Akademiska synpunkter

Tema Kultur och Samhälle jubilerar + funderingar om Richard Florida

2012-01-25T15:34:00.000+01:00

I dagarna firades tioårsjubileum för min arbetsplats, den tvärvetenskapliga forskningsmiljön Tema Kultur och Samhälle vid Linköpings universitet. Mer exakt räknar vi tillblivelsen från det att de tio första doktoranderna - däribland undertecknad - antogs vid temat. Det är nu ungefär tio år sedan jag arbetade på ett forskningsinstitut i Stockholm där vi ägnade oss åt forskning om högre utbildning och snappade upp att det fanns doktorandplatser att söka i Norrköping. På den vägen är det.

Jubileet firades bl.a med en konferens som hålls 19-20 januari, men också med jubileumsboken Kulturaliseringens samhälle (som finns tillgänglig att ladda ned här). Där kan man bl.a. läsa Svante Beckmans på många sätt intressanta berättelse om alla de allianser både inom och utom universitetet som krävdes för att från början möjliggöra miljön, en spännande berättelse inte minst för den som intresserar sig för exempel på hur universitetspolitik och organisering av högre utbildning fungerar i praktiken.

Själv ägnar jag några sidor åt att reflektera kring Richard Floridas teori om den kreativa klassen, en teori som har florerat i den kulturpolitiska debatten under hela den period som jag har följt denna som forskare. I korta drag tänker sig Florida att alla vi som lever på intellektuellt arbete där vår största tillgång är vår kreativitet (hit räknar han allt från journalister till forskare och konstnärer) utgör den bärande gruppen i dagens ekonomi och drar därför slutsatsen att en regions framgång beror på dess förmåga att locka till sig den kreativa klassen, något som bl.a. kan göras med hjälp av kultur. Denna forskning har på många sätt bildat grunden för åtskilliga reformer i regional och lokal kulturpolitik. Det senaste året har jag emellertid allt oftare fått intrycket av att detta är ett mode på väg bort. Även om jag personligen ofta har varit kritisk både till delar av Floridas analys och till hur den tolkats när den översatts till politik kan jag också tycka att det är en smula olyckligt att teorier blir omoderna snarare än argumenteras emot. Nu pågår dock en allt mer kritisk debatt om de kreativa näringarnas och kreativitetens roll i samhällsekonomin (t.ex. i nordisk forskning), som förhoppningsvis ska leda till ökad förståelse för vad som trots allt är ett ganska komplicerat samband.

SAP:s vägval

2012-01-24T22:31:00.000+01:00

"En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen." skrev professorn emiritus Leif Lewin i DN och jämförde socialdemokratins fall med tidigare hegemoniska riksdagspartiers. Det är verkligen slående hur fort det har gått. Före 2006 var SAP fortfarande ett maktparti nära sammanvuxet med staten. Samtidigt fanns sprickorna redan där. I opposition har partiet nu till synes fallit samman. Jag står i stort sett fast vid den analys jag gjorde under Mona Sahlins sista tid som partiledare (här), dvs. att partiets svagheter på många sätt är de som tidigare var dess styrkor; framgången byggde på ett nära förhållande till folkrörelserna och staten; men civilsamhället befinner sig idag i omvandling (se tidigare inlägg) och staten kontrolleras av Alliansen.

Organisation och demokrati hänger ihop. Kan det t.o.m. vara så att ett partis inre organisation ger en vink om den demokrati det ser för sig i samhället? Folkhemmets socialdemokrati var en del av en större arbetarrörelse. Makten var på vissa sätt mycket centraliserad, men den byggde också på en identifikation av folket, partiet och arbetarrörelsen som föreställda gemenskaper som kunde kräva livslång lojalitet. Man föddes och man dog som socialdemokrat. Detta ligger väl i linje med partiets dåvarande folkhemsvision, där demokrati handlar om en välfärdsstat legitimerad genom allmänna val, välfärd till medborgarna, förankring i folkrörelserna och konsensus mellan företrädare för olika grupper i samhället.

Det är betecknande att såväl media som åtskilliga socialdemokrater ser den tid det tar att välja partiledare och ta fram ett program som ”förlorad tid”. Är det inte detta som skulle vara den interna demokratin? Innre och yttre processer hänger emellertid samman i en så stor organisation. Problemet är bl.a. att en sluten process där man snabbt tar fram en ny partiledare och återgår till opinionsarbetet inte nödvändigtvis kommer att verka enande. En sådan person kommer sannolikt att komma som en överraskning och som en besvikelse för breda grupper i partiet, för att inte tala om väljarkåren, helt enkelt därför att han eller hon inte kommer att vara förankrad. Den lojalitet mot partiorganisationen och det automatiska förtroende för organ som valberedning och VU som gjorde det möjligt för t.ex. Erlander att ta över ledningen för SAP utan att vara särskilt känd dessförinnan finns helt enkelt inte längre. Medlemmarnas – för att inte tala om väljarnas – förtroende för SAP:s partiorganisation torde vara lägre än någonsin. Detta gäller dock inte bara SAP.

Öppna processer ter sig nu mer demokratiska för allmänheten när det gäller de flesta partier. Synen på demokrati har förändrats. SAP:s problem är att de förknippas med den gamla synen på demokrati. En väg om man vill förknippas med någonting nytt är kanske att öppna de interna processerna. Man befinner sig i medias blickfång. Väljarna kommer inte att missa hur det går till när socialdemokraterna utövar demokrati. Lars Enqvists demokratiuppfattning när det gäller programkommissionen är kanske den som är bäst anpassad till samtiden; diskussionen kan vara något som enar snarare än förlorad tid. Att göra programdiskussionen till en verkligt öppen diskussion om vad partiet och Sverige skulle kunna bli är kanske det smartaste man kan göra, om man vill öppna upp för nya grupper att känna sig delaktiga och identifiera sig med SAP, inte minst om man vill ha fram nya idéer, kanske t.o.m. ett program som skulle kunna se till Sverige som helhet.

Personligen tror jag inte att SAP någonsin kommer att kunna återta sin plats som dominerande parti. En ny partiledare utan bred förankring kommer sannolikt att precis som Juholt misslyckas med att ena partiet. Vi kommer helt enkelt att få se mer av det vi redan har sett. Ett brett arbete med att utforma och ta fram ett nytt program, och inte minst med att bygga en organisation som fungerar, kan ta mycket längre tid än ett par år. Min slutsats är alltså att SAP för att återigen bli en kraft att räkna med i svensk politik måste byggas upp igen från grunden. Det behöver dock inte innebära att oppositionen inte kan vinna nästa val. Valutgångar kan bero på många oförutsedda saker, men då måste man göra det som en del av en potentiell regeringskoalition och inte som ett enskilt parti. Miljöpartiet har idag ett mycket stabilt förtroende. Det är betecknande att de mest omtalade partierna på Internet för en tid sedan M, S och SD, men att s var på nedgång och mp är Sveriges tredje största parti, alldeles utan den uppmärksamheten. Mp och v kommer också att ta upp merparten av de väljare som s tappar. Den stora frågan om de ska kunna utmana Alliansen är emellertid vilka kandidater de skulle kunna ställa upp mot Reinfeldt och Borg. Liksom Göran Persson tidigare gjorde vinner Alliansen nu val på att vara det stabila men ändå rimligt progressiva alternativet i en riskfylld tid. Det kräver en del att utmana det.

Moderaternas nuvarande organisation är som gjord för samtidens utmaningar (är till viss del gjord för dem). Partiet har enligt forskningen alltid varit mer centralstyrt än de flesta andra och partiledare har kunnat räkna med fortsatt förtroende så länge som de kan visa på konkreta framgångar. Idag är det en välsmord PR-maskin där medlemmar och ungdomsförbund deltar dels som kanaler utåt och dels som en av flera rekryteringsgrunder för framtida representanter och anställda. Socialdemokraterna skulle kunna välja en liknande organisationsmodell. I så fall behöver man dock göra sig av med bindningarna till LO och andra folkrörelser för att istället skapa sig ett lättrörligt professionellt parti. Det är dock inte självklart att detta är ett framgångsrecept. Skulle någon förmå omvandla SAP till ett sådant parti skulle det säkert ha alla förutsättningar att etablera sig som starkt mittenparti, men det finns ingen anledning att tro att de skulle kunna komma över 30%. Liksom SAP tidigare kunde kan Alliansregeringen dessutom använda statens opolitiska anställda för att ta fram förslag till praktisk politik. Så har det alltid varit; statens utredningsresurser har alltid varit större än enskilda partiers, och experternas inflytande har alltid varit stort i Sverige. Den mer ideologiska borgerliga idédebatten förs huvudsakligen i tankesmedjor, på ledarsidor, i tidskrifter och böcker, och inte minst på Internet.

De borgerliga partiernas utmaning om man verkligen vill vara idépartier är att kunna ta till sig den debatten och förhålla sig till den. Detta handlar heller inte bara om idealism utan också om att man för att kunna förhålla sig till framtiden också måste känna samtiden och det förgångna. Politik är inte bara att vilja. Den största utmaningen i långsiktigt politiskt arbete är kanske just att rusta för framtidens strider istället för gårdagens. Det innebär att man måste ha en aning om framtidens problem, men också en flexibilitet för att möta det oförutsedda, inte bara stå beredd inför att möta förra eller förrförra valets utmaningar. Här handlar det heller inte bara om att vara bättre rustade än konkurerande partier. Det handlar också om att den svenska demokratin måste ha företrädare som är bra nog för att kunna hantera dagens och morgondagens samhällsproblem och utmaningar.

American Empire

2012-01-15T17:25:00.000+01:00

"There’s been very little public debate about this, and the news reports from the major news outlets yesterday mentioned these wide-sweeping powers only in passing. There’s more than a little hypocrisy in all of this, given the way the press responded to the rather heinous Patriot Act (remember how we were promised that would be a temporary measure) under Bush and the Republicans a decade ago. But, the NDAA is even worse than the Patriot Act, and it’s now clear that the Patriot Act was merely one step in the advance of this move toward extreme centralization.

As I wrote at CatholicVote yesterday, I believe it’s very possible that yesterday or the day (probably today) President Obama signs this into law will be remembered by future historians of western civilization as the “official” day the American republic became an empire, in the way historians now regard the murder of Cicero as the last day of the Roman Republic and the first day of the Roman Empire. I know many readers of TIC already believe we drifted fully into an empire, but we’ll all admit, I think, that we’ve been drifting for a very, very long time. As with Rome, we’ve kept the forms of the republic by destroying the essence of it." (Blog: The Imaginative Conservative)

Att beskriva USA som ett imperium har varit en återkommande metafor under lång tid. På 1800-talet var det vanligt som positiv metafor, i parallell med Brittiska Imperiet. Betydligt vanligare har dock varit parallellen med Romerska Imperiet, som i Väst på många sätt kan ses som det arketypiska urimperiet. Bl.a. Hardt och Negri har ocskå använt begreppet i mer abstrakt mening: Imperiet som postnationell globaliserad makt. Även idag ser man emellertid mer bokstavliga tolkningar av begreppet, kanske håller de till och med på att bli allt vanligare. USA:s baser världen över har beskrivits i imperiella termer (t.ex. här i New Statesman). Under och efter ockupasionen av Irak beskrevs ambasadören Paul Bremmer i flera sammanhang som en amerikansk proconcul. Att döma av den här recensionen i SvD anklagar Tariq Ali nu Obama för att ha misslyckats med att stoppa denna imperialism.

Medan vänstern (i vid mening) fokuserar på amerikansk utrikespolitik finns till höger i det politiska spektrat en oro för imperialism i inrikespolitiken, som t.ex. framgår ovan i ett citat från en amerikansk konservativ blogg. Här är den romerska parallellen än mer bokstavlig; nu handlar det om romerska republikens fall och övergång i imperium under Caesar och Augustus. Parallellen blir inte mindre påträngande av att den amerikanska republiken ofta liknats vid den romerska (se bara på arkitekturen i huvudstaden). Om en repblik är en stat byggd på sina medborgare med hjälp av en konstitution som strävar efter att väga upp olika delar av statsmakten mot varandre, så är ett imperium en stat där makten centreras till en enda person. Själva ordet imperium betecknade ursprungligen den diktatoriska makt som en romersk befälhavare utövade över sina trupper och över erövrat territorium. Det var i viss mening denna makt som under Caesar och Augustus utsträcktes till att gälla även republikens medborgare. Därmed upphörde republiken i praktiken att vara en republik även om Octavianus Augustus och hans efterträdare under lång tid fortsatte att upprätthålla de republikanska formerna. Nu drar man alltså paraller till den exekutiva maktens tillväxt på den lagstiftande och dömane maktens bekostnad i USA under de senaste decennierna, först genom statsmaktens tillväxt och nu genom antiterroristlagstiftning där de medborgerliga rättigheterna inskräks kraftigt; dvs. där medborgare behandlas som man tidigare behandlade motståndare i krig.

USA är inte det enda land där man har dragit paralleller till övergången från republik till kejsardöme i Rom. Ännu tydligare drogs parallellerna i Frankrike på 1800-talet; första gången som ett huvudsakligen positivt exempel i Napoleon Bonapartes propaganda när han omvandlade Franska Republiken till Franska Kejsardömet, med sig själv som kejsare. Samma sak hände återigen 1851 när hans brorson hade valts till Frankrikes president och lät återinföra kejsardömet efter en folkomröstning, och därmed blev Napoleon III. Parallellen användes emellertid också i motståndet mot denne, t.ex. av Maurice Joly (som jag skrivit om tidigare). Det råder alltså ingen tvekan om att den kan användas på flera olika sätt. Historiska paralleller är inte något helt ofarligt angreppssätt. De leder gärna till låsningar i tänkandet om vart utvecklingen är på väg. Föreställningen att historien upprepar sig är en del av föreställningen om dess förutbestämdhet. Den romerska parallellen har använts frekvent för att motivera såväl slutsatsen att en stat är på väg att gå under som att den är på väg mot lysande segrar, båda i likhet med Romerska Imperiet. Det hindrar dock inte att historiska paralleller också kan vara användbara, inte minst som grund för att diskutera de långsiktiga konsekvenserna av kortsiktigt handlande. Det finns trots allt inget annat sätt att förutse handlingars konsekvenser än att se till vilka konsekevenser liknande handlingar har haft tidigare, så länge som man tar hänsyn också till skillnaderna, inklusive den att vi skulle kunna ha lärt oss något.

Ring out, wild bells!

2011-12-31T12:00:00.000+01:00

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light;

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,

Ring, happy bells, across the snow:

The year is going, let him go;

Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind,

For those that here we see no more,

Ring out the feud of rich and poor,

Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,

And ancient forms of party strife;

Ring in the nobler modes of life,

With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care the sin,

The faithless coldness of the times;

Ring out, ring out my mournful rhymes,

But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,

The civic slander and the spite;

Ring in the love of truth and right,

Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease,

Ring out the narrowing lust of gold;

Ring out the thousand wars of old,

Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,

The larger heart, the kindlier hand;

Ring out the darkenss of the land,

Ring in the Christ that is to be.

(Åtskilliga svenskar hör denna varje år i förkortad översättning, men här är alltså originalet av Alfred, Lord Tennyson, från 1850. Den tämligen fria svenska översättningen finns i fullständig form här).

Med detta ber jag att få önska er alla ett gott nytt år!

Surkovs Ryssland

2011-12-27T17:35:00.000+01:00

En av många saker som är mycket talande för det politiska klimatet i ett land är vilka slags personer som hamnar i den politiska förgrunden. I Sverige har vi t.ex. Borg, Reinfeldt och Juholt, alla med en mycket nedtonad och vardaglig image. Italien hade fram tills nyligen Silvio Berlusconi (nu ersatt med en person som just för att han ger ett professionellt intryck uppfattas som opolitisk). USA har Obama, en person som i Europa ibland fått närmast messianska proportioner, men som jag har svårt att tro att han hade kunnat vinna ett val här; inte ens i USA var han en person som en partiapparat skulle skjuta fram.

Sedan har vi de personer som anses stå precis bakom de synbara makthavarna. En person som med viss regelbundenhet dyker upp i beskrivningar av rysk politik är Vladislav Surkov, efter regimens problem i det senaste valet upphöjd till chef för presidentens administration; mannen som myntade begreppet "suverän demokrati" som beskrivning av Rysslands politiska system. Här har vi en person som synbarligen odlar en annan typ av image än den som framgångsrika västerländska politiker brukar försöka uppnå. London Review of Books sammanfattar:

[...] trained as a theatre director then became a PR man; now his official role is ‘vice-head of the presidential administration’, but his influence over Russian politics is unsurpassed. He is the man behind the concept of ‘sovereign democracy’, in which democratic institutions are maintained without any democratic freedoms, the man who has turned television into a kitsch Putin-worshipping propaganda machine and launched pro-Kremlin youth groups happy to compare themselves to the Hitler Youth, to beat up foreigners and opposition journalists, and burn ‘unpatriotic’ books on Red Square. But this is only half the story.

In his spare time Surkov writes essays on conceptual art and lyrics for rock groups. He’s an aficionado of gangsta rap: there’s a picture of Tupac on his desk, next to the picture of Putin. And he is the alleged author of a bestselling novel, Almost Zero. ‘Alleged’ because the novel was published (in 2009) under the pseudonym Natan Dubovitsky – Surkov’s wife is called Natalya Dubovitskaya. Officially Surkov is the author of the preface, where he denies being the author of the novel, then makes a point of contradicting himself [---]

The novel is a satire of contemporary Russia whose hero, Egor, is a corrupt PR man happy to serve anyone who’ll pay the rent. A former publisher of avant-garde poetry, he now buys texts from impoverished underground writers, then sells the rights to rich bureaucrats and gangsters with artistic ambitions who publish them under their own names. The world of PR and publishing as portrayed in the novel is extremely dangerous. Publishing houses have their own gangs, whose members shoot each other over the rights to Nabokov and Pushkin, and the secret services infiltrate them for their own murky ends. It’s exactly the sort of book Surkov’s youth groups burn on Red Square.[---]

The novelist Eduard Limonov describes Surkov himself as having ‘turned Russia into a wonderful postmodernist theatre, where he experiments with old and new political models’. There’s something in this. In contemporary Russia, unlike the old USSR or present-day North Korea, the stage is constantly changing: the country is a dictatorship in the morning, a democracy at lunch, an oligarchy by suppertime, while, backstage, oil companies are expropriated, journalists killed, billions siphoned away. Surkov is at the centre of the show, sponsoring nationalist skinheads one moment, backing human rights groups the next. It’s a strategy of power based on keeping any opposition there may be constantly confused, a ceaseless shape-shifting that is unstoppable because it’s indefinable. [---]

The author of Almost Zero loves to invoke such Lyotardian concepts as the breakdown of grand cultural narratives and the fragmentation of truth: ideas that still sound quite fresh in Russia. One blogger has noted that ‘the number of references to Derrida in political discourse is growing beyond all reasonable bounds. At a recent conference the Duma deputy Ivanov quoted Derrida three times and Lacan twice.’ In an echo of socialism’s fate in the early 20th century, Russia has adopted a fashionable, supposedly liberational Western intellectual movement and transformed it into an instrument of oppression.

Surkov tycks aktivt inta rollen som "gray cardinal" (eller "grå eminens" som vi snarare skulle säga på svenska), en beskrivning som syftar tillbaka på kardinal Richelieus roll i 1600-talets Frankrike, men som i det här sammanhanget snarare för tankarna till Potemkin eller Beria. Samtidigt väljer Surkov av allt att döma att associera sig med ett språkbruk och en idévärld som inte alls är typiskt rysk, utan snarare betonar parallellen med hur den kapitalistiska världsordningen beskrivs av sina kritiker i väst, med den radikala skillnaded att Surkov använder samma beskrivning på ett system som han själv - trots antydningen till ironisk distans - är en del av.

Det faktum att en sådan image är fullt möjlig antyder en utbredd misstro mot systemet, som i Ryssland kontrasterar kraftigt mot den överväldigande tro - vare sig det är på kommunismen, tsaren eller ortodoxin - som ibland framställs som så karaktäristisk för landet under tidigare perioder. Också kombinationen har ibland framställts som typiskt rysk. Cynism leder emellertid inte till revolt, inte heller tro på systemet. Istället leder det till ett accepterande, t.ex. av att Ryssland är Ryssland. Detta i sin tur underbygger föreställningen om att Ryssland behöver en stark ledare som ge landet det bästa som kan åstadkommas under omständigheterna. Putin har arbetat länge på den rollen. Surkov tycks istället inta rollen som "the evil we know", en person som blir att föredra som makthavare eftersom han åtminstone är kompetent, rent av möjlig att beundra.

Demokrati förutsätter såväl en ekeptisk distans till makthavarna som en välgrundad uppfattning om att det är möjligt att påverka politiken. Ingenting av detta innebär emellertid att Ryssland inte kan förändras. Den nuvarande situationen är en annan än de under Sovjettiden, även om den på vissa sätt tycks påminna om det sovjetiska åttiotalet. Sovjets fall säger också någonting om hur system med en låg grad av folkligt förtroende tenderar att utvecklas; dvs. genom kollaps; när vissa delar av systemet inte kan förändras genom gradvis utveckling kommer de istället till punkter när ifrågasättandet istället leder till att de blir oförsvarbara - eller om man så vill obrukbara - det är därför som dagens ryska system bygger vidare på åtskilliga sovjetrysska och sovjetiskt federala institutioner, men inte alls på det gamla kommunistiska partiet. Inte ens dagens kommunistiska parti är särskilt likt det gamla. Nu står vi möjligen efter ytterligare en större eller mindre förändring i rysk politik. Frågan är emellertid vilken ledare och vilken ideologi som skulle verka trovärdig idag; och vilken del av det ledande skiktet som eventuellt faller bort.

TILLÄGG: En annan intressant sak är naturligtvis att man knappast skulle referera till Derrida eller Lacan i Sveriges riksdag, av det enkla skälet att namnen inte hör till allmängodset. Ryska ledande politiker tycks ofta väsentligt mer välutbildade. Medvedev undervisade t.ex. i romersk och rysk juridik i S:t Petersburg innan han gav sig in i politiken. Det är också en spännande skillnad.

Mellan Luther och Kairo

2011-12-22T11:47:00.002+01:00

Ibland är en jämförelse bland det bästa man kan göra för att öka förståelsen för en situation. Det är den här artikeln i The Economist ett gott exempel på. Här handlar det om likheterna mellan hur information spreds i början av reformationen och under den arabiska våren.

The unintentional but rapid spread of the “95 Theses” alerted Luther to the way in which media passed from one person to another could quickly reach a wide audience. “They are printed and circulated far beyond my expectation,” he wrote in March 1518 to a publisher in Nuremberg who had published a German translation of the theses. [...]

The media environment that Luther had shown himself so adept at managing had much in common with today’s online ecosystem of blogs, social networks and discussion threads. It was a decentralised system whose participants took care of distribution, deciding collectively which messages to amplify through sharing and recommendation. Modern media theorists refer to participants in such systems as a “networked public”, rather than an “audience”, since they do more than just consume information. Luther would pass the text of a new pamphlet to a friendly printer (no money changed hands) and then wait for it to ripple through the network of printing centres across Germany.

Unlike larger books, which took weeks or months to produce, a pamphlet could be printed in a day or two. Copies of the initial edition, which cost about the same as a chicken, would first spread throughout the town where it was printed. Luther’s sympathisers recommended it to their friends. Booksellers promoted it and itinerant colporteurs hawked it. Travelling merchants, traders and preachers would then carry copies to other towns, and if they sparked sufficient interest, local printers would quickly produce their own editions, in batches of 1,000 or so, in the hope of cashing in on the buzz. A popular pamphlet would thus spread quickly without its author’s involvement.

Parallellen till dagens datoriserade nätverk finns onekligen där, den största skillnaden tycks faktiskt vara hastigheten. Artikeln sätter tydligt fingret på varför nätverken är ett exempel på civilsamhällelig organisering; det handlar om någonting som befinner sig utanför såväl statlig som privat kontroll och som inte heller drivs av marknadens vanliga drivkraft, dvs. vinstintresse, även om såväl vinstintresse som personliga intressen spelar in.

Parallellen antyder emellertid också någonting viktigt om teknikens betydelse. Mediet är inte hela budskapet, det avgör inte ens helt och hållet hur budskapet kommer att spridas. Mottagandet styrs i hög grad av förväntingarna. Kommunikationen möjliggör för mottagarna - i synnerhet när de också kan agera anonymt som sändare - att omvandla sig från isolerade individer till delar av en större massa. Det är därför som detta är ett så kraftigt vapen mot auktoritära system, av samma skäl som den totalitära statens själva essens är att hindra undersåtarna från att utbyta åsikter och information utan rädsla.

Det är emellertid inte bara tekniken som styr utvecklingen, utan också organisationsformerna. Tryckpressarna har blivit väsentligt bättre sedan Luthers dagar. Den gången han den statliga kontrollen emellertid ifatt. Den moderna staten som organisationsform är en minst lika viktig uppfattning som tryckpressen. Det var också den som stod som segrare efter att reformationen rivit sönder medeltidens komplexa hiearkiska system, som nu ersattes inte med ett nätverkssamhälle utan med en allt mer centraliserad statsmakt med kontroll över både kyrka och stat.

Civilsamhällets framtid

2011-12-17T15:49:00.000+01:00

Påen konferens nyligen fick jag frågan omjag ansåg att nätverkssamhället främjar demokrati. Jag hade dåhållit en föreläsning om relationen mellan kulturarv ochcivilsamhälle, samt om pågående förändringar i det civilasamhällets organisering. Också på den här bloggen har jag fleragånger återkommit till folkrörelseorganisationernas och andrahierarkiskt demokratiska organisationers tillbakagång till förmånför mer flytande eller nätverksartade. Är detta positivt ellernegativt för demokratin? Å ena sidan är det lätt att sefolkrörelsernas död (vilket det dock inte riktigt är frågan om)som demokratins död. Å andra sidan är det många som har beskrivitInternet som demokratins räddare, inte minst i samband med Obamasvalkampanj eller Den Arabiska Våren.

Denarabiska våren illustrerar emellertid också svagheterna i detsenare resonemanget. Den informella nätverksorganisationen – ävennär den sträcker sig bortom gilla-knappen på Facebook – äroerhört effektiv när det gäller att snabbt samla människor kringenskilda frågor eller händelser, men betydligt sämre anpassad föratt genomföra långsiktiga åtgärder. Jag är benägen att hållamed Robert Putnam när han tidigare i år kommenterade situationen iEgypten med att makten går till den som är bäst organiserad, ochnu tycks det i Egypten vara militären (tidigare inlägg). Traditionellt hierarkiskaorganisationer är å andra sidan trögrörliga och blir dessutomlätt verktyg för styrning uppifrån i minst lika hög grad somforum för demokrati.

En sak ärdock tydlig och det är att den svenska modellens inslag avfolkrörelser som kompletterande demokratiska kanaler ineo-korporativ relation till staten och som interndemokratiskgrogrund för de politiska partierna förlorar i styrka när detcivila samhället i olika mening blir allt mer flytande. Statsmaktenblir alltmer professionaliserad och de politiska partierna alltmervalmaskiner än folkrörelser. De idépolitiska diskussionerna måstedå flytta någon annanstans, både när det handlar om ettidéutvecklande samtal och om de samtal som förankrar, utvecklareller finner idéerna i folkdjupet (om detta nu är en avgränsningsom man kan eller bör göra).

Härskulle jag säga att de aktörer och arenorsom har kommit att spela alltmer betydande roller är tankesmedjor,tidskrifter och diskussioner på Internet. Alla dessa aktörer kanbetraktas som en del av ett civilt samhälle, åtminstone om mananvänder begreppet i en vid mening liknande den som Habermasanvänder när han talar om borgerlig offentlighet. Åtskilliga av deformellt organiserade aktörerna är därtill stiftelser ellerideella föreningar, dvs. civilsamhällesorganisationer rent formellt(angående definitioner av civilsamhälle). Åtskilliga äldre organisationer och organisationer av äldre modell har dessutom på olika sätt anpassat sig och klarar sig mycket bra.Samtidigt saknar många organisationer det massmedlemskap som utgjort dendemokratiska förankringen för folkrörelseorganisationerna. Istället har de sin styrka i sin position i ett nätverk, något som i stigande grad också kan sägas om många tidigare folkrörelseorganisationer. Detinnebär att demokratins framtida utveckling i hög grad handlar omförmågan att knyta samman det professionella samtalet itankesmedjor, tidskrifter, etablerade Internetplatser etc. med de mer spridda samtal som pågår annorstädes (också ofta på Internet), dvs.att knyta ihop olika nätverk och därigenom hålla samman samhället.

Demokratihandlar inte heller i första hand om att makthavarna lyssnar på medborgarna,vilket en stor del om disskussionen om e-demokrati har handlat om attmöjliggöra. Direkt demokrati känner inga andra legitima makthavare än medborgarna. Representativ demokrati handlar om att makten utövasav medborgarnas representanter, och att medborgarna har möjlighetatt ställa dessa till svars, och vid behov ersätta dem. Här fyllervalens demokrati en lika viktig roll som tidigare. Den öppnadiskussionens demokratiska roll i en representativ demokrati är intefrämst att informera makthavarna om vad medborgarna tycker, utan att möjliggöra för medborgarna att informera sig om och diskuterahur makt utövas i deras namn. Här kan organisationer och personeraktiva över längre tid spela en roll för ett ställa de maktutövande tillsvars för medborgarnas räkning, men då blir frågan istället hurdessa nya makthavare kan ställas till svars och förbli medborgarnasrepresentanter snarare än enbart en del av eliten. Här finnsonekligen ett behov av att uveckla nya modeller som kan göra detmöjligt för civilsamhället att fortsätta att fylla sinaöverbryggande funktioner i kommunikationen mellan medborgarna ochderas representanter.

Slutsatsen är att svaret på frågan om ifall dagens utvecklingfrämjar demokrati inte är givet. Historien är inte slut. Däremotär det i stor utsträckning beslut som fattas idag som avgör ivilken riktning den ska gå.

Om Theda Skocpols analys av det amerikanska civilsamhällets förändring
Om Alexis de Toqueville och Demokratin i Amerika

Glasbin

2011-12-13T15:43:00.001+01:00

Skriver i Tidningen Kulturen om Glasbin, som jag nyligen bestämde mig för att läsa om:

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte getts ut på svenska. Ytligt sett är det inte mycket som händer i den dryga 200 sidor långa romanen. Ändå är det mycket som avhandlas; det moderna kriget, moral och etik i marknadsekonomin, utsuddandet av gränsen mellan teknik och natur, men också sådant som vi idag skulle beskriva som nanoteknik och underhållningsindustri. Allt detta i en roman från 1957 skriven av en författare som föddes 1895 (och som levde fram till 1998).

TILLÄGG. Också Rasmus Fleischer skriver läsvärt om Glasbin (och andra små flygande robottar).
Själv har jag tidigare skrivit om Jünger här och här.

Ett par dagar i Ottawa: forsking och museibesök

2011-10-25T17:51:00.000+02:00

Tillbaka efter några dagar i Kanadas huvudstad Ottawa. Det primära skälet för resan var att delta i en Workshop på University of Ottawa för att förbereda en bok om kulturpolitik och professionalisering (som förhoppningsvis ska vara i tryck nästa år). Själv skriver jag om den svenska kultursektorns civilsamhälle i relation till nationell politik och globala trender. Jag måste säga att jag nu ser fram emot boken som helhet och är en smula imponerad av kombinationen av forskare, exempel och teoretiska perspektiv (t.ex. organisatoriska fält, professionalisering, utbildningens roll, isomorfi, relationen mellan amatörer och professionella, nationell/regional/språklig/etnisk identitet).

Självastaden Ottawa gör ett väldigt blandat intryck. Delar av stadskärnan består avtvå-trevåningshus och har en märkligt småstadsmässig prägel för en stad som ärnästan lika stor som Stockholm (vilket i och för sig gör den till någontingbetydligt mindre än en storstad i amerikansk kontext). Regerings- och affärskvarterenter sig mer modernt amerikanska, åtminstone för mig, uppblandat med äldreregeringsbyggnader i engelsk stil från sent 1800-tal. Inte minstparlamentsbyggnaden ser ut som en kopia av Parlamentet i London, men större ochmed en betydligt mer imponerande placering. Andra delar av staden består av entill synes slumpartad ansamling av ofta höga byggnader. Se t.ex. universitetsbyggnaderna på bilden (vi höll till i den som skymtar i bagrunden). Utanför skymtarförorter som skulle kunna vara hämtade ur det svenska miljonprogrammet.

Mitt kanske starkaste intryck av Kanada just nu handlar om landets komplexa relation till sin nationella identitet, något som kanske mer beror på umgänget med kulturforskare än på landet som helhet, men som ändå var avgjort märkbart också när jag gick runt och turistade på Canadian Museum of Civilization och Canadian Museum of War. Mer om detta i mitt inlägg på Tema Kultur och Samhälles blogg.

Socialdemokratins nedgång och fall?

2011-10-13T12:32:00.001+02:00

Den senaste veckans stora politiska snackis tycks vara Håkan Juholts till synes pågående nedgång och fall. Har han betett sig bedrägligt är detta naturligtvis helt förkastligt. Stödde han verkligen Reepalus förslag om att införa vad som låter som ett andra klassens medborgarskap är detta allvarligt. Som jag påpekade för snart ett år sedan angående socialdemokraternas möjligheter att komma tillbaka som politisk kraft i Sverige är detta också en kris som går betydligt djupare. Socialdemokraterna har helt enkelt inte en organisation eller ett ledarskap som kan hantera dagens sociala och politiska situation:

"Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.

Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.

[---]

Det anmärkninsvärda är [...] SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvilkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfallang gjort eller velat göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill [SAP] fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.

Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.

Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP-ledning skulle kunna få mandat för idag."

TILLÄGG: Läs också gärna t.ex. Erik Laaksos beskrivning av partikulturen i socialdemokraterna, Suhonen på Brännpunkt 2011-10-14 och Marie Demker på Vänstra Stranden!

Den kreativa klassen är död?

2011-10-04T10:29:00.003+02:00

Much of the writing about the new economy of the 21st century, and the Internet in particular, has had a tone somewhere between cheerleading and utopian. One of the Net’s consummate optimists is Chris Anderson, whose book “The Long Tail: Why the Future of Business is Selling More,” championed the Internet’s “unlimited and unfiltered access to culture and contents of all sort, from the mainstream to the farthest fringe of the underground.” With our cell phones, MP3s and TiVos, we’re not stuck watching “Gilligan’s Island” over and over again, he writes. Now we can groove to manga and “connect” through multiplayer video games.

"The Creative Class is Dead!" skriver nu också Scott Timberg i en tidningsartikel som jag fick rekommenderad som en länk nyligen. Under 2000-talet har Richard Floridas idé om den kreativa klassen varit en av de mer dominerande i den kulturpolitiska diskussionen. Den kreativa klassen är alla de människor som försörjer sig på kunskapsproduktion och kreativitet, alla vi som antas vara den drivande kraften i den framväxande nya kunskapsekonomi som beskrivits och förutsetts av Anderson, Florida och andra.

