fredag, juli 29, 2016

Sekularisering i Frankrike, USA och Sverige


Sitter och skriver på en text om kyrkligt kulturarv i religionspolitisk kontext. Börjar med att försöka ge en kort översikt kring sekulariseringsprocesser i olika länder.
Ser man till den existerande forskningen om sekulariserings-processer blir det tydligt att Sverige och de övriga nordiska länderna har följt en på många sätt mycket speciell sekulariseringsväg. Sekularisering förstås ofta som en process där tro och religion får allt mindre betydelse i samhället. Mycket tyder emellertid på att utvecklingen i de flesta fall har varit mer komplicerad och motsägelsefull än så, och att den har sett olika ut från land till land. Ofta används Frankrike och USA som typexempel på två skilda utvecklingslinjer.

I Frankrike präglas sekulariteten än idag av en historia om kamp mellan upplysningsorienterade sekularister och den katolska kyrkan. Före revolutionen legitimerades monarkin av religionen – härskaren härskade ”av Guds Nåde” – samtidigt som det pågick en segsliten kamp mellan monarkin och påvedömet. Under revolutionen etablerades istället en ofta direkt kyrkofientlig republik. Under hela 1800-talet kan fransk historia karaktäriseras som en kamp mellan kyrka och stat. Under revolutionens inledningsskede var förstörelse av religiösa föremål vanligt förekommande. Fortfarande präglas fransk nationell självbild av idén att staten och offentligheten alltid ska vara religiöst neutral, samtidigt som en alternativ identitet som katolsk nation i någon mån fortlever parallellt med den sekulära.

USA är å andra sidan en stat grundad av kollonister med varierande religiös tillhörighet. Någon dominerande kyrka har aldrig funnits, även om anglikanska kyrkan före revolutionen fungerade som statskyrka i kolonierna. Istället har sekulariseringsmodellen präglats av tanken att staten bör vara opartisk i förhållande till flera olika, av staten oberoende, trossamfund samtidigt som religionen som sådan i allmänhet har uppfattats som en positiv del av livet. Fram till helt nyligen har utvecklingen främst handlat om att gå från en positiv syn på protestantisk kristendom, där katolicism uppfattades som svårförenlig med amerikansk identitet, till en generellt positiv syn på en allt vidare krets religiösa samfund. Ur det perspektivet är det främst islam som idag uppfattas som främmande, medan t.ex. mormoner, judar och katoliker uppfattas som en del av den amerikanska nationen. Samtidigt finns det mycket som tyder på att de senaste årtiondena har inneburit en övergång till en mer konfliktfylld situation.

I Frankrike utgjorde identifikationen med katolska kyrkan åtminstone fram till mitten av 1900-talet ofta en utmaning mot den republikanska självbilden. I USA har kyrkor och samfund istället spelat central roll i uppbyggnaden av det civila samhället. I Sverige – men också andra i de övriga nordiska länderna, England och stora delar av Tyskland – kan vi se en utveckling där statskyrkosystemet eller liknande konstruktioner under lång tid har bibehållits, och förblivit centralt i den historiska självbilden, samtidigt som den etablerade religionens roll i samhället har minskat.

Franska revolutionen beredde emellertid också vägen för en ny syn på kyrkor och kyrkliga föremål som konsthistoriska objekt, ofta framställda i ett musealt sammanhang. Man kan tala om att de kyrkliga föremålen sekulariserades från religiösa föremål till kulturarv. Det har funnits en stark tendens till att religiösa monument och symboler också har kommit att betraktas som nationella monument och symboler. Den medeltida domkyrkan i Köln färdigställdes t.ex. under 1800-talet som en manifestation av kontinuiteten mellan medeltidens feodalt katolska tyska rike den nya protestantiskt dominerade tyska nationalstaten. Franska republikens sekularism har efter revolutionen inte varit något hinder för att uppfatta Notre Dame de Paris som en central del av dess kulturarv, eller Jeanne d’Arc som nationalsymbo. Dynastiska, religiösa och proto-nationalistiska symboler – som flaggor, riksvapen, historiska hjältegestalter och nationalhelgon – har i en mängd olika fall rekontextualiserats som nationella symboler. I vissa fall, som i Frankrike och Turkiet, har den nationella identiteten ställts mot den religiösa eller den monarkistiska, medan den i andra fall, som i Tyskland, Storbritannien och Sverige, har byggt vidare på den.

tisdag, juli 26, 2016

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingslinje.

