tag:blogger.com,1999:blog-120879022024-03-14T05:59:55.749+01:00Akademiska synpunkterEn plats för mer eller mindre akademiska synpunkter på kulturen, politiken, livet och världen, ämnen som borde kunna förekomma på kultursidorna i en bra morgontidning.Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.comBlogger591125tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-75545609690162579062024-01-15T17:33:00.004+01:002024-01-15T18:01:19.544+01:00Kulturkanon?<p><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space-collapse: preserve;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjy9hIU4FeJG1PyXKUwize0MsYBNEmooG-akz35mXQ_UXc2RYXeX7TlwJlQ-2m7V0C-hmgjLBG8DTg4OUYj02Un9EAOzXYgbtl9VaRl8d-nYfn10709_j-6RruT8qBLlwm0-F0PnV7UoZXjFldiUxMtRgTS7rO35uyUu6QTuH-rtgVQJgAdRJYnDQ/s250/250px-Old_book_bindings.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="167" data-original-width="250" height="167" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjy9hIU4FeJG1PyXKUwize0MsYBNEmooG-akz35mXQ_UXc2RYXeX7TlwJlQ-2m7V0C-hmgjLBG8DTg4OUYj02Un9EAOzXYgbtl9VaRl8d-nYfn10709_j-6RruT8qBLlwm0-F0PnV7UoZXjFldiUxMtRgTS7rO35uyUu6QTuH-rtgVQJgAdRJYnDQ/s1600/250px-Old_book_bindings.jpg" width="250" /></a></div>Precis före jul tillsatte regeringen en utredning för att ta fram vad man beskriver som en svensk kulturkanon. För en kulturpolitisk forskare är detta en ganska intressant åtgärd, inte minst eftersom den bryter med mycket av de senaste femtio årens kulturpolitik. Ännu mer intressanta är kanske alla de förhoppningar och farhågor som knutits till idén de senaste åren. För det första är det inte helt klart hur man ska uppfatta begreppet kanon i det här sammanhanget.<p></p><span id="docs-internal-guid-d9070db0-7fff-81b7-eb7e-f8cfd81470ce"><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-variant-position: normal; vertical-align: baseline; white-space-collapse: preserve;">Historiskt har begreppet en bakgrund i de judisk-kristna kanoniska skrifter som finns i Bibeln, en kanon som sammanställdes av både nya och ibland mycket gamla texter framförallt under romersk tid. Det finns emellertid också en litterär kanon. Enligt egyptologen Jan Assmann uppstod tanken om en litterär kanon i en mening som liknar den moderna i Alexandria under århundradena före Kristi födelse, alltså parallellt med den judiska skriftkanon. Lärda började skilja på de grundläggande litterära verken och de senare verk som kommenterade och diskuterade dem. Under de följande århundradena las ytterligare grekiska och romerska verk till denna kanon, men det är tydligt att dessa grekiska och romerska verk sedan har följt med som grundläggande referenser i den kulturkrets som vi idag kan kalla västerländsk. Författare som Homeros, Euripides och Vergilius har fortsatt att fungera som referensram, liksom filosofer som Platon och Aristoteles. Senare har kanon fortsatt att växa och förändras, men den har hela tiden funnits med i kulturens utveckling, vid sidan av den religiösa kanon och de religiösa rörelser som relaterat till den. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-variant-position: normal; vertical-align: baseline; white-space-collapse: preserve;">Kanon handlar alltså om referensramar, och inte nödvändigtvis om värderingar, dvs. den relaterar till värderingar och kan fungera som referenspunkt i en diskussion om värderingar, men det stadfäster dem knappast. Tvärtom är det rätt stor skillnad på de värderingar som förmedlas i Odysén, av Horatius och av Dostojevskij, eller för den delen i Domarboken, Höga visan, Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-variant-position: normal; vertical-align: baseline; white-space-collapse: preserve;">Kanon i denna mening består alltså av grundläggande texter som fungerar som referenspunkter i kulturen i ett samhälle. Den är inte nationellt begränsad, men heller inte den samma över hela världen. Rimligen finns det också skillnader mellan olika länder, men också mellan olika litterära traditioner, och mellan människor med olika utbildningsbakgrund. Möjligen kan man relatera begreppet till kulturellt kapital eller kulturellt bildning, eftersom båda kan sägas inkludera hur väl man känner till och kan relatera till de verk som allmänt erkänns som viktiga, “kanoniska”, i ens kulturella sammanhang. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-variant-position: normal; vertical-align: baseline; white-space-collapse: preserve;">Det intressanta med kanondebatten just nu är att den åtminstone ibland verkar relatera till tämligen grundläggande föreställningar om vad kultur är, och om vem som avgör detta. Det handlar också om en rent svensk kanon, trots att de flesta rimligen inser att såväl Bibeln som internationellt kända författare kan vara minst lika viktiga som referensram i svensk kultur. Sedan handlar det om att fastställa själva listan över verk. Det är en grundläggande paradox i mycket kulturpolitik att man väntar sig att statens ska stödja kulturlivet utan att styra det, i alla fall inte i detalj. Just hur mycket staten - och i synnerhet politiker - bör styra är en grundläggande maktfråga. Åtminstone sedan andra världskriget har dock de flesta som arbetar med kulturpolitik i liberala demokratier varit något så när eniga om att politiker inte bör styra vilka kulturella verk befolkningen ska ta del av. Att politiker skulle fastslå en kulturell kanon skulle alltså vara ett tydligt brott mot denna princip. Många av kanonprojektets kritiker betonar också att en kulturs kulturella referenspunkter är något som skiftar över tid i en levande kulturs levande samtal. Att politiker skulle försöka gå in och styra detta vore helt klart en inskränkning i kulturlivets frihet, och i princip ett avskaffande av armlängdsprincipen. Just diskussionen om politisk styrning av kulturens innehåll har dessutom varit återkommande de senaste åren, ofta som en kritik från höger riktad mot förra regeringens kulturpolitiska ambitioner.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-variant-position: normal; vertical-align: baseline; white-space-collapse: preserve;">Å andra sidan är samma människor ofta eniga om att politiker kan ge pengar och instruktioner till statliga kulturmyndigheter, som Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Nationalmuseum, för att stödja, visa, eller sprida kulturyttringar som de väljer ut. Det är det som kallas armlängdsprincipen. Att en av regeringen tillsatt utredning tillsätter expertkommittéer som tar from en lista på verk är alltså inte nödvändigtvis mer styrning än den i Kulturrådet. De skriftliga instruktionerna är dessutom hittills betydligt vagare. Sedan beror det på vad kanon ska användas till. Att man i skolan har en nationell lista på sådant som eleverna ska känna till är inte nödvändigtvis mer styrande än en läroplan, i synnerhet inte som läroplanerna ändå verkar bli alltmer detaljerade. För att kunna ta del av kulturen och samtalet måste man först känna till grunderna. Det är det som utbildningen måste kunna förmedla, samtidigt som förmågan att kunna tänka kritiskt.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-variant-position: normal; vertical-align: baseline; white-space-collapse: preserve;">För kommittén föreställer jag mig att en del av utmaningen just nu är själva vagheten - vad är egentligen en kulturkanon, och vad ska den användas till. Sedan kommer också frågan om vilka resultat man kan vänta sig av ett sådant här projekt, inte minst med tanke på hur högt ställda förväntningar - såväl positiva som negativa - som knutits på projektet. Till skillnad från många andra prestigeprojekt är de ekonomiska kostnaderna dock rätt begränsade. </span></p><div><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-variant-position: normal; vertical-align: baseline; white-space-collapse: preserve;"><br /></span></div></span>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-90905187868352146042023-09-12T09:46:00.007+02:002024-01-03T17:39:36.669+01:00Ernest Thiel och kulturpolitiken<p><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQesMZeQY96AlVxoVZi9U12iwOvCtBMm67_VbzhoB21deeM9UM6IjfTliRjOkz2Qy2B3uiMq12YrAWZ1JaEz5NC2Ld8Z1nQOcY0Iuh4vjsdflKnSHcRG2q28tG8lkMFiiyUROnKR91ACMohZkyYEO2sUgfHtXNqqBqQFu8gmkza9W57vABnwkQEg/s518/Portr%C3%A4tt_av_Ernest_Thiel,_Edvard_Munch_1907.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="518" data-original-width="295" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQesMZeQY96AlVxoVZi9U12iwOvCtBMm67_VbzhoB21deeM9UM6IjfTliRjOkz2Qy2B3uiMq12YrAWZ1JaEz5NC2Ld8Z1nQOcY0Iuh4vjsdflKnSHcRG2q28tG8lkMFiiyUROnKR91ACMohZkyYEO2sUgfHtXNqqBqQFu8gmkza9W57vABnwkQEg/s320/Portr%C3%A4tt_av_Ernest_Thiel,_Edvard_Munch_1907.jpg" width="182" /></a></div>Ett bra exempel på en person
som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var
finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i
Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av
Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt
typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i
industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat
eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få
svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte
han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med
grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl
Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt
bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och
Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels liv kom dock när han i
fyrtioårsåldern förälskade sig i den unga änkan Signe Maria Hansson. Detta
ledde till att han skiljde sig, gifte om sig, och i praktiken bröt med stora
delar av sin tidigare bekantskapskrets. Genom Signe Maria blev han i stället
bekant med ett antal uppåtgående svenska konstnärer.<div><div style="mso-element: footnote-list;"><div id="ftn14" style="mso-element: footnote;">
</div>
</div></div><div><br /></div><div><div><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;">I kretsen kring makarna Thiel ingick bland annat Carl Larsson, Bruno Liljefors och Edvard Munch. Både för att stötta konstnärerna och som en del av sitt eget intresse samlade de på sig en betydande konstsamling där det även ingick verk av Eugén Jansson, August Strindberg och Paul Gauguin med flera. Som samlare och mecenat kom Thiel att stå nära den konstnärsgrupp som samlats kring Konstnärsförbundet, en organisation som hade bildats i motsättning till den uppfattat konservativa Konstakademien. Som samlare kan han ses som en representant för ett nytt slags samlarpraktik som inte längre fokuserade på historiska redan erkända konstnärer utan i stället på samtida konstnärer som han hade en mer eller mindre personlig relation till. Med Bourdieus termer talar vi alltså om ett betydligt mer aktivt habitus där mecenaten knöt sig närmare samtida grupperingar i konstens fält. I likhet med flera av sina konstnärskontakter utvecklade han också ett starkt intresse för Nietzsches skrifter, översatte flera av dem till svenska och donerade pengar till Nietzschearkivet i Weimar. Under en period framstod han som en arkivets viktigaste finansiärer.</span></div><div><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;"><br /></span></div><div><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;">Ungefär samtidigt som han genomgick sin skilsmässa köpte Thiel tidningen </span><i style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;">Svenska Dagbladet</i><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;"> som han drev åren 1897–1898. Till tidningens redaktion knöts bland andra Heidenstam, Söderberg, konstkritikern Tor Hedberg och litteraturhistorikern Helmer Key, som utsågs till chefredaktör. I en ledarartikel beskrev Key tidningens nya linje som att ”sträfva för kulturpolitik”,</span><p class="MsoNormal" style="margin-left: 1cm;"><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">Vi erkänna med andra ord de existerande partierna såsom naturligt framvuxna motsättningar; men vi kunna endast ansluta oss till deras meningar i de punkter, där dessa, frigjorda från ensidiga intressen, synes oss äga kulturellt innehåll.<o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal"><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">I en artikel i samma dags tidning förklarade Gustaf Steffen termen ytterligare:<o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal" style="margin-left: 1cm;"><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">Stunden är inne för en kulturpolitik, som icke skall identifiera sig med några socioekonomiska specialintressen utan företräda den högre, allmänt mänskliga odlingen gentemot all politisk materialism och all kulturell likgiltighet eller tillbakablifvenhet.<o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal"><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">Detta skulle kunna läsas som ett slags politisk motsvarighet till Matthew Arnolds kultursyn; en politik baserad på det bästa som tänkts och sagts, ställt i motsats till samtidens ytlighet och materialism. Kulturpolitiken tänks som en idealistisk möjlighet ställd i motsats till den existerande partipolitiken, som framställdes som baserad på olika gruppers ofta kortsiktiga och materiella särintressen. Därmed förenade <i>Svenska Dagbladets</i> ”kulturpolitik” Arnolds estetiska och bildningsorienterade kulturbegrepp med en mer nationell och identitetsorienterad kultursyn; partipolitikens särintressen ställdes upp mot nationens och den nationella kulturens övergripande allmänintresse. Därmed underströks också skiljelinjen mellan denna kulturpolitik och arbetarrörelsens klasskamp och klassintressen. My Klockar Linder, som analyserar kulturpolitikbegreppet i sin doktorsavhandling i idéhistoria jämför detta kulturpolitikbegrepp med den hållning som Thomas Mann senare skulle föra fram i </span><span class="authors"><i><span lang="SV" style="background: white; color: #333333; font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-font-family: "Times New Roman";">En opolitisk mans betraktelser</span></i></span><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">, som bland annat grundar sig i den tyska diskussionens motsättning mellan kultur och civilisation. Här framstår ”kulturpolitiken” som just kulturell i sitt sökande efter att gå djupare, och därför som stående i motsats till den ytlighet som man menade präglade stora delar av den samtida debatten om både kultur och politik. I själva verket kan man nog påstå att synsättet låg i högsta grad i tiden.</span></p><p class="MsoNormal"><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;">Även om Thiels inblandning i </span><i style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;">Svenska Dagbladet</i><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt;"> blev kort stannade Helmer Key som chefredaktör på tidningen under flera årtionden. Också Thiel själv återkom i den allmänna debatten i en mängd frågor, inte minst sådana som i varierande mening kan beskrivas som kulturpolitiska. Under de följande åren deltog han bland annat i diskussionen om Dreyfusaffären, som förkämpe för Dreyfus. Konstsamlingen installerades i Thiels privatpalats på Djurgården, i sig själv ett konstverk ritat av arkitekten Ferdinand Boberg. </span></p><p class="MsoNormal"><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">Under Första världskriget förlorade Thiel en stor del av sin förmögenhet och började därför överväga att sälja såväl bostaden som konstsamlingen. I pressen framfördes idén att staten skulle kunna gå in som köpare för att möjliggöra att samlingen bevarades. Förslaget ledde till en omfattande debatt i flera svenska tidningar, och Thiels kontakter i pressen verkar ha kommit till stor hjälp. Detta gäller inte minst konstkritikern Tor Hedberg som nu var ledande skribent på <i>Dagens Nyheter</i>, och som själv hade varit rådgivare vid många av konstinköpen. Nu medverkade Dagens Nyheter bland annat till att samlingen kunde ställas ut vid jubileumsutställningen i Göteborg 1923, vilket ledde till stor uppmärksamhet. Följande år vände sig Thiel direkt till den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (som varade 1924–1926) och inte minst till handelsministern Richard Sandler. Sandler var sedan länge engagerad i folkbildningen och lär ha tilltalats av tanken att förvandla ett privatpalats med en betydande samtida konstsamling till ett museum öppet för allmänheten. Inte minst beroende på den ekonomiska krisen finansierades köpet dock inte genom statsbudgeten, i stället valde man att anordna ett penninglotteri som finansierade inte bara köpet utan också upprättandet av en stiftelse som kunde förvalta museet. Ordförande i stiftelsen blev kungens yngre bror prins Eugén, medan Tor Hedberg blev vice ordförande, och snart även museets intendent. Sedan ett par år var han också ledamot i Svenska Akademien.<o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal"><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">Museer som Thielska galleriet framstår i efterhand som monument både över de enskilda individer som bygd upp dem och över sin tid. Inte långt från Thielska galleriet ligger Waldemarsudde, som också ungefär samtidigt hade ritats av samma arkitekt. Waldemarsudde uppfördes av prins Eugén, som förutom att vara Oskar II:s yngre son också var både konstnär och konstsamlare. Också han byggde upp en betydande samling av egna och andras verk, inte minst från årtiondena kring och strax efter sekelskiftet. Vid hans död togs byggnaden och samlingen över av staten och Waldemarsudde drivs nu som en del av Nationalmuseum. I Stockholmsområdet finns också konstnären Carl Milles hem på Lidingö, liksom Walter och Wilhelmina von Halwyls privatpalats och konstsamling bevarade som museer. Det senare drivs som en stiftelse av Statens historiska museer. Thielska galleriet hade redan kring bildandet kritiserats som ett monument över en förgången epok som inte egentligen hade någon plats i den av modernismen präglade nya tiden. Det hastiga beslutet, liksom modellen att i kristider uppmuntra människor att satsa pengar i ett lotteri, hade också kritiserats av den politiska oppositionen. I en artikel från invigningsdagen kommenterade konstkritikern Karl Asplund:<o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal" style="margin-left: 1cm;"><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">Mycket i den har redan blivit underkastat omvärdering sedan den kom till och med den starkt personliga samlarprincipen kan det hända att stora delar snabbt falna och mista sin bouquet under de växlande smakströmningarna.<o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal"><span lang="SV" style="font-family: "Cambria",serif; font-size: 12pt; line-height: 17.12px; mso-ansi-language: SV;">Så här i efterhand framstår det snarare som att dessa museer har en stor del av sitt värde just som illustrativa monument över sin tid, och över de personer och ideal som satte sin prägel på den.</span></p></div></div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-52817705558399538142023-06-14T18:12:00.002+02:002023-06-14T18:12:28.452+02:00Brutalism<p><span style="font-size: medium;"><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: inherit; white-space-collapse: preserve;"></span></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="font-size: medium;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiXvaD0ULEf8jin3LPlNsu9eeMRS0nOx-3jl5TqiBNd9ROMwT0AbKFTCMmVZtemLz1n_BXntKuFAN0dBUp9vPfIztJ4MkWjHvLTgBAhgjvftluCQYMzdbxcKBe5BczCYxJkhT5FK5IARpzr1YAtiSeXlGjEVnqHUsvvE1WbI5UjMo4XWl4flfU/s604/P%C3%A5%20v%C3%A4g%20hem%20fr%C3%A5n%20jobbet%202008.