Kritik av det här sortens tänkande har pågått i akademin ända från början, även om också de flesta av idéerna kommit från människor som har sin bas i universitetsvärlden. Nu tycks avfärdandet ha gått ytterligare några steg, bl.a. under trycket från den ekonomiska krisen. På Swecults kulturpolitiska konferens i januari kändes Florida, om än inte alla hans idéer, redan överspelade. Det vi ser nu är antingen ett tillnycktrande eller ett avfärdande till förmån för nya moden. Jag hoppas på det förstnämnda.

Det bild jag får är nämligen den att en kreativ ekonomi faktiskt existerar. Ekonomin i västvärlden drivs inte längre av stora industriföretag utan av av nätverk av kreativa småföretag och av de storföretag som reser sig ur nätverken. Den tycks alltmer domineras av de nya storföretag som äger sidor som kan betraktas som digital infrastruktur, företag som Google och Facebook, och den utstickande icke-vinstdrivande stiftelsen Wikipedia. Mycket har förändrats. Det medialiserade och globaliserade samhället finns runt omkring oss. Det är bara det att vi när vi nu befinner oss i det inser att det inte är någon utopi. Att kreativitet driver ekonomin (vilket den i någon mening alltid har gjort) betyder inte att alla kan bli rika, eller ens försörja sig, på sin kreativitet. Historien är inte slut, det är bara förutsättningarna som har förändrats. Stora förändringar äger visserligen rum, men de inte bara upplöser äldre hierarkier (och ofta inte ens det). De skapar också nya statusskillnader. Det är därför som det fortfarande är värt att läsa t.ex. Castells, medan Richard Florida nu mer känns som ett mode som har passerat än som en vetenskaplig teori värd att tala om.

Ett tidigare inlägg från 2008: Dödar Internet kulturen?
Se t.ex. också Tobias Nielsén på Kulturekonomi under rubriken Kreativa klassen en lögn?

Karaktärsdanade utbildning - och karaktärsorienterad biografisk

2011-09-28T22:23:00.001+02:00

Enbland många trender i amerikansk skoldebatt tycks nu varakaraktärsdanande utbildning, något som bland annat framgår av denhär mycket läsvärda artikeln. Där kan man bl.a. läsa om nyatester som poängsätter eleverna efter deras förmåga till bl.a.självbehärskning och integritet. Det visar sig, kanske inte heltöverraskande, att dessa är mer framgångsrika i att förutsägalångsiktig framgång än traditionella IQ-test och betyg. Det ärviktigare att kunna härda ut och kämpa på än att kunna svara rättpå prov. Exemplen från amerikanska skolor i artikeln ger tänkvärdainblickar i hur en sådan poängsättning genom bl.a. lärarsamtalkan användas för att engagera elever och lärare i arbete medkaraktärsutveckling. Här befinner vi oss alltså ganska långtifrån den svenska diskurs där skolans roll som uppfostrarareframstår som lika kontroversiell som själva koncepten gradering ochbetygssättning. Detta märks inte minst när den kommer tillanvändningen av posters med olika slagord som pedagogiskt verktyg.Här, om inte förr, slås man av att någonting saknas. Ett drag somofta anses känneteckna en stark karaktär är förmågan att motstågrupptryck. Att lära ut förmågan att tänka själv och gå motströmmen är särskilt svårt, bl.a. därför att det är såparadoxalt att ta till sig denna värdering utifrån. Det hindrardock inte att perspektivet är intressant. Personligen tror jag intepå poängsättning som en metod för karaktärsdanande utbildning,men väl på att samtal kring karaktär, integritet och etik bör haen viktig roll i skolan.

---

Samtidigtläser jag Winston Churchills GreatContemporaries, ensamling korta biografier över betydelsefulla samtida. Allt som alltinnefattar den kapitel om TheEarl of Rosebery, Kaiser Wilhelm II (av Tyska Riket), George BernardShaw, Joseph Chamberlain, Sir John French, John Morley, Hindenburg,Herbert Asquith, Lawrence of Arabia, the Earl of Birkenhead, MarshallFoch, Alfonso XIII (av Spanien), Douglas Haig, Arthur James Balfour,Adolf Hitler, George Nathaniel Curzon, Philip Snowden, Clemenceau,Lord Fisher, Charles Stewart Parnell, Lord Baden-Powell, BorisSavinkov, Leon Bronstein (Trotsky), Franklin D. Roosevelt och GeorgeV (av Storbritannien). Det rör sig inte riktigt om biografier imodern mening. Snarare rör han sig i samma genre som Plutarchosbiografier. Det handlar om att utfärda helhetsbedömningar om depersoner som beskrivs, inte minst moraliskt och historiskt. Det äringen slump att Plutarchos biografier användes i pedagogiskt syfteunder över 2000 år. Det är ingen överdrift att säga att de spelat en roll i europeisk utbildning åtminstone sedan medeltiden. Om Curchill tänkte sig någonting liknande är svårt att veta. Däremot står det helt klart att han hade politiska syften med sitt biografskrivande. För en person som såg politiken som ett spel mellan personligheter tycks det ha tett sig naturligt att presentera sin analys av samtiden i biografisamlingens form.

Churchillblandar beundrade förebilder med motsägelsefulla beskrivningar ochdirekta avståndstaganden. Närheten till hans muntliga retorik märksinte minst i beskrivningen av Adolf Hitler där han går från enöppen frågeställning om Hitlers möjlighet att bidra till freden iEuropa för att sedan leda läsaren fram till intrycket att detta ärdet sista som Hitler skulle göra. Inte heller drar han sig för detkontroversiella, något som märks särskilt i biografin över BorisSavinkov (som åtminstone jag inte hade hört talas om när jagbörjade läsa). Här rör det sig om ett genuint positivt omdöme enperson som han samtidigt beskriver som “terrorist” och som “demokrat”. Savinkov började som motståndare (“terrorist”)till tsardömet för att sedan bli biträdande krigsminister I denmensjevikiska regeringen och på nytt oppositionell efterBolsjevikernas maktövertagande 1917, bl.a. som diplomatisk representantför Amiral Koltjak under inbördeskriget, och till sist försvinna isovjetiskt fängelse. Här märks också Churchills förmåga attbeskriva människor och man anar att förmågan att bedöma dem varen av hans stora styrkor. Att Churchill själv besatt förmågan atthävda impopulära åsikter kan det inte råda någon tvekan om, likalite som att han i avgörande fall (som t.ex. Hitler) hade mer rättän de flesta. Att använda den här typen av litteratur i utbildning låter inte helt orimligt, i synnerhet inte om man har en lärare som är bra nog för att använda den som avstamp för diskussioner om vad som är rätt och fel i olika situationer, vad som krävs av en människa politiken och samhället och i vilken utsträckning det är rätt att låta ändamålen helga medlen.

GreatContemporaries finns tillgänglig i fulltext här.

Winston Churchill on schools, empire and war

2011-09-12T21:20:00.001+02:00

Fortsatt fascinerad av Churchills prosa. Nedan följer ett par exempel. Det handlar om beskrivningar av hans egen skoltid, tydliga exempel på hans kombination av självsäkerhet, nostalgi och ironisk distans, inte minst när man tänker på att detta är en uppväxtskildring skriven av en person som ser sig som en lämplig ledare för ett globalt imperium. Idag känns de som fönster in i någonting som ter sig som en annan värld.

"'Thisis a Latin grammar.' He opened it at a well-thumbed page. 'You mustlearn this,' he said, pointing to a number of words in a frame oflines. 'I will come back in half an hour and see what you know.'
Beholdme then on a gloomy evening, with an aching heart, seated in front ofthe First Declension.

Mensa

Mensam

Mensae

Mensa

atable

Otable

atable

ofa table

toor for a table

by,with or from a table

Whaton earth did it mean? Where was the sense of it? It seemed absoluterigmarole to me. However, there was one thing I could always do: Icould learn by heart. And I there upon proceeded, as far as myprivate sorrows would allow, to memorise the acrostic-looking taskwhich had been set me. In due course the Master returned. 'Have youlearnt it?' he asked.

'Ithink I can say it, sir,' I replied; and I gabbled it off. He seemedso satisfied with this that I was emboldened to ask a question.

'Whatdoes it mean, sir?'

'Itmeans what it says. Mensa, a table. Mensa is a noun of the FirstDeclension. There are five declensions. You have learnt the singularof the First Declension.' 'But,' I repeated, 'what does it mean?'

'Mensameans a table,' he answered.

'Thenwhy does mensa also mean O table,' I enquired, 'andwhat does O table mean?'

'Mensa,O table, is the vocative case,' he replied.

'Butwhy O table?' I persisted in genuine curiosity.

'Otable, you would use that in addressing a table, in

invokinga table.' And then seeing he was not carrying me

withhim, 'You would use it in speaking to a table.'

'ButI never do,' I blurted out in honest amazement.

'Ifyou are impertinent, you will be punished, and punished, let me tellyou, very severely,' was his conclusive rejoinder.

Suchwas my first introduction to the classics from which, I have beentold, many of our cleverest men have derived so much solace andprofit.

[---]

Thegreatest pleasure Ihad in those days was reading. When I was nine and a half myfather gave me Treasure Island, and I remember the delightwith which I devoured it. My teachers saw me at oncebackward and precocious, reading books beyond my yearsand yet at the bottom of the Form. They were offended.They had large resources of compulsion at their disposal,but I was stubborn. Where my reason, imaginationor interest were not engaged, I would not or I could notlearn. In all the twelve years I was at school no one eversucceeded in making me write a Latin verse or learn anyGreek except the alphabet. I do not at all excuse my selffor this foolish neglect of opportunities procured at so muchexpense by my parents and brought so forcibly to myattentionby my Preceptors. Perhaps if I had been introduced tothe ancients through their history and customs, instead of throughtheir grammar and syntax, I might have had a betterrecord.

[---]

Icontinued in this unpretentious situation for nearly a year. However;by being so long in the lowest form I gained an immense advantageover the cleverer boys. They all went on to learn Latin and Greek andsplendid things like that, But I was taught English, We wereconsidered such dunces that we could learn only English. Mr.Somervell a most delightful man, to whom my debt is great was chargedwith the duty of teaching the stupidest boys the most dis regardedthing namely, to write mere English. He knew how to do it. He taughtit as no one else has ever taught it. Notonly did we learn English parsing thoroughly, but we also practisedcontinually English analysis. […] Thus I got into my bones theessential structure of the ordinary British sentence which is anoble thing. And when in after years my schoolfellows who had wonprizes and distinction for writing such beautiful Latin poetry andpithy Greek epigrams had to come down again to common English, toearn their living or make their way, I did not feel myself at anydisadvantage. Naturally I am biassed in favour of boys learningEnglish. I would make them all learn English: and then I would letthe clever ones learn Latin as an honour, and Greek as a treat. Butthe only thing I would whip them for would be for not knowingEnglish. I would whip them hard for that.

[---]

Weused also to have lectures from eminent persons on scientific orhistorical subjects. These made a great impression on me. To have anexciting story told you by someone who is a great authority,especially if he has a magic lantern, is for me the best way oflearning. Once I had heard the lecture and had listened with greatattention, I could have made a very fair show of delivering itmyself. I remember five lectures particu larly to this day. The firstby Mr. Bowen, the most celebrated of Harrow masters and the author ofmany of our finest songs, gave us a thrilling account in popular formof the battle of Waterloo. He gave another lecture on the battle ofSedan which I greatly enjoyed. Some years after wards I found that hehad taken it almost literally from Hooper's Sedan one of my colonel'sfavourite books. It was none the worse for that. [...] There was a lecture about how butterflies protectthemselves by their colouring. A nasty tasting butterfly has gaudycolouring to warn the bird not to eat it. A succulent, juicy-tastingbutterfly protects him self by making himself exactly like his usualbranch or leaf. Butthis takes them millions of years to do; and in the mean while themore backward ones get eaten and die out. That is why the survivorsare marked and coloured as they are. Lastly we had a lecture from Mr.Parkin on Imperial Federation. He told us how at Trafalgar Nelson'ssignal 'England expects that every man this day will do his duty' randown the line of battle, and how if we and our Colonies all heldtogether, a day would come when such a signal would run not merelyalong a line of ships, but along a line of nations. We lived to seethis come true, and I was able to remind the aged Mr. Parkin of it,when in the last year of his life he attended some great banquet incelebration of our victorious emergence from the Great War.

Iwonder they do not have these lectures more often. They might wellhave one every fortnight, and afterwards all the boys should be setto work to write first what they could remember about it, andsecondly what they could think about it. Then the masters would soonbegin to find out who could pick things up as they went along andmake them into something new, and who were the dullards; and theclasses of the school would soon get sorted out accordingly. ThusHarrow would not have stultified itself by keep ing me at the bottomof the school, and I should have had a much jollier time.

[---]

ArSandhurst I had a new start. I was no longer handicappedby past neglect of Latin, French or Mathematics.We had now to learn fresh things and we all started equal.Tactics, Fortification, Topography (mapmaking), MilitaryLaw and Military Administration formed the wholecurriculum. In addition were Drill, Gymnastics and Riding.No one need play any game unless he wanted to. Disciplinewas strict and the hours of study and parade were long.One was very tired at the end of the day. I was deeplyinterested in my work, especially Tactics and Fortification.My father instructed his bookseller Mr. Bain to sendme any books I might require for my studies. So I ordered Hamley's Operations of War, Prince Kraft's Letterson Infantry, Cavalry and Artillery, Maine's Infantry FireTactics, together with a number of histories dealing withthe American Civil, Franco-German and Russo-Turkishwars, which were then our latest and best specimens ofwars. I soon had a small military library which invested theregular instruction with some sort of background. I did notmuch like the drill and indeed figured for several monthsin the 'Awkward Squad,' formed from those who requiredspecial smartening up. [...] We drew con touredmaps of all the hills round Camberley, made road reconnaissancesin every direction, and set out picket lines and paperplans for advanced guards or rear guards, and even didsome very simple tactical schemes. We were never taughtanything about bombs or hand-grenades, because of coursethese weapons were known to be long obsolete. They hadgone out of use in the eighteenth century, and would be quiteuseless in modern war.

(Winston Churchill 1930, angående skoltiden i slutet av 1800-talet)

Är fildelningsnätverk en del av det civila samhället

2011-09-08T12:30:00.000+02:00

En av de intressantaste diskussionerna somuppstod när jag presenterade mitt paper om kultursektorns civilsamhälle på enkonferens nyligen var den om hur jag kan räkna fildelare till det civila samhället.Min utgångspunkt var att moderna samhällen idealtypiskt kan delas in i tresfärer: marknaden, staten och civilsamhället. Marknaden karaktäriseras avkonkurrens, vinsttänkande och vinstdrivande organisationer, staten avvåldsmonopol, lagstyre och politiskt styre, civilsamhället av ideella motiv ochicke vinstdrivande organisationer. Till dessa kan man möjligen lägga familjen,kännetecknad av släktskapslojalitet, men det tycks sakna relevans för just det härresonemanget.

Att räkna någonting till civilsamhället enligtden här modellen innebär inget moraliskt omdöme. Filip Wijkström har t.ex.visat att Hells Angels enligt samma modell bör räknas dit (se tidigare inlägg).Den vinstdrivande kriminella verksamhet som medlemmar också ägnar sig gör inteden lagliga organisationen Hells Angels vinstdrivande. Dess rykte säkerställerdessutom att den är utpräglat icke-statlig. Hells Angels är en icke-statlig,icke-vinstdrivande organisation som sträcker sig utanför familjelivet; alltsåen del av det civila samhället.

Laglig fildelning tycks vara ett solklartexempel på ett civilsamhälleligt nätverk, om än på ett tämligen löstsammanhållet sådant. Privatpersoner producerar t.ex. film och musik och gör dentillgänglig på nätet. Filer delas utan annat vinstintresse än att ta del avdem. Nätverket är visserligen löst sammanhållet, men det finns flera exempel påatt nätverk på Internet, t.ex. personer som känner varandra frånbloggdiskussioner, kan utvecklas till mer traditionellt civilsamhälleligaformer. T.ex. kommer Piratpartiet från sådana nätverk, men också frånfildelningsnätverken.

Delning av copy right-skyddade filer kananklagas för att vara vinstdrivande, eftersom de som deltar åtminstone undvikerutgifter genom att inte betala för de kulturprodukter de tar del av (av alltatt döma köper de dock mer kulturprodukter än genomsnittet, men det tycks intevara relevant för definitionen). I konsekvensens namn borde även bibliotekslånanses vinstdrivande utifrån det argumentet. Den som lånar böcker på bibliotekkan sägas göra det för att undvika att behöva köpa dem. Det faktum att svenskaförfattare och författare som skriver på svenska – men inte utländska författaresom skriver på andra språk – får betalt av staten för att deras böcker lånas utändrar inte detta, även om det gör att systemet i Sverige anses moralisktokontroversiellt.

Biblioteken är offentligägda (statlig sfär) närde ägs och finansieras offentligt. Låntagarnas mellanhavande med biblioteket ärinte i sig civilsamhälleligt utan har snarare karaktären av mottagande avoffentlig service. Företaget The Pirate Bay är en vinstdrivande aktör(marknad). Den fildelning som sker på The Pirate Bay är gratis. Degenomsnittliga fildelarna tycks inte tjäna pengar även om de – liksom bibliotekenslåntagare – undviker kostnader. Medan biblioteket lånar ut böcker tilllåntagarna delar fildelarna filer med varandra. Alltså existerar ett löst ickevinstdrivande nätverk. Undvikandet av kostnader gör att det kan betraktas somen gråzon, men fildelning tycks inte vara mer vinstdrivande än bibliotekslån.

Den enda invändning som jag kan se tycks varaden som jag riktade mot Wijkströms klassificering av Hells Angels som encivilsamhällelig organisation, nämligen den statsvetenskapliga invändningen attde utmanar statens våldsmonopol och därmed utgör ett försök till alternativstat snarare än en del av civilsamhället i Sverige. Denna invändning tycks dockmindre rimlig mot fildelarna. Men kanske har den viss relevans. En del av demer radikala piraterna menar trots allt att de utmanar nationalstaten. Men idagsläget skulle jag säga att de snarare rör sig i ett transnationelltcivilsamhälle, om än i konflikt med stater och marknadsaktörer.

Stability without Statehood

2011-09-02T18:07:00.000+02:00

"The way the sovereign state is taken for granted in political theory prevents an explanation of historical and contemporary organizations and phenomena different from this ideal type. Peter Haldén bypasses the state and the problems it causes by constructing an understanding of politics and a research model based on classical and early modern republican political theory. This enables historical analysis without anachronism and a new interpretation of the European Union. By comparing the EU with the Holy Roman Empire (1648-1763) and the antebellum United States (1776-1865), he explains that the EU's international weakness is a result of its strength as a security system that stabilizes Europe. The author argues that continued American support and embedding in NATO is necessary in order for the EU to act on the world stage and to stabilize Europe in the long run. Through these theoretical innovations, he explores alternatives to state-building in the Third World."

För några år sedan skrev jag ett inlägg om Peter Haldéns doktorsavhandling vid European University Institute. Nu har han utvecklat den i boken Stability without Statehood där han har kompletterat den ursprungliga jämförelsen med fler exempel. Grundtanken är att han moderniserar begreppet compound republic som i tidigmodern statsteori användes för att beskriva bl.a. Det heliga romerska riket av tysk nation (på svenska också känt som Tysk-romerska riket) och applicera konceptet på EU. EU beskrivs därmed inte som någonting som mer eller mindre framgångsrikt håller på att utvecklas till en federation, eller som ett slags bastard mellan stat och internationellt samarbete, utan istället som ett av flera historiska exempel på en helt annan politisk konstruktion: den sammansatta republiken. Denna utgår bl.a. från att intressen på flera olika nivåer bör representeras på republikens nivå; så som är fallet i EU-systemet där parlamentet representerar EU-medborgarna och ministerrådet staterna, och där kommissionen inte helt passar in i verkställande rollen sådan som den beskrivs i nationalstater. Detta synsätt öppnar för att se på stater i en modell som faller utanför dagens fokus på den nationalstatliga nivån, som har dominerat den internationella politiken under över två hundra år. Voltaires berömda karaktäristik av Det heliga romerska riket av tysk nation som vare sig heligt eller romerskt, eller ens ett rike, ter sig plötsligt som en missuppfattning av åtminstone begreppet rike.

Haldéns användning av samma modell på USA under perioden mellan självständigheten och inbördeskriget (1776-1865) visar sig minst lika upplysande. Inte minst skiljer den sig från det traditionella sättet att närma sig perioden genom att betona likheterna snarare än skillnaderna mellan republikens första konstitution och den nu gällande konstitutionen från 1788. Hela perioden kännetecknas enligt Haldén av en betydligt större autonomi för delstaterna, som därmed framstår som mer lika självständiga stater, än i det USA som har tagit form från och med inbördeskriget. Även det tidiga USA hade dock betydligt fler drag av enhetsstat än vad EU eller Tysk-romerska riket hade. USA hade t.ex. redan från början en gemensam utrikespolitik och delstaternas miliser och national guards har hela tiden varit underkastade den federala regeringen. EU:s medlemsstater och Tysk-romerska rikets furstestater har däremot inte bara haft egen utrikespolitik utan också rätt att självständigt förklara krig, något som inträffat i båda fallen och som i det senare fallet kunde innefattade krig mot varandra, något som lyckligtvis inte hittills har hänt i EU. De amerikanske delstaterna förlorade sin rätt att självständigt sluta internationella avtal 1788 eftersom systemet uppfattades som ohålållbart. De olika delarnas egna utrikespolitik är någonting som Haldén särskilt betonar och som öppnar vägen för utomstående staters påverkan, något som aldrig använts framgångsrikt gentemot USA, men däremot i de båda andra fallen. Yttre påverkan kan emellertid också tjäna stabiliteten i den sammansatta republiken - och detta är en av Haldéns viktigaste poänger - något som han menar att USA, inte minst genom överlappningen med Natosystemet har gjort i EU:s fall. Jämförelsen med Frankrikes inverkan på stabiliteten i 1700-talets Tyskland är emellertid inte enbart lugnande, inte med tanke på att Frankrike vid flera tillfällen involverades i Tyska konflikter.

Intressant är också Haldéns tillämpning av begreppet compound republics på statsbyggen i moderna så kallade failed states, som Somalia och Afghanistan. Frågan är om inte den mer komplexa och flexibla formen compound republics skulle kunna passa bättre för detta än den ofta föga passande nationalstatsformen. Detta skulle innebära att existerande maktkoncentrationer inordnades i ett system där de blev den lokala nivån med långtgående autonomi men samtidigt också representerade i organ på högre nivå. Haldén är tydlig med att han här väljer att bortse från etiska dimensioner i det legitima i ett sådant system. Därmed missar han dock vad som torde vara de flestas spontana invändning, dvs. det oetiska i att legitimera styren som t.ex. de så kallade islamiska domstolarna i Somalia. Bland de viktigaste motiven för internationella ingripanden i failed states som Afghanistan har varit just att få bort specifika aktörer ifrån deras maktpositioner (talibanerna i det afghanska fallet). De lösningar man har försökt implementera har inte bara handlat om "nationellt" självstyre utan också om universella internationellt erkända värden som t.ex. den (relativt) sekulära staten och mänskliga rättigheter. Det hindrar dock inte att Haldén är någonting på spåren när det gäller varför det misslyckats. Kan det vara så att nationalstaten har spelat ut sin roll i Europa, och i de konstruerade postkoloniala staterna i Afrika och Asien ofta inte ens har haft den roll som man har försökt tillskriva den?

Hur som helst är Haldéns bok ett intresseväckande sätt att analysera stater som leder till överraskande jämförelser och får en att se exemplen på nya sätt. Den lyfter också på ett förtjänstfullt sätt blicken från det annars förhärskande fokus på nationalstaten som den nivå som allt utgår ifrån och hamnar istället i ett förvånansvärt pragmatiskt synsätt på representation.

Nordisk konferens om kulturpolitisk forskning

2011-08-29T10:04:00.002+02:00

Jag skriver om förra veckans Nordiska konferens om kulturpolitisk forskning på Tema Kultur och Samhälles blogg Q-kontinutiteten:

"Åskilliga diskussioner har också handlat om den kulturens kommersialisering som inträder när politiker allt mer talar om kulturen i termer av kreativa näringar och upplevelseindustri; den ökande överlappningen mellan konsten och näringslivet, vars rationaliteter länge tycktes helt motsatta. Sigrid Røyseng beskrev den roll som konsten tillskrivs i diskursen om den kreativa ekonomin; föreställningen om att konsten utgör motorn i de kreativa näringarna, som i sin tur utgör motorn i näringslivet som helhet, en föreställning som visar sig bygga vidare på den om det kreativa geniet, även om detta kreativa geni här inte längre tillåts skapa konst för konstens skull utan istället ställs i ekonomins tjänst som provokatör och idéproducent."

Jesus and Yahweh

2011-08-12T10:17:00.001+02:00

"Ett stort litterärt verk kan enligt Bloom kännas igen på dess förmåga att få läsaren att känna sig märklig till mods. Med det måttet mätt framstår den Gud som den anonyme Bibelförfattaren J kallar för Yahweh som den märkligaste och mest fascinerande litterära karaktären någonsin. Jesus and Yahweh är i första hand en läsning av Bibeln med fokus på Gud som litterär gestalt."

Denna vecka publicerar Tidningen Kulturen mina kommentarer på Harold Blooms Jesus and Yahweh: The Names Devine. Bloom är en litteraturvetare som brukar utmålas som en av de främsta försvararna för en litteraturhistoria dominerad av döda vita män (han är en av de få som fortfarande försvarar ett universellt kvalitetsbegrepp för litteratur). Hans kanske mest egensinninga förslag är dock att författaren till litteraturhistoriens kanske främsta verk är en kvinna. I den här artikeln diskuterar jag hans analys av gudsbilderna i Bibeln.

Vad som styr revolutioner

2011-08-10T22:50:00.004+02:00

Till sommarläsningen hörde statsvetaren Theda Skocpols fascinerande States and social revolutions, en modern klassiker där hon på 1970-talet diskuterade vad som styr utgången i våldsamma samhällsomdaningar genom en jämförande analys av Franska Revolutionen, Ryska Revolutionen och Kinesiska Revolutionen.

Skocpol gjorde sig känd framförallt genom Bringing the State Back in och andra verk där hon återförde samhällsvetenskapernas uppmärksamhet till de statliga institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen och därmed inledde den så kallade nyinstitutionalismen. I min egen forskning har jag framförallt hänvisat till hennes senare verk – t.ex. Diminished Democracy – där hon diskuterar civilsamhällets organisationsformer och deras betydelse för demokratin (detta skriver jag om t.ex. i den här understreckaren) .

I States and Social Revolutions är den centrala tesen att det som styr utgången av sociala revolutioner – i meningen våldsamma omfattande samhällsomvandlingar – inte så mycket är revolutionärernas intentioner som deras organisering och politiska omgivning. Därmed gör hon också upp med Marx på den tiden helt dominerande föreställning om att det är revolutionärernas klasstillhörighet – eller snarare vilken klass de ”företräder” – som styr revolutionens resultat (i Marx analys var Franska Revolutionen det främsta exemplet på en borgerlig revolution medan hans sovjetiska efterföljare gjorde anspråk på att vara en proletär revolution; Kinesiska Revolutionen har bl.a. beskrivits som en borgerlig revolution 1911 och en bonde- och proletär revolution i samband med Andra Världskriget). Skocpol pekar därmed framåt mot en samhällsvetenskap där institutioner är ett väsentligt mer centralt analytiskt begrepp än klassintressen.

För Skocpol är det mest avgörande draget i revolutionernas första fas hur organiserat lokalsamhället är. Frankrike – med sina Västeuropeiskt feodala traditioner – hade under 1700-talet fortfarande en fungerande byorganisation, och det var denna organisation som skulle bilda grunden för revolutionen ute i landet. Oavsett vilka mål som revolutionärerna i Paris hade så var de lokala ledarnas mål att undkomma de feodala privilegier och avgifter som adeln och kyrkan lade på landägare och arrendatorer. Franska Revolutionens kanske viktigaste sociala omvandling blev mycket riktigt avskaffandet av dessa samt införandet av likhet inför lagen, inte minst skatterättsligt genom avskaffandet av adelns och kyrkans privilegier. Marx identifierade Franska Revolutionen som en borgerlig revolution just på grund av att den befäste snarare än avskaffade egendomsrätten, inte minst egendomsrätten till mark, som genom dessa förändringar renodlades genom de feodala privilegiernas avskaffande. Andra tidigare forskare, som t.ex. Norbert Elias, fick emellertid problem med detta när de studerade saken närmare. Den parisiska borgerlighet som fanns före revolutionen, i synnerhet de under revolutionen så inflytelserika advokaterna, var i hög grad indragen i den dåvarande politisk-administrativa statens privilegiesystem och kunde knappast ha haft något omedelbart intresse av dess avskaffande.

I Ryssland och Kina saknades denna lokala organisation länge. Båda staterna var väsentligt mer centraliserade än Frankrike. I synnerhet i Rysslands fall penetrerades de lokala eliterna av tsardömets centralism. Där blev den drivande organiseringen under Revolutionen därför inte existerande ålders- och klassöverskridande. Istället inleddes Revolutionen av hemvändande revolterande soldater från Första Världskrigets fronter. De lokala råd – sovjeter - som byggdes upp på detta sätt leddes av unga, oftast egendomslösa, män snarare än av äldre etablerade lokala företrädare. Det var denna organisering som under sin struktureringsfas kunde penetreras och tas över av de centraliserade och välorganiserade Bolsjevikerna.

I Kina, slutligen, fanns under lång tid ingen etablerad lokal politisk organisation. Det var först när en lokal politisk nivå efter europeisk förebild infördes av de sista Qingkejsarna som förutsättningarna för revolutionen skapades. Framförallt var det arméns omorganisation kring år 1900, ersättandet av den centraliserade men urmodiga Manchuarmén med provinsiellt organiserade västerländskt tränade regementen, som skapade förutsättningarna för kejsardömets avskaffande och republikens införande 1911. Det var också därför som republiken under 1910-talet först genomfördes som en militär diktatur och sedan sönderföll i ett inbördeskrig mellan regionalt baserade krigsherrar med maktbas i lokala eliter och regementen.

Om de initiala organisationsformerna har betydelse för huruvida det alls blir någon revolution så är dock omständigheterna och de organisationsformer som utvecklas för att hantera dessa avgörande. Det som i samband med Franska Revolutionen främst har påverkat franska statens senare utveckling är Revolutionskrigen, som inte bara spred revolutionens modeller utan också framfödde Napoleon, som ju i första hand var en militär härförare och inte en revolutionsledare, och som senare skulle fullfölja den renodling och nationella likriktning av nationella militära och civila institutioner som redan påbörjats under republiken. Också Sovjet var i hög grad en produkt av ett krig, i det fallet ryska inbördeskriget, där både Trotskij och Stalin gjorde stora insatser för att bygga upp den framväxande sovjetstaten, en stat som i betydligt högre grad skulle bli produkten av kriget och de därpå följande utrensningarna än av det inledande skedets arbetar-, bonde- och soldatsovjeter. I såväl Frankrike som Sovjet skulle det bestående arvet bli en kombination av det tidigare statens centralistiska tendenser och de likaledes centralistiska resultaten av en organisation formad för krig.

I Kina var det i än högre grad inbördeskriget som skulle styra den nya statens utformning. 1911 var kommunistpartiet en marginell företeelse. Under en period var de bara en falang i det betydligt större nationalistpartiet Kuomintang (senare statsbärande på Taiwan). Maos omorganisering av kommunistpartiet skedde under brinnande inbördeskrig först i kamp mot krigsherrarna och senare som USA-understödd gerillarörelse mot den japanska ockupationsmakten under Andra Världskriget. Inte minst blandningen av ideologi och gerillakamp skulle tillsammans med motståndet mot städernas tidigare Kuomintanganknutna intelligentia forma Maoepoken och Kulturrevolutionens till kaos gränsande terrorvälde. Hur denna utveckling sedan kan knytas samman med senare tiders utveckling mot dagens partistat i modernisering lämnas däremot osagt i denna bok som ursprungligen publicerades på 1970-talet.

Försöker man dra paralleller till dagens politiska omvälvningar så är det första påpekandet som måste göras att de flesta politiska förändringar som gör anspråk på att vara revolutioner inte kan klassificeras som sociala revolutioner, utan snarare är statskupper. I termer av organisering på mikronivån kan det emellertid visa sig att Internet utgör en avgörande nyhet, åtminstone i länder där Twitter blir en viktigare organisationsutgångspunkt än lokalsamhället. Hur en administration med Internet som grundpelare skulle se ut återstår dock rimligen att se. Det är också värt att påpeka att ingångsskedets organisationsform i de flesta fall inte överlever för att bli mer än just detta. Bryter inga inbördeskrig ut i Tunisien eller Egypten är det knappast troligt att den sociala strukturen genomlever någon social revolution. Snarare kommer det handla om en redan pågående social omvandling där den nya politiska makten kommer att ta sin utgångspunkt i den redan existerande administrationen, i bästa fall kompletterad med demokratiska institutioner, men i Egypten just nu med militären som hittills mest avgörande del. I Libyen inleddes däremot ett inbördeskrig. Den statliga ordningen började bryta samman. Det som trädde i dess ställe där var just en ny ordning baserad på den starkaste lokala organisationsformen. I Libyens fall har därför stammarna och fraktioner ur de väpnade styrkorna kommit att bilda grunden för ett alternativt styre.

Semester och mångkultur

2011-08-05T11:10:00.003+02:00

Nu tillbaka från semestern, eller åtminstone tillbaka i den meningen att jag nu sitter på soffan hemma och läser akademiska papers istället för att vara ute i solen eller läsa filosofi eller skönlitteratur (mer om sommarläsningen i senare poster när jag får tid).

Går igenom gamla texter och hittar bl.a. den här texten som jag skrev för några år sedan där jag försöker sammanfatta mångkulturalismens historia som ideologiskt koncept i svensk kulturpolitik. Jag beskriver bl.a. dess förhistoria i efterkrigstidens politik gentemot minoriteter (där bl.a. den finska invandringen uppfattades som tillfällig arbetskraftsinvandring) och införandet av begrepps som mångkultur och världskultur på 1990-talet.Det finns mycket att säga om Sverige som mångkulturellt land.

Demokrati

2011-07-23T17:26:00.002+02:00

Dere skal ikke få ødelegge oss, dere skal ikke få ødelegge vårt demokrati og engasjement. Vi er en liten, men stolt nasjon. Ingen skal skremme eller skyte oss til taushet. Ingen skal skremme oss fra å være Norge. Vi skal vise verden at demokratiet blir sterkere når det gjelder.
- Jens Stoltenberg

Någonting fruktansvärt har inträffat. Nu handlar det om att visa vad demokratin och de demokratiska staterna är och står för.

