Ibland kan det vara intressant att läsa sådant man skrivit för många år sedan. Nyligen läste jag om mitt kapitel till en antologi som Riksantikvarieämbetet gav ut 2013: “ Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället. ” Om jag inte mins helt fel hade jag skrivit texten åtminstone ett par år tidigare. Den utgör ett slags försök att sammanfatta hur jag då såg på svenskt förhållande till historien, och på kulturarvspolitik. Den landar i ett pluralistiskt och liberalt, närmast postnationellt synsätt, samtidigt som jag betonar behovet av de statliga institutionerna som neutrala förmedlare av kunskap, som ett korrektiv mot den flodvåg av “alternativa fakta” som redan då hade börjat visa sig. I denna neutralitet inkluderar jag då inte minst att möjliggöra ett möte med kultur från andra tider och andra delar av världen utan att de tillrättaläggs för att passa den svenska samtiden. “Men hur är det med kulturminnesvården? Det arv som den är satt att förvalta är re
Den svenska debatten om humaniora och fristående kurser får mig att fundera på vad som egentligen är det viktigaste för att ett universitet ska kunna vara den svåröverträffade utbildnings- och forskningsinstitution som det kan vara. När jag själv var student (över 200 gamla studiepoäng fristående kurser /över 300ECTS av totalt över 400 gamla stp /600 ECTS) tillbringade jag mer tid på bibliotek, kafféer och studentföreningar än i seminarier och föreläsningar. Långa diskussioner om Wittgenstein, konstitutionell teori och mycket annat, enskild läsning på biblioteket. Det betyder inte att undervisningen var oviktig. Tvärtom om var det helt centralt att man fick träffa och lyssna till aktiva forskare. Tillsammans med den kurslitteratur som de hade valt ut var detta den viktigaste inputen. Poängen är snarare att den informationen sedan behövde bearbetas och internaliseras, och det skedde främst utanför den organiserade undervisningen. Allt detta är ett väldigt traditionellt studentliv som åt