Om det finns en tendens till homogenitet i värderingarna inom en nation beror det inte minst på institutioner som skapar, sprider och integrerar i denna homogenitet. I Sverige har vi sedan länge haft ett antal institutioner som har bidragit till att skapa och sprida en  gemensam syn på sådana saker som demokrati och statens roll i samhället. Viktiga sådana institutioner har under 1900-talet varit kyrkan, folkrörelseorganisationerna (inklusive de politiska partierna), skolan, värnpliktsarmén och den nationella pressen. Kyrkan har kanske inte helt spelat ut sin roll som skapare av nationell gemenskap i kristid, men dess roll källa till gemensamma värderingar i samhället har rimligen varit på tillbakagång under hela 1900-talet. Värnpliktsarmén var i relativt sen tid en gemensam erfarenhet för den manliga delen av befolkningen, men finns inte längre kvar i Sverige (här i Finland är den det fortfarande, i Norge har värnplikten just blivit allmän på riktigt, dvs. den har utvidgats till att även innefatta kvinnor).

Även om stora delar av det svenska civilsamhället lever och frodas har flera av de gamla folkrörelserna, i synnerhet de politiska partierna, stött på problem. En stor del av forskningen om ideella organisationer visar dessutom att utvecklingen i det civila samhället går mot att de enskilda medlemmarnas roll i organisationerna blir mindre betydelsefull, samtidigt som det också tycks vara så att rikstäckande organisationer spelar en mindre roll än tidigare. I synnerhet politiska organisationer blir allt mer professionella och kampanjinriktade. Nationella medier har vi fortfarande, inte minst i form av public service, men dess centrala ställning i informationsflödet är inte alls den samma som tidigare, vare sig i Sverige eller i andra länder (detta framgick inte minst i Turkiet nyligen, där kuppmakarna av allt att döma försökte få kontroll över nyhetsflödet genom att ta över statstelevisionens bygnad, något som fungerade utmärkt så sent som i revolutionen i Rumänien 1989).

Det är alltså inte så förvånande att skolan nu står i centrum för värderingsdiskussionen. En gemensam läroplan är sannolikt fortfarande av stor betydelse för att medborgarna i en demokrati ska ha en gemensam bas. Samtidigt verkar det också finnas en övertro på riktade insatser och kampanjer, inte minst på EU nivå till försvar för medborgarnas tilltro till EU-projektet. Ofta handlar det också i hög grad om att försöka öka förtroendet för politiken.

Det talas också mycket om nationella värderingar utan någon riktigt tydlig bild av vilka dessa är och hur de ska försvaras/spridas. När politiken börjar bygga på hänvisningar till försvaret av oklart beskrivna värderingar blir dessa mer ett slagträ än en grund för konstruktiv politik. Det blir mer en fråga om att peka ut människor som anses främmande, och mindre om att försvara eller definiera några idéer eller värden, allra minst idén om ett öppet samhälle. Vill man uppnå något slags sammanbindande värderingar eller föreställningar om vad demokrati är och bör vara, då krävs framförallt ett öppet offentligt samtal, och ett brett och aktivt civilt samhälle. Det öppna samhället kräver inte minst en öppenhet för viss pluralism i fråga om identitet och värderingar. Hittills har högt förtroende för politiker krävt att de är väl förankrade i ett civilt samhälle, och att detta civila samhälle involverar en stor del av befolkningen. Samtidigt finns det ingenting som säger att det civila samhället måste bestå av etablerade folkrörelser. Tvärtom verkar det nödvändigt att politiken förankras i de nätverk och gemenskaper som har vuxit fram senare, och som kommer att fortsätta att växa fram framöver. När det gäller förtroendet för den offentliga sektorn skulle jag saga att det främst bygger på dess förmåga att respektera människors rättighet och behandla alla lika, dvs. ytterst på rättsstatens grundprincip om likhet inför lagen.