M vill organisera sig som vänstern

2011-07-04T13:24:00.005+02:00

Enligt vad SvD beskriver vill Moderaterna nu organisera sig mer som Socialdemokraterna, dvs. som en folkrörelse. Som folkrörelseforskare blir jag till en början en smula skeptisk till idén att försöka bygga en politisk organisation på tanken om livslångt arrangemang. Det var nyckeln till socialdemokraternas långa maktinnehav, men det var också en idé som var som mest framgångsrik i mitten av 1900-talet. Sedan dess har socialdemokratin haft åtskilliga motgångar. Faktum är att den dominerande trenden för dem de senaste 40 åren har varit en nedgång för dem i både valresultat och medlemstal. Därmed inte sagt att en pånyttfödelse för folkrörelseorganisationen som form är omöjlig, men då måste den anpassas till våra dagars mer flytande samhälle där människor sällan eller aldrig vill ge sin lojalitet till ett parti för mer än en kort period. Denna indidividualism har varit nyckeln till Moderaternas framgång. Frågan är hur man bygger en ny typ av organisation för att göra framgången stabil. Och om detta är möjligt.

Tidigare inlägg om folkrörelseorganisation, SAP och partiernas kris.

Statsvetaren Olof Peterson om partiernas minskande medlemstal.

TILLÄGG: Replik av Thomas Gür: Vi behöver inga borgerliga GONGO:s

Ett dagsrelevant citat

2011-07-01T14:12:00.001+02:00

“Rise [to speak] but seldom — let this be on important matters — and then make yourself thoroughly acquainted with the subject. Never be agitated by more than a decent warmth, & offer your sentiments with modest diffidence — opinions thus given, are listened to with more attention than when delivered in a dictatorial stile. The latter, if attended to at all, although they may force conviction, is sure to convey disgust also.” (ett av de få bevarade citaten av George Washington)

Kulturkampen in i ett nytt skede?

2011-07-01T10:12:00.007+02:00

För ett par år sedan antydde jag att det i svensk debatt finns en underström av kulturkamp:
"Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val."

Den gången skrev jag apropå Hägglunds tal i Almedalen om "verklighetens folk". Sedan dess har frontlinjerna och positioneringarna hunnit utvecklas och nu är det möjligt att vi går in i ett nytt skede. Sverigedemokraterna har trätt in på banan och sällat sig till den "moderna konstens" motståndare, men menar sig också försvara det svenska kulturarvet (etniskt och partikularistiskt uppfattat. Det är antagligen bara en tidsfråga innan de börjar peka ut kulturarvsinstitutionerna som motståndare. Hittills har flera sådana institutioner och organisationer vänt sig mot dem, liksom Svenska Kyrkan.

Nu i dagarna har vi sett en ny debatt där det åtminstone sett ut som att Svenskt Näringsliv gått till angrepp mot konst och humaniora i stort, till synes mot såväl "modern konst" och "hobbykurser" som mot "kulturarvet". Denna gång sällar sig i stort sett alla debattörer till deras motståndare; Lars O. Grönstedt, Emma Stenström, Alexander Bard, Peter Englund etc, etc. När konst och humaniora kritiseras oavsett innehåll (till skillnad från en viss typ av konst eller kurser) finns det som vi nu ser en bred och mångskiftande uppslutning till att försvara den (har dock inte sett någon officiell respons ännu).

Som så ofta i den här sortens debatter kommer sakfrågorna bort. Få av de som uttalar sig har läst rapporten (här). Inte heller jag har läst den från början till slut. Debatten fokuserar man på studiemedlen, som slår mot den enskilde studenten. Men även om så vore missar rapporten att antagningen redan är begränsad. Svenskt Näringsliv tar också helt riktigt upp att statliga resursfördelningssystem uppmuntrar universiteten att arrangera de populära kurser som nu beskrivs som "hobbykurser", och att detta kostar betydligt mer pengar än studiemedlet.

Mer centralt är att man utgår från att bidrag till samhällsekonomin är universitetens och utbildningens enda syfte. Många av de som försvarar humanioran rycks med i detta och svarar med samma utgångspunkt. Att bloggen Kulturekonomi väljer den utgångspunkter är rimligt. Däremot är det trist när även humanisternas argumentation domineras av ekonomiska argument. Ett samhälle består emellertid inte bara av ekonomi. För mig är det självklart att det hör till statens ansvar att stödja och underlätta utvecklingen av forskning och kultur även av andra skäl.

Fördelen med den här typen av debatt är att den tvingar verksamheten att försvara sig och motivera sin existens. Är det verkligen rätt att universitet arrangerar kurser i svampplockning (givet att dessa är mer än en myt)? För mig låter det tveksamt. Även generellt är det det så att humaniorans kvalitet sänks av att anslagen per student är synnerligen begränsade. Man kan också fråga sig hur svenskt näringsliv och offentlig sektors kvalitet påverkas av motviljan att anställa humanister ("också direktörer måste kunna något om historia, de bör känna till att det funnits en tid då man kunde klara sig fint på att svetsa metall och tala svengelska, men att det var länge sedan och då såg världen annorlunda ut", för att citera sydsvenskans Per Svensson). Att låta CSN bedöma vetenskaplig aktivitet låter som ett recept för katastrof. Kvaliteten är någonting som bara kan göras av människor med vetenskaplig utbildning, sedan bör det vara upp till studenterna att välja mellan utbildningar vars vetenskapliga kvalitet universiteten kan garrantera.

På den positiva sidan kan man konstatera att debatten om humaniorans och kulturens roll i samhället - liksom debatten om humaniorans och kulturens innehåll - verkligen bör föras i det offentliga samtalet. Negativt är att den just nu inte visar några tendenser till att bli särskilt konstruktiv.

--------------------------------------------

UPPDATERING: Det verkar som att debatten nu har tagit ytterligare ett par steg med borgerliga debattörer vars argument pekar vidare mot en återpolitiserad debatt om vad humanioran ska innehålla: Anders Edwardsson skrider t.ex. till humaniorans försvar med argument som knappast väcker entydig uppskattning vid landets historiska institutioner: "För det andra - och viktigare! - så är humanioria minst lika viktig som andra kunskaper. Kunskapen om det gamla, det sköna och det tidlösa är själva basen i en levande och framtidsinriktad kultur. Och här snuddar vi garanterat vid grundorsaken till att ett så här idiotiskt förslag överhuvudtaget kunnat ta form. Sosseriet har nämligen i decennier inneburit en medveten förödelse av den klassiska bildning som är en integrerad del i alla civiliserade länders kulturella matriser. Detta då stenåldern i Sverige anses ha varat till hösten 1932, när Rättvisans, Jämlikhetens och Framtidens apostel uppenbarade sig i form av en lika maktgalen som ofta ljugande som hårt krökande skåning och fick svenskarna att kasta av sig djurhudarna och bli "progressiva" mönstermedborgare som såg praktiskt och rationellt på allt. Och denna rent materialistiska, ekonomistiska verklighetsuppfattning har ergo tydligen genomsyrat även Svenskt Näringsliv!"

Konstnärers arbetssituation

2011-06-20T10:55:00.002+02:00

För den kulturpolitiskt intresserade har en ny intressant rapport kommit från Konstnärsnämnden angående konstnärliga yrkesutövares arbetsförhållanden. Sammanfattningsvis kan man konstatera att de i tämligen hög utsträckning lever på att utföra det yrke de är utbildade för. Det är också värt att konstatera att innom områdena dans och teater är nära hälften av de konstnärliga yrkesutövarna anstälda av ideella föreningar.

Finns att ladda ned som pdf.

Juholts kulturpolitik

2011-06-15T11:48:00.003+02:00

I förvisso borgerliga SvD kan man läsa om hur Håkan Juholt ”är på besök i kulturens värld”. S-ledaren säger själv att han ”är inte på något sätt kulturutövare. Men jag får min kraft av vad andra kan skapa”. Nu har han bestämt sig för att göra kulturen till valfråga. Han antyder att han har en del praktiska förslag, bl.a. en skattesubvention av kulturnäringar. Han plockar också upp gamla idéer som fri entré till statliga muséer och ”funderar på en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning” – något som för övrigt var en uttalad och beslutad målsättning vid offentliga byggen under större delen av 1900-talet, men som sällan eller aldrig förverkligades under dåtidens socialdemokratiska regeringar.

I stora drag är Juholts kulturpolitiska utspel typexempel på ett mycket mer generellt problem med kulturpolitisk debatt: Han talar om ”kulturen” som om alla viste vad kultur är. Kultur är dock ett komplext begrepp. Vi anar att han inte menar svensk kultur på samma sätt som Sverigedemokraterna menar (de är i själva verket tydligare än de flesta etablerade partiers kulturpolitiker: vi anar att de i princip är för runstenar och midsommarstång och mot Konstfack och modern konst, utom möjligen Lars Vilks). Kanske skulle också de som hoppades att Björklund skulle återinföra läsningen av litterära klassiker i skolan bli besvikna på Juholts kulturpolitik. De flesta andra kulturintresserade svenskar tänker sig nog att Juholt menar det samma som de när han sägar att han är för kultur. Troligen tänker sig även Juholt att det är så. Men så är det knappast. Och detta är problemet: kulturpolitiken engagerar inte därför att man inte diskuterar kultur. När kultur diskuteras med politiska implikationer: som t.ex. av sverigedemokrater, Lars Vilks och ibland t.o.m. av Jan Björklund, då märks åtminstone något mer engagemang (se även tidigare inlägg från tiden före valet).

Men de debatterna sker utanför den etablerade kulturpolitiken och ifrågasätter den ofta. Paradoxalt nog är kulturens politik ofta kontroversiell men berörs sällan av kulturpolitiska diskussioner. Frågan är om kulturpolitiken kan – och bör – göras mer relevant.

Dagens ungdom: Facebook - ett hot mot läsningen och demokratin?

2011-06-09T11:07:00.014+02:00

Den senaste tidens nyhetsflöde har rymt ett par intressanta och möjligen oroande statistiska resultat: "Mer än var fjärde ung svensk tycker att det vore ”ganska eller mycket bra” om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare" (statistik från World Value Survey) och "Facebook slår ut böcker" (från Nordicom), två nyheter som jag för övrigt snappade upp via Facebook. För mig framstod det som extra slående eftersom jag nyss varit i Malmö och föreläst om bl.a. nya former i det civila samhället, inklusive nätverkande i sociala media, och dessutom publicerat ett rapportkapitel (analys av ungas kulturutövande) med bl.a. det här diagrammet (också det baserat på Nordicoms enkäter). Som synes antyder det att läsningen inte hotas kraftigt av Internet. Däremot skulle man kunna tänka sig att TV:n tidigare bidragit till att sänka läsandet.

Det finns mycket man kan säga om sådana här undersökningar. Just nu är jag mest insatt när det gäller kultursidan av det hela. Kulturvaneundersökningar bygger ofta på frågor som gäller fritiden och hur stor del av fritiden som spendaras på en aktivitet, eller hur ofta den utförs. Idag är gränsen mellan arbete och fritid emellertid i upplösning för många, och Facebook står på i bakgrunden medan man sitter vid datorn oavsett om det är arbete eller fritid. Om jag sitter vid datorn och skriver på en artikel om nya organisationsmodeller i det civila samhället och under en paus kommenterar ett Facebookinlägg om det här, är det då fritid eller arbetstid? Är det fritid om jag går tillbaka till diskussionen samma kväll? Påverkas detta om jag arbetar den kvällen? Å andra sidan finns det de som inte använder Facebook på jobbet och som sedan spenderar en timme eller två med Facebookspel. Internet kan användas till olika saker och på olika sätt, så även Facebook.

Kanske inte Nordicom, men däremot nyhetsförmedlingen kring rapporten har dessutom drag av moralpanik, man pekar finger mot det "nya" fenomenet istället för att söka förklaringar på andra ställen. Public Service-TV är nu en etablerad del av kulturlivet, liksom böckerna, alltså: böcker bra, Public Service bra, Internet dåligt, Facebook dåligt. Det ligger bedrägligt nära att tänka sig att somliga ungas eventuella skepcis till demokratin har att göra med att de är dåligt informerade eftersom de inte läser och ser på nyheterna tillräckligt, eller att läsförståelsen minskar därför att de unga sitter på Internet. Samtidigt kan det mycket väl vara så att Internetanvändningen ökat den mängd textbaserad information som vi tar in, genom att ersätta eller komplettera TV och radio. Det blir också svårt att tolka World Value Survey utan att se frågorna, eller för den delen kunna fråga de svarande vad de menar. Vad är egentligen en stark ledare, en sån som Anders Borg eller en sån som Stalin. De kvantitativa undersökningarnas förbannelse! I en mindre undersökning frågade DN ungdomar om de viste vad demokrati är, men vem gör egentligen det?

Samtidigt kan jag inte undgå att oroas. Böcker har någonting som de flesta andra medier saknar, eller åtminstone har somliga böcker det: de utgör långa texter som kan kräva koncentration över lång tid. De kan förmedla komplexa tankar och berättelser. Därmed inte sagt att alla böcker gör det. Kan det vara så förmågan att koncentrera sig över tid minskar? Jag märker själv att de digitala medierna kan vara störande. Vi lever i en tid - och en del av världen - där det är uppseendeväckande att stänga av dem, så uppseendeväckande att det är någonting man kan diskutera på Facebook istället för att göra.

Kan det vara så att Facebook hotar demokratin? Tveksamt. För den som intresserar sig för politik blir den en källa till information och nyheter i minst lika stor utsträckning som den distraherar. Möjligen minskar sannolikheten för att den ointresserade av misstag eller leda hör nyheter när medieutbudet och valfriheten ökar. Att svensk skola inte förmår ge det djup och den bakgrundskunskap som krävs för att tolka politiska påstående (eller enkätfrågor) i sitt sammanhang blir alltmer uppenbart, även om det också verkar tydligt att gruppen unga rymmer mycket stora skillnader i både kunskaper och intresse.

Samtidigt finns det en annan sida av fenomenet, man kan se till sändarna istället för till mottagarna. Inte bara medborgarnas uppmärksamhetsspann har minskat utan också politikernas och nyhetsflödets. Kan det vara så att väljarnas förakt för politiker är välförtjänt? För många unga kan det säkert te sig så. Det är inte bara det att nyhetsfödet präglas av skandaler och förenklingar, de budskap som förmedlas av politiker hör knappast till de mest fördjupade och analytiska som förmedlas i media. Om något så går kommentatorernas analyser - både i tidningar och i bloggosfären - ofta djupare än politikerna själva, även om även de oftast fokuserar på det politiska spelet. Ideologiskt djup och samhällsanalys är någonting man sällan möter, och som heller inte rymms på en Twitterrad - i alla fall inte när dessa ska spottas ut i rask följd. De kärnfulla epigrammen tycks här än mer sällsynta än de spökskrivna tegelstensböckerna (som ofta väl exemplifierar att bokens längd inte är någon garranti för innehållets analytiska djup). Nyhetsflödets egen struktur blir någonting som politikerna anpassar sig efter när de trycker samman sina utsagor för att passa i Twitterrader och enminutscitat i TV, utsagor som sedan kommenteras i en sådan utsträckning att det tillsammans med alla andra kringflytande utsagor bidrar till att göra vår tid till den mest textproducerande någonsin.

Den bild som genereras kan vara anledning nog att vara skeptisk, i synnerhet för dem vars bild består av bråttstycken av denna debatt av till synes kringflytande utsagor. Till och med vi som är intresserade och försöker vara insatta har all anldedning att vara skeptiska, åtminstone mot vissa sidor av hur demokratin fungerar idag, om än inte mot demokratin som sådan.

TILLÄGG: Apropå lärande, uppkoppling och bristande koncentration.

Debatten om skolan

2011-05-14T11:39:00.004+02:00

Få frågor är så viktiga som skolan. Nu är den sedan en tid tillbaka uppe till debatt igen. Den är en framtidsfråga i närmast fysisk bemärkelse. Få frågor berör dessutom lika mycket; även vi som inte har barn har egna erfarenheter av skolan, och vi som är rimligt unga kan dessutom räkna med att i framtiden arbeta tillsammans med några av dem som går där nu. Ska Sverige vara någonting att räkna med när vi blir gamla måste skolan kunna hålla framtidens svenskar med en utbildning i världsklass. Utbildningsministern har byggt sin politiska karriär på skolfrågan, och dessutom blivit en Sveriges mest kontroversiella politiker. I stort sett alla tycker sig ha någonting att säga, många på goda grunder.

Dess värre är den svenska skolan inte alls så bra som den en gång var. Zarembas artiklar i DN för en tid sedan har återigen placerat frågan på bordet. Journalister och debattörer som Zaremba kommer med all sannolikhet se till att den återkommer igen. Detta är helt i sin ordning. Skolan bör verkligen debatteras. Vad man ska lära sig i skolan är en fråga som angår oss alla.

Samtidigt rymmer debatten en grov risk för förenklingar. Den just nu dominerande linjen tycks vara en reaktion mot uppfattningen om att skolan ska lära ut värderingar och förmågan att lära och hantera kunskap, istället för att lära ut faktakunskap. Det finns all anledning att vara kritisk mot skolan på de här punkterna. Mina egna insikter på området är mest anekdotiska eller baserade på egna erfarenheter. Bland universitetslärare hör man ganska ofta exempel på studenter som tycks sakna kunskaper vi uppfattar som elementära, studenter som inte vet om Romarriket kom före de medeltida riddarna eller efter, som inte kan placera de grekiska filosoferna till det klassiska Grekland, eller som talar om kapitalism och globalisering utan elementära geografikunskaper eller att veta vem Karl Marx var, än mindre de tänkare som försvarat marknadsekonomin.

Ser jag till mig själv inser jag att förmågan att organisera mina studier var någonting som jag lärde mig själv, med stöd av föräldrarna, och att allmänbildningen till stor del var ett resultat av eget historieintresse och av stöd från föräldrar och enstaka lärare, inte av skolsystemet som sådant. Jag mins många bra diskussioner med lärare som stod i katedern och pratade både med och till sina elever. Däremot minns jag väldigt lite fungerande handledning av eget arbete eller grupparbete, som snarare tenderade att innebära att läraren försvann och eleverna lämnades åt sig själva. Idag är både grundkunskaper och lärteknik någonting som många studenter måste lära sig vid universiteten. Tyvärr är det någonting som universiteten knappast har resurser för att lära ut. Samtidigt är det många studenter som gör ett fantastiskt jobb, någonting som man inte minst märker på den energi som många av dem uppvisar och som är en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig allt det som skolan inte har lärt dem.

Universitetslärarnas inställning kommer ur en frustration över att försöka lära ut förståelse till studenter som ännu inte har den nödvändiga grunden. Faktakunskaper är nödvändiga för förståelse, inte någonting som står i motsättning till den. Det behöver dock inte betyda att man måste gå tillbaka till gamla tiders katederundervisning (även om gamla tiders berättande kan ha någonting att lära oss, som jag konstaterade här, apropå Alf Henriksson). Som Håkan Lindgren påpekade i en tänkvärd understeckare nyligen är minnet vare sig en dator eller en fonograf. Förståelse och faktakunskaper går hand i hand. Inlärning är ett fenomen som forskningen fortfarande knappast förstår. Det råder ingen tvekan om att mer forskning behövs, men det innebär också att vi måste lära oss att respektera de människor som faktiskt vet hur man gör för att lära ut. Läraryrket kräver mer respekt i samhället. Det måste vara ett yrke man vill söka sig till och stanna i.

Någonting vi vet är också att man inte kan lära ut förståelse – eller stöda utvecklingen av förståelse hos någon annan – om man inte själv förstår. Det räcker därför inte med att lärare lär sig lära ut. De måste kunna sina ämnen också. Det är därför mycket välkommet att Jan Björklund förordar fler lektorer, dvs. forskarutbildade lärare, i skolan. De behövs verkligen! Större utrymme för välutbildade ämneslärare skulle också innebära att samhället bättre kunde utnyttja kompetensen hos alla de humanister och samhällsvetare som utbildas vid universitet och högskolor runt om i landet, inte minst de som doktorerar, alla dessa människor som verkligen brinner för sina ämnen och som förhoppningsvis har den förståelse och den kunskap som behövs i skolan. Sverige lär idag ha fler forskarutbildade än vi hade gymnasieutbildade i mitten på 1900-talet, men färre forskarutbildade gymnasielärare. Jag väntar dock fortfarande på en plan för hur detta ska kunna förenas med idén om lärarlegitimation, som ju innebär att de som gått lärarutbildningen går före t.ex. dem som har doktorerat i historia, statsvetenskap eller biologi.

Slutligen innebär ett fokus på kunskap och förståelse heller inte att man ska sluta lyssna på eleverna. Också elevernas erfarenheter och bild av hur undervisningen ter sig för dem är oerhört viktig för de som ska leda eller utveckla skolan. Mycket av min egen forskning just nu handlar om ungdomars fritidsaktiviteter och organisering i ideella föreningar. Här är det mycket tydligt hur mycket man lär sig på att ta ansvar för sin egen tid, att få göra sina egna misstag och sina egna framsteg. Det betyder dock inte att skolan måste se ut som fritiden. Elevinflytande ska heller inte innebära att lärarna åsidosätts. Lärarnas kompetens är en förutsättning för skolans verksamhet. Att få stöd i sitt lärande är ett privilegium (lärare som inte är något stöd är däremot ett problem). Också detta område rymmer alltför många förenklingar. Givetvis är det bra om eleverna få ta ansvar för sitt eget arbete, och för sin gemensamma miljö i skolan. Liksom lärare, skolledare och politiker måste ta sitt ansvar för skolan. Från min egen skoltid mins jag inte många tecken på att man förväntades ta eget ansvar, men med undantag av enskilda lärare som utgjorde undantag var det heller inte många andra som gjorde det. Tvärtom var det en verksamhet som gav intryck av att bara leva vidare, vid sidan av det övriga samhället, utan någon samlande tanke över huvud taget.

Just nu tycks det finnas en risk att diskussionen stannar i frågor om att beivra skolk istället för att göra närvaron meningsfull. Själv tycker jag att skolplikt är en bra lösning. Men det är knappast där som huvudproblemet ligger.

TILLÄGG: Åsa Beckman drar i DN liknande slutsatser om lärare och lärarlegitimation.

Dagens citat

2011-05-10T15:34:00.003+02:00

PR-konsulterna vill ju verka utan att synas, och journalisterna tycks liksom riksdagsmännen nöjda med att synas utan att verka.

Hittade en artikel där Niklas Ekdal gör en synnerligen intressant anlys av dagens samhällsutveckling, inte minst i relation till partiernas tillbakagång och nätverkens och PR-byråernas uppgång. Mycket läsvärt!

Partiernas kris

2011-05-05T11:25:00.007+02:00

En av de mest omfattande förändringarna i vår demokrati de senaste trettio åren torde vara de politiska partiernas kris. 1979 var ungefär en femtedel av väljarna medlemmar i ett politiskt parti, totalt 1 583 000 personer. Idag är motsvarande siffra 260 080 personer. Tankesmedjan Sektor3 belyser detta på ett förtjänstfullt sätt i Martin Karlssons och Erik Lundbergs rapport Mot medlemslösa partier (pdf). Jag var själv inne på ett liknande resonemang i artikeln Efter partistaten som publicerades i tidskriften Svensk Linje förra året men som tyvärr inte finns tillgänglig på nätet. Frågan är egentligen inte om partierna är i kris utan vad man kan göra åt saken. Den gången var jag inne på personval som en partiell lösning för att stärka legitimiteten i det politiska systemet. Dessutom måste man öka uppmärksamheten på de delar av det civila samhället som faktiskt fungerar och på de ibland nya former av demokrati och representation som finns där (något som jag ägnar mer tid åt i min egen forskning).

Samtidigt finns det också anledning fundera på vad det är som krisar i partipolitiken. Vid närmare påseende visar det sig att det framförallt är de fem riktigt gamla riksdagspartierna som har gått tillbaka: v, s, fp, c och m. Kristdemokraternas medlemstal har varit anmärkningsvärt konstant sedan 1979, samtidigt som antalet väljare har gått upp kraftigt. Miljöpartiet har etablerat sig under perioden och är på intet sätt något till medlemstalet litet parti. Sverigedemokraterna tycks vara på väg uppåt. Frågan är om SD:s framtida utveckling kommer att utgöra en tillfällig puckel som Ny Demokrati och Piratpartiet eller ett stabilt nytillskott som Miljöpartiet. Det tycks inte omöjligt att etablera nya organisationer i storleksordningen av nu etablerade partier. Däremot kommer ingen upp i de medlemstal som dessa hade 1979. Samtidigt kan man ifrågasätta hur aktiva medlemmarna verkligen var på den tiden. Det mest frapperande exemplet är Socialdemokraterna där majoriteten av medlemmarna var kollektivanslutna via LO. Idag består partierna i hög grad dels av aktiva – ofta anställda eller arvoderade - och dels av stödmedlemmar.

Bland de intressantaste dragen i rapporten är dels att Sverigedemokraterna jämförs på lika villkor med övriga partier, och dels det faktum att Miljöpartiet är det enda parti vars företrädare spontant beskriver utformandet av politiken som en del av medlemmarnas funktion. Där medlemsantalet ökar framstår de etablerade partierna för rapportförfattarna som tämligen handfallna inför vad de ska göra med sina nya medlemmar. Sverigedemokraternas syn på sina medlemmar tycks bygga på att se dem som en resurs av ideellt arbete och kontaktytor i ute i samhället. Därmed påminner de om de gamla folkrörelsepartierna med s, v och c. Givet att Sverigedemokraterna uppbär betydligt mindre offentligt stöd än s, v och c kan man anta att beroendet av detta ideella arbete för dem är betydligt mer omfattande än för de äldre partierna som idag i ökande grad baserar sig på anställd arbetskraft och offentliga bidrag. Ser man till partiväsendet som helhet tycks det som att det har börjat lösgöra sig från sin inbäddning i det civila samhället.

Minst överraskande är kanske att de intervjuade partiföreträdarna förnekar att de minskande medlemsantalen skulle utgöra något omfattande problem för partisystemet.

(Tidigare inlägg om partimedlemskap och partier)

Tillägg: Ulf Bjereld skriver en intressant kommentar på rapporten, med förslag på hur öppenheten kan ökas i framförallt SAP.
Kom också plötsligt ihåg att jag diskuterade Folkrörelsesveriges förändring när jag intervjuades för boken Medlemsmodellen, också den väldigt intressant i sammanhanget, inte minst som exempel på nya angreppssätt - t.ex. en instruktionsbok - i ideella organisationers relation till sina medlemmar.

Artikeltips

2011-05-05T08:41:00.001+02:00

Andreas Ekström har skrivit flera intressanta artiklar i Sydsvenskan om mecenatskap.

Tillägg: Också Rasmus Fleischers kommentar till artikelserien framstår som mycket läsvärt.

De inkompetentas oligarki

2011-04-20T15:43:00.009+02:00

Hittade via bloggen Inslag en väldigt intressant artikel om Ryssland, här framställt som ett system som kombinerar auktoritärt styre och en i teorin fri ekonomi genom att göra korruptionen till den upprätthållande faktorn. Systemet är dock inte stabilt eftersom ledarselektionen är negativ. Här är det svårare att bedöma rimligheten i artikeln, men som beskrivning av en statsmodell är den intressant. Som beskrivning av ett grannland är den djupt oroväckande.

TILLÄGG: Ännu en intressant beskrivning av läget i Ryssland, och en tidigare geopolitisk fundering här på bloggen.

Nyanser i religionsdebatten

2011-04-20T11:14:00.003+02:00

Min gamle studiekamrat Per Faxneld bidrar idag med välbehövlig teoretisk reflektion till religionsdebatten i Svenska Dagbladet:

Med tanke på vilket fält de forskar inom framför Sorgenfrei och Olsson en del ganska underliga åsikter om religionskritik (Brännpunkt 17/4). Naturligtvis går det att kritisera en ideologi som abstraktion, snarare än bara enskilda utövare. [...] Att diskutera ideologier som sådana, istället för enbart enskilda företrädare, är inte på något vis att förneka de sistnämndas agens och fria vilja. Det innebär heller inte, som artikelförfattarna hävdar, med nödvändighet att göra ideologin själv till ett handlande subjekt.

Det viktiga vid ideologikritisk diskussion kring islam är en förmåga att urskilja de många olika inriktingarna inom denna religion. Sjävfallet blir det synnerligen missvisande om ett så spretigt fenomen behandlas som vore det monolitiskt. Samma sak gäller för de flesta stora religioner. Att man är kritisk mot vissa inslag inom Livets Ord innebär inte att man kan dra all kristendom över en kam. Skillnaderna mellan denna specifika form av kristendom och låt säga Svenska Kyrkan, eller latinamerikanska befrielseteologer, är naturligtvis enorma. Minst lika stora är olikheterna många varianter av islam emellan.

Det är alltså viktigt att specificera exakt vilken form av en vittförgrenad ideologi man talar om (oavsett om det är lovord eller klander det gäller). Men att reducera frågan till att helt handla om individer är atomiserande in absurdum och knappast klargörande. Individerna ingår i urskiljbara grupper, inom vilka vissa gemensamma uppfattningar går att iaktta.

Hur Finland blev finskspråkigt

2011-04-18T10:31:00.003+02:00

Vid tiden för den ryska erövringen var Finlands väg mot egen nationalstat långt ifrån given. För 200 år sedan befann sig Finland, liksom Norge, i ett mellanläge mellan de nationalismer som utvecklats inom ramarna för existerande stater och de som fokuserat på kravet på upprättandet av nya nationalstater. Egna statliga institutioner utvecklades visserligen redan i napoleonkrigens efterdyningar, men i form av Alexander I:s finska storfurstendöme i personalunion med Ryssland, inte som en självständig stat. Här kunde de finska statliga institutionerna arbeta enligt egna rättstraditioner och på sitt eget språk, dvs. på svenska. Under åren efter erövringen kunde Runeberg fortfarande skildra kriget som en tragedi i Fänrik Ståls sägner, en svenskspråkig skildring som blev klassisk i båda länderna.

Nationalismteoretikern Clifford Geertz använder Finland som exempel på hur urbaniseringen som social process omdanar ett förmodernt samhälles ståndsuppdelade språkliga landskap till en modern nationell homogenitet. Landsbygden i större delen av Finland hade hela tiden varit enspråkigt finsk medan städerna dominerades av ett huvudsakligen svenskspråkigt borgerskap. I parallell med tyskans ställning i stora delar av Östeuropa var svenskan med andra ord borgerlighetens språk medan finskan på många håll var böndernas. Urbaniseringen skulle ändra allt detta. Plötsligt befann sig växande skaror finsktalande i städerna och dessas språkliga förhållanden ändrades därmed bestående. Den nya nationens språk blev därmed finska.

Man skall dock undvika determinism i analys av sådana skeenden. Man behöver bara vända blickarna mot Irland för att se ett exempel där nationalismen visserligen fokuserat på ett lokalt uråldrigt språk men där detta aldrig förmått bli annat än en symbol för den nya nationen vars vardagsspråk istället förblivit aristokratins och borgerskapets engelska. Den tyskinspirerade romantiska nationalism som senare under århundradet greppade Finland blev å andra sidan i första hand en fenomansk nationalism. Liksom sina motsvarigheter i Sverige, Norge och Tyskland fokuserade den på ett autentiskt förflutet som kunde återfinnas bland landsbygdens av civilisationen oförstörda bondebefolkning. I Finland sökte man dessa källor i Karelens folkliga mytologi.

Det var dessa berättelser som Elias Lönnroth sammanställde i Kallevalla. Här rör det sig om en uttalat finsk diktning inte bara i den meningen att den är finskspråkig utan också i anspråket på att den skulle utgöra en autentisk representation av den finska identitetens urkälla. Det är också tydligt att det rör sig om en språkligt definierad nationalism som sökte denna urkälla inte i till exempel en nordisk kulturell gemenskap utan i språkets tänkta ursprung i öster. Finlands historia som svensk riksdel ställdes därmed i skugga av folkets mytiska förflutna. I praktiken upprätthölls förbindelsen med historien trots allt i och med att svenskans ställning som andraspråk upprätthölls inte minst i skolundervisningen. De praktiska konsekvenserna kommer istället först nu, när svenskans ställning som första främmande språk ifrågasätts. Visserligen har även svenskspråkiga svårt att läsa äldre källor i original. I Finland kan en växande del av befolkningen emellertid inte läsa huvuddelen av landets artonhundratalstexter annat än i översättning.

Definierandet av den finska nationen i språkliga termer innebar emellertid inte enbart en förändring i dess relation till historien utan också en potentiell ny avgränsning av dess medlemmar. I takt med att de förlorade språkstriden tvingades den svenskspråkiga minoriteten formulera sin identitet i förhållande till en nation med finskspråkig majoritet. Ett direkt resultat av detta var omdefinieringen av begreppet ”finsk” till att innebära finskspråkig, till skillnad från det nyskapade begreppet ”finländsk”, som istället knöts till staten och territoriet. ”Finlandssvensk” var en annan neologism som med tiden skulle slå rot i den svensktalande minoritetens självbild. Så sent som under mellankrigstiden förekom emellertid det konkurrerande begreppet ”östsvensk” som implicerade en från finskheten betydligt mera avskild identitet. Språkparagrafen i 1919 års finska regeringsform innebar ett entydigt ställningstagande till den finska nationens natur. Visserligen gavs svenskan och finskan jämställd position. Samtidigt klargjordes emellertid att det rörde sig om en nation, en stat och ett folk som bara råkade använda sig av två språk. Svenskans förekomst i Finland blev därmed historiskt betingad och ansågs i detta sammanhang inte representera någon från finskan skild etnisk eller nationell grupp.

Huruvida Finlands finsk- och svenskspråkiga befolkning tillhörde samma föreställda finska gemenskap framstår emellertid som oklart. I allmänhet skrevs de svenskspråkiga in i den finska gemenskapen. Den fenomanska rörelsen byggdes i stor utsträckning av män som av nationella skäl ändrade sina svenskspråkiga efternamn till mer finskklingande. Ändå kunde språkstriden så sent som under mellankrigstiden beskrivas i rasbiologiska termer. På rasbiologins etablerade manér kunde man anta att språkligt definierade folkgrupper också var rasmässigt åtskilda. Det finska folket skulle således vara nära besläktade med de estniska, ingriska och samiska. Finlands svensktalande befolkning antogs däremot härstamma ifrån invandrare. Möjligheten att en folkgrupp skulle kunna ändra språk förefaller ha ignorerats eller uppfattats som marginell i det längre historiska perspektivet. Det bör noteras att dessa föreställningar förekom på språkstridens båda sidor. Således fanns det såväl en ”äktfinsk” som en svenskseparatistisk rasistisk rörelse.

Även om finskan inte är något indoeuropeiskt språk är det tydligt att identifikationen av språkets ursprung med folkets har en bakgrund i samtida europeiska spekulationer kring ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Den indoeuropeiska språkgruppen hade upptäckts redan på 1700-talet när de första européerna började studera sanskrit. Likheterna mellan detta språk och de äldsta kända europeiska språken var så slående att Sir William Jones 1786 drog slutsatsen att de europeiska språken härstammade ifrån sanskrit, en tes som emellertid snart övergavs till förmån för antagandet om ett okänt gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Så som man tolkade fornindisk mytologi berättade den om att språket härstammade ifrån ett språk som talats av ett norrifrån invaderande krigarfolk man kallade arya. Den kulturella betydelse som myten om indoeuropéernas mer eller mindre rena härstamning från det ariska krigarfolket har haft i Europa är svåröverskådlig. Den utgör emellertid en tydlig extrempunkt i tron på att etniska och biologiska drag skulle sammanfalla med språkgrupperna.