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="453" data-original-width="604" height="150" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiXvaD0ULEf8jin3LPlNsu9eeMRS0nOx-3jl5TqiBNd9ROMwT0AbKFTCMmVZtemLz1n_BXntKuFAN0dBUp9vPfIztJ4MkWjHvLTgBAhgjvftluCQYMzdbxcKBe5BczCYxJkhT5FK5IARpzr1YAtiSeXlGjEVnqHUsvvE1WbI5UjMo4XWl4flfU/w200-h150/P%C3%A5%20v%C3%A4g%20hem%20fr%C3%A5n%20jobbet%202008.jpg" width="200" /></a></span></div><span style="font-size: medium;">På Instagram har jag börjat följa ett konto med bilder på brutalistisk arkitektur. Den gör sig anmärkningsvärt väl på fotografier, i synnerhet när fotografen arbetar framgångsrikt med ljus och skugga. Jag kan också uppskatta det på film, och ibland till och med under besök i verkliga livet. Däremot vill jag helst inte bo eller arbeta ens i närheten av miljöer i den stilen. De ens delvis brutalistiska byggnader jag har haft i närmiljön har jag alltid avskytt. Kanske är detta <span style="background-color: white; color: #050505; font-family: inherit; white-space-collapse: preserve;"><a style="color: #385898; cursor: pointer; font-family: inherit;" tabindex="-1"></a></span><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: inherit; white-space-collapse: preserve;">typiskt för brutalistisk och liknande arkitektur, kanske till och med för vissa typer av modern - i mening trendig - arkitektur i allmänhet; den gör sig bra på bild, och som arkitektmodell, kanske till och med som resmål, men fungerar uselt som del i människors livsmiljö.</span></span><p></p><div class="x11i5rnm xat24cr x1mh8g0r x1vvkbs xtlvy1s x126k92a" style="background-color: white; color: #050505; margin: 0.5em 0px 0px; overflow-wrap: break-word; white-space-collapse: preserve;"><p style="text-align: left;"><span style="font-family: inherit; font-size: medium;">(Eget foto, på vägen från arbetet 2008).</span></p></div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-73439854337229382932023-06-06T18:12:00.001+02:002023-06-14T18:14:22.202+02:00Nationaldagen 2023<p><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space-collapse: preserve;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhfRGDOocC0XqLPZ_K010eZ1If5bdQNxZFyye9VRjUIlzZviaVDmoCXl1CN1FxaSFiwjVcdrmHcr9NfrNrdtAgS8ke6QO2NFgM1uWsXoS7I7YAQwNGun84oA3LV6iHikVNqxcpOYZ9orS9LiSFJDh0ldiv-Q9IcexHtQmqZD6sjg6CwbHV3jQ8/s913/gustav_vasa-650x913.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="913" data-original-width="650" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhfRGDOocC0XqLPZ_K010eZ1If5bdQNxZFyye9VRjUIlzZviaVDmoCXl1CN1FxaSFiwjVcdrmHcr9NfrNrdtAgS8ke6QO2NFgM1uWsXoS7I7YAQwNGun84oA3LV6iHikVNqxcpOYZ9orS9LiSFJDh0ldiv-Q9IcexHtQmqZD6sjg6CwbHV3jQ8/s320/gustav_vasa-650x913.jpg" width="228" /></a></div>I år firar jag nationaldagen som ensam svensk på institutionskonferens i den sydöstnorska skärgården. Idag är det 500 år sedan Sverige för sista gången valde en statschef. Jag vet inte hur de professionella historikerna ser på saken idag, men när jag gick i skolan fick vi fortfarande lära oss att medeltiden tog slut i Sverige 1523. 500 år sedan den sista utländska ockupationen. Det är något stort, 500 år av frihet från utländskt förtryck, om än inte 500 år av fred, eller ens <span style="color: #050505; font-family: inherit; font-size: 15px; white-space-collapse: preserve;"><a style="color: #385898; cursor: pointer; font-family: inherit;" tabindex="-1"></a></span><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space-collapse: preserve;">utan förtryck. Visst fanns det ett Sverige innan 1523 och Kalmarunionen var något som landet gick in i frivilligt, men kung Kristians ockupation efter Stockholms blodbad verkar inte orimlig att beskriva just som en utländsk ockupation, och någon sådan har vi inte haft sedan dess, i alla fall i dagens Sverige. Det som tidigare var den östra tredjedelen av riket genomled ett ofta hårt utländskt styre 1809-1917, sedan Sverige misslyckats med att försvara den. I andra delar av den som nu är Sverige har svenska staten uppträtt som erövrare vid olika tillfällen de senaste 500 åren. Det är heller inte helt fritt från ironi att fira 214-årsjubiléet av en regeringsform som redan avskaffats, eller det sista kungavalet innan landet blev arvsmonarki.</span><p></p><p><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space-collapse: preserve;">Att tala om 1523 som det moderna Sveriges födelse säger något om vad man menar med “det moderna Sverige”. De 500 åren utan utländsk erövring är kanske det som definierar det Sverige som Skåne, Jämtland m.fl. har inlemmats i och som invandrare nu integreras i, tillsammans med den centraliserade stat och arvsmonarki som Gustav Vasa lade grunden för.</span></p><p><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space-collapse: preserve;">Sveriges födelse är ännu svårare att finna något exakt datum för än det moderna Sverige, inte minst eftersom kungadömets tidigaste utveckling ligger i förhistoriskt tid. Ser man rättsstaten som det centrala skulle man i stället kunna se den första enhetliga landslagen som det avgörande steget, för snart 700 år sedan, eller varför inte 1734 års lagrevision, som lär ligga till grund för dagens finska och svenska lagstiftning. 6 juni 1523 är dock inte något oviktigt datum i svensk historia, och inte något orimligt val av dag att fira den utveckling som har format dagens Sverige till vad det är. Dagens konstitutionella arvsmonarki med dess stabila demokrati och öppna samhälle är produkten av en lång utveckling med 500 år av självständighet och över 200 år av fred. Vill man förstå den punkt vi befinner oss på idag, på gott och ont, är 6 juni för 500 år sedan är inget dåligt val av referenspunkt, men det är inte början, utan just en punkt i en lång utvecklingslinje, en utvecklingslinje som i sig kan vara värd att fira, i alla fall om vi identifierar oss med det som har blivit resultatet så här långt. En god punkt att fundera på vart vi är på väg.</span></p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-74341877801543498272023-04-24T19:33:00.005+02:002023-04-24T19:35:43.705+02:00Från handskrift, till tryckkonst, till digitalisering<p></p><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;"><br /></span><p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div><p></p><span id="docs-internal-guid-6fc2ca6c-7fff-923f-8d34-917c550fc750"><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgNxYV_lP7rQjhvuvq2rxsAQG_0cwtFA8avbCkuXJdLCSKIIF5jWddzkRKf2pGdVXAwR-24-tWAKW_MxR1Xe19NNmkb-DhKm25tM05bSjUb6zogb3mGRb7pRbU2VXY3E2k36h2U_AgzSuuS_tlnMAo7jf0soeF779cDGOA6saTU2V16WdP6GC8/s280/hieroglyfer.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="180" data-original-width="280" height="206" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgNxYV_lP7rQjhvuvq2rxsAQG_0cwtFA8avbCkuXJdLCSKIIF5jWddzkRKf2pGdVXAwR-24-tWAKW_MxR1Xe19NNmkb-DhKm25tM05bSjUb6zogb3mGRb7pRbU2VXY3E2k36h2U_AgzSuuS_tlnMAo7jf0soeF779cDGOA6saTU2V16WdP6GC8/w321-h206/hieroglyfer.jpg" width="321" /></a></div></span><p></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: arial; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Man hör ofta att vi befinner oss mitt i enorm förändring. Internet har ibland jämförts med tryckpressen som historiskt revolutionerande teknologi, men frågan är om man kanske borde söka sig ännu längre tillbaka för att förstå fenomenet. Tryckkonstens effekter kan på många sätt ses som en intensifiering av skriftkonstens. Frågan är om den nu pågående förändringen innebär ytterligare en intensifiering, eller en vändning i en helt ny riktning.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: arial; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Skrivkonsten var antagligen en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia. Mycket tyder på att skriften uppfanns för att göra praktiska noteringar som inköpslistor och bokföring. De äldsta sumeriska skriftfragment arkeologerna har funnit på lerskärvor under utgrävningar på olika ställen i nuvarande Irak är just sådana noteringar. Det första klagobrevet för en felaktig leverans verkar ha skrivits åtminstone ett par hundra år före Gilgamesheposet. Såväl den skriftliga litteraturen som heliga skrifter kom alltså långt efter skriftkonsten. Redan långt dessförinnan fanns det långa episka dikter och mytiska cykler, som överfördes muntligt från generation till generation, ofta ordagrant memorerade. Mycket tyder på att t.ex. Iliaden och Odysén memorerades och reciterades under lång tid inan de skrevs ned. I Indien memoreras fortfarande Vedaskrifterna av vissa brahminer, i en mycket gammal tradition. Människans förmåga att memorera långa berättelser kan alltså tränas till en nivå som många av oss kan ha svårt att föreställa sig.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: arial; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Skrivkonstens stora påverkan på kulturen var alltså inte i första hand att man kunde bevara långa berättelser eller diktverk. Som t.ex. egyptologen Jan Assmann har påpekat var det snarare så att den möjliggjorde mer personligt skrivande. Före skrivkonsten ägnades energin åt att memorera episka dikter. Efter att skrivkonsten hade börjat användas för de centrala kulturella texterna kunde man minnas dem utan att behöva memorera dem. Därmed blev det möjligt att skriva och bli läst utan att det förutsatta att hela texten memorerades av någon. Samhällets samlade kollektiva minnesförmåga ökade alltså väsentligt. Alla uppfattade inte utvecklingen som positiv. Platon klagade t.ex. över att ungdomen inte längre övade sitt minne som de en gång hade gjort. Det är intressant att han valde att förmedla denna oro i form av en skriven dialog, alltså en litterär form som försökte överföra det muntliga samtalet till skriftlig form. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="clear: right; float: right; font-family: arial; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1536" data-original-width="2048" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEibvjUSACZIFSsrhGAZo65LYigYiQgSi1ON1sfUNL98iziigrlpr61KEY7XhQjpnexzB3m3FH7UvuAHKhnM3wILqHjSLxxwKYCIJ-m4zHauIDA_D4RqxcWGRL1LOLm5USC3ip9jYU2imrC3mZwYqDt5uk3zua-aLlWgpVcegAdK2oCUZ4Wc1kc/s320/20200422_174234.jpg" width="320" /></span><span style="font-family: arial; white-space: pre-wrap;">Som Assmann påpekar var den grekiska också en kultur som - liksom Rom och Egypten, men till skillnad från Israel - fortsatte att ha en religion baserad på icke-nedskrivna rituella praktiker, medan den judiska religionen med tiden övergick från att ha varit centrerad på tempelkulten till att istället fokusera på Skriften som sådan. Detta kan uppfattas som typiskt för de religioner som man kan beskriva som “axiala” eller skriftreligioner. Judendomen, kristendomen, islam, buddhismen, konfucianismen och taoismen bygger alla i varierande grad på skrifter, inte i första hand på ritualer. Också hinduismen kan sägas ha genomgått en övergång till skriftreligion. En sådan skriftereligion blir i grunden oberoende av tempel och platser, kanske inte fullständigt, men det är fortfarande fullt möjligt att vara kristen utan en fysisk kyrka, på ett sätt som det inte hade varit möjligt att följa gammalromersk religion utan tempelkult. Skriften lösgjorde med andra ord religionen från sitt lokala sammanhang, och möjliggjorde därmed universalistiska och missionerande religioner. Möjligen skulle man kunna säga att såväl mytologi som teologisk spekulation från religionerna i det gamla Grekland och Rom verkligen skrevs ned i något som blev en kanon, en kanon som dessutom har överlevt i västerlandet som en litterär och filosofisk kanon parallellt med den kristna, men det kan också sägas att den har kunnat överleva religionsskiftet just eftersom den inte alls var central i religionen på samma sätt som Bibeln var i kristendomen.</span></p><p></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: arial; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Det är intressant att tryckpressens införande i Västeuropa bidrog till den protestantiska reformationen, alltså till en rörelse som försökte återföra fokus till den bibliska texten. Stämmer framställningen ovan var boktryckarkonsten inte så mycket en ny revolution som en intensifiering av skrivkonstens konsekvenser. Vad Marshall McLuhan beskrev som manuskriptkulturen hade fortfarande krävt att de lärda i stor utsträckning sysselsatte sig med att kopiera texter för att de skulle fortleva och spridas. Samtidigt var tillgången på handskrifter begränsad, och det samma gälde därmed också möjligheten att läsa. Tryckpressen mekaniserade hela detta arbete och gjorde tidskrifter och böcker tillgängliga för stora delar av befolkningen. Både romanen - en ännu mer personlig uttrycksform - och pressen har beskrivits som resultat av detta. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjM_4CQXdEAb-Pq6Y3ruAPQuzUzRHtVVdhlaEw35l_FFoPpJfc6S3hDjsUrezoHi1S1aFoLR7Ir5vSdDdX6ZTXe9nGmE7_uZiFDzbEdeh3HUD9bj3Bnts9orjZY_6iTJKOab1hM1slY6GnuBHcu-I3UoMtOHA08drDxnOkPUZMw0T4YNX8M_ZA/s180/180px-Internet_map_1024.jpg" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><span style="font-family: arial;"><img border="0" data-original-height="180" data-original-width="180" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjM_4CQXdEAb-Pq6Y3ruAPQuzUzRHtVVdhlaEw35l_FFoPpJfc6S3hDjsUrezoHi1S1aFoLR7Ir5vSdDdX6ZTXe9nGmE7_uZiFDzbEdeh3HUD9bj3Bnts9orjZY_6iTJKOab1hM1slY6GnuBHcu-I3UoMtOHA08drDxnOkPUZMw0T4YNX8M_ZA/w320-h320/180px-Internet_map_1024.jpg" width="320" /></span></a></div><p></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: arial; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Nu står vi mitt i en ny utveckling. Digitaliseringen och internet har ofta jämförts med tryckpressen, men frågan är om det inte snarare är skrivkonsten man borde jämföra med. Skrivandet har förändrats, blivit mer talspråks- och dialogliknande. Media består i stor utsträckning inte längre av skrift. Också bild och ljud kan lagras och överföras, ofta med hjälp av samma mobiler och datorer. Internet består idag inte bara av text utan också av bilder och videor, och de mest kommunicerade texterna är ofta korta. Skriftkulturen tränade visserligen inte minnet på samma sätt som den tidigare muntliga kulturen, men den uppövade förmågan att läsa långa texter och långa händelsekedjor. Lever vi fortfarande i en skriftkultur? Våra centrala texter är fortfarande skriftliga, men också film och musik lagras nu, inklusive många verk som kan göra anspråk på att vara kulturella klassiker. De texter vi läser är allt oftare elektroniska, snarare än tryckta (eller skrivna) på papper eller pergament. Till skillnad från äldre medier är elektronisk text inte statisk. Tekniskt sett finns inga hinder för att ändra texter och radera äldre versioner. Programmen är dessutom fullt förmögna att läsa läsaren. På Facebook och YouTube är det extremt tydligt att plattformen registrerar vad som drar till sig uppmärksamhet och anpassar sig efter det, men också Kindle följer läsarens uppmärksamhet. Läsandet är nu en dialog inte med en artefakt utan med en aktiv algoritm. Manuskript hade ägare, och skyddades av respekten för textens auktoritet. Tryckta böcker skiljer på immateriella rättigheter och ägandet av den fysiska boken (som man t.ex. kan ge bort). På Kindle har man snarare betalat för rätten att läsa texten och bruka tjänsten.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 12pt; margin-top: 12pt;"><span style="font-family: arial; font-variant-alternates: normal; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Vad allt detta med kultur, religion och politiska ideologier? Religionen verkar vara bli allt mer subjektiv, eller åtminstone fokuserad på identitet och vad som känns rätt för var och en, istället för skriftkulturernas stora auktoritativa berättelser. Nu verkar något liknande vara på väg att hända med de politiska ideologierna; identitet (nation, ras, kön, sexuell läggning etc) och personligt tilltal framför universella ideologier. Ibland verkar till och med sanningen uppfattas som subjektiv. Kan detta förstås som övergången från manuskript- och tryckkulturen till någonting annat? Vi har dock bara hunnit med ett par decennier med internet, och runt ett sekel med förmågan att spela in rörliga bilder. Kanske har vi bara sett början på förändringen. </span></p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-50035135517190356342023-03-31T11:31:00.004+02:002023-03-31T11:35:36.700+02:00Några tankar kring detta med kanon<p><span style="font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEipl3RfpPGu1JrAUkhgqdC9odEgCRseq26A8W31IqSDOsclb7viPVAUTW1d4abJtsTWdOgY2ZS5kGfErWlIYL3Frgw-8hurE48NXc0QdmFqdGI1_o77-PINCXjhItjpAofHoqihfd325_m_pZ5_yg8ee6VqA9381NGOx6O8PtQSwNF2QFSP7Rs/s2048/20200422_174234.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1536" data-original-width="2048" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEipl3RfpPGu1JrAUkhgqdC9odEgCRseq26A8W31IqSDOsclb7viPVAUTW1d4abJtsTWdOgY2ZS5kGfErWlIYL3Frgw-8hurE48NXc0QdmFqdGI1_o77-PINCXjhItjpAofHoqihfd325_m_pZ5_yg8ee6VqA9381NGOx6O8PtQSwNF2QFSP7Rs/s320/20200422_174234.jpg" width="320" /></a></div>Den tyska litteratur- och minneskulturforskaren Aleida Assmann definierar “kanon” i motsats till “arkiv.” Kanon är sådana verk som refereras i samtida kulturliv, och som man alltså i någon mening kan väntas känna till. Kanon är alltså nära förknippat med (allmän)bildning. Den som är bildad är den som är väl bekant med kanon, men även för att uppfattas som rimligt allmänbildad måste man åtminstone känna till något om kanon (om man vill kan man jämföra också med Bourdieus habitusbegrepp). Arkivet innehåller alla de verk som finns mer eller mindre tillgängliga och bevarade, men som förblir obekanta för alla utom möjligen några få experter. De verk som människor väntar sig att se på ett nationalmuseum är alltså kanon. I varierande grad gör alla de utställda verken det. De som ligger i museernas magasin hör däremot också metaforiskt till arkivet. Dagens topplistor för litteratur och musik hör ännu inte till någon dera, men kommer snart att höra antingen till kanon eller (i de flesta fall) till arkivet. <div><br /></div><div>En central poäng är att det knappast är möjligt att ha ett samtal om sådana här ting utan att ha gemensamma referenspunkter, och de som inte känner till dessa får svårt att följa med. Det betyder dock inte att dessa referenspunkter måste vara just nationella. En del kommer säkert att vara det, medan andra snarare blir nordiska, modernt västerländska, äldre europeiska, klassiska antika, främreorientaliska, östasiatiska eller från andra tider eller platser. Det ligger ett visst värde i att utbildningen ger gemensamma referensramar inte bara med samtida människor som skriver på svenska eller engelska, utan också med människor från andra platser och tider, t.ex. samtidens Östeuropa eller renässansens Italien. Sannolikt hör många av dagens svenska politiker inte till dem som är mest lämpade att avgöra vad som ska ingå i en kanon som ska synas i skolor och kulturinstitutioner, men det hindrar inte att det kan finnas en poäng i att diskutera frågan i offentligheten. En kanon, i den här meningen kommer alltid att existera, åtminstone kan det finnas anledning att hoppas det.<p></p><p></p></div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-18504539226535858252022-12-10T21:50:00.001+01:002022-12-11T17:04:02.754+01:00Rosens namn<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjgMRTBhnSTxhqNuQmmQYJB4ERufpte0gM2uwA08KDZS7AMlf16js74jKLBPlftLGdcph2F8B3HDhnb4G3FbCtp3hZW9ciYbaqUSu-beCFHNzumpudAbdAynMn2saeXywgwOUHbloYjzky_a4EYcbWXacENQvP87cIiiToXj639HQZhAa1dEqM/s630/the-name-of-the-rose.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="424" data-original-width="630" height="215" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjgMRTBhnSTxhqNuQmmQYJB4ERufpte0gM2uwA08KDZS7AMlf16js74jKLBPlftLGdcph2F8B3HDhnb4G3FbCtp3hZW9ciYbaqUSu-beCFHNzumpudAbdAynMn2saeXywgwOUHbloYjzky_a4EYcbWXacENQvP87cIiiToXj639HQZhAa1dEqM/s320/the-name-of-the-rose.jpg" width="320" /></a></div>Fortsätter projektet att läsa om några av de böcker som tidigare har gjort stort intryck på mig. Så här i början av december har jag börjat läsa om <i>Rosens namn </i>av Umberto Eco. Jag har läst den flera gånger och börjar nu märka att jag lägger märke till nya saker varje gång. Denna gång slås jag av hur övertygelsen att jordens undergång är nära präglar flera av karaktärerna och jag följer hur Eco beskriver hur det driver dem i olika riktningar.<p></p><p>När jag läste den 2016 skrev jag en essä om den i tidningen <i>Kulturen</i>. Den gången reflekterade jag en del kring Ecos tankar om kätteri, extremism och uppror. Essän verkar inte längre vara tillgänglig på <i>Kulturen</i>s hemsida, och tidningen är tyvärr nedlagd sedan en tid, så jag lägger ut texten här, precis som redan har gjort med flera andra av mina tidigare texter.