Filmen ”Stauffenberg” (Sv: ”Attentatet mot Hitler”) från 2004 är en av flera tyska filmer som producerats på senare år och behandlar Tredje Riket. Hirschbiegels ”Undergången” (”Der Untergang”) är liksom Dennis Gennsels ”Napola - Elite für den Führer” (”Führerns elit”) andra exempel. De båda förstnämnda är närmast dokumentärliknande i sin realistiska skildring av historiska skeenden. Den sistnämnda skildrar en nazistisk internatskola där framtidens elit skulle skolas, något som visar sig vara ett utmärkt tema för att beskriva inskolningen i Tredje Rikets ideal. Helt följdriktigt slutar den med en skildring av ungdomligt uppror.
”Undergången” skildrar Hitlers sista tid i Führerbunkern och uppnår en verkligt obehaglig realism i skildringen av en allt vansinnigare riksledning och en Führer som alltmer tappar kontakten med verkligheten. På många sätt är detta ett tacksamt tema som gör sig mycket väl i en realistisk framställning där nazisternas egna handlingar får tala sitt eget tydliga språk. Det kan inte råda någon tvekan om att detta får dem att framstå i en ytterst obehaglig dager, men det understryker samtidigt att andra världskriget var ett verk av människor, genom att skildra de människor som ledde Tredje Riket.
”Stauffenberg” har ett svårare ämne. Överste Greve Claus Schenk von Stauffenberg var på många sätt en hjälte och framställs som en sådan. Hans attentat och det därpå följande kuppförsöket mot Hitler den 20 juli 1944 var en av de mest omfattande motståndshandlingarna mot nationalsocialisterna i Tyskland. Ingen vet vad som skulle ha hänt om Stauffenbergs sprängemnesfylda portföljd hade exploderat någon meter närmare Hitler. Under en kort period kontrollerades viktiga byggnader i Berlin, Paris och flera andra viktiga städer av trupper under de sammansvurnas kontroll.
En exakt skildring av händelseförloppet ligger helt klart i det allmänna historiemedvetandets intresse och Baier presenterar en sådan skildring med stor framgång. Liksom i ”Undergången” får protagonistens handlingar tala för honom. Greve Stauffenberg kan med andra ord skildras som en hjälte enligt samma princip som Hitler kan framställas som ett extremt exempel på en trots allt mänsklig ondska. Filmspråket innebär å andra sidan att man får reda på mycket lite om Stauffenbergs motiv. Dessa framställs i grund och botten endast som en djupt känd avsky mot Führern och hans krig.
Så kan det mycket väl vara. Ändå är Stauffenberg en betydligt mera komplex person att skildra just på grund av att han rimligen måste framställas som en hjälte, även ur efterkrigsgenerationernas perspektiv samtidigt som hans egen världsbild tycks ha stått synnerligen långt ifrån den som har blivit förhärskande efter kriget. Som titeln och namnet Graf Schenk von Stauffenberg antyder ingick han i en familj som tillhört den tyska adeln sedan medeltiden och som första gången trädde i huset Hohenzollerns tjänst i början av tolvhundratalet. Han var själv djupt troende katolik, något som helt klart hade stor betydelse för hans i grunden moraliska beslut att försöka mörda Adolf Hitler. Å andra sidan var han också litterärt bildad och hade under mellankrigstiden varit god vän, eller snarare lärjunge, till den radikalkonservative poeten Stefan George, en person redan kort efter första världskriget beskrev detta som ett renande krig, som hoppades att den borgerliga och demokratiska ordningen skulle rensas undan och som utmålade Hohenstaufernas medeltida tyska rike som den senaste guldåldern. Ändå var det många av de sammansvurna kring attentatet 20 juli hade en bakgrund i den litterära kretsen kring Stefan George. Stauffenbergs egen vision av Tyskland efter kriget kan antas åtminstone ha påmint om den som beskrevs av armékaptenen och författaren Ernst Jünger i pamfletten Der Friede som cirkulerade bland en del av de sammansvurna under kriget.
Yrkesofficeren och adelsmannen Stauffenberg var alltså knappast pacifist eller demokrat. Baier gör det inte fullt så enkelt för sig utan låter det framgå att Stauffenberg från början såg tämligen hoppfullt på Hitler och passar dessutom på att infoga några, så vitt jag förstår historiska, citat av honom där han uttalar sig nedsättande om Polens judar. Istället för att framställa honom som om han flirtade med nazismen för att sedan ändra sig hade det dock kanske varit rimligare att skildra honom som en person som hela tiden höll fast vid en och samma övertygelse, en övertygelse som hade tillräckligt stora ytliga likhet med nazisternas för att han från början skulle se hoppfullt på dem men som till sist, sedan han insett de djupgående skillnaderna också ledde honom till att försöka krossa dem. Vad Stauffenberg skulle ha tyckt om historiens utveckling efter krigen kan vi naturligtvis inte veta, men sanningen är att de flesta av de vars ansträngningar byggt det samhälle vi har idag hade tänkt sig någonting helt annat. Moraliska och politiska ställningstaganden är inte samma sak bara därför att de i bästa fall hänger samman. Även de som inte står för samma samhällsmodell som nutidens västeuropeiska kan förtjäna hjältestatus, men det innebär inte nödvändigtvis att man behöver framställa dem som om de delade ens egna idéal.
Den 21 juli 1944, dagen efter attentatet mot Hitler, avrättades Överste Greve Clauss Schenk von Stauffenberg för högförräderi av en exekutionspatrull i Berlin. Hans sista ord var ”Leve vårt heliga Tyskland!”