Stockholm 2100

2011-04-15T10:41:00.002+02:00

Tankesmedjan Eudoxa har nyligen tagit framtidsstudierna ett steg till och gett ut en vision av hur städer kan te sig år 2100 i form av en världsbeskrivning till ett rollspel, med Stockholm 2100 som huvudsetting. E- boken Cities on the Edge av Anders Sandberg och Waldemar Ingdahl finns att köpa här. Som kulturforskare och gammal rollspelare tycker jag naturligtvis att det är ett fantastiskt initiativ. Detta gäller dock inte minst debattvärdet av att dra ut några av de för närvarande mest diskuterade trenderna i tangentens riktning och försöka se vart de skulle kunna leda på nittio år.

Centrala teman är stadsutveckling, genteknik, informationsteknik och social förändring. Ett centralt koncept i Sandbergs och Ingdahls är ”mem”, dvs. idékoncept behandlade som en parallell till biologiska gener, muterande fenomen som förökar sig, visserligen beroende av intelligent liv, men ändå intressanta att betrakta som analytiska enheter. Det visar sig givande att betrakta staden själv som ett memkomplex, inte bara som en fysisk plats:

A city acquires identity from the minds of people, and this identity can be more important than its physical state. The memes of Jerusalem, Paris, New York, or Singapore tell people what to expect from them and what they are like. City memes tell inhabitants what it means to be a Parisian or New Yorker and what they are supposed to value. Usually, that includes valuing being Parisian or New Yorker: City memes provide identity. Moreover, since successful cities have memes that make their inhabitants value the city and try to protect it (since without it their own identities become undermined), such cities become very resilient. The city itself may not be sapient, but when encountering a threat, inhabitants infected with the citymeme will try to come up with solutions to protect the city. Cities such as Venice with strong meme complexes can survive disasters and adapt to changing circumstances. They also attract the right people. Cities with weaker memes are less resilient. When disaster comes, people ask themselves if they really want to rebuild in such a dangerous area.

Ur det perspektivet är det knappast överraskande att den kreativa klassen blir ett av de begrepp i samhällsdebatten som man har fångat upp, och i mitt tycke lyckats beskriva minst lika väl som upphovsmannen Richard Florida:

In the late 20th century, an increasing number of other people – researchers and entrepreneurs, for example – started to work and live in the style of creative types such as artists, leaving the industrial way of life behind. Meanwhile, machines took over much of the drudgery of many workplaces, leaving room for more creative jobs. […] The old professions had clear borders, but now the borders between professions (and work and leisure) blurred. More and more doctor-engineers, chemist-artists, philosopher-economistmarketers, or even more ill-defined jobs appeared. The creative class’s work was to create meaningful new forms and concepts. […] Their search for locations providing them with tolerance, diversity, and openness may have been one of the chief forces keeping cities alive as memes and physical entities. […]The creatives are highly networked, and being boring is the worst thing in an efficient network society. Bad looks or a flawed personality can be fixed, but becoming interesting in a world filled with other interesting people is hard.

Inte minst är det naturligtvis spännande att författarna tar Sverige och Stockholm som utgångspunkter. Boken rymmer följaktligen en framtida utvecklingslinje för Sverige (av allt att döma byggd på författarnas egna förhoppningar):

In the ’20s, what later historians would call the “liberal soft coup” occurred. While the traditional political system was essentially closed to new ideas and modes of operation, liberal groups were successfully creating new institutions in the private sector. More and more companies and NGOs were building their own networks, circumventing the sclerotic political system, exploiting the digital economy and E.U. markets. A new alliance of internationalized youth, politically active companies, and flexible networks took over as the old system crumbled and the last baby boomers retired. The old welfare systems were dismantled, privatized, or moved out to more efficient NGOs. [---]
The new government had a vision of Sweden as education nation. After all, it had a long tradition of excellent researchers and engineers together with many well-renowned universities and institutes. The main problem had been that many academics left for higher paying jobs abroad, and research at local institutes seldom produced industries or patents in Sweden. Instead of seeing this as a problem, it could be turned into an advantage: If Sweden could leverage its education system onto the international market, then the new industry would not be the inventions per se, but the inventors themselves. Ambitious private and public projects were launched, and Sweden began to try to attract students from at first the E.U., and later the entire world.

På det hela taget är det en ganska exotisk bild av framtiden vi får oss till livs, men kanske inte mindre exotisk än hur en person från 1911 skulle ha uppfattat vår värld, kanske mindre. Sandbergs och Ingdahls städer har tankesmedjor, sjukhus och platsmarknadsföring – och Sverige är fortfarande EU-medlem och konstitutionell monarki med proportionellt vald riksdag – men å andra sidan finns också genetiskt förändrade människor, AI-medvetanden och förorter i form av jättelika pyramidformade arkologier. Om något är det anmärkningsvärt att de inte väntar sig några större förändringar av politiska institutioner. Kanske är detta dock någonting i tiden, och också en av bokens förtjänster; att inte utmåla utopier utan istället försöka sätta fingret på de förändringar som redan pågår under ytan och föra samman dem med vetenskaplig utveckling som kan anses väntad. Det är också trevligt att se att de tycks hålla med mig om att kulturinstitutionerna hör till de mer stabila institutionerna i samhället: såväl Skansen som Wasamuseet finns kvar, det senare kompletterat med ett känt stridsflygplan som störtade i centrala Stockholm under en uppvisningsflygning i slutet av 1900-talet.

---
Reklaminslag: Noterar att mina egna spekulationer kring kulturpolitiken 2040 nu finns tillgängliga som separat e-bok, bl.a. på Bokus.

Inglehart, Norris och Weber

2011-04-08T14:27:00.001+02:00

I dagens SvD kan man läsa en intressant understreckare av Li Bennich-Björkman om årets skytteanska pristagare Ronald Inglehart och Pippa Norris:

Forskning om värderingar, det som inom statskunskap kallas politisk kultur, vilar i hög grad på tillgången på empiriska data på massnivå. När statsvetarna Gabriel Almond och Sidney Verba 1963 publicerade ”The civic culture” (i dag en klassiker) var den byggd på värderingar som mödosamt samlats in i fem länder. Teknikens utveckling har därefter på några få decennier möjliggjort insamling, lagring och analys av det enorma och världsomspännande material som kommit att ligga till grund för Inglehart och Norris analyser. I dag omfattar det som kallas World Values Survey (WVS), och som byggts upp med Inglehart som centralgestalt, en stor del av världens befolkning: Europa i sin helhet, Latinamerika, Asien, Afrika, Kina, Indien och under senare år också Arabvärlden. [---]

”Sacred and secular” (Cambridge University Press, 2004) är ett av Norris och Ingleharts viktigaste gemensamma arbeten, med fokus på religionens betydelse i dagens värld. I denna, liksom i deras ”Rising tide” (Cambridge University Press, 2003) där jämställdhet och synen på könen är huvudtemat, gör Norris och Inglehart upp med ett antal inflytelserika antaganden som inte visar sig stämma eller åtminstone måste modifieras. För många av de tongivande samhällsvetenskapliga teoretikerna som Max Weber eller Emile Durkheim, verksamma under 1800-talet och tidigt 1900-tal, var religiösa föreställningars bortvittrande en given utveckling i upplysningens kölvatten och med den ökande tilltron till vetenskapliga och tekniska framsteg som följde. Länge såg det ut som de fick rätt. Det alltmer sekulariserade väst utgjorde det enda empiriska underlaget. I själva verket är världens befolkning mer religiös än någonsin, menar Norris och Inglehart, bland annat på grund av att den sekularisering som Europa genomgått också medfört kraftigt sjunkande födelsetal, medan i de mer religiösa delarna av världen fortsätter födelsetalen att vara höga.

I ”Sacred and secular” problematiseras också Webers teori om den protestantiska etikens gynnsamma påverkan på den kapitalistiska utvecklingen, liksom hans föreställning om att det finns en naturlig motsättning inbyggd mellan tilltron till vetenskapliga framsteg och religiösa föreställningar. I dag är det i de protestantiska delarna av världen som arbetsmoralen är minst sträng, och där synen på betydelsen av självförverkligande, livskvalitet och fritid gått längst.

Statsvetaren Samuel Huntingtons kontroversiella teori om ”clash of civilizations” som bland annat gör gällande att klyftan mellan islam och kristendom handlar om demokrati och styrelseskick, utsätts också för empirisk prövning – och visar sig inte stämma. Motsättningar finns förvisso, men när det gäller demokrati uppvisar både muslimer och kristna (protestanter såväl som katoliker) påfallande stöd. Det är i stället i synen på jämställdhet mellan kvinna och man, i synen på könsroller och sexuell livsstil, som gapet – som är stort – finns.

World Value Surveys bild av skulariseringen är någonting som jag har skrivit om tidigare. Jag håller inte riktigt med Bennich-Björkman om att undersökningen skulle kunna användas som ett argument mot Weber. Det utmärkande för dagens Nordvästeuropa är knappast att det är protestantiskt utan snarare att det är sekulariserat. Det är ingen slump att de japanska resultaten kommer nära de Nordvästeuropeiska. Sedan kan man naturligtvis söka förklaringen till Nordvästeuropas sekularisering i protestantismen och i den protestantiska reformationen, och inte minst i statskyrkosystemet (utvecklingen har mycket riktigt sett annorlunda ut i USA). Det innebär inte att Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda var korrekt när den skrevs, något som i sin tur inte innebär att den moderna ekonomin skulle vara beroende av länders protestantiska bakgrund. World Value Survey visar onekligen att kulturella värderingar förändras över tid, även om det gör så mot bakgrund av tidigare utveckling. Det är ju i sig ingenting överraskande, men intressant att få bekräftat. Det antyder också att moderniteten och postmoderniteten tolkas olika och därmed får olika uttryck i länder med olika kulturell bakgrund, vilket alltså inte står i motsättning till att alla kulturer förändras över tid.

Jag inser att jag borde skriva mera om Weber och sekulariseringen. Mer om det en annan gång.

Timbro, civilsamhälle, borgerlighet och medborgerlighet

2011-04-06T16:00:00.000+02:00

Tankesmedjan Timbro är på väg in på nya områden. Maria Wetterstrand och Mattias Svensson samtalar kring offentliga subventioner av miljöfarlig verksamhet. Moderaten Li Jansson föreslår att ekonomiska frizoner ska inrättas i invandrartäta förorter.

I en ny rapport listar civilsamhällesforskaren Lars Trägårdh ett antal viktiga frågor om civilsamhället i Sverige. Bland de nu verksamma ledande svenska forskarna på området civilsamhälle/folkrörelseforskning är han sannolikt den ende som skulle ge ut en rapport där. Han menar dock att de svenska borgerliga politikerna hittills har prioriterat marknaden och staten framför det civila samhälle som under nittiotalet fördes fram som en viktig del av den borgerliga ideologin, samtidigt som han pekar på att det skulle kunna vara det även nu (med hänvisning till bl.a. Philip Blonds Red Toryism där civilsamhället blir fokus för borgerlig ideologi).

Förhoppningsvis kan detta bidra till att föra in nya synsätt i den politiska debatten. På Svenska Dagbladets ledarsida replikerar Gustav Almkvist och understryker att det borgerliga samhället också behöver engagerade medborgare. Detta är naturligtvis helt rätt. Civilsamhället kan inte - som det i svensk diskurs ofta gör - handla enbart om ideella föreningar. Det måste också handla en offentlighet där ett samhälleligt samtal kan fortgå. Det är dock när detta samtal leder fram till någonting som kräver handling som föreningslivet och andra organisationsstrukturer blir relevanta, antingen för att kräva på politisk handling eller för att själva handla.

Civilsamhällets organisering och den totalitära staten

2011-03-23T14:28:00.004+01:00

En av de intressantare sakerna i Putnams nedan citerade reflektioner kring Gadhafi är diktatorns inte helt ovanliga analys att föreningsfrihet inte är en tillämpbar princip utanför Västerlandet: ” in Libya it would simply strengthen tribalism, and he would not stand for disunity” Putnam hänvisar till Moisey Ostrogorsky och Robert Michels: “They taught generations of political scientists that power in the modern world rests on the underlying social order, so to ask ‘who will rule?’ is to ask ‘who is best organized?’ In Russia in 1917 the answer was the Bolsheviks, in Iran in 1979 the answer was Khomeini's Islamic militants, and in Egypt in 2011 the answer appears to be the military. The saddest legacy of Moammar Gadhafi and his brutal revolutionary philosophy may be that, in Libya in 2011, the answer seems to be ‘no one at all.’”

I Hannah Arendts analys av totalitära stater är detta själva grunden i deras väsen, det som skiljer dem från regimer som enbart är auktoritära. Den totalitära statens väsen är dess strävan efter att bli allomfattande genom att skapa kaos, att bryta ned alla strukturer som skulle kunna hota Ledaren. Inte ens i Arendts egna exempel var denna process fullständig. I Tyskland under kriget är det betecknande att sammansvärjningar mot Hitler fanns just i armén och i civilförvaltningen, dvs. i strukturer som fått sin struktur före den totalitära statens uppkomst. Vid Sovjets fall gjorde grupper i armén ett misslyckat försök att störta Gorbatjov och stoppa reformerna. I slutändan var det Sovjetrepublikerna som visade sig utgöra alternativet Detta är åtminstone delvis ett motexempel. Att Sovjetrepublikerna existerade som institutionella strukturer var avgörande, men de hade aldrig kunnat utgöra ett alternativ om de inte hade kunnat vädja till olika nationella grupper som legitimitetsskapande grund, och därmed framgångsrikt kunna göra anspråk på att vara/bli nationalstater. I den ryska nationalstat som då uppstod tycks säkerhetstjänsten ha varit en av de strukturer som bäst kunde ersätta Kommunistpartiet. I dagens Egypten har många oroat sig för att det kan vara Muslimska Brödrarskapet. I dagens Libyen kan det mycket väl visa sig att det av liknande skäl är stammarna som kommer att ta den rollen om Gadhafi försvinner ur bilden.

Det här är ett av de starkaste argumenten för betydelsen av ett oberoende civilsamhälle. Det är grunden för alternativa och oppositionella strukturer, att civilsamhällets organisering är viktig, vilket också är min viktigaste invändning mot Putnams sätt att närma sig civilsamhället (som inte är tydligt här). Det handlar inte bara om att mäta hur mycket människor umgås med varandra, eller ens med vilka, utan också om vilka institutionella strukturer som byggs upp och hur de är organiserade. Samtidigt öppnar Jasminrevolutionerna frågan om Internets roll. Det är uppenbart att Internet och informella nätverk kan spela en betydande roll i mobilisering, liksom för den kritiska offentliga diskussionen. Vilken roll de kommer att spela i vägen mot demokratiska institutioner är nu en öppen och mycket intressant fråga.

---

En annan fråga i anslutning till den här texten gäller naturligtvis Gadhafis försök att köpa olika samhällsvetare. Putnam tycks inte ha gjort sig skyldig till någonting värre än att ta konsultarvode för att råda diktatorn att införa föreningsfrihet, knappast är särskilt skandalöst. På London School of Economics ser det av allt att döma betydligt värre ut.

Själv hittade jag texten via en diskussion med bl.a. Mattias Svensson, med utgångspunkt i Aftonbladets möjligen inte helt sakliga rapportering kring detta.

Samtal med Gadhafi

2011-03-22T21:15:00.003+01:00

Den bästa illustrationen av civilsamhällets betydelse är rimligen de stater som saknar civilt samhälle. I Wall Street Journal hittar jag en redogörelse av den inte helt okände civilsamhällesforskaren Robert D. Putnams möte med överste Gadhafi.

We all shook hands and sat down, with Col. Gadhafi behind a table, the translator to his left, me to his right, and Rosemary and a note-taker to my right. Nowhere at the camp did we see the scurrying aides that accompany heads of state in more institutionalized regimes; Col. Gadhafi seemed curiously alone. It was a modest setting. We sat in white molded-plastic patio chairs of the sort familiar in any American suburb. Inside the tent were four radiators, several neon lights and a television. The floor was covered in layers of carpet over the desert gravel.

Col. Gadhafi faced out the entrance of the tent, overlooking eucalyptus trees, lavender wildflowers, a wood fire and a small herd of camels. Throughout the discussion he idly waved a palm frond to shoo flies. The tableau gave the impression that we were seated in a pastoral Bedouin landscape, guests of a local chieftain. [---]

We had a lively conversation for two hours about his political ideas, my own writings, and how the development of civil society might be applied to democratic reform in Libya. Col. Gadhafi is inordinately proud of his Green Book, an archaic mixture of primitive socialism, 1960s-style "people power" rhetoric, and traditional Bedouin values; it has been the touchstone and straightjacket for politics in Libya for nearly four decades.

I noted his emphasis on social solidarity in the Green Book, but added that in the modern world, he needed to extend his ideas to include civil society, voluntary groups and freedom of association. I drew examples from my own childhood in small-town Ohio, but my argument gave the translator problems. Libyan history includes nothing remotely analogous to Rotary or Little League or the Knights of Columbus, so we settled on "veterans' associations" as the only intelligible illustration of my argument.

Students of Western political philosophy would categorize Col. Gadhafi as a quintessential student of Jean-Jacques Rousseau: He made clear that he deeply distrusted any political group that might stand between individual citizens and the "General Will" as interpreted by the Legislator (i.e., Col. Gadhafi himself). When I argued that freedom of association could enhance democratic stability, he vehemently dismissed the idea. That might be so in the West, he insisted, but in Libya it would simply strengthen tribalism, and he would not stand for disunity.

Throughout, he styled our meeting as a conversation between two profound political thinkers, a trope that approached the absurd when he observed that there were international organizations for many professions nowadays, but none for philosopher-kings. "Why don't we make that happen?" he proposed with a straight face. I smiled, at a loss for words. Col. Gadhafi was a tyrant and a megalomaniac, not a philosopher-king, but our visit left me convinced that he was not a simple man.

Was this a serious conversation or an elaborate farce? Naturally, I came away thinking—hoping—that I had managed to sway Col. Gadhafi in some small way, but my wife was skeptical. Two months later I was invited back to a public roundtable in Libya, but by then I had concluded that the whole exercise was a public-relations stunt, and I declined.

In reflecting today on the future of democracy in Libya and the rest of North Africa, I'm drawn to the work of two influential sociologists, Moisey Ostrogorsky and Robert Michels. They taught generations of political scientists that power in the modern world rests on the underlying social order, so to ask "who will rule?" is to ask "who is best organized?" In Russia in 1917 the answer was the Bolsheviks, in Iran in 1979 the answer was Khomeini's Islamic militants, and in Egypt in 2011 the answer appears to be the military.

The saddest legacy of Moammar Gadhafi and his brutal revolutionary philosophy may be that, in Libya in 2011, the answer seems to be "no one at all."

Civilsamhället: från brinnande rörelser till stela strukturer

2011-03-10T10:14:00.003+01:00

Civilsamhället framställs ofta som någonting gott eller idealistiskt. I Sverige finns det också sedan gammalt en etablerad association mellan ideellt arbete och folkrörelser. Själva begreppet ”ideell organisation” antyder en föreställning om att drivkraften är en strävan efter högre ideal. Detta gäller inte minst ungas organisering. Organisationerna beskrivs som ”idéburna organisationer”, eller ”folkrörelseorganisationer”. Civilsamhället förstås inte bara som icke vinstdrivande (i ekonomisk mening) utan också som buret av organisationer samlade kring en idé om samhällets förändring och förbättring. De som engagerar sig i de ideella organisationerna beskrivs ofta som eldsjälar. Deras främsta egenskap är att de "brinner för någonting". Deras motiv antas i någon mening vara rena. Kanske vill vi ha det så därför att vi gärna vill se att engagemanget i de organisationer där vi engagerar oss på fritiden är okontaminerat av de mer materiella behov som antas prägla yrkeslivet.

Föreställningen om ideella aktivister som naiva men godhjärtade blir särskilt tydlig i reaktionerna när det visar sig att de inte stämmer. Under 2000-talet har vi sett tydliga exempel på detta i de politiska ungdomsförbunden. Flera av dem har avslöjats med att i stor utsträckning förfalska medlemssiffror. I den debatt som följde framställdes organisations¬kulturen i dem som ”sjuk”, implicit som en urartning av vad de en gång hade varit. Journalisten Torbjörn Nilssons Det omänskliga, Berättelser om politik är ett exempel på detta sätt att se på politiska organisationer. En folkpartists intrång i socialdemokraternas datornätverk beskrivs som ett resultat av skolningen i ungdomsförbundet. SSU framställs som sönderslitet av interna stridigheter där segern över konkurrerande fraktioner på nästa möte blir viktig nog för att manipulationer av mandatfördelningen ska höra till vanligheterna. Göran Persson citeras ur Fichtelius intervjuer:

[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren.

Kontrasten mellan ideal och verklighet blir än tydligare när hans efterträdare 2007 talade till årsmötet i Stockholms läns SSU-distrikt: ”Hur ska vi hitta tillbaka till känslan av att vi brinner för någonting? Hur ska väljarna känna att vi brinner?”

Det torde idag framgå med all önskvärd tydlighet att Persson hade rätt och att Mona Sahlin inte lyckades med att bevisa att vare sig SSU eller socialdemokratin som helhet brinner för någonting. Problemet är emellertid inte bara en personfråga. Det har länge hört till den socialdemokratiska självbilden att man representerar en folkrörelse i ett Folkrörelsesverige. SSU är dock inte längre vad det har varit. Faktum är att Sverige heller inte är det.

Folkrörelsesverige finns kanske inte ens längre? I varje fall ser det inte längre ut som det brukade göra. För trettio år sedan hade Socialdemokraterna över en miljon medlemmar. Idag rör det sig kring 100 000 medlemmar, och de andra ¬partierna är ännu mindre. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier. Ser man till utvecklingen i deras ungdomsförbund har den varit ännu extremare. MUF är idag störst med runt 12 000 medlemmar. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdoms¬medlemmar. Idag har de mindre än 6000. Ser man till villigheten att arbeta ideellt visar det sig emellertid att denna inte har gått ned generellt. Tvärtom är den enligt enkätstudier tämligen stabil. Däremot tycks det som att vissa grupper är mindre villiga än andra att delta eller acceptera förtroendeposter.

De politiska ungdomsförbunden av idag är inte längre några folkrörelser. Den bild som Nilsson ger är att de består av rena karriärister, med mer eller mindre ideologiskt intresse. Därtill kommer en ett något större antal värvade stödmedlemmar. Drivkraften i medlemsvärvningen tycks vaken vara att aktivera nya människor eller att få statliga bidrag, utan främst att fördelningen av röster mellan distrikten vid den egna organisationens nationella kongresser fördelas efter medlemstal. Detta har i sin tur bäring på den egna karriären. Är detta överraskande i ungdomsorganisationer till politiska partier som blir allt mer professionella valmaskiner? Knappast. Däremot kan man fråga sig om det är en rimlig rekryteringsgrund för framtida ledare. Det är definitivt inte någon bra grogrund för ideologisk inspiration. Sannolikt är socialdemokratin också det parti som har svårast att omdefiniera sig och att det vi ser nu är resultatet av att man vägrar omdefiniera sig samtidigt som organisationen redan har förändrats.

Utanför de politiska partierna finns ett annat civilsamhälle som inte längre domineras av organisationer med starka folkrörelsekopplingar till dem – om det någonsin har varit så. De största organisationerna ägnar sig åt att organisera antingen religionsutövning eller hobbyverksamhet, i synnerhet idrott. Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största medlemsbaserade organisation, men även flera andra religiösa sammanslutningar är jämförelsevis stora. Också Riksidrottsförbundet organiserar flera stora organisationer; det sammanlagda medlemstalet motsvarar nära halva befolkningen. På nätet och i ankesmedjorna växer en ny politisk debatt fram i nya nätverk. Kanske är det här man bör söka lösningarna på politikens rekryteringsproblem. Detta innebär dock nya utmaningar om man vill se en politik med bred förankring. Detta är dock frågor som fortfarande återstår att lösa.

(Uppdaterat 2011-03-11)

Appiah

2011-03-09T10:35:00.003+01:00

Har länge funderat på att skriva någonting om Appiahs kosmopolitiska etik, men aldrig hunnit. Istället passar jag på att länka till en text av honom i förra numret av tidskriften Axess. Som så ofta annars med texter som är på väg att bli klassiska ens inom tämligen smala fält så är ett väl valt utdrag oftast ett bättre inlägg i en dagsaktuell debatt än de flesta texter som skrivs för att vara det. Så också detta inlägg i den svenska kulturarvsdebatten. Det är definitivt tänkvärt. Appiahs slutsats tycks vara att den naturliga arvtagaren till äldre folkslag ofta är vi alla, mänskligheten. Jag kan inte komma ifrån att jag känner en större närhet till svenskt materiellt kulturarv än till exempelvis afrikanskt, men å andra sidan känner jag samma närhet till antiken. I mångt och mycket är det en fråga om identitet, men den konstruktiva lösningen är knappast att bygga en internationell diskussion om ägandet till materiellt kulturarv på att kunna lösa frågor som vem som verkligen är det antika Atens arvtagare. Det konstruktiva är att sträva efter att leva upp till våra föregångares föredöme och övervinna deras brister, inte att käbbla om deras kvarlevor.

På konferens med Vetenskapsrådet och Ideell Arena

2011-02-11T17:55:00.005+01:00

De båda senaste dagarna har jag tillbringat på idrottsrörelsens kursgård Bosön på Lidingö, med en konferens som handlat om forskning om det civila samhället. Inbjudare var Vetenskapsrådet och de svenska ideella organisationernas samarbetsorganisation Ideell Arena. Det handlade alltså om sambandet mellan ideell verksamhet och forskning om ideell verksamhet, och kanske i synnerhet om Vetenskapsrådets ramanslag till forskning om det civila samhället. Forskarna var en blandning av etablerade civilsamhällesforskare, t.ex. Wijkström och Svedberg, och mer eller mindre nya ansikten som kommit in i sammanhanget på senare år, som till exempel undertecknad.

Vilka som fick representera civilsamhället är naturligtvis en minst lika intressant fråga. Begreppet civilt samhälle genererar uppenbarligen en annan grupp personer och organisationer än det traditionella begreppet folkrörelse. Arbetarrörelsens organisationer var tydligt orepresenterade. Nykterhetsrörelsen däremot välrepresenterad, liksom idrotten. Folkbildningen tämligen ojämnt representerad, med Sensus som medarrangör och flera studieförbund helt frånvarande. Inte heller de religiösa samfunden var särskilt välrepresenterade, med undantag av några socialt aktiva frikyrkor. Den sociala sektorn var å andra sidan mycken väl representerad, inte helt överraskande med tanke på den överenskommelse som regeringen efter brittisk förebild har slutit med ett antal ideella organisationer angående just den sociala sektorn, en överenskommelse som verkar bli stilbildande i den politik som nu håller på att ta över det som en gång kallades folkrörelsepolitik.

Den stora behållningen av konferenser var just att träffa alla dessa människor, vilket jag ber att få tacka för. Alla var inte direkt eniga, men intressant nog var den oenighet som märktes inte huvudsakligen mellan forskare och praktiker, utan snarare mellan en del forskare och Vetenskapsrådet, och - som blev uppenbart på slutet - kanske också mellan Vetenskapsrådet och Regeringskansliet.

Ser man till konferensens slutsatser kring framtida forskningsbehov så var själva diskussionen mycket intressant. Bland många forskningsbehov kan nämnas forskning kring organisationernas samspel med omvärlden i en allt mer globaliserad tid samt hur människor organiserar sig idag och hur man kan organisera sig för att kunna kanalisera människors engagemang och vilja att ge ideellt av både pengar och arbete. Förhoppningsvis kan detta bli intressant forskning. Jag tror också att det bådar gott t.ex. för den bok som jag är just nu är med och skriver, som ska handla om demokrati och folkbildning i nya och gamla organisationer.

Wijkström, Hells Angels och det civila samhället

2010-12-17T10:07:00.002+01:00

Läser med stort intresse den numera ledande civilsamhällesforskaren och ekonomen Filip Wijkströms doktorsavhandling från slutet av nittiotalet. Jag blir särskilt förtjust i hans analys av hatgrupper – i synnerhet Ku Klux Klan – och motorcykelgäng som delar av det civila samhället. Enligt de flesta gängse definitioner är de naturligtvis det, men ändå diskuteras civilsamhället nästan alltid med mer positiva exempel som Röda Korset eller scouterna. Att t.ex. Ku Klux Klan och Hells Angels är att betrakta som civilsamhällesorganisationer framgår mycket riktigt av Wijkströms analys där han bl.a. pekar på de stora mängder ideellt arbete som läggs ned i dem och den gemenskap och identitetsstärkande verkan som många medlemmar säger sig uppleva. Ku Klux Klan lever dessutom upp till de gängse kriterierna för en politisk eller social rörelse. Hells Angels är lite mer tveksamma eftersom brottslig verksamhet av allt att döma är vinstdrivande. Det visade sig dock att organisationen själva tämligen minutiöst såg till att efterleva regeln att dessa aktiviteter inte bedrevs av organisationen själv utan var någonting som medlemmar ägnade sig åt privat. Wijkström jämför dem med Rotary, en ideell organisation där medlemmarna gör vinstdrivande affärer, ibland med varandra.

Det är först när han börjar diskutera den ofta använda metaforen med stammar och klaner som jag blir lite fundersam. Beskrivningen präglas av en ekonomisk syn på det civila samhället. Vad händer man fokuserar inte på att ideella organisationer inte är vinstdrivande, och därmed skiljer sig från marknaden, utan på vad som skiljer dem från staten. Civilsamhälleliga organisationer utmanar inte det statliga våldsmonopolet eftersom de inte brukar våld, istället samexisterar de med staten och marknaden som delar av ett större och mer komplext samhälle. Ku Klux Klan och Hells Angels utmanar våldsmonopolet. Lägger man tonvikten på detta är de inte civilsamhälleliga organisationer. Tvärtom är de utmanare till staten. Parallellen går i så fall till nationalstaten, inte till Röda Korset. Detta sätter också fingret på varför de inte hör hemma i ett civilt – i meningen fredligt – samhälle, men också på varför organisationer som Röda Korset gör det, vilket Wijkströms kategorisering inte gör. Det sätter också fingret på skillnaden mellan ett företagsekonomiskt och ett statsvetenskapligt perspektiv på det civila samhället.

Mario Vargas Llosa om läsning

2010-12-12T10:02:00.005+01:00

Jag kan inte annat än fascineras av Mario Vargas Llosas Nobeltal, i synnerhet då han talar om skönlitteraturens betydelse i livet:

jag har alltid fortsatt att skriva, också under de perioder då kampen för brödfödan upptog nästan hela min tid. Jag tror att jag gjorde rätt, för om litteraturens blomstring i ett samhälle skulle förutsätta att man först hade uppnått en högkultur med frihet, välstånd och rättvisa, då skulle den aldrig ha existerat. Tvärtom är det tack vare litteraturen, det medvetande som den har format, de önskningar och förhoppningar som den har inspirerat och det missnöje med verkligheten varmed vi återvänder från resan till någon vacker fantasi, som civilisationen nu är mindre grym än när historieberättarna började att förmänskliga livet med sina fabler. Utan de goda böcker som vi läser skulle vi vara sämre människor, mer konformistiska, mindre rastlösa och uppstudsiga, och den kritiska anda som är framstegets motor skulle inte ens existera. Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet. Den människa som i dikten söker vad hon inte äger, hon säger utan att behöva säga eller ens veta det att livet, så som det är, inte är nog för att tillfredsställa den törst efter det absoluta som är grunden för människans villkor, och att det borde vara bättre. Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Givetvis blir man inte en bättre människa enbart av att läsa böcker. Det hindrar inte att skönlitterär läsning kan ge oss nya perspektiv och hjälpa oss att ifrågasätta, vidga och fördjupa våra egna perspektiv. Det kräver dock mer än att bara ögna igenom texter. Hur lär man sig läsa på ett sätt som öppnar oss inför texten? Jag kan inte påminna mig att någon har lärt mig det. Snarare handlar det, som Mario Vargas Llosa antyder, om en relation till texten, en törst efter innehåll och mening som i sig är en grundläggande del av det goda livet. Jag gillar hans uppfattning att det rör sig om ett konstruktivt missnöje med livet sådant det annars vore. Det är lätt att säga att det är bra om människor läser, men det är viktigt att inte stanna där, och då handlar det kanske mer om hur man läser än om vad man läser.

Talet finns publicerat i sin helhet på SvD.se.

Tillägg: En av mina kollegor närvarade tydligen och beskriver tillfället för föresläsningen på institutionens blogg.

Borgerlighet eller medelklassighet

2010-12-07T22:41:00.004+01:00

Per Gudmundsson skrev tidigare denna vecka om statsministerparets utpräglade medelklassighet. Därmed sätter han fingret på någonting som under lång tid har varit utmärkande för svenska politiker. Det är inte första gången som någon förundras över svenska ministrar som själva står i snabbköpsköer och på det hela taget lever – eller åtminstone framstår – som vanliga människor. Gudmundsson verkar inte tycka att detta är särskilt machiavelliskt, men att uppföra sig på det sätt som folket uppfattar som rättrådigt är exakt vad Machiavelli tillrådde. Det anmärkningsvärda är att just vanlighet uppfattas som så rätt. Denna förväntan är någonting som Alliansen nu har tagit över från socialdemokraterna. Kontakt med arbetarklassen var en gång en central egenskap i en socialdemokratisk ledares framtoning, åtminstone om man får tro Henrik Berggren och Lars Trägårdh. För Alliansen är det medelklassen som är det relevanta. Det är också medelklassen som har blivit det normala i dagens Sverige. Frågan är emellertid om man kan eller bör bygga en politik på en föreställning om en klass snarare än på en uppsättning värderingar, vill vi ha en medelklassrörelse för att ersätta arbetarrörelsen? Snarare borde man söka efter borgerliga värderingar.

För ett par dagar sedan spekulerade jag i om detta är en strid pågår idag: striden om vad en borgerlig offentlighet impicerar i termer av praktisk politik idag. Hur kan och bör man använda skola och statliga institutioner för att trygga medborgargemenskapen? Vilka är - om några - dess grundläggande värderingar? Vilka är de stora hoten mot den borgerliga demokratin: statlig repression eller yttre våldshot? Drömmen om den socialliberala staten som skyddar medborgarnas oberoende ställs mot drömmen om oberoende från staten. Piratpartiet och Wikileaks kan ses som en del av det i vid mening romantiska – ofta anarkistiska och påstått antiborgerliga – uppror mot auktoriteter som alltid har varit borglighetens följeslagare och som ofta närts bland dess bohemer och unga. Kristdemokraterna står å andra sidan inför valet att bli civilsamhällets företrädare gentemot vad man ser som en verklighetsfrämmande ideologiserande överhet. Båda de senare grupperna betonar offentlighetens frihet från staten mer än vad borgerlighetens huvudfåra gör.