</p><p>"<span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-weight: 700; white-space: pre-wrap;">Umberto Ecos medeltida mikrokosmos </span></p><span id="docs-internal-guid-a3573fe4-7fff-5f60-e112-43bb0a5724e8"><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman </span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Rosens namn. </span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Mest typsikt detektivromaninspirerad är nog relationen mellan huvudpersonerna. Fransicanmunken William från Baskerville framstår som en medeltida Sherlock Holmes, med benedictinnovisen Adso från Melk i rollen som Watson. Liksom i Sherlock Holmes blir detektivhistorien ett slags metafor, eller exempel, för hur analys av empiriska iakttagelser gör det möjligt att se sådant som från början är dolt. Precis som Watson är Adso också bokens jag-person och berättare. Liskom i Sherlock Holmes får vi också del av sammanhangen i berättelsen främst genom att den egentlige huvudpersonen förklarar saker för berättaren, som sedan återger förklaringen för läsaren Vid sidan av Adsos berättelse har </span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Rosens namn</span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> dessutom ytterligare en jag-person - den nutide forskaren “Umberto Eco” - som i en fiktiv inledning ger en beskrivning av de underliga omständigheter under vilka han funnit, översatt, och till sist förlorat Adsos manuskript. De många lagren i berättandet är ett tema som också går igen i senare böcker av Eco.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Hela handlingen utspelar sig under några få dagar i ett benedictinskt kloster i bergen i norra Italien. Liksom munkarnas liv är bokens kapitel organiserade efter de gudstjänster som i kloster markerar dygnets olika tider. Året är 1327 och Ludwig av Bayern - kejsaren av Det Heliga Romerska Riket av Tysk Nation - är på väg söderut till Italien för att krönas. I Avignon härskar den franske påven Johannes XXII, och kampen mellan kejsare och påve pågår för fullt. Samtidigt skakas kyrkan av religiösa stridigheter, kättaruppror och kättarförföljelser. Överallt ses tecken på att apokalypsens fyra ryttare är i antågande och världens undergång, historiens slut och Kristi återkomst står för dörren.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Klostret framstår som något av en mikrokosm för den högmedeltida världen – eller kanske också för världen i stort. Den teologiska diskussion som äger rum under berättelsens gång är ett slags skärningspunkt för det hög- och senmedeltida Europas stora politiska och religiösa strider. Klostrets pro-kejserlige abbot har bjudit in representanter för den mot påven oppositionella franciskanorden för att möta en delegation från det påvliga hovet i Avignon. I teorin är det som ska diskuteras frågan om Kristi fattigdom och huruvida de första kristna ägde egendom, eller om de bara använde föremål utan att göra anspråk på att äga dem. Precis som William påpekar för Adso är det som det verkligen handlar om emellertid inte huruvida Kristus var fattig, utan huruvida kyrkan och prästerskapet bör vara fattiga. I verkligheten levde det påvliga hovet i Avignon i enorm lyx, medan franciskanerna och deras anhängare förordade fattigdomen som kristet ideal. Även stora delar av franciskanorden levde dock i egna kloster, även om dessa officiellt tillhörde kyrkan, och fransiskanerna själva alltså tekniskt sett inte ägde någonting. Samtidigt stöddes de av kejsaren i ett försök att väga upp påvemakten genom att kritisera kyrkans makt och rikedom. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">En central roll i berättelsen har också de otaliga, mer eller mindre kätterska, rörelser som inspirerats bland annat av det fransiscanska fattigdomsbudskapet. Gemensamt för dessa var avståndstagandet från påvemakten. Eco tar samtidigt avstånd från idén om att de alla skulle vara en del av en och samma rörelse. I boken är det främst inkvisitionen och dess anhängare som ser det på det viset, och då främst eftersom de uppfattar allt kätteri som inspirerat av djävulen. William understryker istället det partikulära i de olika rörelserna, men förklarar samtidigt att detta spelar mindre roll för deras ofta outbildade anhängare. Med en insikt som torde vara tillämpbar på upprorsrörelser i alla tider förklarar han att varje rörelse ärver sina företrädares anhängare. Vilken rörelse en person ansluter sig till beror mer på predikanternas personlighet och på rena sammanträffanden, som vem som råkar befinna sig geografiskt närmast, än på det budskap som predikas. Anhängarna kände, enligt William, ofta inte ens till detaljerna i den lära som deras predikanter predikade. Inte heller inkvisitorerna eller de världsliga myndigheter som bekämpade kättarna var särskilt intresserade av dessa detaljer. Skillnaden mellan en kättare och ett helgon ter sig också för William som något av en gråzon: passionen är den samma. Det som saknas är självdistansen, kanske är det också det som enligt Eco gör den totala övertygelsen så destruktiv.</span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhhPGOq4VOYCbBE5QHCgjOdjc629NVRIw6Gcq22u3L5y8ZdijU72BftQjK1myz-ZACIjQRHLtR_quK7sJdKB40EDPCkfOQPGksXPGDumln8nHC3Adg3cQ2tJnzFVId7D0taM2XB2OeyOkL2WAFQSpo7q92imnArUhL1eBE73efaI9dXrFshsOU/s1539/Umberto_Eco_04.jpg" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1539" data-original-width="1205" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhhPGOq4VOYCbBE5QHCgjOdjc629NVRIw6Gcq22u3L5y8ZdijU72BftQjK1myz-ZACIjQRHLtR_quK7sJdKB40EDPCkfOQPGksXPGDumln8nHC3Adg3cQ2tJnzFVId7D0taM2XB2OeyOkL2WAFQSpo7q92imnArUhL1eBE73efaI9dXrFshsOU/s320/Umberto_Eco_04.jpg" width="251" /></a></div></span><p></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Också Eco tycks instämma i denna måttlighetspredikan där fanatismen som sådan framstår som det främsta problemet, och gör den tydlig genom att kontrastera den måttfullt intellektuelle William från Bascerville inte bara mot inkvisitorn Bernard Gui – som till en början framstår som bokens främste antagonist – utan också mot fransiscanmystikern Ubertino. Både William och Ubertino har själva varit inkvisitorer. William har emellertid avslutat denna karriär eftersom han inte längre vill, eller anser sig kunna, döma om tankens brott eller demoniska aktiviteter, utan enbart om materiella fenomen och händelser i den iakttagbara världen. Det handlar alltså om ett slags filosofisk reträtt från det metafysiska till det empiriska. För Ubertino framstår det däremot som enkelt att se skillnad på goda och onda, helgon och kättare – det handlar bara om att vara stark i tron. Hans konflikt med det påvliga hovet handlar om vem som är kättare och vem som är sant kristen, inte om huruvida distinktionen är meningsfull.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Bernard Gui och William från Bascerville framstår båda som svalt logiska i jämförelse med den passionerat religiöse Ubertino. Medan Gui utgår från att han redan känner sanningen arbetar William istället – som Adso uttrycker det – med att sätta upp ständigt nya alternativ. Med inspiration från sin namne William från Ockham bygger William från Bascerville hypotetiska bilder och prövar dem mot verkligheten, i skarp kontrast mot de övrigas förställningar om att man först bör finna sanningen och sedan utgå ifrån den. Denna attityd står inte minst i kontrast mot den åldrade Adso - bokens berättare - som senare i livet själv snarare tycks ha utvecklat en ödmjukhet inför människans oförmåga att förstå kosmos, än den fascination för det empiriska som kännetecknar William, åtminstone när han inte istället fullständigt misströstar. Därmed framstår radikaliteten i Williams förhållningssätt också ännu tydligare.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Här är den centrala metaforen klostret självt, som också i sin arkitektur utgör ett slags mikrokosm för världen. I centrum för klostret står biblioteket, en byggnad som endast bibliotekarien, hans medhjälpare och abboten äger tillträde till. Övriga munkar kan endast ansöka hos bibliotekarien om att få böcker utlämnade till sig för läsning i scriptoriet, i våningen under det egentliga biblioteket. Själva biblioteket är utformat som en labyrint där rummen har namn efter olika länder och världsdelar, men som också utgör delar i en kod. Flera av munkarna är övertygade om att biblioteket är hemsökt. Nattetid, då byggnaden är stängd, går enda vägen in genom benhuset, där de döda munkarnas kvarlevor lagras. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Den gotiska beskrivningen av bibliotekslabyrinten kan ses som en metafor för en kunskapssyn där kunskapen vaktas av bibliotekarier, som utifrån sin egen bild av sanningen väljer ut vilka böcker som kan visas för vem. Överst i tornbyggnaden ligger biblioteket, nedanför ligger scriptoriet, där munkarna kopierar, översätter och illustrerar utvalda böcker. Under detta rum för lärd verksamhet ligger köket, en plats för betydligt mer materiel verksamhet, där arbetet dessutom leds av den praktiske, men kätterimisstänkte, broder Remigio. Längst ned ligger benhuset, den dödens plats som William och Adso måste ta sig igenom nattetid och i hemlighet för att komma in i biblioteket. Därefter måste de lära sig att hitta i labyrinten, något som William uppnår bland annat genom att resonera rationellt och empiriskt med utgångspunkt i byggnadens yttre form.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">En stor del av </span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Rosens namn</span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> handlar om olika försök att få tag i en bok som döljs inne i biblioteket. Till sist visar det sig också att de dödsfall som hemsökt klostret förorsakats av försöken att skydda den kunskap som döljs inne i biblioteket. Att försöka stänga kunskapen inne är emellertid alltid dömt att misslyckas, åtminstone på lång sikt. I senmedeltidens Europa var lärdomen redan på väg att spridas från klostren till städer och universitet. William och Adso är samtida med Dante, och berättelsen utspelar sig i Italien. Klostrets slutenhet är en väg till irrelevans snarare än till att samla kunskap eller makt. Ytterst skyddas inte kunskap av att stängas inne, liksom med fysiska böcker innebär detta snarare att den förgörs. Till och med i det slutna klosterbiblioteket faller böckerna sönder och kunskapen förgås om den inte kopieras till nya böcker. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">För William från Baskerville, liksom för William från Ockham – och för Umberto Eco? – är kunskap däremot till för att göra mänskligheten lyckligare. För Eco handlar böcker i hög grad om andra böcker, och biblioteket blir därmed platsen för ett slags samtal mellan författare från olika tider som genom historien kommenterar varandra. När ingen läser böckerna avstannar samtalet och kunskapen förblir död. Samtidigt är </span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Rosens namn</span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> emellertid också en hyllning till mänsklig kreativitet; förlorad kunskap kan rekonstrueras, upptäckas på nytt eller ersättas. Historien har inget slut.</span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Så långt är</span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Rosens namn</span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> en lovsång till modern empirism. Inte heller Williams metoder är emellertid ofelbara. Människans benägenhet att se mönster, och dessas förmåga att sedan forma själva verkligheten, är ett av Ecos favoritteman. Det skulle bli huvudtemat i hans nästa roman – </span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Foucaults pendel</span><span style="font-family: Garamond, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> – men är ett bärande tema också här. Till sist hittar William en gärningsman, men mest genom ett misstag. På ett plan kan detta ses som en av poängerna med hypotesprövning; en välformulerad hypotes behöver inte vara sann, och en idé med tveksamt ursprung kan ibland – vid prövning mot empiriska data – visa sig komma närmare verkligheten. För Adso framstår Williams intellektuella högmod som hans största svaghet. När hans första teori visar sig felaktig slås William av tvivel. Finns det överhuvud taget någon sanning – eller någon Gud – när vi inte längre är förmögna att bygga heltäckande system? Detta är i hög grad ett problem som är relevant i våra dagar, inte minst för postmodernisten Eco. Det svar som han lägger i Adsos mun är att vi kan finna partiella sanningar; att det är bättre att veta något än att inte veta någonting alls men samtidigt tro sig veta allt. Början till visdom är att veta vad man inte vet. Det är också därför som fanatismens kärna inte bara är övertygelsen om att sitta inne med sanningen, utan också en brist på självdistans som gör det omöjligt att bedöma den egna världs- och självbildens rimlighet. Slutligen är det också därför som humorn blir så central för Eco: utan självdistans, ingen humor, och utan humor, ingen självdistans."</span></p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-5741532729498770642022-11-16T18:11:00.004+01:002022-11-16T18:11:57.592+01:00Axialtid<p><span style="color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj5DsdHNy06Qe1E_GxD0Dg6sEydrULtuADhWpjEz0qK5i2fkd74P4udz5sjkgUzGKcRgwqFrvM0N1MHR-bmhDL8LEQC615N8qtrNjGufe5DIDso-xIn7DkAf_Z4nvc5fr0eK88WcvcY4DRglf8shF0Sw2tR-o_XK0PwVx99rsqmEVtXco9nv0k/s250/Acropolis.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="166" data-original-width="250" height="166" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj5DsdHNy06Qe1E_GxD0Dg6sEydrULtuADhWpjEz0qK5i2fkd74P4udz5sjkgUzGKcRgwqFrvM0N1MHR-bmhDL8LEQC615N8qtrNjGufe5DIDso-xIn7DkAf_Z4nvc5fr0eK88WcvcY4DRglf8shF0Sw2tR-o_XK0PwVx99rsqmEVtXco9nv0k/s1600/Acropolis.jpg" width="250" /></a></div>Ett av de områden jag har läst in mig på allt mer de senaste åren är modernitetsteori, alltså vetenskapliga, ofta sociologiska eller historiska, teorier och försök att konceptualisera samhällets modernisering som en process som pågår över flera hundra år. Rent professionellt sett är jag intresserad av vilka roller t.ex. konst, kulturarv, kulturpolitik och folkbildning har spelat i sådana processer. En intressant avstickare från detta intresse är en del texter jag har läst den senaste tiden om axialtiden. <p></p><span id="docs-internal-guid-7d93495b-7fff-babb-8cc3-24ad08ed89c5"><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Axialtiden - </span><span style="color: #202122; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Achsenzeit - </span><span style="background-color: transparent; color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">är ett begrepp som den tyske filosofen Karl Jaspers myntade i mitten av 1900-talet för att beskriva en period ungefär mellan 800 f.Kr. och 400 f.Kr., en period då många av de religiösa och filosofiska system som skulle prägla de kommande årtusendena uppstod. Det var då som t.ex. Buddha, Konfucius, Lao Tzu, Zoroaster, Sokrates, Platon, Mahavira och profeten Jesaja levde (även om det ska påpekas att Zoroaster enligt nyare forskning kan ha levt senare). Såväl den judiska monoteismen och den zoroastriska dualismen, som den grekiska filosofin, buddhismen, jainismen, konfucianismen och taoismen uppstod i så fall under denna tid, de flesta av dem inom bara några få generationer. Kristendomen, islam och den rabbinska judendomen kan sedan ses som en vidareutveckling av den monoteism som först framträdde i Gamla Testamentets profetböcker och som senare influerades av grekisk-romersk filosofi, och möjligen också av zoroastrisk dualism. Mycket tyder nämligen på att de äldre delarna av bibeln inte alls beskriver en monoteistisk världsbild utan ett folk som dyrkar en stamgud som återkommande kräver att de ska sluta dyrka andra gudar och gudinnor, men som samtidigt verkar utgå ifrån att dessa existerar.</span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Det nya med axialtidens religioner och filosofier är enligt bl.a. filosofen Charles Taylor att religion och etik inte längre kopplas till partikulära platser. Om gudar och andar tidigare varit allestädes närvarande och relationen till dem handlat om ett samhälles relation till ett panteon av lokala gudomligheter, förmedlat av en gudomlig kung, tempel eller prästerskap, handlade det från och med axialtiden istället om individens relation till någonting bortomvärldsligt transcendent. För antikens filosofer framstod gudarna alltmer som metaforer eller uppenbarelseformer av någonting mer abstrakt gudomligt eller idealt (som i Platons idévärld). Profeter som den persiske Zoroaster och den hebreiske Jesaja avvisade helt polyteismens gudar till förmån för en ensam skapargud. I Indien framstod gudarna som direkt irrelevanta för vishetslärare som Buddha och Mahavira, som istället fokuserade på vägen ut ur karmas eller själavandringens kretslopp. </span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">I den grekiska mytologi som vi känner via Homeros och andra är människan sällan mer än ett offer för gudarnas nycker, även om vi kan beundra de människor som trots detta lyckas uträtta stordåd. Precis som i Mellanösterns religioner föreställde man sig att alla människor efter döden hamnar i ett relativt mörkt och dystert dödsrike. Att människans öde påverkas av hennes agerande verkar ha varit mindre självklart, även om idén förekommer, i synnerhet när vi läser den gamla mytologin så som den beskrevs under axialtiden eller senare. För många av axialtidens tänkare verkar det däremot ha varit självklart att människans öde efter döden styrs av vårt handlande i livet. Platon skriver, kanske metaforiskt, om hur människorna döms efter döden. Buddhismen handlar i hög grad om att ta sig ur sådana orsakskedjor och det lidande som de orsakar. I monoteistiska religioner som kristendom, islam och judendom, eller i den dualistiska zoroastrismen, tänker man sig ett evigt liv som helt avgörs av vårt agerande i livet. Världsordningen verkar påtagligt intresserad av mänsklig moral.