-------------------------------------------
Läs gärna gårdagens understreckare i SvD om de minnespolitiska apekterna av historieskrivningen kring Andra Världskrigets tyska militära ledning och hur man varit benägen att frånskriva dem såväl politiska förtjänster som politisk skuld.
”Undergången” skildrar Hitlers sista tid i Führerbunkern och uppnår en verkligt obehaglig realism i skildringen av en allt vansinnigare riksledning och en Führer som alltmer tappar kontakten med verkligheten. På många sätt är detta ett tacksamt tema som gör sig mycket väl i en realistisk framställning där nazisternas egna handlingar får tala sitt eget tydliga språk. Det kan inte råda någon tvekan om att detta får dem att framstå i en ytterst obehaglig dager, men det understryker samtidigt att andra världskriget var ett verk av människor, genom att skildra de människor som ledde Tredje Riket.
”Stauffenberg” har ett svårare ämne. Överste Greve Claus Schenk von Stauffenberg var på många sätt en hjälte och framställs som en sådan. Hans attentat och det därpå följande kuppförsöket mot Hitler den 20 juli 1944 var en av de mest omfattande motståndshandlingarna mot nationalsocialisterna i Tyskland. Ingen vet vad som skulle ha hänt om Stauffenbergs sprängemnesfylda portföljd hade exploderat någon meter närmare Hitler. Under en kort period kontrollerades viktiga byggnader i Berlin, Paris och flera andra viktiga städer av trupper under de sammansvurnas kontroll.
En exakt skildring av händelseförloppet ligger helt klart i det allmänna historiemedvetandets intresse och Baier presenterar en sådan skildring med stor framgång. Liksom i ”Undergången” får protagonistens handlingar tala för honom. Greve Stauffenberg kan med andra ord skildras som en hjälte enligt samma princip som Hitler kan framställas som ett extremt exempel på en trots allt mänsklig ondska. Filmspråket innebär å andra sidan att man får reda på mycket lite om Stauffenbergs motiv. Dessa framställs i grund och botten endast som en djupt känd avsky mot Führern och hans krig.
Så kan det mycket väl vara. Ändå är Stauffenberg en betydligt mera komplex person att skildra just på grund av att han rimligen måste framställas som en hjälte, även ur efterkrigsgenerationernas perspektiv samtidigt som hans egen världsbild tycks ha stått synnerligen långt ifrån den som har blivit förhärskande efter kriget. Som titeln och namnet Graf Schenk von Stauffenberg antyder ingick han i en familj som tillhört den tyska adeln sedan medeltiden och som första gången trädde i huset Hohenzollerns tjänst i början av tolvhundratalet. Han var själv djupt troende katolik, något som helt klart hade stor betydelse för hans i grunden moraliska beslut att försöka mörda Adolf Hitler. Å andra sidan var han också litterärt bildad och hade under mellankrigstiden varit god vän, eller snarare lärjunge, till den radikalkonservative poeten Stefan George, en person redan kort efter första världskriget beskrev detta som ett renande krig, som hoppades att den borgerliga och demokratiska ordningen skulle rensas undan och som utmålade Hohenstaufernas medeltida tyska rike som den senaste guldåldern. Ändå var det många av de sammansvurna kring attentatet 20 juli hade en bakgrund i den litterära kretsen kring Stefan George. Stauffenbergs egen vision av Tyskland efter kriget kan antas åtminstone ha påmint om den som beskrevs av armékaptenen och författaren Ernst Jünger i pamfletten Der Friede som cirkulerade bland en del av de sammansvurna under kriget.
Yrkesofficeren och adelsmannen Stauffenberg var alltså knappast pacifist eller demokrat. Baier gör det inte fullt så enkelt för sig utan låter det framgå att Stauffenberg från början såg tämligen hoppfullt på Hitler och passar dessutom på att infoga några, så vitt jag förstår historiska, citat av honom där han uttalar sig nedsättande om Polens judar. Istället för att framställa honom som om han flirtade med nazismen för att sedan ändra sig hade det dock kanske varit rimligare att skildra honom som en person som hela tiden höll fast vid en och samma övertygelse, en övertygelse som hade tillräckligt stora ytliga likhet med nazisternas för att han från början skulle se hoppfullt på dem men som till sist, sedan han insett de djupgående skillnaderna också ledde honom till att försöka krossa dem. Vad Stauffenberg skulle ha tyckt om historiens utveckling efter krigen kan vi naturligtvis inte veta, men sanningen är att de flesta av de vars ansträngningar byggt det samhälle vi har idag hade tänkt sig någonting helt annat. Moraliska och politiska ställningstaganden är inte samma sak bara därför att de i bästa fall hänger samman. Även de som inte står för samma samhällsmodell som nutidens västeuropeiska kan förtjäna hjältestatus, men det innebär inte nödvändigtvis att man behöver framställa dem som om de delade ens egna idéal.
Den 21 juli 1944, dagen efter attentatet mot Hitler, avrättades Överste Greve Clauss Schenk von Stauffenberg för högförräderi av en exekutionspatrull i Berlin. Hans sista ord var ”Leve vårt heliga Tyskland!”
-------------------------------------------
Läs gärna gårdagens understreckare i SvD om de minnespolitiska apekterna av historieskrivningen kring Andra Världskrigets tyska militära ledning och hur man varit benägen att frånskriva dem såväl politiska förtjänster som politisk skuld.
Kommentarer