel på medeltidens förmoderna värld.
I våra dagar förefaller Västerlandet helt besatt av denna kollektiva skuld: skulden för förintelsen, skulden för kolonialismen, för rasismen, för miljöförstörelsen o.s.v. Skuldkänslorna tycks vara på god väg att bli en central punkt i hela vårt kulturliv. Är detta verkligen ett konstruktivt sätt att uppfatta omvärlden – eller oss själva?
Harrison ägnar dock inte mycket spaltutrymme åt detta utan går istället vidare till att prata om hur vi ignorerar Västerlandets skuld i förhållande till de ”slavliknande” förhållanden som drabbade de asiater som under 1800-talet ersatte slavarna som lättrörlig massarbetskraft i det brittiska imperiet.
Dick Harrison recenserar i en understreckare Marcus Redikers Slavskeppet, en bok som behandlar den mer kända brittiska transatlantiska slavhandeln. Något mer ovanligt med Redikers bok är att han koncentrerar sig på själva slavskeppen; dessa kombinerade handelsföretag, flytande fängelser och utmanare av elementens makt. Slavskeppen var en upplevelse som delades av i stort sett samtliga de svarta som importerades till nya världen som arbetskraft, och som alltså rimligen måste ha haft en tämligen stor kulturhistorisk betydelse.
Lite besviken på Redikers bok, men å andra sidan mer positiv till Harrisons understreckare, blir jag när han vidgar perspektivet och reflekterar över ”vår” tendens att behandla slaveriet enbart som en del i Västerlandets historia och vår egen kollektiva skuldproblematik.
Detta är någonting som jag själv ofta stört mig på i dagens senmoderna historieframställningar. I synnerhet i historia som framställs folkbildande, glömmer ofta bort Afrikas egen historia. Man glömmer hela det komplexa spektrum av samhällen som existerade från Stora Zimbabwe i syd till det arabiska Nordafrika i norr, från Kalahariöknens jägare och samlare till imperierna Abessinien och Songhai. Istället nöjer man sig med att berätta om hur vita män som Stanley och Leopold av Belgien betedde sig illa mot mer eller mindre försvarslösa afrikaner.
Även framställningar av slavhandeln kan vara exempel på hur minnet av Afrikas historia på detta sätt blockeras. Harrison nämner att ungefär lika många slavar mellan fjorton- och nittonhundratalen exporterades från området söder om Sahara till området norr om öknen. Slavhandeln var långt ifrån något rent europeiskt projekt. Inte heller inskränker det sig till industrialismens och kolonialismens tidsepok.
Även om man accepterar det etiskt tveksamma begreppet kollektiv skuld är det ett anmärkningsvärt faktum att företrädare för dagens Västerland ägnar sig åt att reducera resten av världen till ett objekt för sina egna föreställningar om brottsliga gärningar på vilket man sedan kan projicera sin egen skuldproblematik.
Att vara skyldig till något innebär att man på något sätt gör anspråk på att ha orsakat fenomenet. Att ta på sig någon annans skult utan dennes medverkan eller erkännande av den andres val innebär rimligen att man frånkänner denne fri vilja och handlingskapacitet.
Det är också intressant att det är kolonialismen som epok som fokuseras. Här talar vi om den epok då det moderna Västerlandet ofta tänks ha uppstått. Tillsammans med industrialiseringen och upplysningen är Västerlandets erövring av världen den tidpunkt då den moderna världen blev till. Det är alltså på den formativa perioden för denna egna identitet som skuldproblematiken projiceras, inte till exempel på medeltidens förmoderna värld.
I våra dagar förefaller Västerlandet helt besatt av denna kollektiva skuld: skulden för förintelsen, skulden för kolonialismen, för rasismen, för miljöförstörelsen o.s.v. Skuldkänslorna tycks vara på god väg att bli en central punkt i hela vårt kulturliv. Är detta verkligen ett konstruktivt sätt att uppfatta omvärlden – eller oss själva?
Harrison ägnar dock inte mycket spaltutrymme åt detta utan går istället vidare till att prata om hur vi ignorerar Västerlandets skuld i förhållande till de ”slavliknande” förhållanden som drabbade de asiater som under 1800-talet ersatte slavarna som lättrörlig massarbetskraft i det brittiska imperiet.
Kommentarer