</span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgYFiYPmSTase_gI5ddV2tTTnvcUH3OQP1e7J6coIyX-sPVrrMNvcstNkSb3UfQc3EC4EIuzM5ZZaHrZ-noyxpiF4OnT1wtIAQGWkgBHXEpydfTvq6lN-FwCBKgeWR_xrdkAhzfuOf2qx48bPmRDU26J5tImucIdbbfh0fRIcRoccYu3_jw3nk/s304/the-axial-age-and-its-consequences.jpg" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="304" data-original-width="200" height="304" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgYFiYPmSTase_gI5ddV2tTTnvcUH3OQP1e7J6coIyX-sPVrrMNvcstNkSb3UfQc3EC4EIuzM5ZZaHrZ-noyxpiF4OnT1wtIAQGWkgBHXEpydfTvq6lN-FwCBKgeWR_xrdkAhzfuOf2qx48bPmRDU26J5tImucIdbbfh0fRIcRoccYu3_jw3nk/s1600/the-axial-age-and-its-consequences.jpg" width="200" /></a></div></span><p></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Dessa idéer slog naturligtvis inte igenom på alla områden. Medeltidens Europa präglades å ena sidan av en välordnad världsbild där allt hade sin plats i ett gudomligt ordnat kosmos i väntan på den yttersta domen - en synnerligen axial världsbild alltså - och å andra sidan av delvis pre-axiala drag som kulturen av lokala helgon, folkliga föreställningar och idéer om ett sakralt kungadöme. Kristendomen är dock ändå en tydligt axial religion med tydliga universella anspråk. I likhet med andra axiala religioner och filosifer utgår den också från skrifter. Det verkar generellt som att axialtiden har något att göra med att skriftkulturen började ersätta en kultur präglad av muntliga och memorerade epos och myter. En kultur som utgår ifrån människans relation till det universellt transcendenta uttryckt i en helig skrift skiljer sig ifrån en religion som fokuserar på </span><span style="color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 16px; white-space: pre-wrap;">lokala </span><span style="background-color: transparent; color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;">tempel och gudomligheter i det att den blir vad Matthias Jung beskriver som en portabel religion, en religion man kan ta med sig och som kan spridas ut över världen, eller över ett stort imperium. </span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Moderniteten kan å sin sida ses som en fortsättning på axialtiden, kanske rent av som en andra axialtid, eller åtminstone en liknande process. Också upplysningsprojektet handlar om att moral och etik universaliseras och tänkandet abstraheras. Genom massutbildning har skriftkulturen utsträckts till att omfatta hela befolkningen, istället för bara ett litet fåtal, som t.ex. under europeisk medeltid. Samtidigt finns det - som bl.a. Charles Taylor påpekar - också en annan sida av moderniteten som istället betonar det partikulära och känslomässiga. Enligt detta sätt att se på saken är romantiken och tänkare som Nietzsche inte någon motsats till moderniteten, än mindre någonting som strävar tillbaka till förmoderniteten, utan istället en annan sida av samma mynt, något som uppstår som en direkt följd av upplysningen och som en del av en dualitet. Bägge förutsätter också att böcker och läskunnighet spreds på helt nya sätt genom boktryckarkonsten. Detta sätter också dagens skeenden i ett nytt ljus. Idag ser vi en övergång från en skriftkultur till en där inspelat ljud och bild spelar en minst lika stor roll. </span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 12pt; margin-top: 0pt;"><span style="background-color: transparent; color: #050505; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Moderniteten - och kanske ännu mer postmoderniteten - innebär inte bara universalism utan också partikularism. Idén att människan skulle vara kosmos centrum verkar för allt fler förlegad. Varför skulle universums skapare - om det nu finns någon sådan - överhuvudtaget intressera sig för oss. Istället uppfattar vi oss allt mer som objekt för naturkrafternas spel, ett spel som har föga eller intet med moral och etik att göra. Påminner detta kanske mer om hur den pre-axiala världens människor uppfattade sig som objekt för gudars, andars och ett opersonligt ödes nycker? Har moderniteten kanske också en hel del gemensamt med den pre-axiala världen. Det är ingen slump att Nietzsche ofta hämtade sin inspiration från de gamla grekerna, eller att han specifikt utpekade Sokrates som den som införde tvivlet i den grekiska kulturen. Det var inte axialtidens filosofer som Nietzsche beundrade, utan en fragmentariskt uppfattad pre-axial dionysisk värld hämtad från Homeros och andra källor som blickade tillbaka mot en mytologiserad forntid. </span></p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-3851622880544835782022-08-28T17:13:00.001+02:002022-08-28T17:13:44.861+02:00Nothing is true and everything is possible: The surreal heart of the new Russia<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj6i_rBXlcU_gkgHwTTb_hPLBK5hMPyIoC35cPEB6_h4qdrlXS4EYeZPEPnwPlPjnVhz4TNdPgN7Oi4S8nF2mFphnsBJnbUca0ANJ9_9l-C3V2WAI6M_q_L_oDG2QJgwkYKeHf9exoAVb6nMllCyRDPZCzM2dxNV9HCe4NDMGTdVrWQaf8-6uQ/s1500/61OTcfcQsVL.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1500" data-original-width="1000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj6i_rBXlcU_gkgHwTTb_hPLBK5hMPyIoC35cPEB6_h4qdrlXS4EYeZPEPnwPlPjnVhz4TNdPgN7Oi4S8nF2mFphnsBJnbUca0ANJ9_9l-C3V2WAI6M_q_L_oDG2QJgwkYKeHf9exoAVb6nMllCyRDPZCzM2dxNV9HCe4NDMGTdVrWQaf8-6uQ/s320/61OTcfcQsVL.jpg" width="213" /></a></div>De senaste veckorna har jag på lediga stunder läst Peter Pomerantsevs <i>Nothing is true and everything is possible: The surreal heart of the new Russia</i>, inte så mycket analys av Ryssland som en samling intryck och berättelser från författarens tid som journalist i Ryssland. Även om den är publicerad redan 2014, och alltså skildrar Ryssland främst under Putins första presidentperioder, ger den en bild av Rysslands djupt liggande kulturella problem som en politisk analys inte hade kunnat ge på samma sätt. Det som skildras är någonting mycket långt ifrån det “Heliga Ryssland” som enligt Putin och Dugin står emot ett allt mer hegemoniskt globalt Väst till försvar för en djupare europeisk eller eurasiatisk kultur grundad i Bysans eller den eurasiatiska stäppens vidder. Vad som framträder är istället ett påtagligt postmodernt och ultrakapitalistiskt samhälle (som samtidigt varken är liberalt eller någon fungerande marknadsekonomi), en värld där gangsters är hjältar och präglar såväl politik som populärkultur, där fängelsekultur har inspirerat militären sen Stalintiden, där ingen väntar sig att staten ska fungerar men där propaganda-TV ändå framstår som minst lika pålitligt som någon annan nyhetskälla, och där underhållning hur som helst ändå går före faktainnehåll, ett land där det västerländska kulturinflytandet ofta verkar vara lika mycket skådespel som demokratin i det politiska systemet, eller den historiematerialistiska marxism-leninismen på 1980-talet, men där efterfrågan på västerländska varor och materiella statussymboler verkar betydligt mer reellt, en politisk och ekonomisk elit som ständigt talar om det Heliga Ryssland men som samtidigt placerar både pengar och barn i Väst. <div><br /></div><div>Det förklarar en hel del, inte minst hur den ryska statsledningen verkar ha kunnat överskatta sin egen militära styrka och underkasta sina motståndare fullt så mycket som den uppenbarligen har gjort, eller varför det annars så starka självförtroendet inte verkar sträcka sig till allmän mobilisering eller andra åtgärder som skulle kunna komma i vägen för moskoviternas ansträngningar att låtsas som att allt fortfarande kan fortsätta som vanligt. I en värld där propaganda och dubbeltänkande är ständigt närvarande verkar man ha glömt att pansarvagnar och robotartilleri hör till den fysiska verkligheten. Samtidigt anar jag att inte heller denna bild är fullständig. Även den som cyniskt säger sig inte tro på något måste i grunden ha någon form av verklighetsuppfattning. Om allt flyter blir det omöjligt att agera (vilket naturligtvis är vad det totalitära samhället försöker åstadkomma för gemene man). Också många västerländska bedömare trodde mycket riktigt att Kreml än en gång skulle stanna vid retoriken och inte i verkligheten försöka sig på något så vansinnigt som en fullskalig invasion av Europas näst största land. Makthavarna verkar dock fortfarande tro på sin egen maktutövning, och därmed reduceras världspolitiken till en kamp mellan olika makter, mellan Ryssland och Väst, mellan Kreml och Washington, osv. Den geopolitiska världsbilden blir det enda som återstår, men utan förmågan att se vare sig egna svagheter eller andras styrkor.</div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-47018155624833206902022-07-06T12:34:00.003+02:002023-03-31T15:04:26.315+02:00The Secret History - en omläsning<p><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgzfLaoRg_0S_ohbW0ZKZykOa1cS4f6SuVSLuc-8UvkfdxvVSWLFrvpc7tO2-Ht-033dMWCXPqmaww41pQDodbmPg1FKTysnxtYxs0vSsCtQGDPbE74TzCSLzRMC-m_LiGr5MM3KtTmByb5zRArE9PHy41sSh_UDCdL7ScEHRyrnZnWeF_6FeA/s1124/Secret%20History.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1124" data-original-width="843" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgzfLaoRg_0S_ohbW0ZKZykOa1cS4f6SuVSLuc-8UvkfdxvVSWLFrvpc7tO2-Ht-033dMWCXPqmaww41pQDodbmPg1FKTysnxtYxs0vSsCtQGDPbE74TzCSLzRMC-m_LiGr5MM3KtTmByb5zRArE9PHy41sSh_UDCdL7ScEHRyrnZnWeF_6FeA/s320/Secret%20History.jpg" width="240" /></a></div><span id="docs-internal-guid-c3ce2365-7fff-6c50-675d-ca7f05b51e56"><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;">Det finns en del böcker man läser om gång på gång. Under våren har jag läst Donna Tartts</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">The Secret History </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">(Sv. </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Den hemliga historien</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">) för jag vet inte vilken gång i ordningen. Varje gång jag läser den fastnar jag för något nytt.</span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;">Några tankar denna gång - </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;">och här får jag varna för spoilerns; har du inte läst boken, läs den istället, och sedan kanske det här inlägget. Visserligen är detta en av dessa böcker där författaren redan från början berättar det mesta, men en stor del av effekten ligger i upplevelsen av att saker och ting faller på plats vartefter man läser. Redan i prologen får man t.ex. reda på vem som blir mördad.</span></p><span id="docs-internal-guid-c3ce2365-7fff-6c50-675d-ca7f05b51e56"></span><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">I en diskussion om de gamla grekernas kultur i början av boken kommer </span><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 16px; white-space: pre-wrap;">även </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">följande kommentar om skönhet, skräck och extas: </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">“</span><span style="background-color: transparent; color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">It's a very Greek idea, and a very profound one. Beauty is terror. Whatever we call beautiful, we quiver before it. And what could be more terrifying and beautiful, to souls like the Greeks or our own, than to lose control completely? To throw off the chains of being for an instant, to shatter the accident of our mortal selves? Euripides speaks of the Maenads: head thrown I back, throat to the stars, ‘more like deer than human being.’ To be absolutely free! One is quite capable, of course, of working out these destructive passions in more vulgar and less efficient ways. But how glorious to release them in a single burst! To sing, to scream, to dance barefoot in the woods in the dead of night, with no more awareness of mortality than an animal! These are powerful mysteries. The bellowing of bulls. Springs of honey bubbling from the ground. If we are strong enough in our souls we can rip away the veil and look that naked, terrible beauty right in the face; let God consume us, devour us, unstring our bones. Then spit us out reborn.</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">“ </span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">På många sätt sammanfattar detta ett huvudtema i boken; sökandet efter estetisk skönhet, men också kontrollbehov och strävan bort ifrån vardagsexistensen. Sökandet efter skönhet är här någonting fundamentalt positivt, men blir samtidigt otillräckligt om det inte kopplas samman med någonting annat, en etisk eller altruistisk aspekt. Redan på första sidan i första kapitlet konstateras någonting liknande, fast kortare och kanske med betoning på en något ytligare skönhetsupplevelse: “</span><span style="color: #333333; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Does such a thing as ‘the fatal flaw,’ that showy dark crack running down the middle of a life, exist outside literature? I used to think it didn’t. Now I think it does. And I think that mine is this: a morbid longing for the picturesque at all costs.” </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;">Bokens personer söker det sköna, eller åtminstone det pittoreska eller ovanliga, inte minst för att komma bort från vardagens grå verklighet, och det leder till resten av de problem som de hamnar i. </span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">The Secret History</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> har ofta jämförts med bland annat Euripides </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Backanterna</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">, Dostojevskijs </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Brott och straff </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">och Waughs </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Brideshead Revisited</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">. När det gäller den senare dras parallellen ofta eftersom båda utspelar sig i en dekadent elituniversitetsmiljö (i detta fall på ett amerikanskt </span><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 16px; white-space: pre-wrap;">elitcollege, medan <i>Brideshead </i>inledningsvis utspelar sig i Oxford</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">), men en annan likhet är att de på flera sätt är katolska romaner. </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">The Secret History</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> är kanske inte lika påtagligt katolsk som</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Brideshead</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> men båda är skrivna av utövande katoliker och beskriver hur en huvudperson med icke-katolsk bakgrund under studenttiden möter en katolsk överklassmiljö. I </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">The Secret History</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> har fyra av de sex karaktärerna i studentgruppen katolsk bakgrund. Undantagen är berättaren och mordoffret. I dialog i slutet av boken berättar en av de övriga, på väg från en askonsdagsmässa, hur han en gång frågade Bunny (som de tillsammans mördat några år tidigare) om han någon gång tänkte på synd. Svaret blev omedelbart “Of course not, I am not a Catholic!” Det gör däremot de övriga huvudpersonerna, åtminstone efter mordet. Hanteringen av skuld och skuldkänslor är - precis som i <i>Brott och straff</i> - ett centralt tema i boken</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">. Richard, berättaren, slås flera gånger av att han har varit med om att begå en handling som han själv beskriver som fundamentalt ondskefull. Han upprepar också envist under berättelsens gång att han inte uppfattar sig själv som en ond person, för att sedan fortsätta med att dra paralleller mellan sig själv och diverse seriemördare. Charles verkar också lida av skuldkänslor och börjar nästan genast efter mordet försöka döva dem med alkohol. Han är snart långt bortom gränsen till allvarlig alkoholism. Precis som Sebastian i </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Brideshead</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> använder han också alkoholen för att fly från sin egen familj. Francis verkar däremot mer orolig för polisen än för att han gjort någonting fel.</span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Camilla - den enda kvinnan i gruppen - får vi veta väldigt lite om hur hon tänker och känner. Berättelsen får vi i Richards version, och även om han spenderar en hel del utrymme på att tala om hur mycket han älskar henne, hur vacker hon är etc, får man inget intryck av att han lyssnar på vad hon säger. Det är också påtagligt att när hon till sist lämnar sitt djupt destruktiva förhållande med sin bror så tar både Richard och Francis omedelbart hans sida och försöker övertala henne att åtminstone tala med honom. Det här är på många sätt den mest obehagliga delen av handlingen, kanske rent av värre än något av morden. Tartts kvinnoporträtt framstår ofta som ytliga, men bakom detta verkar det finnas en reflektion som utgår ifrån att bokens berättare är en tydligt opålitlig manlig berättare vars perspektiv ofta är påtagligt subjektivt, för att inte säga självcentrerat.</span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Det finns ytterligare en religiös aspekt av boken, men den aspekten handlar inte om katolicism, eller ens om kristendom, utan om den gammalgrekiske guden Dionysos. Bokens berättare framstår som sagt som djupt opålitlig. Berättelsen gör alltså inte ens anspråk på att vara sann, ens i bokens eget universum. Som jag läser den tenderar jag dock att ta Henrys berättelse om backanalen rätt bokstavligt. Om man tolkar Henrys berättelse som en sanningsenlig berättelse åtminstone om en subjektiv upplevelse så handlar det om vad som måste beskrivas som en mystik eller religiös upplevelse, ett möte med en gud, en upplevelse av en verklighet bortom den vardagliga och bortom det egna jaget. Hur får man det att gå ihop med resten av boken? </span><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 16px; white-space: pre-wrap;">Tartt konstaterar själv i en intervju att detta inte är en helt igenom realistisk berättelse, utan en som har några få övernaturliga inslag. </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Personligen gillar jag att det sticker ut så mycket, och att man kan läsa hela handlingen ur flera olik</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">a perspektiv. Som en av karaktärerna konstaterar, också rätt tidigt i boken: “if one is to read Dante, and understand him, one must become a Christian, if only for a few hours”. För att förstå </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Backanterna </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">- för att inte tala om för att genomföra en backanal - måste man alltså åtminstone för stunden bli gammalgrekisk polyteist, vilket de fyra studenterna uppenbarligen lyckas med, åtminstone enligt deras egna berättelser. </span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjvjA9tgkI17KjWjXlwyeyIrrS1XVNmEbh9LxskqD3JjQJOhfY3xgOdP2MxN4L-7Z1xuUmmqxR_tsrhac9oVbq2djWF6BlDcZUN4JRKFswSxK62PGHYYJVnv9-hORphyMgTLLLzkC2UiDnnoyDomERVNE2t6zyE8abeUR1ck_6qpV1t17LQ2xc/s800/800px-Dionysos_satyrs_Cdm_Paris_575.jpg" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="800" data-original-width="800" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjvjA9tgkI17KjWjXlwyeyIrrS1XVNmEbh9LxskqD3JjQJOhfY3xgOdP2MxN4L-7Z1xuUmmqxR_tsrhac9oVbq2djWF6BlDcZUN4JRKFswSxK62PGHYYJVnv9-hORphyMgTLLLzkC2UiDnnoyDomERVNE2t6zyE8abeUR1ck_6qpV1t17LQ2xc/s320/800px-Dionysos_satyrs_Cdm_Paris_575.jpg" width="320" /></a></div></span><p></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Precis som i </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Backanterna </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">är det också den som inte visar tillräcklig respekt för guden som dödas av sina närmaste. Henry beskrivs dock - av Richard - som en person som på allvar har lyckats bli en del av det förflutna istället för av samtiden. Hans berättelse slutar därmed - åtminstone ur vad som verkar vara hans perspektiv - som en grekisk tragedi. Julian, läraren, verkar däremot inte ha tagit steget fullt ut, är inte fullt ut en del av någon djupare verklighet, och framstår därför på slutet som fundamentalt hycklande och ihålig. Vill man ta denna läsning ytterligare ett steg är det inte ens självklart att Henrys berättelse slutar där. Genom hela berättelsen figurerar scener ur drömmar, och den avslutas också med en sådan. Minst två karaktärer ser den döde Henry röra sig kring sängen när de själva har varit nära att dö (Richard när han blivit skjuten, och Francis när han försökt begå självmord). I bokens sista, och kanske märkligaste, scen möter Richard Henry i ett slags dödsrike; en stad i ruiner där nya futuristiska byggnader börjat resa sig bland de gamla:</span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">“</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">'I thought I'd find you here,' said a voice at my elbow.
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">It was Henry. His gaze was steady and impassive in the dim light. Above his ear, beneath the wire stem of his spectacles, I could just make out the powder burn and the dark hole in his right temple.
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">I was glad to see him, though not exactly surprised. 'You know,' I said to him, 'everybody is saying that you're dead.'</span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">…
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">He cleared his throat. 'My movements are restricted,' he said.
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">'I no longer have the ability to travel as freely as I would like.' …
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">'Is it open to the public?' I said.
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">'Not generally, no.'
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">I looked at him. There was so much I wanted to ask him, so much I wanted to say; but somehow I knew there wasn't time and even if there was, that it was all, somehow, beside the point.
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">'Are you happy here?' I said at last.
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">He considered this for a moment. 'Not particularly,' he said.