Debatten om det borgerliga samhällets grundläggande värderingar är kanske i full gång. Hur bör denna debatt inom den politiska borgerligheten förhålla sig till diskussionen om hela samhällets grundväderingar? Hur ser relationen ut mellan den politiska borgerligheten och det borgerliga samhället? I dagspolitiken handlar det dock snarare om att vinna marginalväljare, och då kan det vara viktigare att statsministern själv står i snabbköpskön än vilken politik han driver. Det hindrar inte att en god politik också kräver att man vet vilka värderingar man arbetar efter och försvarar.

(uppdaterad/förtydligad 2010-12-12, 16:14)

Tidigare inlägg:
Borgerliga värderingar: Vilka är de?

Konservativt program

Avförtrollning och förborgade tecken

2010-12-06T10:03:00.007+01:00

Ett sammanhang där jag är väldigt glad att vara med är antologin Förborgade tecken där religionshistoriker, litteraturvetare och andra skriver om hur ockulta och esoteriska tankar har inspirerat skönlitterära författare; alltifrån Strindberg (ett kapitel av Henrik Johnsson) till Clive Barker (av Anna Arnman). Hittills har jag hunnit med att läsa Mattias Fyhrs analys om spiritistiska influenser hos Selma Lagerlöf och Eva Kingsepps av ett par av den populärkulturella naziockultismens klassiker. En klart rekommenderad bok för den som intresserar sig för sådant.

Själv skriver jag under rubriken "Avförtrollningen av Midgård" om Tolkiens ambivalenta förhållande till esoterism. Just den här texten skrev jag för flera år sedan men Max Webers take om avförtrollningen är någonting som jag tämligen ofta återkommer till. Jag tänker mig att vår tids fascination vid fantasy som Tolkiens i hög grad handlar om sökandet efter någonting som vår egen världsbild gör att vi inte ser i vår egen värld; någonting fantastiskt, magiskt eller - med Webers ord - förtrollat. Faktum är att jag gjorde en liknande reflektion när jag tidigare i år skrev om levande rollspel i antologin Playing Reality: Articles About Live Action Role-Playing (pdf).

När det gäller Tolkien finns det också en antimodernism i hans förkastande av vetenskapen men också en etisk parallell till detta i förkastande av magi använd för att vinna makt och över ting och människor, något som naturligtvis kan läsas som en metafor för vår tids dominerande tänkesätt. Samtidigt märks också en tydlig fascination för det förtrollade i den mytiska verkligheten:

Det handlar [...] inte bara om verklighetsflykt utan också om ett avståndstagande från specifika inslag i den moderna avförtrollade världen. Trots sin längtan efter det förtrollade framstår den troende katoliken Tolkiens inställning till esoteriska motiv emellertid ofta som negativ. På många sätt kretsar hela eposet Härskarringen kring denna ambivalens, minst lika mycket som kring ett avvisande av industrialism eller modernitet. Dessa inslag tycks dessutom hänga samman. Som en konsekvens av att eposets fokus är etiskt och dualistiskt moraliskt – snarare än politiskt eller ontologiskt – sammanfaller kritiken av moderniteten nämligen med kritiken av det magiska: de förenas i en kristen kritik av strävan efter makt.

Den väg han pekar ut för dagens människor är snarast religionens, eller mer specifikt kristendomens, men det är knappast så som hans läsare tolkar honom. Fantasyns lockelse är nog snarare att den är skild från vardagens avförtrollade verklighet än att den har implikationer för hur vi bör leva i den. Det hindrar dock inte att sådana implikationer kan finnas där - som skilda implikationer för olika författare och läsare - eller att literaturen kan resa frågor även när vi inte väntar oss det.

Borgerlig idépolitik

2010-12-05T13:27:00.003+01:00

Frågan om grunderna för en borgerlig politik har på sistone diskuterats allt mer i svensk press, en borgerlig idédebatt som går utöver frågan om hur Alliansen ska kunna vinna nästa val. Jag har själv varit inne på den här frågan tidigare. Å ena sidan finns borgerligheten som separat klass knappast längre, inte heller vore det rimligt att försöka bygga en ickesocialistisk politik på en sådan klass (och borgerlighetens enande faktor har länge varit självbeskrivningen som just ickesocialistisk). Å andra sidan kan de värden som traditionellt uppfattats som borgerliga fortfarande ha mycket att bidra med till en politisk diskurs i Sverige. Jag tror att det man framförallt måste ta fasta på är det som alltid upprört med den så kallade småborgerligheten: försvaret av rätten att leva i privatlivet istället för i de stora politiska sammanhangen. Detta skulle kunna leda till ett fokus på utbildning som personlig utveckling, staten som försvarare av den enskildes rätt, småskaliga lösningar framför storskaliga, och förmåga att alltid utgå ifrån den enskilda personen. Annorlunda uttryckt skulle man kunna hävda att det handlar om att se det ideella civila samhället och privatlivet och därmed utmana den nu etablerade svenska starka relationen mellan stat, industri och stora organisationer. Frågan är hur många som kommer att dra - eller våga dra - de slutsatserna.

Tidigare inlägg:

Konservativt program
Borgerliga värderingar: Vilka är de?

Vildmark

2010-11-24T22:00:00.002+01:00

Per Helge har skrivit en intressant understreckare om den amerikanska Västern, intressant därför att den tar upp behovet av vildmark. Under merparten av vår historia har föreställningen en vildmark varit central för vår föreställning om civilisation. Detta blir sällan så tydligt som i antika och medeltida föreställningar om staden och den ordnade, uppodlade, världen i motsats till den omgivande vildmarken där allehanda farhågor lurade. Det var dock också till vildmarken som såväl eremiter som fredlösa drog sig tillbaka för att fly undan civilisationen.

Idag finns det knappast någon vildmark. Den överväldigande delen av jordytan är påverkad av människan, för att inte tala om att den idag är kartlagd i sin helhet, syns på satellitbild och i ökande grad till och med har mobiltäckning.

Kommer att tänka på den växande litterära genren urban fantasy och andra litterära strömningar där storstaden eller civilisationens utmarker får ta vildmarkens och de agrara fantasivärldarnas plats. Har vildmarken blivit så främmande att populärkulturen måste hitta andra platser där vilda äventyr kan utspela sig? Har vi passerat en punkt där civilisationen själv har blivit så överväldigande och komplex att vi nu relaterar till den på ett sätt som påminner om våra förfäders relation till den oförutsägbara naturen med alla sina faror?

Fältarbete på Sverok

2010-11-20T10:41:00.004+01:00

Forskningen om demokratiska lärprocesser i ideella organisationer fortsätter. Nu i helgen sitter jag för andra året i rad och studerar de demokratiska processerna på Sveroks (Sveriges roll och konfliktspelsförbunds) riksmöte. Igår kväll diskuterades för- och nackdelar med Schulzemetoden för omröstningar. Idag är det diskussioner i smågrupper och vi har gått från att diskutera matematiska omröstningsmodeller till processledarledd diskussion om nya förslag. Eftersom jag inte lär vara den ende som bloggar om mötet bryter jag knappast mot några forskningsetiska regler genom att säga något här. Uppkoplade laptops fyller möteslokalen (men irriterande nog verkar nätverket inte funka på hotellrummen).

Det ämne jag hittills har hört mest om är Ungdomsstyrelsens bidragsgivning och oron över att reglerna kan ändras på sätt som gör det svårare för Sverok, t.ex. genom att missgynna blandningen av personer över och under 25 års ålder i samma föreningar. Personligen funderar jag på hur denna och andra ideella organisationer i Sverige påverkas av statsbidragens roll i deras ekonomi. Jag tror att jag kommer att skriva mer om det framöver. I den närmaste framtiden blir det dock vetenskapliga artiklar om demokrati som erfarenhetsbaserad kunskap, samt om grundandet av nya studieförbund. Någonting som jag har skrivit om tidigare är hur statliga administrativa uppdelningar påverkar vår syn på kultursektorn. Nu hör jag allt fler som talar om att det behövs en särskild organisation för spel som kultur, skild från ungdomsorganisationen Sverok. Intressant.

För den som undrar varför jag lägger så mycket tid på Sverok kan jag bara antydningsvis lägga upp det här diagrammet som visar antal medlemmar i åldrarna 13-25 som olika ungdomsorganisationer i sina bidragsansökningar anmält till Ungdomsstyrelsen (informationen från Ungdomsstyrelsen). Förut har jag lagt ut det för att visa på de politiska ungdomsförbundens minskande andel av ungdomsorganisationerna i Sverige. Nu lägger jag till en kurva med Sveroks medlemsutveckling enligt samma källa. Vad man lär sig som Sverokaktiv har alltså en viss relevans i sig, för att inte tala om relevansen i att förstå eventuella skillnader mellan denna och andra organisationer.

Framtiden är nu! Kultursverige 2040

2010-11-18T09:29:00.008+01:00

Igår var det release för antologin Framtiden är nu! Kultursverige 2040 där ett trettiotal intellektuella och kulturpersonligheter hade fått några sidor på sig att dra ut linjerna och diskutera Kultursveriges utveckling på trettio års sikt. Sven Nilsson - den av redaktörerna som medverkade i liknande sammanhang för runt fyrtio år sedan - har anmärkt att visionerna denna gång kändes mer tama, helt enkelt mindre visionära. Under kvällens paneldiskussion menade Vanja Hermele, som skriver om jämstäldhetsmyter, att hennes uppgift snarare var att varna för passiviserande framstegsmyter än att tala om hur bra allting är eller kommer att bli. Johanna Koljonenen, som modererade panelen, menade efter det publika samtalets slut att det kanske var väl lite science fiction. Är 2040 kanske trots allt för nära som datum för en framtidsvision?

Faktum är att vi satte datumet för att kunna lyfta blicken från de dagspolitiska frågorna utan att hamna i ren spekulation. Istället ville vi diskutera vart vi är på väg. Det tycker jag att vi har lyckats bra med. För den som vill läsa korta framåtblickande reflektioner kring den samtida utvecklingen i kulturlivet är detta rätt bok. En mängd områden täcks in, från bibliotek till teater till stadsbyggnad till Internet. Rösterna är också tämligen många; från Bo Rothstein till Rasmus Fleischer eller Emma Stenström, eller för den delen undertecknad. Här finns både framstegsoptimism kring det kreativa samhället och kritik av kulturens ekonomisering. Själv skriver jag om statens kulturpolitik, och tror nog att omvärlden kommer att förändra sig mer än denna.

Kanske är återhållsamheten dock inte ett tecken på att ingenting händer utan på att så mycket har hänt de senaste trettio åren. Förutsägelsehorisonten har kanske kortats av och vår förmåga att visionera blivit mindre än på det radikala sjuttiotalet. Om något borde ju de senaste decenniernas tekniska, ekonomiska och politiska utveckling (jag tänker Murens fall, Internet och globalisering) ha lärt oss hur mycket som kan förändras och hur fort det kan gå. Samtidigt lär oss t.ex. studiet av svensk kulturpolitik hur mycket som ändå kan förbli oförändrat (samma museer och teatrar, men ofta omgivna av en helt ny diskurs).

Visioner om alternativa världar är kanske någonting som gör sig bättre i litteratur och andra konstformer än i debatten kring dem. Men i så fall måste kulturdebatten också ha förmågan att koppla dem till hela samhällets utveckling. Ur det perspektivet är den här kvällens diskussion en tämligen blygsam övning, men absolut inte en misslyckad sådan. Tvärtom hoppas jag att boken kan bidra till en konstruktiv kulturpolitisk debatt redan nu.

Den finns i alla händelser att köpa på bokförlaget Volante och där finns också webbteveintervjuer från evenemanget.

Den 31 januari håller SweCult en konferens kring ämnet (anmäla sig dit kan man göra här).

Socialdemokratins nedgång och fall?

2010-11-17T11:43:00.004+01:00

Socialdemokraternas nedgång är inte Mona Sahlins fel. Att socialdemokraternas nedgång pågått i drygt fyrtio år är någonting som beskrivs i bl.a. SvD där man inte minst kan se ett diagram över partiets valresultat sedan 1914 . Nedgången handlar emellertid inte enbart om valresultat. Det vi ser är Folkrörelsesveriges omvandling. För trettio år sedan hade SAP över en miljon medlemmar. Idag rör de sig kring 100 000. Nedgången är emellertid inte heller bara SAP:s. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier, och även om man då inte räknar med den tidigare kollektivanslutningen av LO-medlemmar till SAP. Ser man till utvecklingen i ungdomsförbunden har den varit ännu extremare. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdomsmedlemmar. Idag har de mindre än 6000. MUF är idag störst och rör sig runt 10 000.

Någonting har onekligen hänt. Samtidigt ska man komma ihåg att 90% av svenskarna fortfarande är medlemmar i ideella föreningar och att villigheten till ideellt arbete inte alls har gått ned. Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.

Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.

Sedan har vi marginalväljarna. Jag skulle säga att de - främst socialdemokratiska - debattörer har rätt som frågar sig vilka dessa egentligen är och konstaterar att de vi talar om är medelklassen. Det är alltså inte överraskande om dessa föredrar en i grunden borgerlig politik. Det anmärkningsvärda är snarare SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvillkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfalang gör eller vill göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill man fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.

Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.

Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP ledning skulle kunna få mandat för idag.

Mest sannolikt är kanske att man inte lyckas genomdriva någon mer omfattande förändring, och att nedgången helt enkelt fortsätter.

Dagens ungdom

2010-11-10T11:55:00.003+01:00

Den senaste tiden har jag haft anledning att gå igenom en del statistik kring dagens ungdom och deras fritidsvanor. Det visar sig, som väntat, att unga idag är mindre aktiva i rikstäckande ideella ungdomsorganisationer, men kanske i synnerhet i de politiska ungdomsförbunden (diagrammet visar antal medlemmar i åldrarna 13-25 räknas, statistik från Ungdomsstyrelsen). Totalt sett är medlemskapet i ungdomsorganisationer fortfarande omfattande, medan medlemskapet i politiska ungdomsorganisationer numera är relativt begränsat.

Det visar sig också att de som trodde att Internet är ett hot mot bokläsningen verkar ha fel (möjligen mot läsningen av fackböcker som lexikon). Däremot är det möjligt att TV har fått ungdomar i åldrarna 15-24 att läsa mindre. Statistiken är dock kanske inte helt irrelevant för skolpolitiker vars prioritering är en dator per barn. Ungdomar använder av allt att döma datorer. Däremot är det mindre än hälften av dem som läser böcker en vanlig dag - och då är skolan vad jag förstår inräknad (statistiken bygger på enkäter från Nordicom och visar vad unga i åldrarna 15-24 säger sig göra en vanlig dag).

Något om essäer och publika intellektuella

2010-11-08T11:35:00.002+01:00

De intellektuellas roll i den allmänna debatten är någonting som länge har intresserat mig. Det är därför med stort intresse som jag läser denna artikel i den vetenskapliga tidskriften Culture Unbound om essäistikens roll i svensk debatt:

The point of departure of this paper is a lecture by Edward Said, in which he claimed it necessary for today’s intellectuals to respond to modern specialization by assuming an attitude of amateurism in public life. It can be argued that there is a historical connection between the public role of the learned amateur and the essay as a form of expression and communication. Among recent advocates of the essay, the decline of this genre in modernity has sometimes been explained by the increasing public confidence in experts and specialists. According to this view, the development of modern society has made it less legitimate for essayists to serve as generalist commentators on society and culture. However, the growing tension between amateurism and professionalism goes back at least to the nineteenth century, and it has marked the ambiguous relation of the essay and the essayist to academia and institutional discourse ever since. This paper discusses what has become of this public role of essayists in late modernity. Some examples of essayists and essayistic writing of later decades, chiefly from Sweden, serve as illustrations of a general line of argument, even though there are also comparisons between the essay in Sweden and in other countries. Among the examples of Swedish essayists put forward here are Kerstin Ekman and Peter Nilson. The reception of these writers suggests that the essayist, adopting the role as amateur, driven by devotion and interest for the larger picture, might still be a vital part of public culture today. However, it is also clear that writers like Ekman and Nilson have gained at least part of their authority from being acknowledged in other fields or genres – Ekman as a distinguished novelist and Nilson as a trained astronomer.

Själv är jag just nu fullt sysselsatt med att skriva om hur man lär sig demokrati genom aktivitet i ideella organisationer, på basis av mina intervjuer i Sverok, men då skriver jag för internationella vetenskapliga tidskrifter och hinner alltså inte med att delta i den allmänna debatten. Sådant är läget för forskare idag.

Henrik Berggren och Olof Palme

2010-10-13T17:59:00.005+02:00

Har nu läst de första 250 sidorna i Henrik Berggrens lätt monumentala biografi över Olof Palme. Till en början förundrades jag över att han börjar minst 100 år före Palmes födelse med att beskriva dennes familjebakgrund. Det är en början som på många sätt är överraskande klassisk för en biografi. Berggrens beskrivning över den uppåtstigande ätten Palmes liv i industrialismens svenska borgerlighet verkade dock inte självklart relevant. Tesen är dock att Palmes framtidstro tydligt präglades av en familjebakgrund som inte bara var högborgerlig - i viss utsträckning direkt aristokratisk - utan också präglad av internationalism, liberalism och framtidstro.

Själv fastnar jag mera för beskrivningen av det politiska landskapet i femtiotalets Sverige och av Palmes egen väg genom det. Folkhemmet, eller snarare den socialdemokratiska välfärdsstaten håller på att växa fram när Palme återkommer ifrån studenttiden i USA. Berggren har antagligen rätt i att den relevanta politiska skiljelinjen för honom inte stod mellan höger och vänster utan mellan framtidstro och skepsis. Palme själv var antagligen mer New Deal-liberal än svensk socialdemokrat vid sin återkomst till Sverige. Personligheter som Tingsten, Lindbom och Moberg ingår å andra sidan i Berggrens beskrivning av den framväxande välfärdsstatens kritiker, antingen skälen till detta var Tingstens liberala kulturradikalism, Lindboms bildningshumanism grundad i folkrörelserna (som med tiden skulle utvecklas i allt mer konservativ riktning), eller Mobergs bondeindividualism. Ingen av dessa linjer hade emellertid en framtidsvision. I Berggrens berättelse framstår de som reaktiva.

För Palme var politik emellertid att vilja, en fras som i Bergrens tolkning ter sig Nietzscheanskt präglad, som ett slags korsning mellan existentialism och vetenskapstro. Palme blir därmed ett närmast idealiskt studieobjekt i Bergrens egen bild av Sverige och svenskarna, en fortsättning på hans egen och Lars Trägårdhs Är svensken människa? där svensk politisk kultur beskrivs som "statsindividualistisk", dvs. baserad på föreställningen om välfärdsstaten som den individuella frihetens garrant. Palme är statsidividualismen personifierad. Femtiotalet blir också ett brott där mellankrigstidens folkhem övergår i efterkrigstidens välfärdsstag. Folkhemmet hade varit en i egentlig mening korporativ stat där klasserna och deras företrädare tänktes samexistera i konsensus (Arbetarepartiet, Bondeförbundet och Högern var i stort sett rena klasspartier och konkurerade därmed inte ens med varandra). Det tycktes t.o.m. rimligt att tala om att arbetarklassen borde behålla sina begåvningar i en intern karriär- och utbildningsväg med studiecirklar, folkhögskolor och förtroendeposter istället för högre studier och klassresa. I efterkrigstidens välfärdsstat var detta redan orimligt. Nu handlade det om att bygga ett statsindividualistiskt samhälle, ett samhälle där staten skulle ge alla svenskar frihet och lika möjligheter. Det var denna politik som Palme med tiden skulle driva som ecklesiastikminister, statsminister och partiledare.

Också Palmes egen karriärväg är slående i det att han inte alls var någon produkt av folkrörelsernas interna bildningsarbete. Palme hade gått i de bästa skolorna och visserligen formades han i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), men dit hade han från början rekryterats som tjänsteman för att sedan bli förtroendevald. På samma sätt skulle han rekryteras av Erlander för att bli dennes assistent och sedermera betrodde rådgivare, och först sedan förtroendevald. Faktum är att han blev riksdagsman genom att Erlander såg till att få honom utnämnd till en plats i Första Kammaren (för Jönköpings län, där han aldrig bott), en karriärväg som han senare själv skulle stänga genom Första Kammarens avskaffande. Ändå tycks det som om han lärde sig mer via organisationsaktiviteten än via skolgången, eller kanske snarare andra saker. Palme tycks ha fortsatt från internatskolebakgrund, reservofficersutbildning och en bildningsresa som utbytesstudent i det sena fyrtiotalets Amerika till amatörpolitisk erfarenhet som internationell representant för SFS och sedan vidare in i politiken som Erlanders följeslagare (inte så stor skillnad: såväl den internationella studentrörelsen som den nationella och internationella politiken tycks i grunden ha präglats dels av tillväxten och dels av relationen till kommunismen). På vissa sätt ter sig denna resa lätt anakronistiskt aristokratisk. På andra sätt säger den kanske mer om folkrörelsernas och studentpolitikens funktion som "politikerskola" än vad mer romantiserade berättelser om folkrörelsernas roll tenderar att göra.

Gåvor till välgörande ändamål

2010-10-12T10:00:00.002+02:00

Jag har redan skrivit några gånger om idén att införa skatteavdrag för gåvor till ideella ändamål. Nu när Alliansen vunnit valet kan det tydligen bli verklighet, men bara upp till 1500 kr. och bara för privatpersoner, och bara för gåvor till vetenskapliga ändamål eller till "verksamhet som riktar sig till hemlösa, sjuka, personer med funktionsnedsättning, missbrukare och andra hjälpbehövande, både i Sverige och utomlands". För dem som hoppats på att företag ska uppmuntras donera pengar till operahus eller muséer, eller miljardärer till sjukthus är det alltså en bit kvar på vägen. Hade Nobelpriset instiftats idag att hade en stor del av donationen gått åt i skatt.

Å andra sidan: 1500 kr. är inte utan nytta i t.ex. arbete med missbrukare.
Artikel i Kyrkans tidning (från före valet)
Tidigare inlägg från när den senaste utredningen presenterade sina förslag.

Trägårdh om valrörelsen och om svensk självbild

2010-10-04T11:06:00.003+02:00

Professor Lars Trägårdh levererar i Expressen en av de intressantare kommentarerna till valet hittills genom att sätta in det i ett längre historiskt perspektiv. Handlar det egentligen om vem om ska äga folkhemsidealet?

Konkurrensen om vem som är mest folkhemsk har i det närmaste varit bedövande: man har kunnat välja mellan dagens bidragsvänliga socialdemokrater (S), den strängare och mer arbetsorienterade femtiotalsvarianten (M) eller till och med ett slags 30-talsvariant som ligger besvärande nära ett helt annat ideal vad det gäller folkgemenskap (SD).

För någonting har ändrats och detta kommer till uttryck inte bara i vänsterns motgång utan också i Sverigedemokraternas framgång. [...] I dag lever vi med en vänster som ofta är programmatisk postnationell och en borgerlighet som är stolt över sin kosmopolitiska framsynthet. Samtidigt som båda undrar varför SD:s retorik röner framgång. Det är svårt att inta en mer offensiv hållning kring frågan om nationen – ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna.

För Per Albin Hansson var det en självklarhet att hylla arvet från Engelbrekt och de fria svenska bönderna; deras kamp för nationens oberoende och småfolkets frihet. Att den tidens socialdemokrater så tydligt såg kopplingen mellan nationell identitet, individuell frihet, rättsstat och demokrati var nyckeln till att de kunna föra en retorik med ”folket” i centrum. Utan att hemfalla år en snävt etnisk tanke om svensk identitet kunde man samtidigt känna och öppet uttrycka en genuin stolthet för berättelsen om Sverige som de under sin skoltid hade insupit från Geijer, Starbäck och Odhner. De kämpande arbetarna stod på de fria böndernas skuldror.

Vissa tafatta försök görs även i dag att vrida flaggan ur händerna på högernationalisterna. Man enas om behovet av en nationaldag, men i stället för att som Per Albin välja att fira den svenska riksdagen födelse med dess alla associationer med demokrati och folkfrihet, så fastnade man för en dag – den 6 juni – vars symbolik är grumlig och tvetydig.

Denna vilsenhet lämnar fältet öppet för andra att skapa berättelsen om Sverige. Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?

Valet, pirater och sociala medier

2010-09-27T10:11:00.004+02:00

Före valet talades det mycket om hur de sociala medierna skulle göra sitt inträde i politiken i och med valet 2010. Facebook tycks verkligen ha spelat roll som en plats för privatpersoner att offentliggöra sina ställningstaganden, som t.ex. att överhuvudtaget rösta, vad man röstar på och att man tänker demonstrera mot Sverigedeokraterna. Statsvetaren Henrik Oscarsson ser en möjlighet för sådana grupper att nå verkligt inflytande över valet, men just nu får det nog sägas vara science fiction.

Valet 2010 tycks dock snarare vara valet då de etablerade partierna inte lyckades använda de sociala medierna fullt ut, huvudsakligen för att man försökte använda dem för envägskommunikation. På sin höjd kan de ha fungerat för att mobilisera de egna aktivisterna, ungefär om affischerna lär göra.

2010 var också valet som Piratpartiet förlorade. Integritetsfrågorna var uppenbarligen inte viktiga nog för att komma in i Sveriges riksdag. Eller så var de sociala medierna inte tillräckliga för att få ut budskapet om att detta var vad det verkligen handlade om, i alla fall inte när de etablerade medierna inte gav vare sig frågan eller partiet någon uppmärksamhet, inte minst när partiets eget namn förde uppmärksamheten till någonting helt annat. "Piratpartiet" låter helt enkelt inte om ett parti för trygghet och rättssäkerhet i vardagen, vilket kanske är vad integritetsfrågorna borde handla om ifall man ska kunna vinna val på dem. Det var i alla fall så som Piratpartiet själva försökte beskriva dem i den valinformation som man kanske inte helt lyckades nå ut med.

Därmed inte sagt att man måste döma ut den sorts nätverksaktivism som Piratpartiet har sin bakgrund i. Redan det faktum att man lyckades ta en plats i Europaparlamentet helt utan offentligt stöd och i kamp med de etablerade partierna visar att det finns en betydande styrka i detta. Det finns en förmåga att tillfälligt mobilisera stora mängder människor inför t.ex. ett val eller en demonstration dagen efter ett val. Svagheten ligger snarare i instabiliteten. Detta är naturligtvis någonting som Piratpartiet också insett. Det är därför som de faktiskt har försökt bygga ett parti. Frågan just nu är hur det arbetet kommer att kunna överleva misslyckandet i detta års val. Frågan är också hur detta på sikt kommer att påverka den mer nätverksbaserade rörelse som vi hittills har sett i såväl fildelningsfrågan som i integritetsfrågan.

Slutligen är detta naturligtvis också det val då Sverigedemokraterna lyckats ta sig in i riksdagen. Tyvärr har jag inte följt deras kampanj särskilt noga. Jag skulle dock inte utesluta att det är de som faktiskt har lyckats med att kombinera sociala medier med partiorganisation med störst framgång.

En ny riksdag

2010-09-23T10:57:00.006+02:00

Vad Sverigedemokraterna kommer att göra i riksdagen vet vi inte (även om vi kan gissa). Däremot vet vi att Sverige har förändrats genom valet 2010, och att flera av de förändringar som kommer nu har varit på väg sedan länge. Folkhemmets statsbärande socialdemokratiska parti som en gång var närmast sammanvuxet med så väl staten som folkrörelserna fortsätter sin politiska nedgång. Det handlar inte om Mona Sahlin som person. Socialdemokraternas valresultat har med några få undantag blivit allt sämre val för val de senaste 40 åren. I årets val gjorde de inte ens anspråk på att kunna bilda regerings själva. Samtidigt har Moderaterna etablerat sig som alternativ regeringsledare. Regeringen Reinfeldt är redan den borgerliga regering som har suttit längst sedan mellankrigstiden och framstod i valet som mer regeringsduglig än det s-ledda alternativet. Samtidigt kan det nog vara symptomatiskt för den tid vi går in i att vi några dagar efter valet fortfarande inte vet hur regeringen kommer att se ut. Svensk politik är helt enkelt inte lika stabil som den en gång var.

Det Sverige där Socialdemokraterna en gång var statsbärande var uppbyggt av folkrörelser och organisationer tätt sammanvävda med stat och parti. Samhället präglades av ett konsensustänkande där alla antogs vara något så när eniga om samhällets grundvärden. Alla riksdagspartier var representerade i statliga utredningar och verksstyrelser, för att inte tala om i domstolarna och i valproceduren. Nu har vi ett riksdagsparti som allmänt uppfattas som fientligt till samhällets grundvärden,och som själva tar avstånd ifrån den politiska eliten. Avtåndstagandet från dem kommer redan nu. Först som enskilda protester. Idrottsrörelsen är tidigt ute bland de klassiska folkrörelserna med att inte betrakta SD som en del av det demokratiska Sverige även om de sitter i riksdagen. I riksdagen funderar man på att utesluta dem ur utskott. Jurister tar tillfället i akt att ifrågasätta SD:s lämplighet att sitta med i domstolar. Inför nästa val kommer kanske också ett ifrågasättande av deras närvaro vid t.ex. rösträkning.

Kanske kommer detta att leda till ett bredare ifrågasättande av partistaten, dvs. av det system där riksdagspartierna inte bara har den parlamentariska makten utan också tillsammans utser representanter t.ex. till domstolar och statliga utredningar. Kanske kommer vi att få en diskussion om vad som egentligen ingår i samhällets grundvärden istället för att bara anta att alla (som spelar roll) redan är eniga. Å andra sidan ska vi inte glömma att folkhemmet också under sin storhetstid hade ett riksdagsparti som inte riktigt erkändes. Vänsterpartiets väg in i finrummens konsensus har varit lång. Den stora konflikten om nationell självbild tycks just nu inte handla om i vilken utsträckning som invandrare är välkomna i Sverige utan om ifall SD är det.

Kulturpolitiken som valfråga

2010-09-17T12:22:00.003+02:00

För den som undrar varför kulturpolitiken inte har blivit någon stor valfråga har Adam Svanell skrivit en bra artikel i tidskriften Fokus.. Jag måste erkänna att jag när han intervjuade mig funderade en del på vad han skulle göra av det här, men det här blev ju väldigt bra och han ger en mycket god beskrivning av problematiken.

Statsvetare och partier

2010-09-10T20:04:00.004+02:00

”Med andra ord: moderna demokratier är i allt väsentligt partidemokratier. Borde då inte detta tämligen okontroversiella faktum reflekteras i den samhällsvetenskapliga forskningen om politik och demokrati? Borde man inte förvänta sig att en stor del av forskningsproduktionen vid våra samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer ägnade sig just åt partiorganisationerna? Spridda svenska studier finns givetvis, men det sammantagna intrycket kvarstår: Givet partiernas centrala roll i moderna politiska system, utgör de ett styvmoderligt behandlat område inom svensk samhällsvetenskap.”

Med den självkritiken inleder gästredaktörerna Douglas Brommesson och Gissur Ó Erlingsson Statsvetenskaplig tidskrifts temanummer om de svenska partierna. Henrik Oscarsson går så långt som att kalla detta ointresse för ”snudd på tjänstefel”. Problemet är som jag ser det att det finns en rimlig bild av utvecklingen men att forskningen i viss utsträckning har tagit den för given och att den därför inte alltid är underbyggd av empiriska undersökningar som visar i vilken utsträckning som den är tillämplig i Sverige. Redaktörerna sammanfattar bilden ungefär som följer:

”Frågan som många har ställt sig är nämligen om partierna har genomgått en sådan drastisk intern omvandling att de numera inte finns till för sina medlemmars skull, utan i första hand bara intresserar sig för att fånga väljarnas röster för att komma åt riksdags- och fullmäktigeplatser (och de resurser som finns knutna till dessa). Utgångspunkten för detta sätt att resonera är att de flesta västdemokratiska partier initialt, långsamt men obönhörligen, utvecklades mot en organisationsmodell som liknade det s.k. masspartiets (Duverger 1954; Neumann 1956).5 Sinnebilden för ett massparti är ett parti som företräder välavgränsade samhällsgrupper, har höga medlemstal, vitala lokala partiorganisationer med välbesökta medlemsmöten samt en välfungerande interndemokrati [---]Partierna tycks ha gått från att vara masspartier/folkrörelsepartier till att bli catch allpartier, som kommit att utvecklats till elektorala professionella partier (Panebianco 1988) alternativt väljarpartier (Gilljam & Möller 1996) och/eller mediapartier (Gidlund & Möller 1999: 17).”

Väljarnas svar är i någon mån tydligt. Benägenheten att rösta på utmanarpartier (partier som inte är etablerade i riksdagen) ökar helt tydligt.

De följande artiklarna – en per parti – ger en översikt inte bara över riksdagspartierna utan också, implicit, över olika sätt att analysera dem. Katarina Barrling Hermansson fortsätter i sin text om Folkpartiet i samma anda som i sin avhandling om partiernas interna organisationskultur. Anders Lindblom undersöker moderat politik utifrån partiets motioner och kommer fram till att partiets förhållande till välfärdsstaten har varit relativt oförändrad de senaste 30 åren. Det här är samma metod som jag själv använde i min avhandling för att undersöka partiernas kulturpolitik. Av allt att döma är ideologiska förändringar över lag mindre tydliga i motionernas faktiska förslag än i retorik och politiska program, i synnerhet om man räknar relativt. De förslag som las av moderater när de under åttiotalet, åtminstone av somliga, uppfattades som nyliberala radikaler var knappast radikalare än de som idag läggs av mer de mer mittenorienterade nymoderaterna. Detta har dels att göra med att enskilda motioner oftare förordar mindre reformer än omfattande samhällsförändringar, och dels med att samhällsklimatet förändrats.
Merparten av texterna följer dock partiernas idéutveckling och förhållande till andra partier: Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna, Centerns till liberalt parti, socialdemokraternas till allt mindre statsbärande osv. Inte minst intressant är Douglas Brommessons analys av kristdemokraternas vandring från en ideologi baserad på kristen universalism till en där kristdomen snarare uppfattas som en egenskap hos vår egen partikulära kultur. Slutligen analyserar Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson de största utomparlamentariska partierna, inte minst med utgångspunkt i vilka som är benägna att rösta på dem. Det visar sig t.ex. att de som i förra valet röstade på Junilistan, F!, Piratparitet och SD främst placerade sig i den politiska mitten eller vänstern (Det är från denna artikel som detta inläggs illustrationer är hämtade).

Att metoder och perspektiv varierar gör att det blir svårt att jämföra partierna. Så mycket intressantare är det då att jämföra analysmetoderna. Inte mint tycker jag att det är tydligt att vi behöver en diskussion om själva partiformernas betydelse i svensk politik.

forskningens kvalitet är inte det samma som dess kvantitet

2010-09-02T11:21:00.002+02:00

Tendensen att värdera forskning - och inte minst enskilda forskare - utifrån publikationsmängd i facktidskrifter och hur ofta man citeras där blir allt starkare. Räknandet med sådana siffror, bibliometrin, är på god väg att börja behandlas som egen vetenskap. Dagens Sydsvenskan innehåller en utmärkt debattartikel som belyser problemen med detta. Ett av de i mitt tycke allvarligaste problemen med bibliometri som modell för medelstilldelning och tjänstetillsättning är egentligen ganska enkelt: "De bibliometriska metoderna tenderar dessutom att belöna forskning som redan har stora resurser och som är följsam mot rådande trender. Bibliometrisk styrning är därför ett [...] för konservatism snarare än nytänkande och innovation." Man blir, åtminstone till en början, mer citerad om man deltar i en existerande diskussion än om man kommer med någonting nytt eller ovanligt. Ett annat argument, som inte tas upp i artikeln, är att det lönar sig allt sämre att förmedla kunskap på ett sätt som är begripligt utanför akademien, eller ens utanför den egna specialiteten. Böcker och texter på svenska är båda exempel på sådant som det lönar sig allt mindre att skriva. På många sätt är detta ett recept för mindre intressant och mindre relevant forskning.

