Frågan om Europas identitet tycks just nu fokusera på Turkiet. Även Turkiets identitet står emellertid på spel. Den moderatislamiska regering som under de senaste åren har gjort betydande insatser för att närma landet till Europa och skapa ett öppnare samhälle möter nu kraftiga utmaningar från den nationalistiska ultrasekularistiska flygeln inom militären och annorstädes. Den här situationen kan verka främmande och Turkiet är utan tvekan ett land där demokratin inte är tillnärmelsevis lika väletablerad som i större delen av Europa. Samtidigt är frågan emellertid inte helt avlägsen. Vad det ytterst handlar om är inte bara kotntrasten mellan Europa och den muslimska världen utan också om en konflikt som pågår både i Europa och i Turkiet. Det är en fråga om hur öppet samhället skall vara, i hur hög grad staten skall reglera det offentliga rummet och vilka medel som t.ex. militären har rätt (och skyldighet) att använda när utvecklingen inte går åt det håll det vill. Situationen i Turkiet är intressant inte minst därför att frontlinjerna inte går exakt där många västerlänningar skulle vänta sig. Det är i första hand sekularisterna som inskränker friheten i det offentliga rummet i syfte att förhindra att religiösa yttringar gör sig märkbara där. Det är som sekularismens självutnämnda väktare som militären har synpunkter på den demokratiska processen. Det är å andra sidan ett parti med religiös grund som genomfört väl behövliga reformer. Därmed inte sagt att det inte ocskå finns islamistiska och reaktionära grupper som också förhindrar Turkiets utveckling, men definitivt att religionsfriheten och det öppna samhället hör ihop.
Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...
Kommentarer