</span><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; white-space: pre-wrap;">'But you're not very happy where you are, either.'”</span></p><div><span style="color: #181818; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-style: italic; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"><br /></span></div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-3499301068345075892022-03-23T21:44:00.005+01:002022-03-23T21:44:37.056+01:00Vilka blir 2022 års ideer?<p> <span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;">Hur kommer man i framtiden att se tillbaka på de senaste åren? Det finns kanske anledning att tänka sig att en historisk period inleddes med murens fall 1989 och tar slut vid krigsutbrottet 2022, en period präglad av globalisering, relativt fri handel, och en värld där demokratierna blev allt fler. Vi har känt trenden vända i några år nu. Många har diskuterat den i samband med allt från Trump till pandemin, men med Rysslands invasion av Ukraina och de påföljande sanktionerna är det nog definitivt slut. Frågan är vad som ska komma sedan. Putin verkar tänka sig en multipolär värld där Östeuropa och Rysslands “nära utland” tvingas tillbaka in i dess intressesfär och den regelbaserade internationella ordningen upphör. På sikt handlar det om att helt avvisa de värderingar som det liberaldemokratiska västerlandet står för. Det är värt att notera att både Putin och Zelensky beskriver kriget som en kamp om värderingar och framtidsvisioner: Putins “ryska värld” mot Zelenskys försvar av fri- och rättigheter och demokrati, inte bara i Ukraina, utan i hela Europa. </span></p><span id="docs-internal-guid-1466320a-7fff-fa03-ba35-47ba9699471b"><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 12pt; padding: 0pt 0pt 12pt 0pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Även om Ukraina och dess västliga allierade vinner kriget lär 2022 innebära stora förändringar. Pandemin har gjort många uppmärkssamma på hur beroende vi är av kinesisk produktion. Nu har vi uppmärksammats på Europas beroende av rysk gas. Europa och USA lär nu se till att bli mer självförsörjande inom fler områden. Åtminstone så här inledningsvis verkar det som att Putins angreppskrig har gjort det som inga västliga politiker har lyckats med: att ena väst, och kanske framförallt att ena EU. Konflikten mellan Öst- och Västeuropa ter sig mindre viktig. Samtidigt har populistiska grupper som stötts av Putin nu misskrediterats. Ingen kan tvivla på att ukrainarna är beredda att slåss för de värderingar som vi i väst brukar påstå att vi står för. Kan Ukrainas exempel bidra till att långsiktigt ena även oss bakom rättsstaten och den liberala demokratin?</span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt 0pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Även om Ukraina vinner kriget står vi dock inför en multipolär värld. De två dominerande supermakterna är USA och Kina. Om Ryssland förlorar kriget är de knappast ens en andra rangens makt som Indien. Ekonomiskt är EU en supermakt. Kulturellt är flera europeiska länder globala centra. Kan Europa enas utrikes- och säkerhetspolitiskt kan vi också stå upp emot länder som Kina och Ryssland. Vi skulle också kunna göra en större insats i vårt närområde, inte bara i försvaret av Östeuropa, utan också i att stabilisera situationen kring Medelhavet.</span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; padding: 0pt 0pt 12pt 0pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">En annan fråga är vad som ska hända med Ryssland efter kriget. Sanktionerna hävs troligen om Ryssland lämnar Ukraina, men investeringarna lär inte återkomma, i alla fall inte från väst. Inte heller lär rubeln återhämta sig. Ryssland är helt enkelt inte stabilt nog. Samtidigt fortsätter välutbildade ryssar att lämna Ryssland. Om Putin blir kvar vid makten är det heller inte troligt att han kommer att öppna upp Ryssland till en nivå liknande den före kriget. Inte minst lär han göra sitt bästa för att förhindra braindrain genom att i sovjetisk anda stänga gränserna. </span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.2; margin-bottom: 12pt; margin-top: 0pt;"><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Borde Ukraina kräva krigsskadestånd? Utlämning av krigsförbrytare? Finns det risk för en situation liknande Tyskland efter Versaillesfreden, inklusive dolkstötslegend? Det finns också risker med att Ryssland blir allt mer beroende av Kina, som om inte annat lär vara intresserade av råvarutillgångarna. Ett isolerat Ryssland riskerar också att bli utlämnat till sin egen propagandaapparat. Europa har all anledning att arbeta på sin politiska och militära makt, men vi får heller inte glömma det område där vi redan har bäst utgångspunkt; kulturen. Det är inte minst kulturellt som väst har dragningskraft på ryssar och ukrainare. Paradoxalt nog har vi samtidigt under- och överskattat detta. Å ena sidan har många i väst föreställt sig att alla egentligen tänker som vi. Å andra sidan har vi - kanske just därför - utgått ifrån att all politik egentligen handlar om ekonomisk tillväxt. Det gör det inte. Det handlar i minst lika hög grad om värderingar och kultur, och just nu verkar ukrainarna ha större förmåga att se värdet i dessa än vad många i väst har - se att frihet och demokrati kan vara värda att slåss för. </span></p><div><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"><br /></span></div></span>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-24291905654280672712022-03-15T22:51:00.001+01:002022-03-16T14:44:48.294+01:00Ryssland<p><span style="background-color: white; font-family: inherit;">De senaste veckorna har jag precis som många andra följt nyheterna från Ukraina och Ryssland genom en mängd olika kanaler.</span></p><p><span style="background-color: white; font-family: inherit;">A</span><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: inherit; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;">llt tyder på att statsledningen i den ryska statsledningen på allvar trodde att kriget skulle vara över på ett par dagar och att ryska soldater skulle hälsas som befriare i Ukraina. Det verkar som att militära experter redan för ett år sedan varnade för att den ryska militären inte är mogen för ett omfattande krig, Det förekommer också påstådda läckor där analytiker i FSB berättar om hur deras rapporter har "korrigerats" för att passa den officiella linjen. Putin verkar omges av en allt trängre krets av ja-sägare medan andra har svårt att nå fram. Bilden som börjar tona fram är av ett land där ledningen bara får höra exakt det den vill höra; ett slags post-truth-samhälle där den politiska korrektheten (om än en helt annan än i väst) är totalt förhärskande och åsiktskoridoren får den svenska att likna en bred motorväg, och nu smalnar den av ännu mer med officiell censur och allt mer öppen diktatur. Om ingenting är sant kan den som har makt tro på vad han vill. En regim som under några år blev allt bättre på att manipulera västerländska medier och skapa splittring i den demokratiska världen verkar nu helt ha fallit ned i ett kaninhål av sina egna fake news. </span></p><p><a href="https://twitter.com/i/status/1502701731746099200">Illustration: en video från en rysk talk show där en officer föreslår en tyst minut för de döda soldaterna, och får en utskällning av programledaren, som upprepar den officiella linjen: Ryssland vinner i Ukraina, det är de ukrainska fascisterna som förlorar.</a></p><p><br /></p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-72574219328029971752021-09-01T11:47:00.004+02:002021-09-01T12:02:23.957+02:00Världskulturmuseerna - here we go again ...<p><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: inherit; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-UNLjI2_Tj7s/XrFDmJ1hbrI/AAAAAAAAGIg/M9WHoaqlWfoBBWbI9BCxX-dTQX62uYM1ACPcBGAYYCw/s2048/20181128_183714.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2048" data-original-width="1536" height="320" src="https://1.bp.blogspot.com/-UNLjI2_Tj7s/XrFDmJ1hbrI/AAAAAAAAGIg/M9WHoaqlWfoBBWbI9BCxX-dTQX62uYM1ACPcBGAYYCw/s320/20181128_183714.jpg" width="240" /></a></div>Sedan 1990-talet har det återkommande funnits en diskussion om att slå samman de tre statliga museer i Stockholm som på olika sätt fokuserar på kulturhistoria utanför Sverige: Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet. Diskussionen hade redan för några år sedan pågått så länge att jag skrev en vetenskaplig artikel om dess historia, som illustrativt exempel på svensk kulturpolitik. Alla tre museerna har internationellt hög status och unika samlingar. De har alla hög relevans för förståelsen för global kulturhistoria, men stora delar av samlingarna är naturligtvis rätt långt ifrån den dagspolitiska diskussionen här hemma. Att man trots talet om kulturell mångfald inte vill satsa på dessa museer säger något om hur inåtvänd diskussionen ibland kan bli i Sverige. I ett globalt eller kosmopolitiskt klimat hade det varit naturligt att se det som en tillgång att man har centralt belägna muséer med fokus på t.ex. antikens Grekland, Cypern, Egypten, och Levanten, kinesisk och östasiatisk kulturhistoria, eller etnografiska samhlingar från olika delar av världen.<p></p>Det som nu inträffat är att Världskulturmuseerna enligt DN har lagt ett nytt sammlokaliseringsförslag i en intern rapport (<a href="https://www.dn.se/kultur/forslag-i-intern-rapport-flytta-ihop-tre-stockholmsmuseer/?fbclid=IwAR3f5zfhHxzA-2mDdYbY16Z4MTiboBsK_NiP7gCMWmcvHajYTN8pHbavTIM">DN</a>, <a href="https://www.varldskulturmuseerna.se/siteassets/pdf/fordjupad-forstudie/statens-museer-for-varldskulturs-langsiktiga-lokalforsorjning--en-fordjupad-forstudie-av-olika-handlingsalternativ-dnr-134-202.pdf">rapporten från Statens museer för världskultur</a>). Som jämförelse kan man t.ex. läsa <a href="https://www.svd.se/att-flytta-ostasiatiska-skulle-utlosa-en-pr-kris-for-sverige">den välformulerade artikel som intendenten Si Han vid Östasiatiska museet publicerade 2016</a> som protest mot det senaste förslaget i samma riktning. Den som är intresserad kan också läsa min egen forskningsartikel från förra året (<a href="https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/10286632.2020.1752684">open access</a>). Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-32141732392454677092021-08-03T13:44:00.058+02:002021-08-03T13:58:22.359+02:00Glasbin<div class="separator"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-cztpGXRRphI/YQkvD8jLFfI/AAAAAAAAGjY/iXwukPZMcpEfHhtERbK8HnDZjgRYRDwBACLcBGAsYHQ/s2048/IMG_20210729_175632.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1536" data-original-width="2048" height="244" src="https://1.bp.blogspot.com/-cztpGXRRphI/YQkvD8jLFfI/AAAAAAAAGjY/iXwukPZMcpEfHhtERbK8HnDZjgRYRDwBACLcBGAsYHQ/w325-h244/IMG_20210729_175632.jpg" width="325" /></a><span style="font-family: inherit;">Till min förtjusning noterar jag att </span><a href="https://bokforlagetaugusti.se/om-oss/" style="font-family: inherit;">Bokförlaget Augusti har publicerat en svensk översättning av Ernst Jüngers <i>Glasbin</i>.</a><span style="font-family: inherit;"> Som av en händelse funderade jag på att läsa om denna framtidsskildring, där Jünger diskuterar bl.a. robotisering, underhållningsindustri och 1900-talets kulturella samhällsförändringar. Det är alltså inte bara av historiskt eller litterärt intresse som den är värd att läsa idag, utan också för att denna bok från 1957 känns så påtagligt aktuell. Tidigare har jag bara läst den på engelska, och den nya svenska utgåvan bygger tydligen på en senare reviderad utgåva än vad den engelska version som jag har läst gör. Dessutom har jag ett starkt intryck av att Jüngers prosa gör sig bättre på svenska än på engelska; "ryttmästare" känns t.ex. som ett mer lämpligt ord än "Captain". Det blir alltså på svenska när jag får tid att läsa om den.</span></div><p></p><p><span style="font-family: inherit;">När jag läste den engelska utgåvan skrev jag också en lite längre kommentar för <i>Tidskriften Kulturen</i> (2013). Eftersom den inte längre finns tillgänglig på deras webplats passar jag på att lägga ut den igen här: </span></p><p><span style="font-family: times;"><br /></span></p><p><span style="font-family: times;"><b>Ernst Jüngers Glasbin</b></span></p><p><span style="font-family: times;">Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller, The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte getts ut på svenska. Ytligt sett är det inte mycket som händer i den dryga 200 sidor långa romanen. Ändå är det mycket som avhandlas; det moderna kriget, moral och etik i marknadsekonomin, utsuddandet av gränsen mellan teknik och natur, men också sådant som vi idag skulle beskriva som nanoteknik och underhållningsindustri. Allt detta i en roman från 1957 skriven av en författare som föddes 1895 (och som levde fram till 1998).Kapten Richard är en krigsveteran som trots sin motvilja mot den moderna tiden söker arbete hos Zapparoni, en framgångsrik tillverkare av humanoida och miniatyriserade robotar; vad Jünger beskriver som ”marionetter”. Till sist träffar han Zapparoni, blir intervjuad, utsatt för en prövning och får ett jobb. Det är i stort sett händelseutvecklingen i boken. I Richards minne får läsaren dock följa en historisk omvälvning som tar sin början i hans skolning som ung kavallerist, vidare genom utvecklingen av mekaniserad krigföring i flera omfattande krig, och in i efterkrigstidens missnöje och det samhälle som senare har vuxit fram. Det är dessa kontraster som bär romanen.</span></p><p><span style="font-family: times;">Tidsperspektivet och platsen är på jüngerskt manér lätt dimmiga. Platsen tycks vara Europa, och Richards ej namngivna hemland tycks vara Tyskland, men historien är ändå inte riktigt vår. Hans ungdom är snarast 1800-tal. Krigen antydningsvis världskrigen och spanska inbördeskriget, men efterkrigstidens samhälle har åtskilliga drag av Weimartidens Tyskland, dvs. den period då Jünger själv debuterade som författare, men med teknologiska inslag vars implikationer är relevanta först i vår egen samtid. Man får en känsla av en sammandragen 1900-talshistoria där författaren vill fokusera på det typiska snarare än det specifika. Det handlar om det mekaniserade 1900-talskriget som sådant, inte specifikt om första eller andra världskriget. Också detta är mycket typiskt Jünger, en författare som under sitt över hundra år långa liv upplevde minst sagt omfattande tekniska och sociala förändringar, från 1890-talets tyska kejsarrike till 1990-talets återförenade förbundsrepublik, men som redan tidigt tyck ha sökt urskilja idealtyper istället för att nöja sig med det historiskt specifika.</span></p><p><span style="font-family: times;">Ett bärande tema i Gläserne Bienen är som sagt kontrasten mellan Kapten Richards aristokratiska officersmoral och den moderna tiden, till synes förkroppsligad i Zapparoni, en enigmatisk figur som till sist kanske snarare visar sig symbolisera framtiden. I sina minnen återkommer Richard ständigt till en tid då krig bedrevs till häst, jordbruket dominerade produktionen och människor fann glädje i sitt arbete, kontrasterad mot en samtid där arbetet är alienerat och dessutom någonting som bara kan fås genom ett förnedrande utnyttjande av personliga kontakter. Livet i denna antydningsvis beskrivna samtid framstår som präglat av ekonomisk osäkerhet, men också av ekonomiskt välmående och framgång för dem som förmår anpassa sig till den rådande ordningen. </span></p><p><span style="font-family: times;">Politiken och staten har skjutits i bakgrunden, men inte heller privatlivet består ohotat. Människorna söker sina nöjen i en ständigt växande underhållningsindustri. Denna bild kommer inte minst till uttryck i de öden som har mött Richards kamrater från kavalleriskolan. Den mest idealistiske har redan tagit sitt eget liv, en mindre idealistisk har blivit framgångsrik i att förmedla kontakter mot provision. Det faktum att han förmedlar Richards tjänst gratis tar denne som ett resultat av de värden som inpräntats under den gemensamma utbildningen, någonting som egentligen är emot konsultens natur. Den mest cyniske av hans vänner från tiden i kavalleriskolan är nu fältmarskalk och har just givit ut sin självbiografi.</span></p><p><span style="font-family: times;">Så långt är det lätt att tolka Gläserne Bienen som en nostalgisk bok. Den världsbild som förmedlas har också mycket gemensamt med den civilisationspessimism som Spengler presenterade i Västerlandets undergång, som publicerades bara ett par år före Jüngers egen författardebut. Där är den centrala tesen att den västerländska kulturen, liksom tidigare i historien äldre kulturer som med tiden har dött bort och därmed berett plats åt nya, håller på att ebba ut i en allt mer ytligt materialistisk hösttid präglad av teknisk utveckling och andligt och kulturellt förfall, som i sin tur förebådar den totala stagnationens vinter. Man kan också dra paralleller till kapitalismkritik från vänster (statsvetaren Johan Tralau har jämfört Jüngers syn på förfrämligandet med Marx). </span></p><p><span style="font-family: times;">I Zapparonis fabrik är arbetet emellertid inte alienerat. De allt mer komplexa marionetterna kräver inte bara långtgående teknisk kunskap. Sökandet efter nya tillämpningsområden och framställandet av exakt rätt marionetter kräver också ett konstnärligt handlag, en lika långtgående kreativitet. Det löpande bandet har här ersatts med en bohemisk frihet som Jünger beskriver med inspiration från konstens värld. För en modern läsare går tankarna snarast till Googles eller Apples försök att bygga en företagskultur präglad av lekande kreativitet. Jünger inser också att upphovsrätten blir avgörande i industri där individer och deras idéer är den största tillgången. </span></p><p><span style="font-family: times;">Zapparonis marionetter används emellertid inte enbart för privat och publik underhållning. Samma teknik har också en bakgrund som förnyar krigsindustrin. För en industrimagnat som håller sig till lagen av praktiska skäl finns också ibland ett behov av att gå utanför dess ramar, något som låter sig göras eftersom företagaren har blivit starkare än staten. Fortfarande måste den ljusskygga sidan av verksamheten emellertid undanhållas allmänhetens ögon. Det är därför som Richards gamla skolkamrat Twinnings nu söker efter en person som har ett i de flestas ögon tveksamt förflutet men vars ord går att lita på. Det är detta som för Richard till Zapparoni.</span></p><p><span style="font-family: times;">Det är inte självklart att man bör identifiera Kapten Richards perspektiv med Jüngers. Jünger fostrades aldrig till kavallerist. Hans formativa upplevelser av krig ägde istället rum i Första Världskrigets skyttegravar. Jämför man med hans mer militaristiska texter från tiden efter Första Världskriget får man tvärtom intrycket att den konservatism som märks här hänger samman med hans avståndstagande från den totalitära statens instrumentalistiska maskineri under och efter Tredje Riket, snarare än med en nostalgi knuten till en tid han själv upplevt. </span></p><p><span style="font-family: times;">Inte heller framstår Richard alltid i någon särskilt positiv dager. Han menar själv att han har begått fruktansvärda handlingar under krigen och gör inga anspråk på att vara moralisk eller god. Han lever i tid vars etos står i motsats till hans eget, något som gör det goda livet till en omöjlighet för honom. Inte ens sina till synes etiskt riktiga handlingar vill han göra anspråk på som fria val, utan framställer dem istället stundom som en svaghet som hindrar honom att nå framgång. Kapten Richard är en man präglad av tvivel som ändå tycks handla etiskt – enligt en moral som alla inklusive han själv uppfattar som gammeldags – även då en del av honom skulle ha önskat att han förmått låta bli. Han talar om sin defaitism, och ger exempel på situationer där han har hållit tillbaka för att inte slå mot någon som inte har en rättvis möjlighet att försvara sig, ett karaktärsdrag som han inte själv tycks kunna förstå fullt ut. Liknande förhållanden gäller Twinnings, som ibland även han agerar i enlighet med samma moral, enligt Richard mot sin egen natur. </span></p><p><span style="font-family: times;">Samtidigt drivs Richard också av en dragning till det exotiska, ett drag som tycks direkt lånat från författaren, som redan som tonåring under åren före Första Världskriget rymde för att ansluta sig till Främlingslegionen. Kapten Richard är helt klart en huvudperson som bär drag av författaren, men det betyder inte att han eller hans åsikter ska läsas som författarens ideal. Hans ”defaitism” lyfter frågor om moralens natur. Kan man verkligen tala om etiskt beteende hos människor när deras etik styrs inte av deras intentioner utan av deras uppväxtförhållanden?</span></p><p><span style="font-family: times;">Det som verkligen antyder ett icke-nostalgiskt perspektiv i boken är att Zapparoni framställs som en så imponerande personlighet. Till en början tycks Zapparoni enbart vara en framgångsrik affärsman. När de först träffas tar Richard i diskussionen automatiskt ett militärt perspektiv, medan Zapparoni hämtar exempel från affärsvärlden. Bilden av Zapparoni fördjupas emellertid. Han överträffar med enkelhet Richard också i en diskussion om militära ämnen, dvs. på dennes egen hemmaplan. </span></p><p><span style="font-family: times;">Porträttet av Zapparoni är en passage där Jünger är i sitt esse och som sträcker sig över ett helt kapitel. Medan Richard sörjer människans nära relation till naturen, representerar Zapparonis tillverkning av naturtrogna marionetter överskridandet av gränsen mellan natur och teknik. I hans underhållningsindustri produceras filmer där humanoida maskiner överträffar mänskliga skådespelare. I hans trädgård svävar honungsbin av glas. Man möter t.o.m. antydningar om att Zapparoni själv är en mekanisk docka, han ser i alla händelser inte alls ut som den Zapparoni som företräder företaget i offentligheten. För Richard - som uppfattar uppfinnarens och affärsledarens utstrålning - framstår det emellertid som självklart att det är den offentlige Zapparoni som är dockan. </span></p><p><span style="font-family: times;">Episoden med glasbina är kanske den där Richards perspektiv framställs som tydligast. Till en början slås han av glasbinas överlägsna effektivitet i jämförelse med biologiska bin. Medan glasbin alltid kan hitta ytterligare nektar i blommor som besökts av biologiska bin finns ingen nektar kvar åt de biologiska bina i dem som besökts av glasbin. Varje glasbi är precis som ett biologiskt bi en autonom enhet med förmåga att själv söka sitt mål och återvända till kupan. Senare visar det sig att vissa av dem också har andra funktioner, och ett av dem blickar tillbaka mot Richard med en övervakningskamera. Glasbina tycks emellertid sterila, både i den meningen att biologiska bin bidrar till blommornas reproduktion, och att glasbinas effektivitet delvis beror av att deras egen reproduktion bortrationaliserats. Kupan är här inget samhälle utan enbart en honungsfabrik. Robotar med förmågan att producera robotar skulle upphäva skillnaden, det vore, som Richard uttrycker saken, filosofernas sten för denna utvecklingslinje. Längre fram visar det sig att Richard inte ens har förmågan att skilja biologisk materia från sådan som ”odlats” som ett led i maskinernas tillverkningsprocess. Vad som först tedde sig som en tydlig skillnad mellan biologiskt och oorganiskt tycks nu som en mer dimmig avgränsning, en illusion skapad av bristande iakttagelseförmåga.