Fler historiska felaktigheter straffbara

2010-09-01T17:50:00.003+02:00

Professorn i historiebruk Peter Aronsson bloggar om EU:s homogenisering av lagstiftning rörande historieskrivningen kring folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten:

Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år. [...] I Lettland kan man få 3 månader i fängelse om man skriver att Sovjet befriade landet 1944. Ett förslag på en lag i Ryssland som ger 5 månaders straff om man inte påstår motsatsen. Hur ska den rätta tolkningen av de svenska plundringarna under Trettioåriga kriget, eller över de kollektiva steglingarna av edsbrytande civilbefolkning under Skånska kriget se ut för att undvika rättslig påföljd? Det räcker inte att mäta handlingarna mot den tidens krigslagar utan det ska nu ske mot moderna uppfattningar av vad som konstituerar ett krigsbrott.

De politiskt aktiva unga

2010-08-24T10:26:00.000+02:00

Kategorin unga vuxna (16-29) hör till dem som i minst utsträckning är aktiva i föreningar och organisationer. Jag har sett statistiken förut, men överraskas fortfarande av den. I min erfarenhet är aktiva i just den åldern de som bär up flera av de mer livaktiga delarna av organisationslivet. Det är också en period som i mångas liv präglas av engagemang i politiska rörelser, studentföreningar, ungdomsorganisationer osv. … eller kanske inte så mångas liv trots allt. Ändå är det bland dessa få som åtminstone delar av framtidens maktelit kommer att hämtas. Partierna fortsätter att rekrytera ur ungdomförbunden. Att ha varit föreningsaktiv är fortfarande en merit och skapar definitivt nätverk och organisationsvana. Förvisso ser vi allt fler bloggare och andra även i den politiska offentligheten, men jag har svårt att tro annat än att de organisationsaktiva är överrepresenterade även bland dem. Det förefaller onekligen som att i synnerhet den politiska makten rekryteras ur en minskande grupp, en som dessutom tycks vara allt annat än typisk.

Dagens bloggtips: Partitester

2010-08-23T10:51:00.000+02:00

Statsvetaren Henrik Oscarsson har skrivit en utmärkt kommentar till fenomenet partitester. Det visar sig bl.a. att hela 7% av väljarkåren tar intryck av dem när de väljer hur de ska rösta. Osscarssons kommentar är läsvärd i sin helhet. Särskilt värt att citera är dock uppräkningen av några av de saker som utelämnas av testerna:

Varför klarar inte renodlade åsiktsröstningsmodeller av att predicera partivalet bättre? Svaret är rätt enkelt: det finns en hel lista med utvärderingskriterier väljare använder sig av (och bör använda sig av) när de bestämmer sitt partival som faktiskt inte alls har med sakfrågeståndpunkter att göra. Bedömningar av duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet. Ja listan kan göras hur lång som helst.

En annan sida av problemet är naturligtvis att nya partier som inte alltid är med missgynnas, något som inte minst är intressant när det framförallt är de yngsta väljarna som tar intryck av testen.

Mer lustigt är när enkätkonstruktörer avsslöjar sig. Nyligen svarade jag t.ex. på en enkät som skickats ut av något undersökningsföretag. I första hand verkade de intresserade av min inställning till socialdemokraterna i Stockolms stad och län. Så dyker det plötsligt upp en fråga om ifall jag tycker att det är problematiskt att statsministerns fru har en egen politisk karriär. Undrar om det är ett utspel som vi har att vänta när valrörelsen börjar bli smutsigare, eller om jag bidrog till att vi slapp det.

A Secular Age?

2010-08-21T10:15:00.005+02:00

Till sommarens läsning hörde Charles Taylors monumentala A Secular Age, där han ur flera olika perpektiv behandlar de komplexa fenomen vi känner som sekularisering och sekularism, två av de mest avgörande kännetecknen hos den moderna världen. Samtidigt är detta också fenomen som det är lätt att missa komplexiteten i. En stor del av modernitetens självförståelse ligger i föreställningen att den är en enkelriktad, om än inte irreversibel, process. Så också sekulariseringen. För Taylor är sekulariseringen någonting betydligt mera komplext. Schematiskt skiljer han ut tre huvuddelar av processen:
1. Människors minskade tro på Gud (eller motsvarande).
2. Religionens minskade roll i samhället.
3. De förändrade förutsättningarna för religiös tro.

Vad religion är, hur begreppet ska definieras, är en ständig fråga inom religionsvetenskapen. Många av våra etablerade föreställningar om detta är formulerade i en protestantisk kristen kontext och kan till nöds utsträckas till de delar av världen som präglas av de abrahamitiska religionerna, kristendom, judendom och islam. En sådan föreställning är till exempel förförståelsen om religion som någonting som handlar om relationen mellan människan och Gud. En annan är föreställningen om en avgränsning mellan en religiös samhällssvär och en profan, en föreställning som i sig har sin bakgrund i medeltidens kristna Europa och som utgör en del av bakgrunden till Västerlandets sekularisering, kanske till och med en förutsättning för den. Svårigheterna kommer när dessa definitioner och förförståelser överförs till kontexter där åtskillnaden mellan den religiösa och den profana sfären saknas, eller åtminstone ser annorlunda ut. Särskilt besvärligt blir det när man försöker skapa en definition på religion som också täcker de buddistiska och hindusiska riktningar som inte alls handlar om relationen mellan människan och en eller flera gudar, som i vissa fall inte ens erkänner existensen av vare sig en mänsklig själ eller relevansen av några gudar, men som ändå tycks uppvisa flera gemensamma drag med det fenomen vi känner som religion.

Taylor undviker emellertid flera av svårigheterna med definitionssfrågan genom att inskränka sig till Västerlandet, dvs. mer exakt till den (tidigare) katolska och protestantiska kristna världen. Detta innebär tyvärr också att han utelämnar flera frågor som i våra dagar är minst sagt relevanta, som t.ex. de som rör sekulariseringsprocesser i Indien eller i den muslimska världen. När det gäller Västerlandet är han emellertid desto mera grundlig (Ian Buruma har däremot skrivit en hel del om sekularisering i utomeuropeiska länder, t.ex. i Taming the Gods, som dock inte alls har samma djup). Religion definierar Taylor med hänvisning till det transcendenta.

Åter till Taylors tre former av sekularisering, som alla tycks ha ägt rum i Västerlandet. Den första kategorin är kanske den man först kommer att tänka på. Den är också den om är till synes lättast att föra statistik på. Det verkar mycket sannolikt att den processen har gått tämligen långt i våra samhällen. Även om de flesta svenskar idag säger sig ”tro på någonting” så är det idag få svenskar som håller den kristna trosbekännelsens samtliga satser för sanna. Samtidigt kan man fråga sig hur många som verkligen trodde på Gud i gångna tider när detta var mer eller mindre obligatoriskt. Taylor tycks mena att de gjorde det, men på ett något annorlunda sätt. Återkommer till det inom kort.

Denna första form av sekularisering ska inte, som ofta görs, blandas samman med Taylors andra kategori. Här följer han i spåren av bl.a. Max Weber och José Casanova (se tidigare inlägg). Här är det också betydligt mindre självklart åt vilket håll utvecklingen går idag. Bl.a. Casanova har argumenterat för att religiösa organisationer idag håller på att bli mer aktiva i samhällsdebatten utan att detta hotar sekulariseringen, så länge som de förblir aktörer i det civila samhället och inte försöker vinna direkt och exklusivt inflytande över staten. Det är först då som de skulle hota åtskillnaden mellan kyrka och stat. Taylor ser mer till de längre historiska linjerna, och då blir det tämligen uppenbart att de religiösa institutionernas inflytande har minskat i Västeuropa under århundradenas lopp. I förbigående nämner han också utvecklingen i Skandinavien där statskyrkorna snare tycks ha breddats, och i viss mening sekulariserats internt, istället för att successivt avskiljas från staten . I den berättelsen har Sverige i så fall bytt spår i relativt sen tid - så sent som på nittiotalet.

Intressantast är Taylor dock när han kommer in på den tredje formen av sekularisering. Vad han menar är nämligen att det idag är omöjligt att tro på samma sätt som människor gjorde så sent som för några hundra år sedan. Medeltididens människor levde enligt honom i ett universum där såväl Gud och Hans änglar som tomtar och troll var verkliga företeelser, om än inte alldagliga. Visserligen var det också på den tiden möjligt att vara ateist eller tvivlare, men människor som förblev i sådana övertygelser var exceptionella och gjorde det av eget val, och med stor ansträngning. Den värld de mötte talade emot deras övertygelse. Idag är det tvärtom. Visserligen är det i våra dagar möjligt att tro, men vi gör det med nödvändighet av eget val, åtminstone i Västvärlden (men troligen i ökande grad även i andra delar av världen). Även de som i Väst växer upp under synnerligen religiösa förhållanden vet att de omges av ett samhälle som domineras av andra föreställningar, och de kommer aldrig att kunna behålla sin tro utan att lära sig hantera detta med medveten ansträngning. Tron är aldrig längre självklar eller naiv. Detta - om något - är en monumental förändring.

Värnplikten till sist avskaffad

2010-07-02T11:08:00.003+02:00

Värnplikten ter sig för många redan som en relikt från en förgången tid, även om majoriteten fortfarande vill ha den kvar. Det var länge sen militära registreringsskyltar var en vanlig syn på svenska bilar och länge sen men ur alla samhällsklasser kunde samlas kring lumparminnen (och därmed också utestänga sådana som jag, som aldrig har gjort lumpen). Och nu ska den alltså till sist avskaffas.

Värnplikten är av de institutioner som präglade 1900-talets Sverige. Redan från början var frågan om den allmänna värnplikten (för män) förbunden med frågan om allmän rösträtt (till en början också enbart för män). Män(niskor) med olika bakgrund och från olika samhällsklasser har levt om varandra i kaserner i månader i streck under en formbar period i livet. Jag har flera gånger hört invandrare tala om hur det faktum att invandrarungdomar gör värnplikten är ett bevis på deras tillhörighet till Sverige. De är beredda att stå upp och försvara det här landet. Nu lägger vi ned den möjligheten. Liksom så många andra möjligheter att markera tillhörighet sopas den undan. Den svenskhet som är suddig kan emellertid också bli otillgänglig.

För en tid sen skrev jag om Theda Skocpols iakttagelser om att det civila samhället i USA stärks av framgångsrika krig. I Sverige har vi inte haft några krig på mycket länge. Däremot har vi liksom USA haft en mycket hög anslutning till ideella organisationer. Vi har också haft någonting som närmast påminner om ett slags allmän mobilisering, om än under mycket fredliga och lagoma former i form av värnplikten. Mig veterligen har detta samband aldrig undersökts. Statistiken över organisationsanslutning för också med sig vissa svårigheter när det gäller att göra jämförelser över tid för längre perioder. Samtidigt är det svårt att undgå att notera att folkrörelserna upplevde en omfattande uppgång efter kriget och nådde sin höjdpunkt under de närmast följande decenierna. Under kriget hade Sverige en allmän mobilisering som omfattade stora delar av den manliga befolkningen och värnpliktsarmén har aldrig varit så omfattande som under efterkrigstiden. Få länder har också haft så högt förtroende för staten.

Värnpliktens roll i svenskt samhälle och för svensk identitet finns det fortfarande mycket att säga om. Idag är försvarsmakten en ganska avlägsen företeelse för de flesta och trots att värnplikten de senaste åren i teorin har varit mera jämställd har den i realiteten varit avskaffad ganska länge. Försvaret är helt enkelt för litet för att kunna organisera någon större del av befolkningen. Vissa har talat om någon form av civilplikt, men någon sådan har aldrig skapats. Kring de här besluten har det rått bred politisk enhet, trots att majoriteten av befolkningen alltså har varit för värnplikt.

Den myndighet under försvarsdepartementet som har fått störst medial uppmärksamhet på senare år är i själva verket (den förvisso civila) Försvarets Radioanstalt (FRA) som utan stöd av folkets majoritet har fått i uppdrag att ägna sig åt vad många uppfattar som en omfattande övervakning av den egna befolkningen. Oavsett om detta är sant eller inte så tycks det alltså som att den allmänna uppfattningen om försvaret har gått från en personlig erfarenhet av delaktighet i rikets försvar och en gemensam (i och för sig inte alltid uppskattad) erfarenhet för människor med i övrigt helt olika bakgrund till en känsla av att vara övervakad av en oklar civil myndighet. Att det här är en omfattande förändring av samhällsklimatet och relationen mellan stat och medborgare tror jag inte att vi behöver tvivla på.

Hur man ska lösa problemet är givetvis en helt annan fråga. Här krävs nya lösningar, men ingenting tyder på att vi har funnit dem, eller ens på att detta är en problematik som över huvud taget går att lösa.

Är talet om folkrörelsernas död överdrivet? Svenskarnas engagemang är större än någonsin

2010-06-10T15:33:00.004+02:00

Många som ägnar sig åt föreningslivet har de senaste 20 åren ofta oroat sig över folkrörelsernas död. De senaste tio åren har flera forskare gjort sitt bästa för att nyansera denna bild. En av dem som särskilt har ifrågasatt den är professor Lars Svedberg på Ersta Sköndals högskola (som är en av landets ledande forskare på området och som jag hade nöjet att samarbeta i det här tidigare nämnda bokprojektet). Tidigare i år presenterade han tillsammans med två av sina kollegor rapporten Svenskarnas engagemang är större än någonsin (pdf) . När jag nu läser om rapporten inser jag hur många vanligt förekommande vanföreställningar som de helt enkelt motbevisar. Framförallt hävdar de att svenskarnas ideella engagemang tvärtom inte bara (som väntat) hör till de högsta i världen, utan också är anmärkningsvärt stabilt:

En höggradig stabilitet i omfattningen av medborgarnas engagemang verkar också gälla för många andra europeiska länder under senare år. Att ungefär hälften av den vuxna befolkningen arbetar ideellt gör de svenska medborgarna exceptionellt aktiva i ett internationellt perspektiv. Bara i USA, Norge och Holland kan man finna liknande nivåer. Talet om ett minskat engagemang i ideellt arbete (och därmed en snabb erosion av det sociala kapitalet) har inte något generellt empiriskt stöd. Att andra studier av det ideella engagemanget (Vogel m fl, 2003) visar på ett lägre engagemang kan förklaras av att de tar sin utgångspunkt i ett folkrörelseperspektiv samtidigt som de i första hand intresserar sig för ett politiskt perspektiv, medan vi anlagt en bredare ansats. Med denna bredare ansats kan vi visa att det inte finns anledning att acceptera ensidigt negativa beskrivningar av utvecklingen. Våra data går inte att tolka på något annat sätt än att betingelserna är (fortsatt) goda för att medborgarna skall engagera sig och göra insatser inom det organiserade föreningsväsendet [...]

Vilka är då de aktiva? Yrkesarbetande och föräldrar med hemmavarande barn är ideellt aktiva i större utsträckning än andra. Mest aktiva är människor mellan 30 och 45 år gamla. Kvinnor är dock mindre aktiva än män och det är också vanligare att de avslutar sitt engagemang. De som är under 30 år är en tämligen inaktiv grupp (men aktiviteten minskar inte som många befarat). Invandrare är mindre aktiva än genomsnittet och högutbildade mer aktiva. De som är engagerade är dessutom ofta aktiva i mer än en organisation (genomsnittet bland aktiva är aktivitet i 1,8 organisationer). De som ofta går i kyrkan är oftare mycket aktiva, liksom (i något mindre utsträckning) de som identifierar sig med den politiska vänstern, de som ofta "surfar på Internet", och de vars föräldrar också är, eller har varit, ideellt aktiva. Den grupp som är mest stabilt aktiv och som oftast har styrelseuppdrag i ideella organisationer är medelålders män, som dessutom ofta är högutbildade.

Tanken att de aktiva skulle vara människor som inte har annat för sig är alltså tydligt felaktig. Andelen som själva förklarar sin aktivitet med att de vill ha något att göra är också mycket låg (8%). Av dem som aldrig varit aktiva i ideella organisationer är det däremot många som förklarar detta med att de inte har tid, vilket är anmärkningsvärt eftersom de i högre grad än de aktiva är arbetslösa och ensamstående.

De som blivit aktiva eftersom de vill påverka samhället är tämligen få (18%). Runt en tredjedel har förblivit aktiva för att få lära sig något. De allra flesta har istället blivit aktiva eftersom de vill bidra och göra en insats. I synnerhet de som stabilt är mycket aktiva har vad författarna beskriver som en civilsamhällesidentitet och värderar - naturligt nog, det ideella arbetets betydelse högre än vad svenskar i allmänhet gör.

Hur går då det här ihop med bilden av folkrörelsernas död? Nyckeln tycks ligga i skillnaden mellan att se på ideellt engagemang och att utgå ifrån vad författarna beskriver som ett folkrörelseperspektiv.

Svedberg skiljer, sin vana trogen, insatser i det civila samhällets offentlighet från ideellt arbete som sker till förmån för familj och andra närstående (privatsvär) och menar att dessa till sin natur skiljer sig från varandra. Till skillnad från vad jag skulle ha gjort kallar han de senare för informella insatser. Det är de naturligtvis, men det är också allt arbete som sker utanför formella organisationer, oavsett vem motparten är. Samtidigt sker en hel del arbete i t.ex. hobby- och idrottsorganisationer till förmån för såväl vänner som familj, vilket blir särskilt tydligt t.ex. med föräldrar som hjälper till i sina barns idrottsföreningar. Även om rapporten gör en distinktion mellan dessa typer visar det sig dock att det finns ett tydligt samband mellan att göra organiserade ideella insatser och informella insatser. Också tendensen att göra informella insatser förblir dessutom både hög och stabil.

En något mer svårfångad aspekt som rapportförfattarna försöker fånga är de ideella organisationernas professionalisering. Svenska ideella organisationer har redan från början en internationellt sett stor mängd anställda Av rapporten framgår också att det ofta är anställda som leder de ideellt engagerades insatser (så är t.ex. normen i de folkbildande organisationer som jag själv studerar. Jag tror också att jag framöver kommer att kunna bidra till att fördjupa den här bilden med ytterligare kvalitativa studier). Författarna tolkar detta som ett försök från organisationernas sida att försöka motverka engagemangets flyktighet i en alltmer individualiserad tid. I den meningen arbetar organisationerna alltså mot tiden.

Ser man till engagemangets inriktning ser man att utbildningar tar upp en större del av de engagerades tid, något som rapportförfattarna beskriver i termer av en professionalisering av det ideella arbetet, i den meningen att kompetenskrav får större betydelse i organisationerna Det kan naturligvis också vara så att utbildningar spelar en större roll i deras belöningssystem (runt en tredjedel av de aktiva ser det som ett bidragande skäl till sin aktivitet att de lär sig saker). De flesta aktivitetstyper ökar dock. Enda undantaget är insamlingsaktiviteter. Kan det vara så att Internet har minskat behovet av människor som går omkring med insamlingsbössor på stan?

Engagemanget förblir också konstant i de flesta av organisationstyper. Värt att märka är dock att det (sett över en 20-årsperiod) sjunkit i bland annat fackföreningar och kulturföreningar. Min egen misstanke är att det senare har att göra med att nya kulturformer mer sällan organiseras i föreningsform och ofta inte ens upplevs som kulturutövande (ett begrepp som vad jag förstår inte definierades i enkäten). Också insatserna i frivilliga försvarsorganisationer minskar, men ser man till de minskade resurserna för dessa inom försvarsmakten drar man lätt slutsatsen att det inte är engagemanget som är förklaringen, utan snarare att utrymmet minskat. Jag noterar också att former som till viss del är äldre än folkrörelserna - religiösa sammanslutningar och ordenssällskap - förblir stabila.

Mer överraskande är att också det politiska engagemanget förblir stabilt. Här börjar vi dock närma oss skälen till att jag själv trots allt inte delar anser att hotet mot den traditionella relationen mellan folkrörelserna och staten skulle vara avvärjt (även om jag verkligen inte tvivlar på att svenskarnas ideella engagemang skulle vara fortsatt högt). Det som minskat är medlemsantalen i de politiska partierna - och i synnerhet i deras ungdomsförbund - inte i första hand antalet aktiva medlemmar (rapporten tittar heller inte särskilt på de politiska ungdomsorganisationerna). Faktiskt visar det sig att engagemanget i politiska organisationer aldrig har varit någon hög andel av de ideella aktiviteterna i Sverige. Vad det handlar om är i så fall det lojala stödet till enskilda partier.

Rapporten visar också att antalet aktiva i kvinnororganisationer, fredsorganisationer och miljöorganisationer visserligen är stabilt men också lågt, alla lägre än 1% av befolkningen. De organisationer som ibland pekas ut som bärare av en ny typ av politiskt engagemang fångar det alltså inte. De väsentligt större grupper människor som sympatiserar med dessa ståndpunkter väljer alltså att inte engagera sig som medlemmar. Intressant nog visar rapporten att andelen som engagerar sig ideellt utan att bli medlemmar i de organisationer de arbetar ideellt för ökar.

Tillsammans med ett minskande engagemang i facket innebär de minskande medlemstalen i de politiska partierna att de organisationer som den svenska modellens samarbete mellan stat och folkrörelser i första hand byggt på är de som försvagats mest. Det innebär däremot inte att en ny eller förändrad modell för samarbete mellan stat och ideella organisationer skulle vara omöjlig. Tvärtom.

En annan intressant fråga är om de som nu är unga och har vuxit upp med Internet i samma utsträckning som tidigare generationer kommer att engagera sig i ideella organisationer när de kommer upp i den exceptionellt organisationsengagerade åldern över 30 år. Det är faktiskt fullt möjligt, vi som mötte Internet i tonåren har tydligen gjort det. Å andra sidan är det Internetgenerationen som redan har brutit med de politiska ungdomsförbunden (Ung Pirat undantaget).

För egen del är jag mycket nöjd med att studera organisationer som är framgångsrika i att engagera ungdomar och invandrare. Det blir återigen tydligt hur ovanligt detta är.

Universitetspolitiska förändringar

2010-06-09T22:07:00.004+02:00

En intressant utveckling under alliansregeringen har varit reformeringen av högskolesystemet. I mars lades en proposition om ökad frihet för universitet och högskolor. Även om man inte går fullt så långt som Autonomiutredningen förordade så ökar nu friheten för universitet och högskolor. Högskolorna förblir visserligen statliga myndigheter men regeringen ökar nu deras frihet i organisations- och anställningsfrågor. Jag har hela tiden varit positiv till detta. Jag uppskattar också att ett av de krav som regeringen fortfarande ställer på anställningar är att akademiska sådana ska ske på kollegial basis, d.v.s. att bedömningar ska utföras av personer med vetenskaplig komptetens (eller konstnärlig kompentns när det gäller konstnärliga utbildningar). Nu handlar det om vad universiteten och högskolorna gör med detta. Huruvida vi kommer att ha fungerande forskning och utbildning i framtiden ligger nu i hög grad i universitetsledningarnas händer.

En annan aspekt av detta är att utvärderingarna blir ett mer avgörande styrmedel i statens förhållande till lärosätena. Det är i det ljuset man bör se det när universitetskanslern Anders Flodström för ett par dagar sedan avgick med anledning av "en förtroendeklyfta, som inte går att överbrygga, mellan honom och departementets ledning avseende ett nytt kvalitetssystem" (som enligt honom fokuserar på studenternas självständiga arbeten på bekostnad av andra delar av utbildningen). Enligt Utbildningsdepartementet har han istället åtagit sig att på regeringens uppdrag utreda hur kvalitetsbaserad resursfördelning av forskningsmedel till universitet och högskolor ska kunna bygga på utvärderingar.

Ny bok: Tredje sektorn i Europa

2010-06-03T13:06:00.006+02:00

Ett EU-projekt - eller i alla fall en del av ett EU-projekt - som jag har varit indragen i de senaste åren handlar om den ideella/tredje sektorns roll i sektorerna kultur, sport och social service i de fem länderna Italien, Polen, Storbritannien, Sverige och Tyskland. Det hela utgår ifrån universitetet i Münster och har varit en del - ett så kallat work package - av det betydligt större nätverksprojektet CINEFOGO, med inriktning på civilsamhället och nya former av offentlig styrning i Europa. Det är också ett av de här EU-projekten som inte främst handlar om ny forskning utan om att sammanställa och jämföra redan existerande forskning. Inte desto mindre tror jag att det har kommit ut en hel del intressanta slutsatser.

Nu så är i alla händelser den delen som jag har varit inblandad i avslutad. Det blev en bok med det lite långa namnet Third Sector Organizations Facing Turbulent Environments: Sport, Culture and Social Services in Five European Countries (här på förlagets hemsida), och det är alltså jag som har skrivit om frivilliga organisationer i kultursektorn i Sverige. Den mest slående insikten av att skriva det kapitlet var hur lite som faktiskt finns gjort på det här området. Det finns rätt mycket skrivet om olika delområden, som folkbildning och amatörkultur, men knappt någonting alls som försöker ge en samlad bild av kulturområdets civilsamhälle eller ideella organisationer.

Som bok betraktad tycks det dock vara själva jämförelserna som gör den läsvärd (inte menat som kommentar om de enskilda inläggen, som jag i de flesta fall inte sett i slutversion förrän nu). Det är slående att det finns betydande likheter i hur samma sektor är strukturerad i dessa väldigt olika länder, men också hur olika relationen mellan staten och de ideella organisationerna kan se ut. Sverige sticker t.ex. ut med att ha starka ideella organisationer som dock inte utför särskilt mycket välfärdsarbete (här är dock folkbildningen ett undantag), medan t.ex. Tyskland och Italien har välfärdssektorer där såväl katolska organisationer som organisationer med bakgrund i arbetarrörelsen svarar för betydande skattefinansierade välfärdsinsatser, och Storbritannien länge följt en mer filantropisk tradition oberoende av en tämligen centraliserad stat. Polen präglas slutligen fortfarande att under lång tid inte ha haft något oberoende civilsamhälle.

En annan iakttagelse är att forskningen i de flesta länder har varit så fokuserad på den sociala sektorn och att det i alla länder verkar ha varit mycket svårt att hitta forskning med detta perspektiv på kulturområdet, samtidigt som relationerna mellan stat, marknad och civilsamhälle i samtliga länder också tycks vara statt i förändring även på kulturområdet.

Läser vidare med intresse.

(Inlägget har även publicerats på Tema Kultur och Samhälles för övrigt varmt rekommenderade blogg)

(Bild: panorama över Münster, bildhistorik här)

Islamofobi, antipapism och yttrandefrihet

2010-05-29T13:50:00.003+02:00

Ingen lär ha missat vare sig Lars Vilks retoriska atacker mot islam eller de betydligt mer fysiska atackerna mot Lars Vilks. Ingen lär heller ha missat de verbala atacker som i debatten utslungats mot diverse offentliga företrädare (inte minst vid Uppsala Universitet) som inte tar strid för yttrandefriheten, eller mot yttrandefrihetsförsvarare som anklagas för att försvara islamhat.

Allting tyder på att detta är en typ av diskussion som vi kommer att få leva med. Den religionens återkomst i det offentliga samtalet som många iakttagit över det senaste decenniet tycks också innebära en återkomst för attackerna mot enskilda religioner eller mot religioner i allmhänhet. Debatten kring Vilks säger en hel del om hur handfallet det svenska samhället står inför utvecklingen.

Vilks karikatyrer får nu sällskap av SSU:s tidning Tvärdrag som nyligen publicerat en karikatyr av påven som pedofil. Denna har i sin tur JK-anmälts, möjligen som ett inlägg i Vilksdebatten. SSU försvarar sig med att katoliker inte är en utsatt folkgrupp i Sverige, en sanning med modifikation eftersom de flesta katoliker i Sverige är invandrare, ofta från Latinamerika och Balkan. Naturligtvis kan karikatyren uppfattas som en politisk kritik mot katolska kyrkan som institution, snarare än mot katoliker som grupp eller som enskilda personer. Å andra sidan anspelar bildspråket på en tradition av antipapistiska attacker mot liderliga präster och deckadenta påvar som har varit etablerad i det protestantiska Nordvästeuropa i snart 500 år.

Andra har framfört åsikten att de som upprör sig över karikatyrerna är lättkränkta och helt enkelt inte behöver se dem. Detta må vara sant när det gäller SSU:s tidskrift, som trots allt är en medlemstidning i en enskild sammanslutning, men blir mera tveksamt när det gäller ett statligt universitet. Är utövande muslimer inte välkomna vid konstnärliga institutioner? De är visserligen inte vanligen särskilt välrepresenterade där, men många skulle uppfatta det som ett problem snarare än som en lösning.

Att jag personligen blir illa berörd av de här bilderna framgår säkert. Jag tror inte heller att rena förolämpningar av det här slaget är bra för det offentliga samtalet. Samtidigt är det antagligen ännu mer destruktivt när människor argumenterar för att förbjuda åsiktsyttringar istället för att argumentera mot dem. Den demokratiskt avgörande frågan här är verkligen yttrandefriheten. Själva poängen med yttrandefrihet är att tillåta även impopulära åsikter och yttringar. En yttrandefrihet som enbart tillät okontroversiella uttalanden skulle det inte vara mycket bevänt med.

Nu torde dock de allra flesta vara överens om att yttrandefriheten ska försvaras och att brotten mot Vilks ska bestraffas. Det är helt tydligt att t.ex. Uppsala Universitet har behövt påminnas om hur viktigt detta är. Inskränkningar är helt enkelt inte acceptabla! Men den diskussionen bör heller inte skymma den andra diskussion som också måste föras om vilka tillåtna uttryck som är lämpliga.

Samhället - och då menar jag inte staten utan vi alla - måste lära sig hantera en situation där delar av befolkningen har andra värderingar än majoriteten. Då måste man acceptera att yttringar förekommer i debatten som verkar grovt förolämpande för en del. Men man måste också kunna föra ett politiskt och intellektuellt samtal där man utbyter argument och inte bara förolämpningar och polisanmälningar. Om inte den senare kategorin är den dominerande i samhället är det svårt att se hur detta över uvud taget skulle kunna fungera, oavsett hur homogent eller heterogent man upplever det vara. I verkligheten kommer det offentliga samtalet naturligtvis alltid att befinna sig någonstans emellan dessa punkter, så länge som det över huvud taget fungerar. Ska det fungera utan förbud - vilket det enligt min mening måste kunna göra i en demokrati - så ställer det större krav på de som deltar. Inte mindre.

Understreckare om Theda Skocpol och folkrörelsernas eventuella död

2010-05-14T11:08:00.005+02:00

Dagens skrivande sker som understreckare i Svenska Dagbladet. Denna gång handlar det om statsvetaren Theda Skocpols beskrivning av de stora organisationernas nedgång i det amerikanska civilsamhället, med en del paralleller till Sverige. Ämnen som behandlas, eller åtminstone passeras i förbigående, är vid sidan av organisationsformernas betydelse bland annat pingströrelsen, frimurarna, Odd Fellows, medlemskapets förändrade betydelse och varför krig är bra för det civila samhället (så länge man vinner). Rubriksättaren kallar den "Är du kund i någon folkrörelse?". Känner mig riktigt nöjd med den här artikeln.

Jag la aldrig in någon referens till det, men på sitt sätt är den ju en fortsättning på min förra understreckare, den om Toqueville.

Konsten, politiken och Anna Odell

2010-05-09T20:43:00.003+02:00

Åtminstone om man ser till medial uppmärksamhet var det kanske decenniets konsthändelse i Sverige när Konstfackeleven Anna Odell för något år sedan iscensatte ett självmordsförsök och en intagning på psykakuten. Så vitt jag vet har det inte varit samma stora händelse i fråga om debatten kring psykvården. Däremot kan det mycket väl bli något av en milstolpe i debatten om konstens roll i samhället.

För några veckor sedan var det dags för utställning och debatt på en liten lokal vid Hornstull i Stockholm. Det var en av de där första riktigt vackra vårdagarna, och före den ekonomiska krisens återkomst dessutom. Västra Södermalm är ett fantastiskt trevligt område med en lätt bohemisk prägel och mängder av trevliga kaféer och små kulturlokaler. Det påstås också vara det journalisttätaste området i Sverige. Jag var där med en god vän, kanske mest för debatten. Vi tittar naturligtvis på utställningen också, men den hamnar något i skymundan. Men kanske är konstverket i själva verket större än så.

Debatten är mycket välregisserad. Johan Lundberg och Hanne Kjöller som är inbjudna som kritiker är två av fem personer på scenen och är uppenbarligen inte i sitt rätta element. Anna Odell framstår som överlagd och ballanserad. Publiken är helt på hennes sida. Jag blir allt mer övertygad om att vi också har blivit en del iscensättningen, av ett konstverk där dokumentationen i utställningslokalen bara är en liten del och som sträcker sig från själva iscensättningen, över mediauppståndelse och rättegång och vidare mot en ännu oavslutad utveckling.

För Anna Odell verkar det handla om att konstnärligt gestalta en upplevelse som hon tidigare har haft av psykvården, alltså inte i första hand om att provosera (som flera av hennes kritiker tycks anta). Den insikten gjorde att verket för mig framstod som betydligt mer intressant. Däremot är jag inte övertygad i den moraliska frågan. Det var väldigt tydligt att hon argumenterade utifrån ståndpunkten att hennes handlande är moraliskt rätt om de positiva effekterna av ökad uppmärksamhet på psykvården uppväger det lidande som hon åsamkar. Ett utilitaristiskt argument alltså. Jag är inte utilitarist, men den diskussionen får vänta till en annan gång. Däremot kan man fråga sig om konstens uppgift verkligen ska vara att dra medial uppmärksamhet till politiska frågor. Anna Odell tycker uppenbarligen det. Det förklarade hon mycket tydligt.

Här är det naturligtvis viktigt att det finns en distinktion mellan att propagera för en åsikt och att föra uppmärksamheten till en åsikt. Distinktionen är hårfin. Men den finns där. En aspekt av att verket faktiskt är intressant är också att tolkningen är relativt öppen. Mitt intryck är att den viktigaste konsekvensen faktiskt har blivit en helt annan än Odell hade väntat sig, nämligen inte alls en fördjupad diskussion kring psykvården, utan snarare en hätskare diskussion kring konsten och dess roll i samhället.

Det är på gott och ont. Den viktigaste lärdomen av det här handlar kanske snarast om hur svårt det är att styra reaktionerna på ett agerande, i synnerhet ett som väcker starka känslomässiga reaktioner. Det tycker jag heller inte att konsten ska försöka göra. Det är ett av flera sätt på vilka konst bör skilja sig från politisk propaganda: tolkningen bör vara öppen och tala till den individuella människan, inte planeras för att uppnå specifika syften.

