Fortsätt till huvudinnehåll

Översättningsproblem

Något man lätt lägger märke till när man som jag skriver om svenska politiska förhållanden på engelska är hur översättningsproblematik ofta får politiska dimensioner. Ta till exempel ordet ”samhälle”. I svensk officiell text används gärna denna term som samlingsbeteckning på den offentliga sektorns institutioner, i vissa sammanhang till och med synonymt med staten. Översätter man detta till engelska blir det märkliga tydligare och man kommer på sig själv med att skriva om att ”society” bör handha den ena eller den andra verksamheten. I engelskan står ju ”society” i motsats till staten. Så icke i Sverige. I en verkligt ordagrann översättning borde man rent av skriva ”the society” i bestämd form, eller kanske till och med ”the Society” (stor bokstav eftersom det syftar på en specifik entitet), som i ”It is the Society’s responsibility to distribute the culture to the people”, vilket ju närmast börjar låta som något av de uttalanden som konspirationsteoretiker då och då tillskrivit jesuiter (the Society of Jesus, Societas Jesu) judar och frimurare (the Society of Free Masons).

Även ”kulturen” och ”folket” tenderar alltså att sättas i bestämd form i svensk byråkratisk text. Man kan heller inte påstå att skillnader av den här typen skulle utgöra neutrala språkskillnader, inte minst som statliga utredningar själva de senaste tio åren ofta gjort en poäng av att i vissa sammanhang skriva ”kultur” eller ”kulturer” istället för det mer vedertagna ”kulturen” och då i det uttalade syftet att poängtera att Sverige numera är ett ”mångkulturellt samhälle” (ett samhälle, flera kulturer). Märkligt nog faller samma utredningar ibland tillbaka till det vedertagna bruket när mindre multikulturella frågor skall diskuteras. Man kan fråga sig hur man bör tolka detta.

Något mindre politiskt relevant men ändå av historiskt intresse är att Utrikes namnbok (utrikesdepartementets språkliga instruktionsbok) översätter ”statssekreterare” med ”State Secretary” snarare än till exempel ”Permanent Secretary” (den brittiska motsvarigheten). Frågan är hur upplysande detta kan te sig för en oinsatt icke svenskspråkig läsare med tanke på att statssekreterare i ordagrann mening tycks kunna syfta på allt från Vatikanens ”regeringschef” (ibland dock omnämnd som ”kardinalsekreteraren”) till USA:s utrikesminister (”the Secretary of State”). Möjligen anser dock inte utrikesdepartementet att det är någon större risk att någon skulle förväxla ”the Swedish State Secretary for Foreign Affairs” (kabinettssekreteraren) med Ms. Rice.

Man kan också notera att man översättningsvägen lyckats förse Sverige med ”Ministries”. Visserligen undviker grundlagen att använda begreppet ”ministerium”. Där talas det istället om ”departement” eftersom uppgifter som i andra länder sköts av ministerier i Sverige tenderar att vara uppdelade på departement och myndigheter. I översättningarna har vi dock ”Ministries”. På samma sätt har man lyckats sopa över den konstitutionella åtskillnaden mellan statsråd (Councillors of State?) och departementschefer. På engelska har vi bara ministrar. Oscar II som lär ha försökt förhindra införandet av ministerier genom att själv kontrollera tillsättningen av statssekreterare (som var chefer för det kungliga kansliet) och myndighetschefer skulle med all sannolikhet vända sig i sin grav om han kunde. Å andra sidan är det möjligt att han skulle uppskatta att ”samordningen av utnämningspolitiken” numera hanteras av statsrådsberedningen (”the Council of State Procedure”). ”Beredning” är för övrigt – liksom ”utredning” - ett intressant svenskt begrepp som betecknar såväl proceduren som institutionen som utför den, samt i det senare fallet även rapporten som blir resultatet av proceduren. Logiken i att kalla statsministerns kansli statsrådsberedning undgår mig fortfarande. ”The Prime Minister’s Office” låter då betydligt rimligare.

Institutioners namn – inte minst i gamla europeiska monarkier – tenderar att säga mer om deras ursprung än den skenbara rationalitet som förmedlas av i övrigt funktionella översättningar. Hur trist är det inte t.ex. att översätta ”the Lord Chancellor” med ”justitieminister” – som SVT tenderar att göra – istället för med ”lordkansler”? Dessutom är det osakligt eftersom funktionerna faktiskt inte är identiska. På samma sätt förefaller det tämligen bissart när de översätter ”New Yorks City Council” med ”stadsfullmäktige”.

Roligt om än inte rimligt vore annars att använda historiskt intressanta direktöversättningar som Government Councilor (som beteckning på några av Sveriges högsta domare), Minister of Society Construction, Law Man, bourgeois parties eller Provincial Chieftain.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li