</span></p><p><span style="font-family: times;">Zapparoni själv är inte bara intelligentare än Richard, och att döma av sitt bibliotek insatt i också de mest omoderna fält. Han tycks också etiskt mer sammanhållen. Richard frågar sig om han nu står inför en person som vars moral är i led med tidens etos på samma sätt som hans egen är ur led med det. Moralen tycks här vara en överbyggnad till den sociala strukturen, som i sin tur styrs av tekniken, men för Jünger handlar detta minst lika mycket om krigets förstörelseteknologi som om produktionsfaktorernas teknologi, som hos Marx. </span></p><p><span style="font-family: times;">Trots skillnaden får den forne ryttmästaren Richard arbete hos Zapparoni, ett arbete där hans starka, om än något gammalmodiga, integritet kan fylla en funktion i Zapparonis företag. Richard tar platsen. Boken slutar med att Richard lämnar fabriken och nu har råd att bjuda sin hustru på restaurang. På ett plan är detta ett lyckligt slut. Samtidigt kan det läsas som en moralisk kapitulation inför samtiden. Något tidigare har han funderat på om han inte borde ta ett mer neutralt arbete, t.ex. vid roulettbordet i en bar, något som kan tolkas som en direkt anspelning på Jüngerst tidigare roman Eumeswil, där huvudpersonen är en historiker som arbetar i baren hos en diktator i en framtida stadsstat. Historikern Venator representerar en annan av Jüngers typer; anarken, den som väljer att ställa sig utanför historien som en moraliskt oberoende iakttagare i en tid där ingen är värdig hans lojalitet.</span></p><p><span style="font-family: times;"></span></p><p><span style="font-family: times;">Venators position illustrerar tydligt det moraliskt tveksamma i en sådan hållning. Medan Richard har drag av en något mer tvivlande anark, som dessutom har familj, representerar Zapparoni kanske en annan idealtyp, eller gestalt, en representant för en ny tid som har gjort sig till herre över tekniken och upplöst gränsen mellan människan och hennes redskap. På detta lägger Jünger inga etiska betänkligheter, men kanske är detta eftersom romanen är skriven ur Richards perspektiv. För den i Jüngers mening moraliskt oberoende individen blir driften att döma sina egna handlingar moraliskt både hård och omfattande, men just därför dristar denne sig inte att döma någon annan efter sin egen måttstock. Huruvida denna måttstock representerar någonting mer än bara ett resultat av uppfostran lämnar Jünger helt följdriktigt åt läsaren att avgöra. Här handlar det snarare om vad som möjliggör ett gott liv med hedern i behåll, vilket naturligtvis också säger någonting om Jüngers egna etiska utgångspunkter. Tvärtemot vad man hade kunnat tro i bokens mer nostalgiska episoder framstår sökandet efter lycka när boken väl närmar sig sitt slut inte som ett samhälleligt projekt som en gång varit framgångsrikt, utan som ett individuellt: ”Ett lyckligt sekel finns inte, men det finns ögonblick av lycka, och det finns frihet i ögonblicket.” </span></p><p><span id="docs-internal-guid-14e2c947-7fff-59e4-c4f1-42479b5e7b08"></span></p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-2001610807329194562021-06-24T12:24:00.002+02:002021-06-24T12:25:26.777+02:00Armlängdsprincipen och stadsbygnad<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-rKnxWR4p5ic/SfMtlneh05I/AAAAAAAAAFI/dg41BD7Y91EBxT-J6ReUgj-PwwnqGLCLQCPcBGAYYCw/s448/CIMG0501.JPG" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="336" data-original-width="448" src="https://1.bp.blogspot.com/-rKnxWR4p5ic/SfMtlneh05I/AAAAAAAAAFI/dg41BD7Y91EBxT-J6ReUgj-PwwnqGLCLQCPcBGAYYCw/s320/CIMG0501.JPG" width="320" /></a>Såhär de sista dagarna före semestern sitter jag och redigerar en akademisk artikel som bland annat diskuterar armlängdsprincipen och offentlig utsmyckning. Det får mig att fundera på vad jag egentligen tycker om detta. Ju mer jag har funderat på detta desto mer övertygad blir jag i mitt stöd för armlängdsprincipen. Vissa typer av konst och kultur behöver offentligt stöd, något som är särskilt motiverad när det gäller det nyaste och smalaste i konsten, och när det gäller kulturarv. När det gäller stora delar av populärkulturen verkar det däremot ofrånkomligt att marknaden kommer att ha större betydelse än de offentliga stöden, och att detta dessutom är någonting bra. </div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">När det kommer till offentlig utsmyckning blir det hela mer komplicerat. Stadsrummets utformning är helt klart en gemensam samhällsfråga, och följaktligen något som bör diskuteras i offentligheten och i slutändan beslutas politiskt. Detta borde inte ens vara kontroversiellt. Över lag stöder jag tanken att städer bör byggas för de människor som bor och vistas i dem dagligen. Den nuvarande tendensen att hylla storskaliga så kallade märkesbyggnader - sådana som förväntas sätta staden på kartan, men som i princip alltid ser likadana ut världen över - är alltså inte något som jag ger så mycket för. Min personliga smak drar åt det klassiska, och jag föredrar dessutom städer där man kan se byggnader från skilda historiska perioder, spåren av stadens historia. Nya byggnader måste därmed passa tillsammans med dessa, och mänskliga proportioner är att föredra. Däremot tycker jag inte att man behöver vara så rädd för kontraster som man verkar vara i Skandinavien idag. Ytterst är detta dock som sagt upp till städernas invånare. Statlig reglering bör främst komma in som en modererande effekt, främst till försvar för kulturarvet, och därmed för att staden utvecklas kontinuerligt, istället för i den typ av tvära kast som kännetecknade Sverige under efterkrigstiden. </div><p></p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-55407257588625624562021-06-18T18:46:00.002+02:002021-06-18T18:46:15.225+02:00Klaner och släktmakt i historien<p> </p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-qfadp7V7xrI/YMdgjFUixMI/AAAAAAAAGhI/zuFMSYhFYQknQqfjIbh-d5gDyx2lYGIrACLcBGAsYHQ/s271/Family%2BPower.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="271" data-original-width="180" src="https://1.bp.blogspot.com/-qfadp7V7xrI/YMdgjFUixMI/AAAAAAAAGhI/zuFMSYhFYQknQqfjIbh-d5gDyx2lYGIrACLcBGAsYHQ/s0/Family%2BPower.jpg" /></a></div>Har precis läst klart Peter Haldéns <i>Family Power: Kinship, War and Political Order in Eurasia 500-2018</i>. Det är alltid roligt att läsa sådant som skrivs av gamla bekanta, men särskilt när det är någonting verkligt intressant, och denna analys familjen som politisk struktur under 1500 år är ett verkligt imponerande projekt. <p></p><p>Haldén går översiktligt och insiktsfullt igenom och analyserar släktskap som politisk struktur framförallt i västeuropeisk historia, men också med separata kapitel om det arabiska världsriket under Ummayyaderna och Abbasiderna, medeltidens turkisk-mongoliska monarkier, Osmanska Riket, och dagens Mellanöstern (inte hela Eurasien med andra ord, men ändå ett nog så brett fält för en enda bok). I de flesta fall finner han att etablerade modeller tenderar att ställa stat mot aristokrati i allt för hög grad i sina försök att förstå den historiska bakgrunden till den moderna staten. Den bild som framträrder är att dynastiska allianser och aristokratiska familjeband har bidragit till att konsolidera statsformeringsprocesser snarare än att dessa byggt på kungamaktens seger över aristokratin. Det var egentligen först efter Första Världskriget som dynastiska förbindelser förlorade sin betydelse för europeisk politik. Så sent som under detta krig fanns med andra ord stater som förenade för den moderna staten utmärkande drag med dynastisk makt. Det är med andra ord inte alls omöjligt att tänka sig samhällen som förenar släktlojalitet med den moderna världens öppenhet för radikal förändring och ständig utveckling. Det finns därmed heller ingen anledning att anta att detta skulle vara ett drag som med nödvändighet faller bort i takt med ett samhälles modernisering, något som äldre modernitetsteoretiker ofta har hävdat. Bortom de rent teoretiska implikationerna av detta ser Haldén också också betydligt mer praktiska implikationer för förståelsen av utvecklingen i dagens Mellanöstern. Historiskt sett har stater stabiliserats genom involvering av existerande eliter, som t.ex. klaner och aristokratiska dynastier, vilket har visat sig vara en betydligt mer framgångsrik strategi än att förlita sig på trupper med mer tillfällig lojalitet, som slavarméer, legosoldater eller utländska allierade.</p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-24698553791111596572021-05-21T11:21:00.005+02:002021-05-23T14:22:48.688+02:00Andreas Reckwitz: The Society of Singularities<div class="separator"><div class="separator" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em; text-align: left;"> </div></div><div style="text-align: left;"><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-UGq58ivMFTA/YJ5At2iO_eI/AAAAAAAAGeg/t9eq-jtKVMQae0EPvhg12s_PyLFc80igwCPcBGAYYCw/s302/society-of-singularities.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="302" data-original-width="201" src="https://1.bp.blogspot.com/-UGq58ivMFTA/YJ5At2iO_eI/AAAAAAAAGeg/t9eq-jtKVMQae0EPvhg12s_PyLFc80igwCPcBGAYYCw/s0/society-of-singularities.jpg" /></a></div>Det är sällan man ser moderna samhällsvetare försöker ta sig an samhällets utveckling i dess helhet. På det viset påminner den tyske sociologen Andreas Reckwitz projekt om klassiska föregångare som Max Weber och Georg Simmel. Givetvis finns det en del att invända emot, men överlag lyckas Reckwitz väl i sin förutsats att ge en övergripande bild av dagens pågående samhällsförändringar. Hans båda senaste böcker finns nu tillgängliga på engelska under titlarna <i>The invention of creativity </i>och <i>The society of singularities</i>. I korthet menar han, liksom många andra, att industrialismens moderna samhälle de senaste årtiondena har övergått i en ny postindustriell senmodern fas.</div><div><br /></div><div>I <i>The invention of creativity</i> diskuterar han i första hand hur detta har påverkat kultursynen. Under den klassiska modernitetens 18- och 1900-tal utgjorde konsten och kulturen en avskild sektor i samhället präglad av närmast motsatta normer än resten av ekonomin: resten av samhället präglades av standardisering inte bara av produkter utan också av utbildning och arbetsuppgifter. I politiken gällde åtminstone i teorin idén om alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter (i olika proportioner i liberala, fascistiska och kommunistiska samhällen). Rationalitetet var ett ideal på nästan alla områden. I kulturlivet idealiserades istället originalitet, personlig kreativitet, excentricitet och inte sällan irrationalitet. Som helhet strävade kultursektorn efter att vara ett slags autonom sfär i samhället, vilket i viss utsträckning också möjliggjordes av privata mecenater och offentlig kulturpolitik. </div><div><br /></div><div>I dagens senmoderna samhälle har kultursektorn förlorat mycket av sin autonomi och sin avskildhet, man samtidigt har dess värderingar och människosyn på många sätt blivit hela samhällets. Numera förväntas vi alla marknadsföra oss själva som singulära unika individer istället för som utövare av standardiserade professioner. Det är svårt att tänka sig en verksamhet som självmant framställer sig som okreativ, standardiserad, oorginell, eller hierarkiskt organiserad. Bakom kultursektorns förändring ser Reckwitz inte minst internet och digitaliseringen. Den gamla ordningen präglades av en åtskillnad mellan en minoritet av konstnärer/producenter och en majoritet av publik/konsumenter. Idag är alla potentiellt producenter och produktionen oerhört mycket större än efterfrågan. I <i>The society of singularities</i> talar han om vår tid som präglad av en kamp om uppmärksamhet. Detta blir särskilt tydligt på plattformar som Facebook och YouTube. Alla konkurrerar och jämförs i någon mån på samma plan, även om alla naturligtvis inte är lika framgångsrika. Gamla tiders privilegiering av t.ex. utbildade konstnärer för statsunderstöd framstår för allt fler som allt mer orättfärdigt. För den kulturpolitiskt intresserade blir det påtagligt hur konstnärspolitiken i Sverige och flera andra nordeuropeiska länder har fortsatt i 1900-talets former. Offentligt stöd går till kvalitetsbedömda professionella konsnärer, även när andra delar av kulturpolitiken har gått åt andra håll och den offentliga kulturen i stort redan blivit något av en ö i en allt mer globaliserad samtidskultur. Kanske innebär detta dock att konsten som autonom sfär behövs mer än någonsin. </div><div><br /></div><div>I politiken blir rättighetstänkandet allt mer centralt, men det handlar inte längre främst om rättigheter baserade på likhet (som medborgerliga eller mänskliga rättigheter) utan om rättigheter fokuserande på erkännandet av varje människas unika egenskaper, och på de "neocommunities" som byggs upp kring dessa delidentiteter. Internet skapar enligt Reckwitz en bild av individen som bestående av ett antal egenskaper och preferenser som kan kombineras på olika sätt och kartläggas av algoritmer, alltså ett fundamentalt annorlunda synsätt än liberalismens odelbara individ baserad på fri vilja. Den senmoderna tidens nya medelklass, och nya överklass, är i de flesta fall tolerant för olika kombinationer som kan ingå i den nya tidens modulära identitet, inom vissa gränser. Politiskt sett sträcker de sig från center-vänster till center-höger, men kännetecknas typiskt sett av att värdera meritokrati, livskvalité och kosmopolitism. Dessa grupper kan kontrasteras mot ny och gammal underklass, mot en bredare serviceklass, och mot den gamla medelklassen, dvs. den som saknar uppdaterat kulturellt kapital och i varierande utsträckning fortsätter att kännetecknas av den klassiska modernitetens konformism. Den nya medelklassen bor i kulturellt starka städer som i allt högre grad konkurerar om uppmärksamhet och attraktivitet på ett globalt plan, ungefär som individerna konkurrerar med varandra. Den gamla medel- och underklassen sitter däremot fast i mindre attraktiva områden.</div><div><br /></div><div>Många av Reckwitz ideer är knappast nya. Man kan känna igen en hel del från t.ex. Anthony Giddens, Manuel Castells, Charles Taylor och Zygmund Bauman. Analysen inskränker sig också i stort sett till västvärlden, ofta sedd från en tysk horisont, där man inte alltid är helt säker på hur relevanta slutsatserna är i andra delar av världen. Man kan också bli rätt tveksam när Reckwitz från denna analys drar slutsatser om t.ex. populism i Indien. Själv försvarar han detta med att han studerar utvecklingen där den har nått som längst, dvs. i Västeuropa och Nordamerika. Det är sådant som för tankarna till klassiska sociologiska teoretiker som Weber, Simmel och Marx. Detta är med andra ord väldigt modernistiskt. Oavsett vad man anser om modernismen var den dock på många sätt rimligare i början av 1900-talet. 1900-talets mest inflytelserika kulturländer har trots allt varit USA, samt möjligen några av de västeuropeiska länderna. Till de största frågorna just nu hör dock om så är fallet också på 2000-talet. Vem är egentligen främst i utvecklingen, dvs. vilket land är på väg i den riktning som resten av världen med tiden kommer att ta? Historiskt sett kan man ifrågasätta om det verkligen har funnits en historisk rikting i den meningen, men idag verkar det rimligt att tro att utvecklingen i större delen av världen kommer att gå i ungefär samma riktning, inte därför att riktningen är given av något slags historisk nödvändighet, utan därför att globaliseringen har gjort oss så sammanflätande, såväl ekonomiskt, som socialt och kulturellt. Fortfarande kan man dock fråga sig om det det verkligen är rimligare att studera västvärlden - eller specifikt Tyskland - än t.ex. Kina eller Singapore. Det är långt ifrån självklart.</div><div><br /></div><div>Trots dessa problem lyckas Reckwitz mycket väl med att göra en syntes av olika idéer och knyta an till den senaste tidens utveckling kulturellt, politiskt, ekonomiskt, och digitalt. Vill man förstå samhälls- och kulturutvecklingen i dagens västvärld är han med andra ord klart läsvärd. Också när det gäller att förstå utvecklingen i stort är han klart tankeväckande.</div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-62312653597001760672021-05-14T11:16:00.002+02:002021-07-12T22:44:21.201+02:00Den borgerliga världens undergång<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-Ox3F2VxdKkM/Sp7OeC0QAqI/AAAAAAAAAHA/BDD6TQROjsQxH_z96moksZnc6qAzXqKqwCPcBGAYYCw/s180/Roten%2BFrontk%25C3%25A4mpferbundes" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="115" data-original-width="180" src="https://1.bp.blogspot.com/-Ox3F2VxdKkM/Sp7OeC0QAqI/AAAAAAAAAHA/BDD6TQROjsQxH_z96moksZnc6qAzXqKqwCPcBGAYYCw/s0/Roten%2BFrontk%25C3%25A4mpferbundes" /></a></div>Under det senaste åren har jag kommit att läsa åtskilliga kulturteoretiska texter från mellankrigstiden och tiden kring Första Världskriget. Det verkar ha varit en påtagligt vanlig föreställning att den borgerliga världen och den liberala demokratin skulle ha varit dödsdömda reliker från en redan förfluten epok. Påtagligt många avskydde också vad de uppfattade som borgerligt, inte bara i den radikala vänstern, utan också i den radikala högern. Borgerligheten var en samhällsgrupp en samling ideal som vuxit fram under 1800-talet och som förknippades med den tidiga industrialismen. Mycket av det man på den tiden uppfattade som det borgerliga samhället fortlever naturligtvis i största välmåga. Mycket är sådant som vi idag återigen - eller kanske fortfarande - uppfattar som hotat. Den liberala demokratin består, liksom marknadekonomin. Också yttrandefriheten och det öppna samhället verkar ha överlevt 1930-, och '40-talets katastrofer. Det blev istället kommunismen och fascismen som förpassades till historiens sophög, åtminstone i sina klassiska former. På 1990-talet upplevde många att den liberala demokratin och marknadsekonomin hade vunnit en total seger, att historien - som Francis Fukuyama uttryckte saken - nu var slut. Inte heller detta var dock helt riktigt (inte minst Fukuyama hade dock talat om en möjlig historisk återkomst,<a href="http://synpunkter.blogspot.com/2018/02/tankar-kring-historiens-slut.html"> se tidigare inlägg</a>). <div><br /><div>Till viss del beror detta på vad man menar med borgerlighet. Den tyske radikalkonservative författaren Ernst Jünger såg borgerligheten dö i Första Världskrigets skyttegravar. I P<i>reussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår</i> citerar Carl-Göran Heidegren "Den fria viljan, bildning, begeistring och dödsföraktets rus" och fortsätter sedan själv "1800-talets alla dygder - räckte inte till för att övervinna det fåtal hundra meter där den mekaniska döden regerade. Detta var långt mer än en militär katastrof, det var antydan om ett förestående epokskifte." Enligt Jünger var individen nu meningslös. Istället såg han framför sig vad han beskrev som Arbetarens tidsålder, en värld där individen inordnades i ett jättelikt maskineri och där individualismen blev meningslös. Jünger skulle senare själv bli allt mer individualistisk som en av de mer egensinniga kritikerna av den framväxande totalitärianismen, men i visionen i vissa av hans skrifter från mellankrigstiden påminner närmast om George Orwells <i>1984</i>. Också för Orwell framstod dock den liberala demokratin som döende.</div><div><br /></div><div>Så här i efterhand vet vi att såväl den liberala demokratin som individualismen överlevt. Den borgerliga offentligheten och borgerliga dygder som bildning, arbetssamhet och pliktmedvetenhet verkar också ha överlevt, men samtidigt förändrats väsentligt under de senaste sjuttio åren. Kanske blev 1968 eller 1990-talets utbygnad av internet, viktigare vattendelare för dessa än Andra Världskriget. Den kulturella kanon som låg till grund för det klassiska bildningsidealet är sedan länge utmanad i ett kulturklimat där många olika kulturformer finns tillgängliga och i ofta betraktas som mer eller mindre jämngoda alternativ. Många talar om hur den borgerliga offentlighet som låg till grund för 1900-talets liberala demokrati har fragmenterats i en mängd olika offentligheter och filterbublor. Samtidigt pågår en diskussion om nya bildningsbegrepp. Behovet av kritiskt tänkande och grundläggande bildning har sällan varit så stort som i dagens stegrande informationsflöde, inte minst för att kunna hantera en allt mer fragmenterad - men samtidigt allt mer global - samhällsdebatt. </div><div><br /></div><div>Återigen är allt fler beredda att dömma ut den borgerliga världen och dess grundläggande värden. Återigen verkar det pluralistiska öppna samhället och dess respekt för den enskilde svagt i jämförelse med auktoritära strömningar och makter. Utgången är knappast given, men den borgerliga världen har historiskt sett visat sig överraskande motståndskraftig. Hittills har ryktet om dess död alltid varit överdrivet. <p></p></div></div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-88296777738126629182020-11-17T11:34:00.003+01:002020-11-17T12:49:34.711+01:00Ungern, Polen och Europas framtid<p><a href="https://1.bp.blogspot.com/-Qy_g-DhYO1Q/X7Oh3J2opuI/AAAAAAAAGV4/DxnAMSsj9mA5zQ8EWyqULSBTS5yHw34oACLcBGAsYHQ/s2709/eu-flags-1200x693-1-825x510.jpg" style="clear: left; display: inline !important; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em; text-align: center;"><img border="0" data-original-height="1161" data-original-width="2709" height="171" src="https://1.bp.blogspot.com/-Qy_g-DhYO1Q/X7Oh3J2opuI/AAAAAAAAGV4/DxnAMSsj9mA5zQ8EWyqULSBTS5yHw34oACLcBGAsYHQ/w400-h171/eu-flags-1200x693-1-825x510.jpg" width="400" /></a></p>Förhandlingarna kring EU:s budget hamnar lätt i skuggan av pandemin och presidentvalet i USA. Förutom att budgeten är större än någonsin tidigare så innehåller den också ett inslag som gör den till en del av en av de viktigaste politiska processerna på decennier. I den föreslagna budgeten inågår ett krav på att rättsstatens grundprinciper upprätthålls i medlemsländerna för att de ska kunna få tillgång till vissa medel. Ungern har nu lagt in sitt veto av precis det skälet. Detta borde inte överraska någon eftersom kravet är tydligt riktat mot regeringarna i Polen och Ungern, som båda rör sig mot en illiberal demokrati (för att använda Orbans egen beskrivning) där regeringarnas inflytande på domstolsväsendet har ökat under flera år. Såväl Ungern som Polen är i behov av EU-stöd. Regimernas stabilitet förutsätter å ena sidan att de kan leverera ett visst mått av ekonomisk säkerhet, och det förutsätter i sin tur stöd från EU. Nettobidragstagare som Tyskland (och för den delen Sverige) har samtidigt inget intresse av att upprätthålla den ungerska eller den polska regeringen. Å andra sidan har båda dessa regeringar byggt en stor del av sin retorik på att de står upp mot EU. Det är svårt att tänka sig att de skulle backa offentligt. I en kamp mellan medlemsstatligt självstyre och krav från EU är det fullt möjligt att de skulle kunna få ett bredare stöd i flera medlemsländer, i synnerhet i östra Europa (även om vi får anta att kommissionen har försäkrat sig om övriga regeringschefers stöd innan de lagt ett sådant här förslag). Hade Storbritannien fortfarande varit medlemmar är det troligt att de stoppat ett sådant här förslag redan tidigare. Det är alltså ingen överraskning att EU nu tar sig an Ungern och Polen snart ett år efter Brexit. Det är mycket möjligt att det hande hänt tidigare om inte pandemin hade kommit emellan. Kampen mot pandemin har dessutom ökat många länders behov av ekonomiskt stöd samtidgt som förtroendet för EU har ökat på många håll (medan förtroendet många nationella regeringar samtidigt minskat). Hela frågan är nu tillbaka på förhandlingsbordet, så vi får se vad som händer. <div><br /></div><div>Det som ligger i vågskålarna är ballansen mellan EU och medlemsstaterna, och mellan nettobidgragsgivarna och allt mer missnöjda stater i Östeuropa. Får EU ett tydligt maktmedel för att påverka styresskicket i medlemsländerna har ytterligare ett steg tagits på den glidande skalan mellan mellanstatligt samarbete och fullfjädrad federation. Europa behöver mer samarbete för att kunna fungera på den globala arenan, men det har hela tiden varit en ballansakt mellan detta och politikens förankring i nationalstaterna. Allt detta kan verka byråkratiskt, men vägen mot en europeisk fedaration - oavsett om den fortsätter eller inte - är på många sätt en långsiktigt större fråga än vem som vinner ett val i USA.