Nu tycks debatten ha lagt sig, eller åtminstone ha överskylts i det allmänna debattrummet av valkamp och ekonomisk kris. 2010 tycks inte alls vara de kulturpolitiska debatternas år på det sätt som 2009 var det. En av de stora nyheterna var att man började diskutera konstens roll i samhället på ledarsidor och i politiska kretsar. Inte minst ifrågasättandet dök upp där. Vi får se om frågorna kommer tillbaka, och om det i så fall blir som en diskussion kring konstens roll eller helt enkelt som ett ifrågasättande av anslagen till vissa typer av konst.

För egen del så har jag på agendan bl.a. att skriva en översikgt över kulturpolitisk debatt 2009. Det är intressant.

Knutpunkt 2010

2010-05-04T20:28:00.005+02:00

Förra helgen tillbringades med den väldigt intressanta konferensen, eller möjligen konventet, Knutpunkt (som jag nu äntligen fått tid att skriva om). Jag är inte helt säker på om jag ska betrakta detta som fritidssysselsättning, fältarbete eller forskningskonferens. Med tanke på att civilsamhälleliga strukturer kring nya kulturformer är någonting som jag forskar om så är det inte helt lätt. Stora delar får nog räknas som fritid (utmärkt fest för övrigt!), men jag la också märke till en del projekt som skulle kunna bli helt fascinerande att studera, och dessutom har jag hunnit knyta och återknyta en del spännande kontakter med spelforskare och etnologer.

Inte minst spännande var blandningen av människor. Eventet arrangerades första gången i mitten på 1990-talet. På den tiden var det ett konvent för rollspelare. Idag träffar man t.ex. på människor från finska spelforskningsinstitut, från det europeiskt finansierade mångmiljonprojektet IPerG, Emmyvinnande svenska småföretag, gränsöverskridande finsk teater, danska skolor, och från Sveriges största ungdomsorganisation, för att bara nämna några. Och så mängder av rollspelare förstås, och ganska stora överlappningar mellan kategorierna. Naturligtvis resulterar detta i spännande samtal, men också i intressanta möten och i tillfällen att ta del av nydanande experiment och event av olika sorter. Alltihop drivs fortfarande helt ideellt, om än med bidrag från bl.a. Sverok och Stiftelsen Framtidens Kultur.

Alldeles oavsett att det var oförskämt roligt så var detta nog rätt ställe att vara på om man intresserar sig för kulturområdets framtida utveckling. Vi ser exempel på nya överlappningar när nätverk som byggts upp av ideellt engagerade ungdomar i en ofta förlöjligad subkultur (lajvare och rollspelare) har utvecklat sig först i officiella ungdomsorganisationer och senare i konstfältet, i akademisk forskning, i dataspelsbranchen och i kulturföretagande. Särskilt intressant blir det när man inser att aktörerna rör sig mellan de olika svärerna och att nätverk byggs i gränslandet och i hybridformerna. Alldeles oavsett om framtidens kultur och underhållningsindustri finns här så tror jag att man redan nu kan börja ana hur strukturerna kommer att se ut, och kanske rent av hur hybridformer mellan idealitet och professionalitet kan komma att utvecklas i framtiden.

Fruktansvärt spännande helt enkelt.

Den senaste veckan har jag däremot spenderat med att försöka hantera min del av institutionens doktorandantagning. Men det är en annan historia.

Pågående skrivande och kulturpolitiken 2040

2010-03-19T19:37:00.002+01:00

Det har kanske har framgått att jag är mer sysselsatt med annat skrivande än med bloggen. I pipeline ligger just nu två projektansökningar till Vetenskapsrådet, med inriktning på civilsamhällelig projektorganisering respektive kyrka-statfrågan, plus ett par artiklar för konferenser och vetenskapliga tidskrifter. Huvudinriktningarna där handlar om grundandet av nya studieförbund och exakt vilken demokratisyn och politisk kompetens som befordras av moderna ungdomsorganisationer. Imorgon blir det empiriska studier.

En annan sak som jag skriver på är ett kapitelutkast om kulturpolitiken i Sverige år 2040, för en antologi om framtidens kulturliv. Trots att det blir en rätt kort text så känns det verkligen som en utmaning. Hur kan världen se ut om tretio år? Såväl katastrofscenarion och auktoritära dystopier som post-humanism tornar upp sig för min inre blick. Även om vi inte förutsätter några direkt kataklysmiska förändringar så är det ganska tydligt att kulturlivet kan komma att se radikalt annorlunda ut. Man behöver bara tänka på att dagens kulturpolitik är uppbyggd för att garantera tillgänglighet till kulturprodukter – före Internet - för att inse det. Å andra sidan är det en smula avkylande att jämföra dagens kulturpolitik med den för tretio år sedan. Den är sig ganska lik. Medieutvecklingen är sådan att kulturlivet har förändrats radikalt samtidigt som kulturpolitiken i stora drag fortsätter med samma verksamheter. Rätt fråga att ställa är kanske om detta innebär att vi står inför en radikal anpassning av kulturpolitiken eller om det antyder att man inte ska överskatta dess förändringsbenägenhet. Operan har trots allt stått där den står i över 200 år. Tretio år mer eller mindre har aldrig förut gjort någon större skillnad. Målsättningarna kommer helt klart att behöva ändras men institutionerna kan mycket väl bestå. Det är med andra ord en extremt intressant uppgift att sia om framtiden.

Kulturskaparna.com

2010-03-11T20:09:00.003+01:00

Rasmus Fleischer gör här en intressant reflektion kring hur begreppen "konstnär", "kulturarbetare", "kulturskapare" o.s.v. har använts i svensk kulturdebatt och kulturpolitik. Avgjort läsvärt! Funderar på hur motsvarande begrepp har använts på andra språk. Med tanke på hur begreppen "creator" och "creative" har använts i engelskan på senare år - t.ex. i "creative commons" - så är det kanske inte överraskande att begreppet kulturskapare har blivit populärt just nu. Begreppet "kulturarbetare" torde däremot vara i det närmaste unikt för svenskan, och till sist på väg bort. Anledningen till reflektionen är dock nätverket kulturskaparna.com, som mycket riktigt är ett nätverk till försvar för den kommersiella upphovsrätten, den som möjliggör en marknad för immateriella produkter.

Red Toryism and the civil society

2010-03-11T11:32:00.005+01:00

Fortsätter på temat konservativ idédebatt. Ett intressant perspektiv är det som förmedlas av den engelske Toryideologen Phillip Blond på tankesmedjan ResPublica. Vid grundandet av denna gav han en ganska god bild av ett intressant perspektiv på vad en modern konservatism skulle kunna vara. Ganska långt ifrån neo-konservatism, men kanske närmare både Burke och Toqueville. Intressant i alla fall:

What is conservatism? Various derogatory claims are often propagated. Firstly some claim that it is a mere pragmatism – that it has no ideas, guiding theme or undergirding foundation, that it is doing what works without direction or belief. Such a vapid managerialism is indeed ubiquitous, but its reach does not extend to modern conservatism. Others say the Tories are the party of vested interest – they represent the status quo, they will always defend the rich against the poor, the strong against the weak and the haves against the have-nots. Again this description captures a position, but it is not one occupied by modern conservatism. Others still say that conservatism is best expressed by a pure libertarianism, that extreme individualism, the glorification of self-interest, and the hatred of society is what best represents Tory philosophy. That again captures much, but not modern conservatism. [...]

What then is modern conservatism – what does it care about, what does it seek to conserve? Why nothing less than society itself. The project of radical transformative conservatism is nothing less than the restoration and creation of human association, and the elevation of society and the people who form it to their proper central and sovereign station.

Conservatism at its best has always been a care for the world and for those who live in it. Conservatives led the campaign against slavery. Conservatives such as Richard Oastler and Anthony Ashley Cooper, the 7th Earl of Shaftesbury, led the factory reform movement which campaigned throughout much of the 19th century for a reduction in working hours for women and children; in 1867 the second great reform bill under Disraeli was far more radical than that envisaged by Gladstone and it increased the franchise by 88%; and in the twentieth century the conservatives extended pensions under Baldwin, in the 1920’s Noel Skelton – terrified by collectivisation and influenced by Belloc and Chesterton – first spoke of a property-owning democracy, a tenant of fundamental and transformative Toryism repeated by Eden and Churchill and Mrs Thatcher. [...]

There is much that is right with the state and there is much that is wrong. What is right is that the state embodies in structured form a common concern – it represents the coalesced will of the people that there is a level below which you cannot fall and an undertaking that we as a body politic have a stake, a care and indeed a provision for you and every other citizen. In that sense, the welfare state really does represent the best of us. In that sense, the great triumph of the left is indeed the 1945 Labour government which laid the foundation of the modern welfare state. But what the working class thought would save and secure became something that gradually and over time eventually helped to destroy them. Why? Because the state, instead of supporting society, abolished it. The welfare state nationalised society because it replaced mutual communities with passive fragmented individuals whose most sustaining relationship was not with his or her neighbour or his or her community but with a distant and determining centre. Moreover, that state relationship was profoundly individuating – unilateral entitlement individuated and replaced bilateral relationship.

The working class did not ask for this. They wanted something far more reciprocal, more mutual and more empowering. All existing working class welfare organisations were sidelined by a universal entitlement guaranteed by the state based upon centralised accounts of need. Local requirements, organisation or practices were simply ignored and thus rendered redundant. Thus, the welfare state began the destruction of the independent life of the British working class. The populace became a supplicant citizenry dependent upon the state rather than themselves, and the socialist state aborted indigenous traditions of working class self–help, reciprocity and social insurance. Rather than working with each another in order to alter their situation or change their neighbourhood or city, relying on the welfare state only to get them through a temporary rough patch, working class people increasingly became permanent passive recipients of centrally determined benefits. As such, welfare ceased to function as a safety net through which people could not fall, becoming instead a ceiling through which the supplicant class – cut off from earlier working class ambition and aspiration – could not break. This ‘benefits culture’ can be tied directly to the thwarting of working class ambition by a middle class elite that formed the machinery of the welfare state, yes to alleviate poverty, but also to deprive the poor of their irritating habit of autonomous organisation.

The new civil state would restore what the welfare state has destroyed – human association. This new civil state will turn itself over to its citizens; it will foster the power of association and allow its citizens to take it over rather as it had originally taken over them. A new power of association could be delivered to all citizens so that if they are indeed in an area that receives public services in a form that can be identified both by sector and by type; and if area-specific budgetary transparency is delivered such that each place knows what is being spent on it; then if those services are less than they should be in terms of quality, design or applicability; then there should be a new civil power of pre-emptory budgetary challenge that is given to any associative group that claims to represent those in its area – to take over the budget of that service so that they can deliver what is required to those who need by those who care. So envisaged this would allow citizen groups – if they meet appropriate and proper standards of civic representation and organisational efficacy – to take over the state in their own areas to either be commissioners of their own services or run them for themselves and each other. They could do this with welfare so as to tie local need to local provision and so make jobs for themselves – where none existed before – or indeed they could manage, run and own, as an estate or specifiable area, the services that had previously failed them so they would not fail themselves or each other. So conceived the monolithic state could gradually be broken down into an associative state where citizens took over and ran their own services so that universality would not be compromised but in fact would be more achieved, as each particular area or need would finally be in a position to meet that need by delivering, via this new power of budgetary challenge, the services by and to the new associative state. [...]

These associations themselves are not post-modern verities. They are not arbitrary collections of whim and sophistry arrayed against the void. They are not oppositional groups that pit opinion against opinion and so rewrite and replay the conflict expressed at the individual level. They are groups that take a view on objective value. They are organisations that attempt to discern what is right and what should be done in any given situation. As essentially conserving and conservative, they must believe in something worth preserving or else they would be permanent revolutionaries believing that nothing is inherently valuable or good so that nothing need be preserved. On the contrary, because they believe in something valuable, they can offer it to others, because without an account of value there can be no proper distribution of what is valuable.

The associative society is like this: it is good men and women taking responsibility and trying to ascertain the common good. And because they acknowledge that there is such a thing then, in contrast to the liberal thesis of liberty arising from permanent conflict, they can make common cause with those that differ and create a free and equal society based on such a debate. [...]

Filosofi och politik

2010-02-26T16:28:00.004+01:00

”Filosofi har inte med saken att göra” skriver Roland Poirier Martinsson, eller åtminstone rubriksättaren, i gårdagens SvD Kultur. Debatten om den moderna svenska konservatismens relation till filosofin fortsätter. Jag tvingas konstatera att jag samtidigt håller med och inte håller med honom i hans huvudargument: att konservatismen kännetecknas av föreställningen att politik inte är en fråga om teori utan om praktik, något som ju redan Aristoteles menade (i polemik mot Platon), men det innebar ju inte att han ansåg att filosofin var irrelevant för politiken, utan snarare tvärtom.

Poirier Martinsson menar att ”om politik bara gäller om bygatans underhåll eller nya kanoner [… blir slutsatsen] inte att filosofin är oviktig, utan att samhällets bärande aktiviteter bör hållas utanför politikens banaliteter.”

Detta är en tämligen modern, till vissa delar amerikansk konservatism, om än med djupa rötter i västerländsk idétradition. Den har exponenter både i amerikansk småstadskonservatism och i storpolitisk s.k. realism a la Kissinger och Clausewitz.

Men hur är det med förhållandet till filosofin? Rimligen beror detta på hur man drar gränserna för politik och filosofi. Poirier Martinsson tycks sätta dessa tämligen snävt. Jag håller med om att filosofin inte bör reduceras till politik. Å andra sidan bör den heller inte förlora sin relevans för livets realiteter. Detta är någonting som i stor utsträckning redan har skett i delar av den akademiska filosofin; inte det att den har blivit allt för abstrakt, den positivistiskt eller analytiskt inspirerade filosofin har slutat att ens försöka besvara flera av tillvarons stora frågor.

Samtidigt lider den politiska diskussionen av att den inte längre har någon relation till en politisk-filosofisk diskussion. Politik har enbart blivit en fråga om att vinna val. Frågan om vad politik egentligen är har förskjutits från det offentliga samtalet. Just därför sticker Poirier Martinssons eget ifrågasättande ut i dagens politiska klimat; t.o.m. när det han säger är att filosofin saknar politisk relevans exemplifierar han själv motsatsen.

Detta löser man naturligtvis inte genom att filosoferna blir politiker eller genom att politikerna blir filosofer. (Det kan finnas en fördel i att politikerna är ordentligt utbildade, men det är en annan sak). Platon hade fel i sitt påstående om att filosoferna måste bli konungar eller konungarna filosofer. Tvärtom måste aktiviteterna hållas isär. Liksom religionen är filosofin en aktivitet som måste vara skild från politiken för att kunna utövas ärligt, men som inte därför behöver vara utan koppling till den. Detta hindrar dock inte att de kan bidra till varandras utveckling. En av filosofins viktigaste funktioner är att få oss att ifrågasätta både våra utgångspunkter och vår förmåga att handla i enlighet med dem såväl i vardagslivet som i politken.

Är detta en konservativ hållning? Kanske. Den har en delvis gemensam idéhistorisk bakgrund med Poirier Martinssons resonemang. Möjligen är vi också överens om att de praktiskt politiska slutsatserna av denna oftast beror mer på hur man uppfattar politikens realiteter än på skillnader i de filosofiska resonemangen.

Snön ligger vit på taket

2010-02-23T22:20:00.004+01:00

Stockholm är bedövande vackert. Det är måndag förmiddag och jag promenerar genom centrala Stockholm i strålande solsken. Staden känns närmast öde. Bilarna på gatorna är få. Jag har efter-katastrofen-associationer. Längs Skeppsbron möter man dock en och annan förvirrad turist med kameran i högsta hugg. Faktiskt är turisterna en rätt stor andel av det fåtal som har vågat sig ut. Att ta sig till stan var inte så svårt. Tunnelbanan gick hyfsat ofta, men bara därför att Gullmarsplan - som jag har turen att ha inom gångavstånd - denna dag är slutstation. Storstockholms Lokaltrafik (SL) har helt enkelt dumpat Storstockholm. Innerstaden har skakat av sig förorterna och klarar sig idag på egen hand. Följaktligen är det rätt tomt.

Ute i landet råder fullt "snökaos". Tidningarna rapporterar om tåg som har stått stilla på spåret i fjorton timmar utan mat, vatten eller toaletter. Imorgon onsdag ska jag till Norrköping, och Statens Järnvägar (SJ) har redan i förväg klassat alla förseningar som force majeure. Några ersättningar kommer definitivt inte att betalas ut. Och då pratar vi enbart om pengarna tillbaka för resor som inte ägt rum. Att SL skulle betala tillbaka för månadskorten för alla de människor de strandsatt ute i förorterna tycks vara en tanke som ingen ens tänkt. Hur stora de samhällsekonomiska kostnaderna är för alla förseningar i januari och februari kan man bara spekulera över.

Jag tycker inte att jag överdriver om jag säger att det här handlar om Sveriges överlevnad som industrination. Stockholms innerstad har knappt 300 000 innevånare. Hela infrastrukturen är byggd för att det ska gå att problemfritt bo ute i förorterna och arbeta i innerstan. Även vi långpendlare är en ökande del av Sveriges arbetskraft. Om vi ska kunna utnyttja kompetensen i landet med full flexibilitet måste det vara så. Då måste infrastrukturen fungera. Även om det snöar. Nu tycks vi plötsligt ha övergått från att räkna med att den ska funka till att bara ta för givet att alla tidsangivelser plötsligt kan bytas till flera timmar senare. SL kan en dag föreslå att de över en miljon människor som varje dag rör sig i Storstockholm ska stanna hemma. Plötsligt sänks stadens puls till ett minimum. Huvudstaden går i ide. Vad kostnaderna för Sveriges anseende blir på sikt om vi ska behöva dras med sådant här går naturligtvis inte att beräkna. Ska vi kunna konkurrera internationellt med det löneläge vi har idag så måste vi kunna erbjuda någonting annat. Är det dags att stryka även snabbhet och punktlighet från den listan? Miljövänliga transporter, som tåg?

Om vi menar allvar med att Stockholm ska vara en stad med internationell betydelse, eller med att Sverige ska kunna konkurrera på världsmarknaden, så kan vi helt enkelt inte ha det så här. Vi kan inte stanna av varje gång det blir ”snökaos”. Vissa år kommer vädret att se ut så här. Det handlar bara om att välja: infrastrukturen måste kunna fungera trots det klimat som Sveriges geografiska placering medfar. Annars kommer vi inte att kunna konkurrera annat än med resten av Sibirien.

Därtill kommer att själva termen ”snökaos” är skrämmande. Om det här är force maieur, hur kommer man då att reagera när någonting som faktiskt är allvarligt till sist inträffar? Vi har sett det förut. Vi såg hur handfallet Sverige stod under tsunamikatastrofen. Hela den svenska infrastrukturen var oskadad. Ingenting hade drabbat beslutsstrukturen annat än att der råkade vara jul. Ändå tog det över ett dygn innan åtgärder vidtogs.

Det handlar inte om att vare sig snön eller tsunamin är var någons fel. Det handlar om förmågan att kunna agera när någonting händer som inte hade kunnat förutses, om att handla snabbt och effektivt även utan en förberedd detaljplan. Att det vissa vintrar blir kallt och snöar är inte ens svårt att förutse, även om man inte vet vilken vinter. Här borde man faktiskt ha haft en plan. Ändå reagerar de företag som i praktiken har monopol på delar av infrastruktur med att tala om force majeure och om hur oförutsägbart allting är, inte med att plocka fram en förberedd lösning. Några åtgärder från regeringens sida har jag inte hört talas om.

Vad händer när Sverige blir skadat av någonting som vi inte hade kunnat räkna med? Något som är force majeure på allvar?

Ola Wikanders Orden och evigheten

2010-02-17T13:18:00.005+01:00

Ola Wikanders Orden och evigheten: Tankar kring språk, religion och humaniora är en väldigt trevlig essäsamling där det mesta dock tycks ha publicerats tidigare. Wikander kastar sig vant mellan främreorientaliska myter och språkliga egenheter till soundracket till Matrix. Ibland blir det lite spretigt och stilen varierar en del. Perspektivet är dock både sammanhängande och upplivande.

En genuin fascination för språk och religionshistoria lyser igenom, liksom en ovanlig förmåga att närma sig det länge sedan förflutna på samma nivå som nutiden. Denna förmåga är kanske det bästa beviset på författarens uppfattning om språkets förmåga att möjliggöra ett närmande till kulturer och tänkesätt som annars inte bara skulle vara främmande utan också direkt ofattbara. Att det är en ovanlig förmåga är också ett talande omdöme om ett samhälle där inte bara sanskrit och ugaritiska enbart förstås av ett fåtal experter men där detta också gäller latin och klassisk grekiska. Det som går förlorat är förmågan att själv närma sig världar som är på en gång annorlunda och lika vår egen, inte bara förmågan att se vår egen tid i ett större sammanhang.

Som allvarligast blir Wikander kanske i indignationen över hur latinundervisningen lades ned vid Lunds Universitet. Samtidigt har han själv långt ifrån den nedlåtande attityd till populärkulturen som många väntar sig av de extremt belästa. Flera essäer behandlar sådana saker som inslaget av klassiska språk och fornnordisk mytologi i datorspel och film. Detta är skrivet av någon som inte bara uppfattar Upanishadkörerna i Matrix Revolutions utan som också förstår språket. Den bestående iakttagelsen jag lämnas med är den att intresset för det länge sedan förflutna faktiskt är större i populärkulturen än i det etablerade samhällsklimatet. Nya storskaliga TV-serier om det gamla Rom presenteras samtidigt som Skolverket föreslår att historien före industrialismen ska strykas från schemat. Det är onekligen märkliga tider vi lever i.

Flytande rädsla

2010-02-14T20:31:00.005+01:00

En av flera böcker som jag läser just nu är Zygmund Baumanns Flytande rädsla. Jag har alltid tyckt att hans tanke om en "flytande modernitet" är intressant. Hans bild av Förintelsen som ett resultat av modernitetens totalitära tendenser har jag också alltid stött.

Samtidigt har jag varit väldigt skeptisk till idén om nutiden som ett risksamhälle. Rimligen är riskerna för människor i dagens västerland på intet sätt högre än för tidigare generationer. Jag kan vara ganska säker på att inte svälta imorgon, liksom på att jag inte kommer att drabbas av pesten eller arresteras för att någon spritt ett rykte om att jag uttryckt mig nedsättande om statens makthavare. Allt detta är en lyx som inte direkt är - eller har varit - alla förunnad.

Det har alltså förvånat mig att någon som är gammal nog att levt igenom Andra Världskriget kan börja prata om ett risksamhälle. Hans tänkande bygger emellertid på en annan reflektion som torde vara betydligt mer väntad från en person som också levt igenom större delen av 1900-talet: hur vårt präglas av sin föränderlighet. Vi kan inte veta hur världen kommer att se ut om några år. Vi saknar en fundamental trygghet som det är lätt att föreställa sig fanns i äldre samhället: vetskapen om att framtida generationer kommer att leva liv ungeför som ens eget. Det är ett grundläggande drag hos moderniteten att så inte är fallet: våra barn kommer inte att leva som vi och inte tänka som vi. Det är alltid det som har varit modernitetens löfte. Baumann och andra ser emellertid också en senmodernitet där framsteget inte längre är självklart. Oförutsägbarheten blir en källa till allt större fruktan.

Det här är svåra frågor. Jag tror själv att framsteg på alla områden aldrig har varit någon historisk nödvändighet. Saker har blivit både bättre och sämre, och de har blivit det på grund av hur människor har agerat. Jag är heller inte så säker på att den organiska trygghet som man som konservativ gärna föreställer sig funnits i traditionella samhällen verkligen har funnits i verkligheten. Våra förfäder levde med all säkerhet osäkrare liv än vad vi gör i den meningen att dödsrisken i varje givet ögonblick var större (och genomsnittslivstiden alltså kortare). Mycket lite i den medeltida litteraturen antyder att trygghet och lugn i tillvaron skulle ha varit något normaltillstånd. Livet var kort och man tycks, med en grov generalisering, ha växlat mellan att fånga dagen och uppfatta jordelivet som en prövning och en tåredal. Kanske är det det som gör att Baumanns flytande rädsla ändå beskriver ett karaktärsdrag i vår samtid: risken att vi ska dö imorgon är mindre, vi kommer antagligen att leva men vi vet inte hur. Det är inte det att döden är mer närvarande utan att den är mer frånvarande. Till detta kommer naturligtvis religionens förändrade ställning i samhället. När det handlar om att föreställa sig ordning i en kaotisk värld går människors tankar till andra system. Men det kanske är så att de inte ger samma tröst. Det får dock bli temat för ett annat inlägg.

(Bild via Wikipedia. Historik här)

Lyktstolpar, sociala medier och valet 2010

2010-02-13T11:34:00.003+01:00

Den numera riksbekanta lyktstolpen har i skrivande stund 114 632 fans på Facebook. Det påstås att lyktstolpen finns i Linköping, men det är som bekant inte poängen. Poängen är att Mona Sahlin trots konkurrensen från "Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin" fortfarande bara har 4 274 fans.

Just nu hör man ganska ofta att sociala media kommer att bli stort i den här valrörelsen. Lyktstolpen är antagligen det mest lyckade exemplet hittills. Mindre lyckade exempel innefattar riksdagspolitiker som uppenbarligen lägger till alla sina bekantas bekanta som Facebookvänner, på Facebookkonton som av allt att döma sköts av anstälda, och som i flera fall inte verkar skötas alls. Exakt vad de tror att de skaa uppnå framstår som mycket oklart, åtminstone så länge som de inte lyckas skapa någon känsla av närhet hos sina "vänner". Lyktstolpen ger däremot sina fans chansen att visa upp sitt engagemang - och sitt förakt för motståndaren - för sina riktiga bekanta, som ofta även de är antingen engagerade eller potentiellt engagerade. Antagligen en mycket bra upptakt till en valrörelse.

Jag har personligen, som läsaren vet, varit väldigt skeptisk till svenska partier som försöker kopiera Obamas kampanj. Ofta blir det ytligt, i synnerhet när metoder kopieras utan synbar tanke på syfte. Själva poängen med Obamas kampanj verkar ha varit själva nätverksstrukturen inte de media som den använde (även om dessa naturligtvis underlättade och möjliggör en betydligt större skala på den här typen av kampanjer nu än tidigare). Poängen var att lägga ut kampanjbesluten utanför partiorganisationen och därmed skapa verklig delaktighet för de som engagerade sig, den synbara kontrollen försvann helt enkelt, något som torde ligga närmare till hands för ett amerikanskt parti.

Det enda svenska parti som verkligen gjort någonting i den här stilen torde vara Piratpartiet. Med känt resultat (inklusive 25 % av förra årets förstagångsväljare, väljare som för övrigt torde vara underrepresenterade i årets opinionsundersökningar). Ändå framstår Piratpartiet vad jag kan bedöma som ett väldigt centralistiskt parti när det verkligen gäller. Detta stärker naturligtvis parallellen till de amerikanska partierna, som ju drar ännu längre åt det hållet. Obamas kampanj var decentraliserad. Policyn sätts rimligen i en betydligt smalare krets. Däremot har gränsen mellan partimedlemmar och sympatisörer upplösts.

I USA är Sarah Palin nu i full gång med att förneka att hon vill vara ledare för Tea Party rörelsen. Själva föreställningen om en rörelse ur folkdjupet vs. de organiserade partierna tas därmed ytterligare ett steg.

I Sverige lever de flesta partier kvar i en massrörelsetradition byggd för stora mängder medlemmar som man inte riktigt har längre. Samtidigt har besluten centraliserats ännu mer och medlemmarna har tappat inflytande. Interna debatter hålls enbart centralt. Samtidigt kan piraterna mycket väl ha nått så långt som till en situation där skillnaden mellan interna och externa debatter upplösts nästan helt. Men det är av naturliga skäl svårt att bedöma för en utomstående.

Däremot är det tydligt att de traditionella partierna har svårt att relatera till suporters snarare än medlemmar. Är man beredd att ge dem något verkligt inflytande? Trenden just nu verkar snarast vara att de flesta svenska partier blir mer lika amerikanska partier i det att de blir mer professionella och därmed också mer flexibla. Detta kopplar bort medlemmarna ännu mer. Å andra sidan är frågan vad det gör med demokratin när allt fler engagerar sig som sympatisörer snarare än som partimedlemmar.

Lyktstolpssidan tycks för övrigt inte vara kontrollerad av något parti. I alla fall är det mycket oklart vem som står bakom sidan, om det nu finns någon organisatorisk koppling över huvud taget.

Däremot har den 114 881 fans. Dags att posta innan inlägget blir inaktuellt igen.

(Bild från sidan. Hoppas att de inte har någonting emot att man aprider den.)

David Karlsson: En kulturutredning

2010-02-05T12:28:00.006+01:00

Väl hemkommen igårkväll finner jag i min brevlåda inte mindre än två exemplar av min tidigare kollega David Karlssons bok om Kulturutredningen. Boken börjar med att Eva Swartz vill visa honom sin konstsamling och epilogen inleds med "Det är fredag i slutet av maj 2008 och jag inser att vår huvudsekreterare har blivit galen. Kanske inte galen. Men manisk." Det var kort efter det som David sa upp sig som sekreterare. Undertecknad stannade som bekant.

Däremellan handlar boken dock mestadels om kulturpolitik. Åtminstone verkar det så. Jag har hittills bara hunnit skumma och läsa valda delar. Relevanta teorier och diskussioner gås igenom. Delar av resonemangen håller jag med om, andra inte. Det hela är dock både mycket kunnigt beskrivet och synnerligen välskrivet. Följaktligen är boken läsvärd, åtminstone för den som är intresserad av den här typen av exposéer över de senaste årens kulturpolitiska diskussion. Det har skrivits betydligt sämre sådana. Däremot blir det aldrig särskilt konkret i fråga om lösningar och förslag. Det enda konkreta förslag jag har hittat hittills är att införa en skatt på datorer (som bl.a. Roger Wallis förordat).

Det hela avslutas med ett program i tio punkter för en framtida kulturpolitik. Jag tror att de flesta som deltagit i den kulturpolitiska diskussionen skulle kunna hålla med om det mesta här (även om Kulturutredningen bestämde sig för en annan uppfattning om kvalitetsbedömningar, en uppfattning som dock inte många andra delar, inte undertecknad heller kan jag ju konstatera eftersom jag sagt det både före och efter min tid med utredningen). Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.

Epilogen avslutas med ett långt citat av Harry Schein som efter decennier av arbete med kulturpolitiska frågor förklarade att "Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur. [...] När fan blir gammal blir han religiös. När kulturbyråkraten blir gammal blir han anarkist. Jag som varit så ordentlig och rationell under hela mitt liv börjar nu, i kulturpolitiska sammanhang, att hoppas på anarkister, inte folkhemmets anarkistiska clowner utan riktigt gamaldags farliga anarkister."

Jag tror att detta är symptomatiskt. Osökt kommer jag att tänka på ett blogginlägg som kulturkonsulten Tobias Nielsén publicerade förra sommaren under rubriken "Nu slutar jag med kulturpolitik". Själv är jag glad åt att jag till skillnad från David Karlsson skrev min egen bok om svensk kulturpolitik redan innan jag gav mig in i Kulturutredningen. Jag har kanske inte slutat, men när utredningen väl var färdig kändes det som en välsignelse att få ägna sig åt någonting annat.

Mer allvarligt har jag blivit alltmer övertygad om att lösningen på samtidens kulturpolitiska problem inte står att finna i kulturpolitiken. Att kulturens problem inte kommer att lösas av kulturpolitiken, eller av politik i någon form, är någonting som jag alltid har varit övertygad om. Kulturen är en levande kraft som bör vara större än så, även om kulturpolitiken i bästa fall kan bidra med bättre förutsättningar.

Både i avhandlingen och senare har jag också spekulerat i om de formativa momenten för framtidens kulturpolitik kanske redan har inträffat. De beslut som kommer att bestämma den kanske redan har fattats. De lösningar som kommer att bli avgörande framtidens upphovsrätt finns kanske redan där ute och just nu håller på att slå igenom. Eller så återstår detta fortfarande. Det lär dröja innan vi får reda på det. Däremot tror jag inte att de mer avgörande politiska besluten när det gäller kultursektorn kommer att fattas av kulturpolitiker. T.ex. upphovsrätten och skattelagstiftningen torde vara betydligt mer avgörande.

EU:s kulturpolitik, regionaliseringen och andra trender i sammanhanget verkar fortgå i tangentens riktning. När det gäller statens förhållande till regionaliseringen kan Kulturutredningen ha spelat en viss roll. Blir det en kulturpolitisk analysmyndighet, som utredningen förslog och riksdagen har beslutat, så kan den kanske bidra till att ge staten bättre förutsättningar för att i framtiden kunna hantera en kultursituation som det är alltmer uppenbart att den inte kan styra.

I grunden är denna bristande kontroll någonting positivt. En av de många saker som vore värre än en icke-fungerande kulturpolitik vore ett samhälle där politiken verkligen lyckades med att styra kulturen. Hoppas att även Harry Schein kom till den insikten till sist. Mer troligt är kanske att hans yttrande bara antyder att han var bitter och frustrerad.

(Bild: Delar av Kulturutredningen och dess sekretariat på Gotland).

Studieförbunden och deras medlemmar

2010-02-04T20:56:00.005+01:00

Pelle Åberg och Johan von Essen, båda vid Ersta Sköndals Högskola, har skrivit en väldigt intressant analys av medlemsorganisationernas förhållande till studieförbunden: Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer (pdf), beställd och utgiven, men av allt att döma inte styrd, av Folkbildningsrådet.

Rapporten är intressant inte minst eftersom den behandlar folkbildningen som en del av det svenska civilsamhället och inte enbart som en verksamhet i sig, något som görs alltför sällan. Samtidigt slår de fast att de flesta studieförbund har bildats åtminstone delvis i syfte att erhålla statliga anslag. Det har också under hela 1900-talet funnits en ambivalens mellan betoningen på folkrörelseanknytning och den på studieförbundens oberoende. Trots allt prat om folkrörelseanknytning verkar det snarast som att det är oberoendet från medlemsorganisationerna som staten hela tiden tryckt på, samtidigt som det hela tiden också har funnits regleringar och förväntningar från statens sida. Det senare är dock inte i fokus i den här rapporten.

Relationen till staten har det skrivits mycket om. Att skriva om relationen till medlemsorganisationerna är betydligt mer nydanande. Intressant nog verkar det inte som att studieförbunden behandlar sina medlemmar lika. Istället är kopplingen till de ursprungliga medlemmarna ofta mycket starkare än de till de senare tillkomna. Marknadsliknande relationer blir alltså viktigare gentemot de senare. Nästan alla organisationer som har varit med och grundat sitt studieförbund (i vissa fall för bortåt hundra år sedan) menar att de kan påverka det genom dess styrelser och andra demokratiska strukturer. De flesta andra medlemsorganisationer och samarbetsorganisationer svarar i en enkät att de inte kan det.