<p></p></div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-55480777475615469132020-11-13T10:08:00.011+01:002020-12-15T10:38:23.514+01:00Przybyszewski <p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-GmWNc_uE3Ls/X65NMJpnU1I/AAAAAAAAGVQ/FuxXBfl-pdMIy3dE3gpSArBd8XEEl0c6gCLcBGAsYHQ/s2048/IMG_20200917_193405_366%2B%25281%2529.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2048" data-original-width="1944" height="320" src="https://1.bp.blogspot.com/-GmWNc_uE3Ls/X65NMJpnU1I/AAAAAAAAGVQ/FuxXBfl-pdMIy3dE3gpSArBd8XEEl0c6gCLcBGAsYHQ/s320/IMG_20200917_193405_366%2B%25281%2529.jpg" /></a></div>De senaste veckorna har jag börjat läsa samlingsvolymen <i>Dödsmässa</i> där mina gamla bekanta på bokförlaget <a href="http://www.malortforlag.se/">Malört</a> har samlat texter av och om den polske författaren och konstkritikern Stanislaw Przybyszewski (1868-1927). Przybyszewski var en av sekelskiftets utpräglat dekadenta skriftställare. På krogen Zum schwarzen Ferkel i Berlin umgicks han bland annat med skandinaviska storheter som Strindberg, Munch, Vigeland och Gallén-Kallela. Han hörde också till dem introducerade Munch och Vigeland för en internationell publik. Tillsammans med sin norska hustru Dagny Juel levde han periodvis i Norge. Przybyszewsiki har alltså inte varit utan inflytande i Norden. Inte minst verkar han ha påverkat Edvard Munchs måleri, eller åtminstone receptionen av det. Bokens redaktör beskriver Przybyszewsiki som den förste moderne satanisten. Strindberg verkar ha varit övertygad om att Przybyszewsiki hade lagt en förbannelse på honom. Över lag verkar hans uppenbart medvetna arbete med att bygga upp en image som satanisk dekadensförfattare ha varit synnerligen framgångsrikt. <p></p><p>Personligen blir jag framförallt intresserad av Przybyszewskis konstsyn, sådan han presenterar den bland annat i manifestet <i>Confiteor </i>och i hans i <i>Dödsmässa </i>inkluderade text om Edvard Munchs måleri. Här framstår konstnären närmast som en magiker, en nietzscheansk övermänniska med förmågan att skåda "det absoluta" bortom vardagens verklighet: </p><p><i>"Konsten står över livet, den tränger in i alltets väsen, läser de förborgade runorna för de vanliga människorna, den omfattar alltet från en evighet till en annan, känner varken gränser eller lagar, förnimmer ensam själens varas eviga beständighet och makt. Den förbinder människans själ med allnaturens själ och uppfattar det enskilda väsendets själ som en manifestation därav.<br />Tendenskonsten, underhållningskonsten, den fostrande konsten, konst som har ett moraliskt eller samhälleligt mål, upphör att vara konst. Den blir till Biblia Pauperum för människor som inte äger förmågan att tänka eller är för dåligt bildade för att kunna läsa de relevanta handböckerna." </i>(översättning av Hjalmar Falk)<i>.</i></p><p>Munch hyllas för sin förmåga att naturalistiskt avporträttera det mänskliga psyket. Vi talar kort sagt om ett relativt extremt exempel på en konstsyn som var dominerande vid sekelskiftet men som idag verkar avlägsen på ett sätt som närmast gör den svår att ta på allvar för moderna konstvetare. Samtidigt är den en integrerad del av bakgrunden till den sociala status som har gett konstnärer platformen att agera politiskt under arton- och nittonhundratalet. Att den kan verka så extrem kan rent av ha något att göra med att det konstnärliga anspråket på särskild genial insikt så sällan uttalas idag, samtidigt som det trots allt inte ligger särskilt långt ifrån många dagens föreställningar om kreativitet. </p><p>Malörts Przybyszewskiantologi är den första utgivningen på svenska för många av de texter som ingår, och många av dem har inte varit i tryck på tämligen länge. Här finns också texter om Przybyszewski av bland annat Trine Otte Bak Nielsen, Per Faxneld, Ebba Witt-Brattström och Per Johnsson, allt stilrent illustrerat av Kristoffer Nilsson. </p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-36865173091463216662020-11-08T23:25:00.001+01:002020-11-09T10:35:26.349+01:00President Biden<p><span style="background-color: white; color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-2dO1RoGyzzI/SpgQ-zx1tnI/AAAAAAAAFyU/4zIBGwvrWzUNknhBvKhCVrPlYQKDTNLJgCPcBGAYYCw/s800/800px-Capitol_Building_Side.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="600" data-original-width="800" src="https://1.bp.blogspot.com/-2dO1RoGyzzI/SpgQ-zx1tnI/AAAAAAAAFyU/4zIBGwvrWzUNknhBvKhCVrPlYQKDTNLJgCPcBGAYYCw/s320/800px-Capitol_Building_Side.jpg" width="320" /></a></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: 12pt;">För första gången på många år känner jag mig hoppfull när det gäller amerikansk politik. Allt fler republikanska företrädare tar avstånd från Trumps anklagelser om valfusk. Delstaternas administrationer och rösträknare verkar överallt ha gjort ett föredömligt arbete, oavsett partifärg. Biden har genomgående uppträtt statsmannamässigt. Samtdigt kommer rapporter från Vita Huset som som för tankarna till någon medeltida eller senantik tyrann vars hov är i upplösning under pest och belägring. Ingen vågar berätta för härskaren att spelet är över. Vem ska ta modet till sig? Hans dotter? Hans hustru? Hans svärson? De seniora rådgivarna har redan flytt. Samtidigt drabbas allt fler av hovmännen av pesten. På Facebook delas tidigare presidenters överlämningsbrev och förlorande kandidaters gratulationer. Medan rösträkningen pågick lyssnade jag bland annat på John McCains tal efter förlusten mot Obama. Det kändes som någonting från ett annat sekel, även om det bara var tolv år sedan: en presidentkandidat som på allvar önskade sin motståndare framgång i att skapa ett bättre USA. </span></div><p></p><span id="docs-internal-guid-36951c4f-7fff-9454-91ef-1295bde4d729"><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Kommer Biden att kunna läka USA:s sår? Det tror jag knappast. Även om stödet för Trump efter den pågående cirkusen mycket väl kan vara lägre än på valdagen återstår faktum att nära hälften röstade på honom. Den stora utmaningen för Biden blir att sträcka ut handen till de republikaner som vill samarbeta. Om demokraterna inte kan vinna en senatsmajoritet blir detta helt nödvändigt. Att försöka återuppbygga centrum i politiken är dock avgörande även på lång sikt oavsett hur senatsmajoriteten ser ut. Demokratena skulle återigen kunna bli tydligt som ett center-vänster alternativ där vänstern bara är ett av flera inslag. Ett sådant parti skulle ha alla möjligheter att vinna igen, även mot en bättre motståndare än Trump. Republikanerna skulle även de återigen kunna bli en bredare koalition med plats också för till exempel libertarianer och moderata konservativa. </span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Faktum kvarstår dock att Trump fortfarande har stora mängder anhängare och att misstron mot republikens demokratiska system är större nu än på mycket länge. Det är sådant som på allvar kan hota ett demokratiskt system. Trump sätter just nu ett verkligt farligt exempel: en president som inte accepterar en valförlust. Om några år - år som kommer att präglas av pandemin och dess ekonomiska efterverkningar - kan polariseringen mycket väl vara ännu värre. Om vi istället för Trump föreställer oss en skickligare president som vägrar avgå och som till skillnad från honom har ägnat sin tid åt att försäkra sig om militärens och säkerhetstjänstens stöd, och som förberett en mer trovärdig argumentation för att valfusk skulle ha ägt rum, då skulle det finnas verklig anledning att oroa sig för republikens framtid. Skälet till att jag just nu känner mig hoppfull för USA är att dess konstitutionella system när när det </span><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 16px; white-space: pre-wrap;">nu </span><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;">prövas verkar visa sig robust. Vi talar om en av de mest välbeprövade konstitutionerna någonsin.</span></p><p dir="ltr" style="background-color: white; line-height: 1.38; margin-bottom: 10pt; margin-top: 0pt;"><span style="color: #1d2129; font-family: Cambria, serif; font-size: 12pt; white-space: pre-wrap;">Vad USA behöver just nu är partiöverskridande allianser och enighet kring nationens väg framåt. Här i Europa är det många som andas ut och hoppas på att kunna återuppbygga samarbetet med USA. Vi har fortfarande mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Samtidigt kvarstår insikten om att vi inte enbart kan förlita oss på att USA ska försvara oss och leda världens demokratier. Europa - EU, dess medlemmar och övriga stater - måste också själva ta ansvar för sitt eget försvar och för en fredlig världsordning.</span></p></span>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-77615024173311977892020-10-20T13:57:00.001+02:002020-10-21T15:59:33.782+02:00På Marmorklipporna<div class="separator"><div class="separator" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img alt="" border="0" data-original-height="178" data-original-width="180" height="198" src="https://1.bp.blogspot.com/-wLvZmnL9_FI/SY1rNHySB8I/AAAAAAAAABw/rpU3WNoGpHwrr1CmjZLbJWYutuWCAR3ywCPcBGAYYCw/w200-h198/180px-Ernst_Juenger_stamp.jpg" width="200" /></div></div><div><br /></div>För ett par år sedan skrev jag en kort essä om Ernst Jüngers roman <i>På Marmorklipporna</i>. Denna publicerades i <i>Tidningen Kulturen</i>, men verkar inte längre vara tillgänglig på deras nätsidor. Eftersom Ernst Jünger fortfarande är en intressant person och de frågor om makt, motstånd och totalitärianism som han tar upp är ständigt aktuella så lägger jag istället ut min text här på bloggen: <div><br /></div><div>"Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1920 med krigsskildringen <i>I stålstormen</i>, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till det omgivande samhället, och en stor del av det kretsar kring mötet mellan krigarens hederskänsla och det moderna samhället. Ofta kan man ana hur detta bottnar i mötet mellan hans eget perspektiv på världen – format av det tidiga 1900-talet och Första Världskriget – och de senare tider som han mötte under ett århundrade präglat av snabba förändringar. I <i>Glasbin</i> handlar det om mötet mellan en officer med ett nu anakronistiskt hedersideal och efterkrigstidens masskultur (se tidigare essä <i>i Tidningen Kulturen</i>). I På Marmorklipporna från 1938 handlar det om mötet med den totalitära staten. </div><div><br /></div><div>Denna roman, som utspelar sig i ett allegoriskt fantasilandskap, är en av de få tydligt antinazistiska romaner som publicerades i nazisternas Tredje Rike. Den lästes som en inspirationskälla inte minst av den tyska motståndsrörelsen. Samtidigt har romanen flera olika lager. Att nazistpartiet är en av måltavlorna och boken en inte särskilt förtäckt allegori över dess nedbrytande av civilisation och människovärde framgår tydligt - ibland närmast övertydligt - men också andra företeelser och problem i samtiden träffas av Jüngers berättelse. Det förefaller som att han försöker fånga och typologisera flera av 1900-talets centrala politiska och ideologiska motsättningar i allegorins form. Som så ofta hos Jünger är det dock inte ideologiernas samhällssyn som intresserar honom, utan hur man som människa etiskt och psykologiskt kan förhålla sig till dem. </div><div><br /></div><div>Själva berättelsen har en form som närmast är att beskriva som en saga, eller i alla fall ett slags fantasy. Platsen och tiden är drömsk och något oklar. Jünger blandar historiska och påhittade namn på platser och länder. Krig utkämpas med svärd och enkla skjutvapen. Människor tycks tillbe både Jupiter och Kristus, såväl som äldre avgudabilder som man offrar till i vägskälen. Den hamnstad där en del av berättelsen utspelar sig tycks befinna sig i medelhavsklimat och omges av ett odlingslandskap där bönderna sedan urminnes tider har odlat vin och mestadels tycks ha levt i relativ fred. Redan från början finns här också Mauretanierna, ett rationalistiskt hemligt sällskap som tycks inspirerat av det kontinentala frimureriet, men också av futuristerna och den så kallade vetenskapliga marxismen. Bortom odlingslandskapet, på gränsen till skogarna, lever människorna i ett klanbaserat herdesamhälle präglat av återkommande blodiga familjefejder. Det är emellertid inifrån de vidsträckta skogarna som det verkliga hotet kommer. </div><div><br /></div><div>Vid berättelsens början har två tidigare soldater – bokens aldrig namngivne berättare och broder Otto – dragit sig tillbaka för att leva eremitliv i stilla kontemplation över skapelsen och tillbringar sitt liv med att studera växt- och djurlivet i Linnés efterföljd. Här växer också berättarens lille son Erio upp i en lantlig idyll. Jünger själv studerade och klassificerade insekter på fritiden och man kan lätt tänka sig att detta, åtminstone ibland, framstod som en idealtillvaro också för honom. Här anar man ett idealt opolitiskt liv som måste ha börjat framstå som en ouppnåelig dröm i nazismens Tyskland. Liksom Jünger möter berättelsens båda män problem som till sist hindrar dem i deras försök att träda ut ur samhället och drar in dem i den pågående kampen. </div><div><br /></div><div>Bland skogarnas fredlösa samlar Överskogvaktaren krafter för att hota freden bland vinodlarna. De nästlar sig in bland herdeförbunden och i hamnstadens ölkällarmiljöer. Här blandas missnöjda officerare med rena förbrytare och idealistiska unga män på ett sätt som tycks inspirerat av de miljöer där nazistpartiet och Hitlers ölkällarkupp tog form i början av tjugotalet. Överskogvaktaren har ofta tolkats som en Hitler i skönlitterär form, och åtskilliga av hans karaktärsdrag tycks vara inspirerade av Göring. Hans residens tycks ha lånat drag från Görings jaktslott Karinhall, där man levde ett liv präglat av jakt och fester. </div><div><br /></div><div>Varken Hitler eller Göring stämmer dock in helt på beskrivningen av Överskogvaktaren, ”den gamle”, som under lång tid tycks ha varit en personlighet i platsens politiska och sociala liv. Han tycks närmast representera ett slags anticivilisatorisk urkraft som här har släppts lös och löper amok. Han är en man som hyser djup kärlek till jakten och till skogarnas stora träd, men som innerst inne hatar odlingslandskapets och stadens civilisation. Han skapar en tid när, som Jünger säger i <i>Psykonauterna</i>, ”hundarna kommit lösa”. I så fall är han, snarare än en omskrivning för Hitler, ett slags allegori över nazismen, eller över totalitarismen i allmänhet. Möjligen kan man också ana drag av Stalin hos honom, lika väl som av Göring eller Hitler. </div><div><br /></div><div>Trots att man i Jüngers beskrivning av mer eller mindre fiktiva folkslag kan ana tankar om nationalkaraktär och folkskäl representerar Överskogvaktarens roll som nedbrytande kraft på många sätt en invertering av nazismens självbild. Medan nazisterna såg det barrskogsbeklädda Nordeuropa som en plats för renrasighet, härdning och krigarära är det i <i>På Marmorklipporna</i> vinodlarnas fredliga samhälle som representerar både civilisation och kultur, medan de nordliga skogarna fylls av ett anhang av fredlösa och utstötta från alla kulturer, vars djupaste drift är förödelse, och ytterst skogens seger över odlingslandskapet. Den obehagligt profetiska beskrivningen av avrättnings¬platsen Köppelsblek blir en nödvändig slutstation i ett skräckvälde där människor ständigt försvinner. </div><div><br /></div><div>Det är lätt att ana nazisternas SA i Överskogvaktarens blodiga anhang, men det är inte bara nazismen som träffas av beskrivningen. Överskogvaktaren är en emblematisk figur som på många sätt påminner om andra tyranngestalter i Jüngers romaner. I den 1949 utgivna <i>Heliopolis</i> har Landsfogden en liknande roll, men har sin maktbas i staden där den grundar sig på polismakt och populism. I den ännu något decennium senare romanen <i>Glasbin</i> är det industrialisten Zapparoni som har en liknande, men mer ambivalent, roll i förhållande till en väsentligt vilsnare jüngsersk hjälte. </div><div><br /></div><div>Minst lika symbolladdad som Överskogvaktaren själv är de sammanhang där huvudpersonerna först möter honom, nämligen bland mauretanierna, ett hemligt sällskap som Jünger skulle återkomma till också i <i>Heliopolis</i>. De tycks ha egna skolor där de utbildar de skarpaste hjärnorna i rationalism och disciplin. Medlemmarna kan ha skilda politiska lojaliteter. Istället är det handlings- och tänkesättet som håller dem samman. På ett typiskt jüngerskt sätt är det en grundläggande formlikhet, som Jünger tycker sig se, som står i centrum snarare än det uttalade idéinnehållet. När en av deras medlemmar ska beskrivas uttrycker sig Jünger så här: ”Vad Braquemart beträffar, så var alla den sena nihilismens kännetecken utpräglade hos honom. Han hade den kalla, rotlösa intelligensen och böjelsen för utopi.” Braquemart är en teoretiker och upptäcktsresande som tänker sig att världen baseras på våldet, och att mänsklighetens naturliga tillstånd består i en tydlig uppdelning mellan herrar och slavar. Som arkeolog har han utforskat en forntida ökencivilisation där härskarnas borgar reste sig över den omgivande slätten på höga stenpelare. Liksom hos nazisterna blir den tänkta förhistorien alltså en plats att projicera arkeologens egna ideal. </div><div><br /></div><div>Braquemarts betydelse tycks dock vara vidare än så. Han tycks representera det slags intellektuella som förnekar vad som här framstår som de centrala värdena i livet, därför att han själv har förlorat kontakten med dem. När han dyker upp, i vad som kanske är berättelsens mest centrala kapitel, åtföljs han av fursten av Sunmyra, en vek och tidigt åldrad ädling som närmast är hans diametrala motsats. Sunmyra saknar helt Braquemarts ytliga kraftfullhet, men har ändå kvar en andlig kompass och grundläggande känsla för det rätta; ett arv från mer kraftfulla förfäder som Braquemart saknar. Tillsammans representerar de motståndarna mot Överskogvaktaren, och tycks inspirerade av det tyska motståndet mot Hitler under Tredje Riket; en osammanhängande blandning av gamla tiders aristokratiska och borgerliga ideal, men också av anhängare till olika modernistiska strömningar som för Jünger inte framstod som nödvändigtvis bättre än Hitler, men som av olika skäl kommit på kollisionskurs med honom: ”Striden handlade om huruvida samhället borde förvandlas till öken eller till urskog.” </div><div><br /></div><div>Också Överskogvaktaren hade alltså varit en av mauretanierna, men som sådan behandlats med respekt mer som en gammal excentriker än som en person av verklig betydelse. Mauretanierna tycks alltså oförmögna att i sin materialistiska världsåskådning uppfatta den kraft som de bidrar till att släppa loss i form av Överskogvaktaren. Berättaren och broder Otto har själva ett mauretanskt förflutet, men har med tiden lämnat dem bakom sig, på ett ordnat sätt med fulla hedersbetygelser. Vissa mauretanska ämnen beskrivs också i förbigående av berättaren som någonting som han inte kan gå in på. Det antyds alltså att han fortfarande håller något slags tysthetslöfte. Sannolikt är beskrivningen av mauretanierna inspirerad av den ibland konspirationsteoretiska bilden av frimurarna som en kraft bakom europeiska och amerikanska revolutioner, men samtidigt tycks de i minst lika hög grad vara en metafor för en framväxande teknokrati. </div><div><br /></div><div>Samtidigt som porträttet av Braquemart får honom att framstå som ytterligt osympatisk finns det också betraktare som har dragit paralleller mellan honom och Jünger själv. Den mauretanska känsla som han sammanfattar i yttrandet ”Inget glas champagne var kostligare än det man räckte oss vid krigsmaskinerna den natt vi brände ner Sagunt till aska” för också tankarna till hur Jünger själv några år senare skulle skriva i sin dagbok om upplevelsen att dricka champagne och samtidigt se ut över Paris under krigets flygbombningar. Jüngers världsbild har ett tydligt drag av nihilism. Samtidigt kan man fråga sig om beskrivningen av Braquemart och av berättarens maruretaniatid, som någonting förflutet, och som en i grunden otillräcklig och meningslös världsbild, bör läsas som en början till ett avståndstagande från denna nihilism. </div><div><br /></div><div>Vid sidan av sin nihilism har Jünger också en annan sida som här kommer till uttryck i själva berättartekniken. På Marmorklipporna är ingen materialistisk eller nihilistisk skildring. Snarare vilar någonting symbolladdat drömskt över den. Gestalter som Överskogvaktaren, Braquemart och fursten av Sunmyra verkar utgöra försök att fånga någonting väsentligt i samtiden, något som inte riktigt låter uttrycka sig i ord, annat än då orden används för att förmedla en bild. Romanens landskap för tankarna till den bildvärld som han omtalar i Psykonauterna, en aspekt av existensen som vi enligt Jünger ibland uppfattar, där verkligheten framstår tydligare än i vår vardagliga tillvaro. Jünger tyckte sig skymta detta tillstånd av förstärkt realitet och tydlig meningsfullhet när dödens närhet blev påtaglig, något som hände åtskilliga gånger under hans sekellånga liv. Kanske är det också denna mystiskt religiösa, närmast platonska, sida av Jünger som ger hans skrivande karaktären av försök att skapa ett slags destillat av 1900-talet, eller rentav av historien själv. </div><div><br /></div><div>En liknande bild av att det finns någonting bestående också i en föränderlig värld kan anas i hur På Marmorklipporna slutar. Motståndet mot Överskogvaktaren framstår som moraliskt nödvändigt, men förs samtidigt med metoder som delvis liknar Överskogvaktarens egna. Motståndet är heller inte omedelbart framgångsrikt. Hamnstaden invaderas, människor dödas och monument förstörs. Våldets herradöme blir dock inte bestående. Efter en tid återuppbyggs staden och kulturen börjar på nytt återhämta sig. I ett av berättelsens mer allegoriska, eller sagomässiga, ögonblick utkämpar pojken Erio tillsammans med trädgårdens ormar en strid där de besegrar Överskogvaktarens jakthund. De båda huvudpersonerna lämnar landet för att leva som gäster hos män som de kämpat mot i sin ungdom i ett mer hedersamt utfört krig. Ytterst är kulturen bestående, liksom – tycks författaren säga – lyckan för den som håller fast vid sin personliga integritet och inte ger efter för våldet."
</div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-66730258229422089562020-10-08T17:58:00.004+02:002020-10-08T18:07:58.698+02:00Unionen och kulturen i Sverige och Norge<div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/--4I08xbR2OM/X3834U8f2AI/AAAAAAAAGQM/fXnHcEmc2D8TVPBNRxs64zaExNMPQnp5QCLcBGAsYHQ/s287/union-och-demokrati-de-forenade-rikena-sverige-och-norge-1814-1905.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="287" data-original-width="201" src="https://1.bp.blogspot.com/--4I08xbR2OM/X3834U8f2AI/AAAAAAAAGQM/fXnHcEmc2D8TVPBNRxs64zaExNMPQnp5QCLcBGAsYHQ/s0/union-och-demokrati-de-forenade-rikena-sverige-och-norge-1814-1905.jpg" /></a></div>Bo Stråth skriver i <i>Union och Demokrati </i>(som jag av en slump kommit att läsa i översättning på nynorsk) om skillnaderna mellan norsk och svensk kultur under unionstiden. Norsk romantisk nationalism höll till vänster, medan svensk höll till höger. Unionen överlevde eftersom den dominerande politiska kraften i båda länderna var pragmatiskt liberalkonservativ. I Norge formerades en allians mellan näringsliv, politik och akademi. I Sverige var det enligt Stråth snarare en allians mellan ämbetsmän, adel, näringsliv och politik. Akademin spelade kring sekelskiftet en mycket mer begränsad roll som politisk idégenerator än i Norge, trots att dess verksamhet var mer omfattande och etablerad. I Sverige framträdde frikyrkan som självständig social kraft. I Norge saknades högkyrkligheten - och därmed motsvarighet till den svenska ungkyrkligheten. Istället var intellektuell sekularism en starkare oppositionell social kraft, medan lågkyrkligheten var det normala. </div><div><br />I bakgrunden till dessa skillnader finns den svenska aristokratins starkare ställning, och den därmed förknippade alliansen mellan kung och folk. Senare förenades aristokratin med det uppåtsträvande högre borgerskapet och bildade tillsammans grunden för det sena 1800-talets dominerande högkyrkliga moderatkonservativa ibland nationalromantiska ledande samhällsklasser. I Norge var det möjligt för vänstern och högern att enas i hållningen till unionen. I Sverige var detta slags samarbete omöjligt, samtidigt som kampen mellan parlamentarism och kungamakt fortsatte längre. Kanske är detta också en viktig del av bakgrunden till den mer långtgående splittringen mellan höger och vänster i Sverige under 1900-talet, en splittring som ofta verkar ha gått tvärs igenom den liberala mitten. I Norge har det också varit möjligt för en mer romantisk nationalkänsla att integreras med normen. I Sverige fanns under 1900-talets första hälft ett drag av romantisk nationalism såväl i demokratirörelsen (som t.ex. Heidenstams medborgasång) som i folkhemstanken, men under 1900-talets kulturkamper har den trängts åt sidan, eller åtminstone gjorts outtalad.</div>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-38681565140375058602020-10-06T16:51:00.009+02:002020-11-27T19:08:35.886+01:00Rudolf Kjellén och kulturen<p style="text-align: left;"></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-NsT5YrLt4-I/X383I2PHubI/AAAAAAAAGQE/vNYODSVcwSMi_qOcQtzxcc-TS1FpINw3gCLcBGAsYHQ/s320/IMG_20200803_150814.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em; text-align: right;"><img border="0" data-original-height="320" data-original-width="240" src="https://1.bp.blogspot.com/-NsT5YrLt4-I/X383I2PHubI/AAAAAAAAGQE/vNYODSVcwSMi_qOcQtzxcc-TS1FpINw3gCLcBGAsYHQ/s0/IMG_20200803_150814.jpg" /></a></div><div style="text-align: left;">Bland flera olika forskningsinriktningar just nu har jag börjat intressera mig för relationen mellan begreppen kultur och politik under 1900-talets första decennier. I sin utmärkta historia över begreppet "kulturpolitik" i svenska språket nämner My Klockar-Linder att den tyskvänlige statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén under Första Världskriget talade om detta krig som en "kulturpolitisk kamp". Hon drar slutsatsen att han uppenbarligen menade något annat med detta ord än vad de flesta skulle göra idag. Tyvärr går hon dock inte på djupet in på vad han faktiskt menade.</div><div style="text-align: left;"><br /></div><div style="text-align: left;">De senaste månaderna har jag tagit mig tiden att läsa ett par av Kjelléns huvudverk, nämligen <i>Staten som</i><i> li</i><i>fsfor</i><i>m </i>och <i>Värld</i><i>skrigets politiska problem,</i> båda skrivna medan Första Världskriget pågick. Sista kapitlet i den sistnämnda använder just ordet "kulturpolitik" i rubriken och handlar om vad man idag kanske skulle beskriva som skillnaden i politisk kultur mellan västmakterna, centralmakterna och Ryssland. Västmakterna får här stå för en merkantilt individualistisk kultur där den centrala politiska principen vid sidan av det rena ekonomiska intresset blir franska revolutionens förklaring av de mänskliga rättigheterna. Ryssland står, ironiskt nog, för den raka motsatsen i ren absolutism. Tyskland och Österrike-Ungern får å andra sidan stå för rättsstaten och en syntes mellan västmakternas individualism och Rysslands autokrati. Samtidigt pekar han också på att Tyskland och Österrike-Ungern i sitt politiska system bär på vad som kan bli nyckeln till Europas framtid, nämligen federalismen, i form av Tyska Rikets federala struktur och den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins förmåga att samla många olika nationer i en och samma stat, något som skulle kunna bilda grunden för ett framtida enat Mellanueuropa. I kontrast till detta ställer han Storbritanniens parlamentariska suveränitet och förutspår att det självstyre som gatts till vissa kollonier (Kanada, Sydafrika, Australien) eller åt Irland inte skulle låta sig förenas med fortsatt enighet i imperiet inom ramarna för den brittiska formen av parlamentssuveränitet. Till skillnad från t.ex. Bayern eller Hessen - som kunde inordna sig i en tysk federal rättsstat - skulle de olika delarna av Brittiska Imperiet helt enkelt fortsätta att kräva mer autonomi tills dess att först kollonierna och Irland, och sedan kanske även Wales och Skotland blivit helt självständiga stater. För en modern läsare kan detta låta närmast profetiskt, inte bara med avseende på Imperiets upplösning, utan också också med avseende på dagens konflikter mellan Storbritannien och EU, och mellan Westminster och det skotska självstyret, som båda kretsar bland annat kring tolkningar av vad det innebär att "Queen in Parliament" är suverän. </div><div style="text-align: left;"><br /></div><div style="text-align: left;"><div class="separator" dir="rtl" style="clear: both; text-align: justify;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-vL_Y-XhpmwU/X5A9PbnfUlI/AAAAAAAAGTo/lvjmZfMWThYiD6h6oyVmeUeYGvUOW5nowCLcBGAsYHQ/s2048/IMG_20201021_155019.jpg" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1759" data-original-width="2048" src="https://1.bp.blogspot.com/-vL_Y-XhpmwU/X5A9PbnfUlI/AAAAAAAAGTo/lvjmZfMWThYiD6h6oyVmeUeYGvUOW5nowCLcBGAsYHQ/s320/IMG_20201021_155019.jpg" width="320" /></a></div>Kjellén är framförallt känd som upphovsmannen till begreppet geopolitik, och detta är på många sätt vad som egentligen står i fokus för analysen. Samtididgt menar han att staten som analysobjekt måste analyseras från flera perspektiv samtidigt, inklusive geografi, rättssystem, kultur, etnicitet etc. Bokens resonemang om ras som politisk faktor leder däremot till slutsatsen att det helt saknar relevens för den som vill förstå den politiska situationen (de "raser" han refererar till baserar sig för övrigt inte på hudfärg utan på de europeiska språkgrupperna "germaner", "slaver", och "romaner"). Istället för han fram den gemensamma europeiska kulturen som det som verkligen är av betydelse. Mer specifikt handlar det om den från Rom ärvda kultur som han menade håller samman det protestantiska och katolska Europa, i kontrast till det "byzantinska" Ryssland. På basis framförallt av det slaviska (samt finska och magyariska) språkområdets västgräns och det katolska och protestantiska inflytandets östgräns (längs Polen-Litauens östgräns kring 1700) skissar han upp en konfliktzon som onekligen förblivit relevant under Andra Världskriget, Kalla Kriget (då västgränsen dock istället gick rätt igenom Tyskland) och dagens konflikt mellan EU och Ryssland, nu i Belarus och Ukraina. </div><div style="text-align: left;"><br /></div><div style="text-align: left;">Över huvud taget är det lätt att som modernt läsare av Kjellén uppleva en närmast paradoxal kontrast mellan de uppenbara arkaismerna och sådant som känns igen från samtida debatt. Jag är inte säker på att detta alltid har att göra så mycket med riktigheten i hans resonemang som med geopolitikens inflytande som analytiskt perspektiv. Att säga att till exempel Putinregimen och det kinesiska ledarskapet tänker i geopolitiska termer är knappast kontroversiellt. Jag har dock en krypande känsla av att också Tysklands och Frankrikes respektive ledare också tänker alltmer i sådana termer (hur det förhåller sig med det lär bli tydligare i takt med att Frankrikes och andra EU-länders inblandning i Mellanöstern utvecklas, liksom EU:s relationer till Ryssland, Kina, och USA). Kjelléns resonemang kring Mellanöstern som en konfliktzon mellan Rysslands intresse av att nå ut mot havet (via t.ex. Syrien) och västs intressen just alltså fortfarande kan ha viss relevans. I så fall får man dock tänka sig att de intressen av att knyta samman Asien och Europa som han tillskrev Storbritannien (som därför tvingades fokusera på Egypten och Mellanöstern) nu har vänts åt andra hållet av en kinesisk regim som också rätt tydligt tänker i sådana termer. Detta illustrerar också med all önskvärd tydlighet hur destruktiva geopolitiska synsätt kan bli eftersom de ser politik som ett nollsummespel om kontroll över geografin.</div><div style="text-align: left;"></div><p style="text-align: left;">Kjellén själv tänkte sig dock även att man skulle kunna utveckla teritoriet ekonomiskt och kulturellt, inte bara utvidga det geografiskt genom erövring. I sådana sammanhang använde han bland annat begreppen "nationalsocialism" (som han var först med att använda) och "folkhem" (som han inte var först med) för att beskriva ett system där staten tog ledningen över ekonomi och kultur - som socialisterna ville - men med hela nationens intressen för ögonen istället för klasskampens. Inte minst verkar han ha föreställt sig att kulturen i en nation skulle kunna förädlas på ett sätt som kan kännas igen från den tidens folkbildningsdiskurs. Detta var alltså knappast någon unik tanke. Det utmärkande för Kjellén var snarare den roll han tillskrev staten i detta kulturella arbete, liksom i ekonomin. Också denna tanke pekar framåt, om än inte mot dagens politiska liv, utan mera mot 1900-talet - och då, på ett i backspegeln till synes paradoxalt sätt, både mot mellankrigstidens statscentrerade fascistiska rörelser och mot efterkrigstidens svenska och europeiska välfärdsstater. På kulturpolitikens område blev det i Sverige framförallt Per Albin Hanssons ecklesiastikminister Arthur Engberg som skulle lägga grunden för en politik där statens kulturstöd och institutioner - istället för folkrörelsernas bildnings- och kulturarbete - sattes i centrum. Ironiskt nog var det också Engberg som i egenskap av Hanssons konkurent om partiledarposten hade utpekat Kjellén som folkhemsbegreppets upphovsman, i ett försök att misskreditera Hanssons framtidsvision. Det är också i sådana sammanhang som Kjellén ibland uppmärkssammats i modern svensk statsvetenskap, dvs. som en relativt mörk och icke-demokratisk del av bakgrunden till senare tiders välfärdsstat och folkhem.</p>Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-12087902.post-88295304074614014322020-09-09T18:36:00.000+02:002020-09-09T18:36:26.887+02:00Key Thinkers of the Radical Right<a href="https://1.bp.blogspot.com/-zi06csRv9vs/XvY3etos_OI/AAAAAAAAGLc/jZlyZRipYmAUVe8EOhQa0fvfZtNb_eQ1wCLcBGAsYHQ/s1600/key-thinkers-of-the-radical-right.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="303" data-original-width="201" src="https://1.bp.blogspot.com/-zi06csRv9vs/XvY3etos_OI/AAAAAAAAGLc/jZlyZRipYmAUVe8EOhQa0fvfZtNb_eQ1wCLcBGAsYHQ/s1600/key-thinkers-of-the-radical-right.jpg" /></a>Jag är sedan länge övertygad om att det är viktigt att vara insatt i flera av samtidens politiska och kulturella inriktningar, inte bara de man själv uppskattar. Mark Sedgwicks <i>Key Thinkers of the Radical Right </i>ger en god inblick i tankeströmningar tämligen långt till höger om mångas bekvämlighetszon. Utgångspunkten är att ge en överblick över inspirationskällor som ofta refereras i ideologiska diskussioner i dagens radikala höger, inte minst på olika nätfora. Det gäller framförallt då de som refereras i engelskspråkiga sammanhang i kretsar som ligger någonstans till höger om Donald Trump och Breitbart, men som samtidigt har anspråk på att vara intellektuella, och som verkar vara en inte oviktig källa till idéer också för den europeiska och noramerikanska populistiska höger som sedan flera år tillbaka verkar växa närmast konstant.<br />
<br />
Boken bygger på att Sedgwick har bjudit in ledande akademiska experter för att skildra de olika tänkarna, deras idéer, inspirationskällor, och inflytande förutsättningslöst och utan fördömmanden, något som har lyckats i varierande utsträckning. Boken inleds med klassiska tänkare, fortsätter med etablerade, och avslutas med sådana som har varit på uppåtgående på 2000-talet. De senare är genomgående sådana som skriver på engelska i olika främst amerikanska nätpublikationer i, eller i kretsarna kring, den så kallade Alternativa Högern (Alt Right). Bland annat nämns Richard Spencer och den svenske förläggaren och musikproducenten Daniel Friberg. De etablerade tänkarna, som t.ex. Alexandr Dugin och franska <i>nouvelle droite</i>, hör till deras viktigare inspirationskällor. Här beskrivs alltså fler europeiska tänkare, och vi får bland annat läsa om bakgrunden till idéer som etnopluralism, och Eurabia-konspirationen (tanken att det pågår ett medvetet försök att genom invandring skapa en muslimsk majoritet i europeiska länder).<br />
<br />
Denna indétraditions klassiska tänkare är enligt Sedgwick framförallt tyska tänkare som etablerade sig under mellankrigstiden eller strax dessförinnan, men i de flesta fall utan att närma sig den organiserade nazismen. Här finns kapitel om Oswald Spengler, Carl Schmidt, Ernst Jünger och Julius Evola. Sedgwick nämner också Heidegger och Nietzsche som ytterligare två tänkare som ofta refereras i dessa sammanhang. Han väljer dock att inte ta med dem här eftersom det redan finns så mycket skrivet om dem. I viss mån nämns de dock i andra kapitel som inspirationskällor för senare högerradikaler. Också flera av de andra som här nämns som klassiska högerradikala tänkare har haft ett betydande inflytande också i andra idéströmningar.<br />
<br />
Det är i själva verket rätt påtagligt att de akademiska strömningar som från höger utmålas som "kulturmarxister" också relativt ofta låter sig inspireras av samma tänkare: Nietzsche och Heidegger är centrala inspirationskällor - t.ex. via Foucault, olika typer av diskursanalys, och Science and Technology Studies - men också Carl Schmidt har sedan länge varit en inte helt ovanlig referens också bland intellektuella till vänster, från Agamben och framåt. På senare år har jag också sett en del exempel på forskare inom miljöorienterade kulturstudier som hämtar inspiration inte bara från Heideggers kritik av det moderna teknikbaserade samhället, utan också av Jüngers motsvarande kritik. Varken Evola eller Spengler har haft något liknande inflytande efter kriget. Evola har däremot haft en hel del inflytande inom olika nyyandliga strömningar. Det är med andra ord egentligen bara Spengler som efter ett enormt genomslag under mellankrigstiden har lämnats i princip orörd av senare intellektuella strömningar, med den ideologiska högern som enda undantag (inte heller hans inflytande är dock begränsat till den radikala högern).<br />
<br />
Samtidigt har den italienske marxisten Antonio Gramsci (i sin tur inspirerad av bl.a. George Sorel) blivit en av de vanligare intellektuella referenserna inte bara i akademisk kulturteori, utan också bland de högerradikaler som diskuteras här. Inte minst inspirerade han <i>nouvelle droite,</i> som från honom hämtade idén om kulturell hegemoni. Precis som många vänsterorienterade kulturteoretiker har de dragit slutsatsen att långsiktig politik inte minst måste handla om att vinna kulturen och tidsandan. Det är alltså med denna tanke - som åtskilliga filosofer sen Nietzsche skulle kunna skriva under på - som bakgrund som de ger sig in i det pågående kulturkriget. När den radikala högern talar om "kulturmarxister" verkar detta helt enkelt vara en samlingsbeteckning på dem som de uppfattar som motståndarsidan i kulturkriget, inte minst eftersom de uppfattar sig utkämpa samma slags strid om kulturell hegemoni.<br />
<div>
<div>
</div>
</div>
Tobias Hardinghttp://www.blogger.com/profile/07473599576281924059noreply@blogger.com0