Något man inte tar upp ingående är vad som kommer att hända när många medlemsorganisationer själva tappar medlemmar och hur detta påverkar studieförbundens demokratiska förankring i civilsamhällets organisationer. Möjligen skulle detta kunna sättas i samband med studieförbundens tendens att bli allt mer lika, något som man faktiskt iakttar (det organisationsteoretiska begreppet isomorfi visar sig här mycket användbart).

Att författarna väljer att använda ordet civilsamhälle snarare än ordet folkrörelse visar sig leda till nya öppningar. Termen folkrörelse har länge burit på en omfattande ideologisk barlast. Det implicerar inte bara en viss struktur och en stor mängd medlemmar utan även en ”vilja till samhällsförändring”, något som gör begreppet nästan mer normativt än deskriptivt, inte minst idag då allt fler av de traditionella folkrörelserna tappar medlemmar men ändå fortsätter att göra anspråk på benämningen. Civilsamhällesbegreppet öppnar enligt författarna också för att titta på de av studieförbundens medlemmar som inte traditionellt räknas till folkrörelserna, som t.ex. Svenska Kyrkan. Skiljer sig deras bildningsverksamhet ifrån de övriga? Finns det anledning att betrakta dem som aparta i det här sammanhanget?

En teoretiskt lite tråkig sida är att man inte går närmare in på det studieförbund som har helt annorlunda struktur, nämligen Folkuniversitetet. Där är medlemmarna inte uppsättning medlemsbaserade riksorganisationer, utan fem stiftelser. Man kan som författarna tycka att detta gör att de inte går att jämföra. Stiftelserna har emellertid stiftare, mer exakt är de stiftade av universitet och studentkårer. Folkuniversitetet började liksom flera andra som en del av en rörelse för att sprida bildning till folkets bredare skikt, i stor utsträckning genom ideellt arbete. Även idag spelar stiftarna en viss roll. Jag mins t.ex. från min tid på Stockholms universitets studentkår att vi hade rätt att utse ledamöter i Stockholms folkuniversitetsstiftelse. Det kunde med andra ord vara intressant att tala om grundarorganisationer även här, även om det inte finns möjlighet för nya organisationer, eller för den delen universitet, att ”gå med”. Detta kan å andra sidan ses som ett av flera uppslag till vidare forskning som dyker upp.

Rapporten är i alla händelser mycket rekommenderad. Både dess empiriska innehåll och dess teoretiska ansatser gör de relevant både för diskussionen kring studieförbundet och för förståelsen för civilsamhället i det neokorporativa Sverige.

(Bild: studiecirkel i ABF 1928)

Kulturministern - en summering

2010-01-31T13:38:00.007+01:00

Är just nu sysselsatt med att uppdatera en europeisk beskrivning av svensk kulturpolitik. Förra versionen är ett eller ett par år gammal. Jag slås över hur mycket som faktiskt har hänt under mandatperioden. Det är visserligen inga radikala kursomläggningar som har gjorts, men den bild av en passiv (alternativt nyliberalt kulturfientlig) kulturminister som ofta framträder media stämmer helt enkelt inte.

Till saken hör att några omfattande kursomläggningar knappast har genomförts i den nationella kulturpolitiken sedan Andra Världskriget. Perioden mellan trettiotalet och 1974 års kulturproposition kan beskrivas som en utbyggnad där kulturpolitiken mer eller mindre införlivades i välfärdsstatens logik och område efter område försågs med olika stödsystem och ansvariga myndigheter (Svenska Filminstitutet, Statens Kulturråd etc.). Därefter har knappast några större initiativ tagits. Det är som om en död hand har legat över politikens hela grundläggande strukturer.

Trots frånvaron av initiativ har det dock faktiskt hänt en hel del de senaste femton åren. Det är bara det att den statliga kulturpolitiken aldrig har haft initiativet, eller ens en konsekvent hållning. EU har dykt upp som en ny aktör och samtidigt har regioner och kommuner börjat bete sig alltmer självständigt i förhållande till staten (ofta med hjälp av EU-pengar). Det har blivit alltmer accepterat att se marknaden som en positiv kraft i kulturen, i synnerhet på regional, kommunal och europeisk nivå. Globaliseringen har staten försökt hantera genom att lägga till institutioner och utställningar med inriktning på mångkulturalism och bekämpande av rasism till det redan existerande utbudet (Världskulturmuseet, Södra Teatern, Levande Historia etc.).

Inte heller den sittande kulturministern kan anklagas för att vilja omstörta den etablerade modellen (vilket inte hindrar att hon då och då anklagats för det). Däremot har hon faktiskt genomfört en mängd mindre åtgärder som sammantaget borde göra henne till en av de mer handlingskraftiga kulturministrarna under de senaste decennierna. Till exempel:
- Kungliga biblioteket har fått i uppdrag att samordna och utveckla landets alla bibliotek, istället för enbart forskningsbiblioteken.
- Antalet myndigheter har blivit färre (länsarkiven är inte längre egna myndigheter).
- En ny myndighet för kontinuerlig analys av kulturpolitikens resultat ska byggas upp under året (vad som händer om socialdemokraterna vinner valet framstår som oklart).
- Socialdemokraternas reform att göra entrén till statliga museer gratis för vuxna har avskaffats.
- Sverige har fått en språklag som fastslår att svenska är det officiella språket i Sverige och som garanterar möjligheten att kommunicera med myndigheter på svenska (åtminstone en myndighet har redan fälts av JO för att bryta mot detta).
- Den subventionerade bokserien En bok för alla har avskaffats (den ifördes när utgivningen av pocketböcker ansågs alltför begränsad. Stora protester har hörts, men ingen har försökt driva tesen att tillgången på pocketböcker fortfarande skulle vara begränsad).
- 55 miljoner årligen till projektet Skapande Skola.
- En dialog kommer att inledas med civilsamhälleliga organisationer på kulturområdet, möjligen som ett första steg mot en ny statlig hållning gentemot dessa.
- Moderatpolitikern Chris Heister leder en utredning som ska konkretisera Kulturutredningens förslag till regionalisering av delar av den statliga kulturpolitiken, den så kallade portföljmodellen. Försöksverksamhet pågår redan sedan lång tid i Västra Götaland, och nu också i Skåne. Processen bör vara igång före valet. Eftersom jag som sagt menar att regionernas roll har förändrats kraftigt ser jag en ny relation mellan dem och staten som absolut nödvändig. Sittande kulturministern är den första som över huvud taget vågar ta tag i detta. Vill det sig väl kommer frågan att vara löst före valet.

Man kan tycka vad man vill om dessa åtgärder, men när man summerar får man ändå dra slutsatsen att perioden har varit allt annat än händelselös. Det är också värt att notera att kritikerna ofta tar upp avskaffandet av bidraget till En bok för alla och av det fria inträdet på museer som ett exempel på ministerns svaghet när det gäller att försvara kulturen. Sanningen är emellertid att båda dessa frågor var sådana som hon själv drev i riksdagen. Det är impopulära beslut, men det kan rimligen inte beskrivas som en svaghet att ändå driva igenom dem.

Var finns den statliga kulturpolitiken?

2010-01-31T13:27:00.005+01:00

Skulle någon vara intresserad så skriver jag i senatste numret av Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift under rubriken "Var finns den statliga kulturpolitiken?". Jag gör en genomgång av olika politikområdens politik gentemot kultursfären och konstaterar att kulturdepartementet är ganska långt ifrån att vara det enda relevanta, eller ens alltid mest relevanta, departementet, samt att de olika departementens "kulturpolitik" skiljer sig rätt så avsevärt åt, och i vissa fall går i direkt motsatt riktning mot varandra. Detta är kanske inte egentligen någon överraskning, jag tror tvärtom att det är så som statens politik ofta tar form, däremot är det en rätt allvarlig kritik mot en stor del av den svenska kulturpolitiska debatten. Det finns en vitt spridd enögdhet som gör att kulturjournalister verkar tro att deras arbete som politiska bevakare skulle vara färdigt när de har kommenterat kulturministerns agerande och diskuterat de kulturpolitiska målen. I debatterna kring Kulturutredningen ignorerades upphovsrättsfrågorna nästan helt. Det var som om det gick vattentäta skott mellan två av vårens stora debatter. Ömsesidigt ointresse på båda sidor. Frågan om skattelättnader för donationer till kulturella ändamål dyker upp endast sälla. Att kulturföretagare skulle kunna ha någonting att vinna på generella regelförenklingar för småföretagare är ingenting som man ens fundarade på under förra årets kulturpolitiska debatter. Nåja. Detta är inte någon politisk artikel. Poängen är istället bara den rent empiriska: det är inte den så kallade kulturpolitiken som avgör hur det är att vara aktiv på kulturområdet i Sverige, och man får inte en representativ bild av statlig politik gentemot kulturområdet genom att studera den.

Varför intressera sig för Piratpartiet

2010-01-15T12:41:00.005+01:00

Det är inte alltför länge sedan en ledande svensk samhällsvetare varnade mig för att lägga ned för mycket tid på någonting som med all sannolikhet kan vara en dagslända. Det handlade då både om Piratpartiet och om min fallstudie om Sverok. Det här inlägget handlar om Piratpartiet, som man ju verkligen inte ska utgå ifrån kommer att bli en del av den etablerade politiken i Sverige. Men det är å andra sidna inte poängen. Skälen att intressera sig för Piratpartiet är snarare att de kan representera en ny konfliktdimention i politiken (som t.ex. Ulf Bjereld har varit inne på), men också ett nytt sätt att organisera sig, eller snarare ett möte mellan ett gammalt och ett nytt sätt.

Ett parti med regler som att då tre medlemmar är eniga om en kampanj så är det bara att köra är i någon mening både ett parti och en svärm- eller nätverksorganisation. Ett nätverk av aktiva som försöker verka på den parlamentariska arenan blir naturligtvis tvunget att anpassa sig och verka med till buds stående medel. Man kan då fråga sig hur präglat de blir av att använda dessa och spela på den existerande spelplanen. Vilka normer och arbetssätt dominerar i en hybridorganisation? Vågar vi hoppas på en förnyelse av demokratin? Ju mer jag funderar på saken destå rimligare verkar det att ägna tid åt att följa Piratpartiet trots att det egentligen inte hör till det som jag får betalt för att göra.

En intressant källa just nu tycks vara Mattias Bjernemalms blogg, även om han just nu känner sig en smula avgränsad från händelsernas centrum, nyligen överförd till ett kansli i Bryssel. Redan det är dock en fråga: vilken betydelse kommer heltidspolitikerna och politrukerna i den europeiska huvudstaden att ha för utvecklingen i detta vårt nyaste parlamentsparti? Ur mitt perspektiv är bloggen också intressant eftersom Bjernemalms demokratisyn tycks präglad av mer traditionella svenska organisationer som Uppsala Universitets Studentkår och Sverok. Ung Pirat, som han har varit med om att bygga upp, verkar också mer traditionellt till sin uppbyggnad än vad Piratpartiet i sig verkar vara.

Jag fastnar t.ex. för det här inlägget och diskussionen i kommentarsfältet. Hur hanterar man konflikter i uppbyggnadsskedet av en organisation (då man inte tycker sig ha tid, men då de i allmänhet är som mest avgörande för organisationens framtid? Hur viktigt är egentligen riksdagsvalet 2010 för Piratpartiets framtid? Redan det faktum att man ställer frågan antyder att man representerar någonting nytt i ett politiskt system som blir alltmer fokuserat på opinionsmätningar och där fokus på nästa val ofta ter sig direkt långsiktigt. Eller innebär det bara att man resignerar inför ett val där man har betydligt sämre chanser än i EU-valet?

Klart rekommenderad läsning i alla fall. Sedan får vi se om det i framtiden kommer att uppfattas som en kuriositet från 00-talet (ungefär som vi uppfattar Ny Demokrati i krisens tidiga 90-tal) eller som början till någonting nytt.

Middag med Pol Pot

2010-01-10T13:48:00.003+01:00

Jag har länge varit kritisk till myndighetskonstruktionen Forum för Levande Historia. Efter att ha sett utställningen Middag med Pol Pot måste jag dock säga att åtminstone den behövs. Det handlar om ett folkmord då delar av den svenska offentligheten faktiskt inte vände ryggen till, utan istället aktivt hejade på och försvarade förrövarna.

Utställningen blandar svenska reaktioner med beskrivningar Röda Khmerernas Cambodja, eller "Demokratiska Kampuchea" som då var det officiella namnet under deras styre. Ett av de inslag som jag själv fann obehagligast var en svensk musikinspelning från någon gång på sjuttiotalet. Trosvissa röster sjunger till toner som låter som lånade från Frälsningsarmén om hur soldater i svarta uniformer marscherar mot städerna och köpmännen hukar i skräck.

En annan film visar den svenske f.d. maoisten Gunnar Bergström som vandrar omkring i dagens Phnom Penh och med hjälp av tolk ber förbipasserande cambodjaner om ursäkt för att han stött Pol Pot. På sin vandring möter han åtskilliga som förlorat familjemedlemmar under Röda Khmerernas skräckvälde. Förvånansvärt nog blir det aldrig våldsamt. Snarare verkar flera rätt perplexa. Hur kan han ha stött Pol Pot? Varför?

Filmen står i skarp kontrast till en dokumentär inspelad av Jan Myrdal 1978 och som visas i en annan del av rummet. Myrdal reser runt i Cambodja ledsagad av regimens guider (tillsammans med bland annat Bergström). Man ser byar med glada kroppsarbetande barn. Man ser enorma i stort sett folktomma städer och får berättat för sig att befolkningen flyttats ut på landsbygden för att delta i arbetet med att återuppbygga landet. I Sverige kommenterade författaren P.O. Enquist i Expressen utrymningen av Phnom Penh med att "Över detta kan endast hallickar känna sorg."

Röda Khmerernas policy dikterade att den tidigare stadsbefolkningen, när de inte sattes i renodlade fångläger, skulle ägna sig fysiskt tvångsarbetande i jordbrukskollektiven. Intellektuella och arbetare, som i de flesta kommunistiska system uppfattats som stommen i revolutionen, var här klasser som man gick in för att utplåna. Utbildning sågs som suspekt. Alltmedan läkare arbetade ihjäl sig på risfälten och sjukhusen utrymdes förklarade regimen att nya "barfotaläkare" skulle behandla befolkningen med hjälp av traditionell folkmedicin. Myrdal talar i sin dokumentär om "den segrande bonderevolutionen".

Vid det här laget hade inte bara kapitalismen, utan även penningekonomin avskaffats. I allt väsentligt tycks man ha förvandlat hela landet till ett enda stort arbetsläger, samtidigt som bilden var att man snabbare än andra socialistiska länder närmade sig det kommunistiska idealet.

Vid ett tillfälle träffar Myrdal på en pensionerad tjänsteman som han träffat före revolutionen. Denne gör en lång utläggning om det rättvisa i att han och hans familj nu tvingas delta i folkets arbete i en by någonstans på landsbygden. Hans ansikte är hela tiden fullkomligt uttryckslöst. Myrdal tvivlar inte på ett ord men missar fullständigt den fullständiga monotonin i rösten.

Utställningen gör en mycket god insats för att beskriva både skeendet och Västvärldens tendens till selektivt seende. Samtidigt tycker jag att man hade kunnat gå längre. Att Demokratiska Kampuchea var ett slutet land är t.ex. en sanning med modifikation. Visserligen var det få västerlänningar som fick tillfälle att besöka det. Däremot fanns det hundratusentals flyktingar och fördrivna som lyckades lämna det, och som man hade kunnat lyssna på, om man hade velat.

Det ska heller inte förnekas att USA:s agerande under Vietnamkriget rymde åtskilligt som det var helt riktigt att protestera mot. Det var så engagemanget i stödet för Indokinas kommunistiska rörelser började för många. Samtidigt finns det någonting mer här, kanske en fascination för det extrema, för den mest radikala lösningen i kampen för ett icke-kapitalistiskt samhälle. Många fortsatte uppenbarligen att stödja Röda Khmererna även när det kommunistiska Vietnam hade förklarat krig mot dem och Röda Khmererna själva indirekt stöddes av USA. Att döma av kommentarerna är till den här Newsmillartikeln finns det fortfarande människor som gör det ställningstagandet. Detta om något är ett argument för att utställningen Middag med Pol Pot verkligen behövs.

Ledarskapsutveckling var så 90-tal?

2010-01-05T23:36:00.005+01:00

Precis före jul läste jag klart en bok som heter Managementsamhället: Trender och idéer på 2000-talet där organisationsforskaren Kjell Arne Rövik diskuterar hur nya organisationsidéer kommer in i en organisation, t.ex. ett företag, en myndighet eller en frivilligorganisation. Rövik hör till de forskare som inte anser att detta lämpligen beskrivs som en process där ledningen ser ett problem, hittar en lösning och inför den. Istället ser han en spridningsprocess där personer inom organisationen snappar upp nya idéer och sedan börjar se möjligheter (och behov av) att införa dem i den egna organisationen Överföringen kan t.ex. ske på konferenser eller via konsultföretag. Samtidigt värjer han sig mot tendensen att se det som rent irrationella moden. Den pragmatiska beskrivningen ligger någonstans emellan.

Det är heller inte så enkelt som att nya idéer införs i nya organisationer oförändrade. Begreppet översättning är centralt här. Tankar förändras när de översätts. Idéer får ny betydelse när de tolkas och tillämpas i en ny kontext. De färgas också av de personer som lånar in dem och i vilket syfte detta sker. Ofta är själva föreställningen om att förnyelsebehov och modernitet ett tillräckligt motiv, men i så fall finns inget behov av att faktiskt verkställa idén på ett genomgripande sätt, utan enbart så långt att det blir synligt. Beroende på sammanhanget kan det också finnas behov av att framställa idén som antingen ny och främmande eller lokal och hemtam, något som inte nödvändigtvis har mycket att göra med om den faktiskt är det.

Han vänder nu på perspektivet ytterligare och pekar även på idéns lösgörande från ursprungsorganisationen. Att förvandla en praktik till ett koncept som kan överföras till andra är en intressant tolkningsprocess, som inte minst definierar själva idén och kräver att någon tolkar vilka delar av praktiken som har varit framgångsrika.

En av de mest spridda organisatoriska idéerna idag är enligt Rövik själva idén om organisationer som fenomen, dvs. en mängd synnerligen olikartade organisationstyper som tillräckligt lika för att idéer ska kunna lånas mellan dem. Mycket forskning av den här typen har handlat om skillnaderna mellan offentliga och privata organisationer och vad som händer när man försöker göra dem allt mer lika. Själv ägnar jag mig åt det betydligt mindre utbredda fältet ideella organisationer och tycker mig se åtskilliga exempel på hur de anammar idéer från såväl myndighetsvärlden som från vinstdrivande företag. Hur detta påverkas av skillnaden i karraktär mellan de olika verksamheterna finns sannolikt fortfarande mycket att säga om. Även idén om frivilligorganisationer som typ som är mer lika och olika kan emellertid ses som en idé som vinner teräng just nu.

Röviks eget ursprungliga forskningsområde var norska kommuner, och det han först lade märke till var benägenheten att försöka låna idéer från näringslivet. Han försökte sedan beskriva vad som hände när man försökte detta. Det var detta som han från början skildra genom att jämföra idéerna med virus som smittar mellan organisationer t.ex. då företrädare träffas på konferenser. Precis som virus sprids idéerna sedan genom att organisationen själv ställer sina resurser till förfogande för smittspridningen.

I Managementsamhället tar han metaforen till en ny detaljnivå och tillämpar den på nya områden. Hans metod utmärks även över lag av en tendens att ta metaforer på stort allvar. Samma sak gäller översättning som metafor. Till skillnad från många andra bemödar han sig med att sätta sig in i och försöka överföra (just översätta) översättningsteorins senaste landvinningar till organisationsteorin. Lyckat är det åtminstone i den meningen att det är idégivande.

Vilka idéer är det då som sprids just nu (eller åtminstone vid bokens publicering för två år sedan)? Rövik har gjort en ganska omfattande studie av vad som publiceras i ledande tidskrifter och saluförs av ledande konsultföretag. Till slutsatserna hör att artiklar om ledarskap har gått tillbaka kraftigt, liksom de som handlar om team och laguppsättningar. De artiklar som faktiskt handlar om ledarskap ger en vink om vad som håller på att hända. Tonvikten ligger inte längre på förändringsdrivande starka ledare. Istället handlar det om ledare som kan den organisation de arbetar i och som betonar kontinuitet snarare än förändring, dvs. om sådana ledaregenskaper som tidigare inte tidigare rönt samma uppskattning i litteraturen, och med fokus på organisationen snarare än på personen (vilket naturligtvis inte hindrar att ledarskapslitteraturen kommer att kunna skörda nya segrar som populärlitterär genre, riktad till enskilda personer snarare än till organisationer).

Ett ämne som varit på väg framåt under 00-talet är naturligtvis också katastrofhantering och säkerhetsfrågor, men det lär ju inte överaska någon. Efterfrågan har uppenbarligen varit stor när det gäller synliga åtgärder på det här området.

Bloggtips

2009-12-30T13:16:00.003+01:00

Ett annat nyord som har spritt sig under 00-talet är "deltagarkultur". Dagens bloggtips är det här utmärkta inlägget på bloggen Enligt min humla. Mycket läsvärt om just delatarkultur, men här tolkat utifrån ett brett, antropologiskt eller socialt, kulturbegrepp.

Piraternas årtionde?

2009-12-28T09:48:00.006+01:00

Jag föreställer mig att framtidens historiker kommer att anse att 00-talet, kanske till och med 2000-talet började 2001. Kanske började det redan 1989, ungefär som 1900-talet började med krigsutbrottet 1914. Åren dessförinnan hade mer gemensamt med 1800-talet. Perioden mellan Murens fall 1989 och 11 septemberdåden 2001 kan närmast ses som ett slags mellanperiod; perioden mellan det att 1900-talets sista stora ideologiska världsmaktskonflikt avslutades och nya konfliktmönster tog över. Perioden då många trodde att historien redan tagit slut, alternativt vaknat (t.ex. på Balkan).

Om 1900-talet präglades av mer eller mindre ideologiskt legitimerade koalitioner av nationalstater som kämpade mot varandre (USA mot Sovjet, Sovjet mot Tredje Riket, Kina mot Sovjet etc) så ter sig 2000-talet annorlunda. Sedan Sovjets sammanbrott finns egentligen bara ett internationellt system. De stater som inte är med är skurkstater och fiender till andra. Det betyder inte att det inte råder konkurens mellan staterna inom systemet. Även aggressiva stater som Ryssland som öppet invaderar sina grannländer måste följa det internationella systemets regler med allt vad det innebär av att utropa nya republiker och på det hela taget låtsas som att någon invasion aldrig ägt rum.

Det betyder inte heller att det internationella systemen saknar fiender. Den andra sortens krig är de asymmetriska krigen, de som man fram tills helt nyligen trodde skulle vara den enda sorten (Sveriges militära planering tycks fortfarande bygga på den tesen). Krig där nationalstater från hela världen samarbetar mot en part som inte ens är en nationalstat men som fortfarande hotar dem. Afghanistan torde vara det tydligaste exemplet.

Det är talande att ett ord som har tagit steget tillbaka från den romantiserade historien till nyhetssidorna är ordet "pirat". Nätpiraterna kämpar mot nationalstatens försök att kontrollera nätet. De mer traditionella somaliska piraterna verkar på ett område som statsmakterna alltid har haft svårt att kontrollera: havet. Traditionellt har kampen mot pirater och betraktats som någonting som transcenderar den nationella rätten, ungefär som kampen mot terrorister anses göra idag. Även på den punkten är vi tillbaka i ett tillstånd som mer liknar det som fanns före nationalstaternas etablerade hegemoni. På gott och ont.

-------------------------

Passar på att länka till den här gamla artikeln i Legal Affairs där juridiskt tänkande kring pirater och terrorister jämförs.

Jul

2009-12-25T14:43:00.002+01:00

Vilka traditioner etableras i världens mest sekulariserade land? Jag ber att få tacka min utlandssvenske vän Mikael för tipset om den här beskrivningen av svenskarnas märkliga kult av Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.

As an only partially lapsed Jew, I was not well-versed in Christmas traditions, and I was completely ignorant of Swedish customs and culture. So I was prepared for surprises. I was not prepared for this: Every year on Dec. 24 at 3 p.m., half of Sweden sits down in front of the television for a family viewing of the 1958 Walt Disney Presents Christmas special, "From All of Us to All of You." [...]

Kalle Anka, for short, has been airing without commercial interruption at the same time on Sweden's main public-television channel, TV1, on Christmas Eve (when Swedes traditionally celebrate the holiday) since 1959. [...]

Kalle Anka is typically one of the three most popular television events of the year, with between 40 and 50 percent of the country tuning in to watch. In 2008, the show had its lowest ratings in more than 15 years but was still taken in by 36 percent of the viewing public, some 3,213,000 people. Lines of dialogue from the cartoons have entered common Swedish parlance. Stockholm's Nordic Museum has a display in honor of the show in an exhibit titled "Traditions." Each time the network has attempted to cancel or alter the show, public backlash has been swift and fierce.

Det är ganska uppenbart att den envetna svenska USA-kritiken har någonting att göra med vilken roll amerikansk populärkultur har kommit att spela här. Samtidigt är det också tydligt att just den här användningen av just den här amerikanska populärkulturprodukten är rent nationell, någonting som förenat svenskar med varandra, kanske en av de saker som kommit att bilda en av de fasta punkterna i ett hastigt moderniserat Sverige där allt fler av de gamla traditionerna har fallit bort. Frågan är nu om vi får med oss Kalle Anka under nästa omvandling.

Själv hade jag i alla fall en väldigt trevlig julfton med familjen. Hoppas att alla andra också har en god jul!

00-talet lider mot sitt slut

2009-12-23T14:24:00.005+01:00

00-talet lider mot sitt slut. Jag funderar på tidsandan. Att döma av DN:s söndagskollunmer så är jag inte helt ensam om det. Ulrika Kärnborg drar tänkvärda paralleller till 1700-talet:

I sin nyutkomna bok, ”Melankoliska rum”, skriver Karin Johannisson om 1700-talets version av våra realitysåpor: den sentimentala romanen. I den drogs reglerna upp för den offentliga känslosamheten. Jagform, subjektivt berättande och fingerad brev- eller dagboksform skapade autenticitet samtidigt som känslokonventionerna slogs fast. Tårar, skälvningar och nervösa sammanbrott var modet för dagen.

Fiktionen producerade alltså känslomallar som amatörskribenterna sedan kunde ta över. Och i 1700-talets salonger skrevs det lika mycket som det skickas sms i dag. Brev och dagböcker betraktades inte heller som privata, utan lästes högt och kunde cirkuleras i vänkretsar. [...]

Ett svar är, enligt Karin Johannisson, att den nya sociala rörligheten krävde det. Den framväxande borgarklassen sökte sätt att definiera status på – och sensibiliteten, intill förväxling lik det som vi numera kallar social kompetens, blev ett av dem. Men fokus på känslospråk kunde under 1700-talet liksom i vår egen tid leda till fixering vid yta, menar Johannisson. Individen värderades efter sin förmåga att framställa sig – kanske rentav förställa sig – i emotionellt avseende. Under 1800-talet skulle den oklara gränsen mellan ”äkta” och ”falska” känslor leda till skapandet av ett nytt ideal: borgerlig behärskning och diskretion.

Sekelskiftsmentaliteten tycks inte respektera den formella tideräkningen. Höjdpunkten låter kanske ännu vänta sig. 1700-talsparallellen antyder emellertid också någonting annat. Den sociala ytlighetens 1700-tal förmådde aldrig hantera sina grundläggande sociala spänningar. Perioden avslutades i en blodig urartning under franska revolutionen.

I en annan söndagskolumn i samma tidning tar sig min gamla bekanting Johanna Koljonen an den sociala ytligheten med en annan, möjligen ännu elakare, metafor hämtad från Shakespear, men också från Wiliam Gibson:

... Om världen vid millennieskiftet var lite tossig lever vi i rena rama Rosenkrants och Gyllenstjerna-samhället i dag. Ni minns dem kanske – bifigurerna från Hamlet som stod i centrum i Tom Stoppards pjäs ”Rosenkrants och Gyllenstjerna är döda”? Prinsens studiekompisar som aldrig riktigt hittar hem i sina vuxenroller, vars uppmärksamhet alltid är någon annanstans när det händer något viktigt. Hos Shakespeare förruttnar Danmark inifrån, hos Stoppard saknar Rosenkrants och Gyllenstjerna information och distraheras av trivialiteter tills det är för sent för dem att rädda sig.

Mest aktuellt för mig känns Stoppards grepp att vända ut och in på historien, berätta om vad hans figurer gör och funderar över när de inte står i rampljuset. Förr fanns ju en scen, en offentlighet, med en dominant berättelse som få hade makt över. Utanför den låg det privata, hemligheterna, det osagda och ”oviktiga”. Men nu har vi ett internet där grannars småprat sker i skrift inför oändlig publik. Sociala medier, där det förr outtalade livet utanför offentlighetens stora scen rapporteras, diskuteras och rangordnas. Vi har givit myndigheterna rätten att avlyssna hela våra liv för att skydda oss mot marginaliserade aktörer som med fruktansvärda följder tagit makten över sina egna berättelser. [...]

Den nya världen ser ganska mycket ut som den gamla. Det är som det var, fast med sömmarna på utsidan och tråckeltrådarna kvar. Det personliga är det mest politiska (hej klimatsmarthet, mommy wars, homoäktenskap). Partierna sviktar, gräsrotsrörelserna frodas. Ändå ersätts verklig handling ofta med pseudoreaktioner, som att klicka på en Facebookknapp när man blir upprörd. Det absurda och vackra och tragiska är att vi har fått all den här makten över verkligheten, men inte vet vad vi vill göra av den. Vi riskerar att hamna i Gibson, eftersom vi redan är hos Stoppard. I Danmark tvekar ledarna när de borde handla, och utanför scenen pratar sig birollerna till döds om sina penningbekymmer och, typ, LOL-cats.

Folkbildningsrådet

2009-12-07T16:24:00.005+01:00

Just som jag trodde att jag förstod vad Folkbildningsrådet egentligen är så visar det sig att det är tveksamt om någon egentligen vet det. Folkbildningsrådet är alltså en organisation som får ett årligt bidrag på 3,5 miljarder av regeringen för att fördela till studieförbund och folkhögskolor. Dessa miljarder är uppenbarligen att betrakta som ett bidrag, men fördelningen av dem uppfattas ändå som myndighetsutövning och regleras av en förordning. Formerna för fördelningen är inte helt lätta att sätta sig in i, men är helt avgörande för flera av de organisationer som jag just nu studerar. Till och med rådets juridiska form visar sig vara oklar.

När Statskontoret för några år sedan utredde dess juridiska ställning kom de bland annat fram till följande:

Det är i dagsläget oklart om Folkbildningsrådet i strikt juridisk bemärkelse är att betrakta som en ideell förening. För att en ideell förening ska kunna existera krävs att nya medlemmar kan tas in utan att de grundläggande fördragen ändras. Enligt rättspraxis kan en ideell förening vara sluten om det finns önskemål om detta inom föreningen. Ett undantag är dock om ett medlemskap i en förening ”är av stor betydelse för den enskildes försörjning”. Dessa föreningar är att betrakta som öppna och beslut att utestänga en sökande kan också underställas domstolsprövning. Att nya medlemmar skulle vilja ansluta sig till föreningen kan, enligt vår bedömning, inte uteslutas. I rådets stadgar framgår inte om och hur nya medlemmar kan införlivas. För närvarande pågår ett internt arbete som syftar till att klargöra detta förhållande.

Frågan är då vad rådet är om det inte uppfyller kraven på ideell förening. Därtill kan läggas det förhållande som regleras i rådets stadgar som säger att om någon av medlemmarna skulle vilja lämna föreningen, upplöses föreningen automatiskt. Detta hänger sannolikt samman med villkoret från statens sida när rådet bildades att alla aktörer skulle omfattas. Tillsammans med oklarheterna om nya medlemmar kan anslutas ger det intrycket av att rådet snarare är att betrakta som sluten förening eller en korporation. [---]

Ansvarsförhållandet mellan staten och Folkbildningsrådet samt de tre medlemmarna är inte formaliserat i lag, förordning eller i stadgar. Mellan staten och rådet finns således ingen reglering av ansvarsutkrävande. Samtidigt kan statens återkommande utvärderingar av folkbildningen ses som en reglerad form av ansvarsutkrävande. Staten kan vidare besluta sig för att återta de offentliga förvaltningsuppgifterna. [---]

Förvaltningsrättsliga principer som offentlighets- och likabehandlingsprinciperna etc. är tillämpliga på Folkbildningsrådets verksamhet. Regeringsformens 1 kap 9§ gäller uttryckligen rådets myndighetsutövning.

Något finansieringsavtal mellan staten och Folkbildningsrådet finns ej.

(Statskontoret 2003:15 Folkbildningsrådets myndighetsroll)

Senare i rapporten överväger man bland annat den engelska beteckningen ”quasi non-governmental organization” för att beskriva förhållandet.

Nyinflyttad - nästan i stan

2009-12-06T23:24:00.002+01:00

Jag har aldrig varit någon särskilt flyttbenägen människa. Nu så har jag dock till sist flyttat ifrån Täby och istället slagit ner mina bopålar söder om stan.

Trots min närmast passionerade förtjusning i Stockholm har jag dock återigen bosatt mig i någonting som definitivt måste beskrivas som en förort, visserligen nästan så nära innerstan som man kan komma, men fortfarande en förort. Utsikten från köksfönstret vetter mot en granskog. Kanske skulle jag ha saknat det. Mellan huset och vägen på framsidan växer gräs. Från sovrumsfönstret har jag å andra sidan utsikt över Globen, som ligger någon kilometer bort. Till en början var jag ganska skeptisk. Men jag gillar det. Ikväll lyser den blått, men belysningen varierar. På många sätt är det faktiskt den intressantaste byggnad som har uppförts i den här stan på flera decennier. Det betyder inte att vi ska bygga fler sväriska idrottsanläggningar. Tvärtom. Nästa gång får de bygga någonting annat. Jag ser fram emot att få se Tors Torn när de står färdiga på ungefär samma avstånd ifrån city men på stenstadens norra sida. Jag tror att det kan bli ett bra tillskott till en stadssiluett som äntligen har börjat utvecklas igen.

En annan intressant sak är hur många som reagerar på att jag nu flyttat söder om stan. Jag har hört det beskrivas som ”ett stort steg” av människor som själva har bott utomlands. Hittills har jag dock inte upplevt någon omvälvande skilnad, ens i denna extremt segregerade stad. Den största skillnaden är faktiskt att det är så mycket närmare innerstan. En annan skillnad är att den tidiga funkis som präglar det här området är betydligt stilfullare än den långa cementfasad som jag bodde bakom fram tills helt nyligen. För att man fortfarande byggde med högre takhöjd när det här huset uppfördes. Att faktiskt ha gångavstånd till Södermalm känns också det som en välsignelse.

Jag har just börjat känna mig hemma. Det är onekligen en mycket skön känsla. Snart kan det nog också bli tid för lite mer frekvent bloggande. Det kommer.