TILLÄGG: Bild nummer två illustrerar de genomsnittliga svaren på World Value Survey i olika lander. I de flesta fall rör sig dessa genomsnitt över tid i riktning mot mer sekulärt rationella respective mot mer self-expression values. Mer information om undersökningen finns här.

tisdag, juli 05, 2016

Storbritannien och Europa

Både EU och Storbritannien riskerar just nu splittring, rent av upplösning. Både EU och Storbritannien har all anledning att fundera över vägen framåt, inte bara för förhållandet dem emellan utan också för dem själva som politiska enheter.
EU står inför frågan om unionens framtid. Bör den gå i riktning mot ökad federalism, eller ökad mellanstatlighet? Frågan är inte ens så enkel. Om EU går mot ökad federalism, vilka institutioner bör i så fall stärkas? En stor del av beslutsfattandet i EU går genom ministerrådet och europeiska rådet, dvs. genom ministrar respektive stats- och regeringschefer från medlemsländerna. Genom EU ges dessa möjlighet att delta i lagstiftningsprocessen utan särskilt mycket insyn från befolkningen i det egna landet, ofta utan att ens den egna lagstiftande församlingen har särskilt mycket insyn. Ska EU demokratiseras måste detta ske antingen genom att de nationella parlamenten eller EU-parlamentet stärks, eller både och. En ökad mellanstatlighet riskerar annars att innebära ytterligare beslutsmakt i slutna rum, och det kommer knappast att stärka EU:s demokratiska legitimitet i medborgarnas ögon. Förhoppningsvis stämmer det att EU-ledarna har fått upp ögonen för att denna legitimitet nu måste stärkas.
Man får heller inte glömma att EU idag lever med ett minst lika stort demokratiskt problem på nationell nivå. Länder som Ungern och Polen visar oroväckande tecken på att röra sig i allt mer auktoritär riktning, och auktoritära partier vinner mark i stort sett överallt. Det är dessa regeringar som nu deltar i lagstiftningsprocessen. Ska EU fungera krävs det att domstolens bevakande av de mänskliga rättigheterna upprätthålls, helst på alla nivåer, men åtminstone i den gemensamma lagstiftningen. Detta görs nog också bäst med ökad öppenhet. Sker inte detta har medborgarna goda skäl att fortsätta att misstro demokratin i EU. Samtidigt har medborgarna i de mer stabilt demokratiska staterna ett större intresse av att minska  mängden ny gemensam europeisk lagstiftning, och därmed dessa länders inflytande över andra medlemsstater.
När det gäller Storbritannien påminns vi återigen om att Förenade Kungariket är ett exempel på att nationalstater inte är så enkla homogena enheter som nationalistisk ideologi gärna vill få oss att tro. Storbritannien är dessutom något av en hybrid av nationalstat och förnationell konglomeratstat (dvs. en monarki bestående av flera olika enheter) som svetsats samman till ett visst mått av nationell enhet, bl.a. med hjälp av gemensamma krigserfarenheter (t.ex. världskrigen), men också under byggandet, och nedmonterandet av, det brittiska imperiet. Idag förstärks hybriditeten också av relationen till USA och till de tidigare kolonierna i samväldet. Identifikationen med europeisk identitet framstår, precis som i Sverige, som betydligt svagare än den är på många håll på kontinenten. Just nu verkar Storbritanniens upplösning vara minst lika trolig som EU:s. I Skottland är regeringen i full färd med att förbereda en folkomröstning, denna gång med alternativen Skottland i EU vs. Skottland i Storbritannien utanför EU – och på Nordirland verkar en majoritet för en förening med Republiken Irland troligare än någonsin. Överallt försöker de brittiska medborgare som kan skaffa sig dubbelt medborgarskap. Eftersom Republiken Irland aldrig riktigt har släppt tanken på Nordirland som en del av den irländska nationen inkluderar det inte minst alla som är födda där.

Också demokratiskt står Storbritannien inför flera problem. Folkomröstningar ingår inte i någon större utsträckning i den brittiska demokratiska traditionen, och följer en delvis annan logik än de traditionella majoritetsvalen. Valdeltagandet var lågt, särskilt bland unga, och omröstningens legitimitet ifrågasätts på flera håll.  I ett ödesval som detta får detta sägas vara mycket alvarligt. Olika delar av landet har också avgett olika svar. Nu verkar det tveksamt om lojaliteten mot Förenade Kungariket är starkare än den till delarna, eller viljan att vara med i EU.



söndag, juli 03, 2016

From State Church to Third Sector Organization? The Separation of Church and State in Sweden

Den senaste veckan har jag haft nöjet att delta i en internationell konferens anordnad av International Society for Third Sector Research (ISTR). Själv presenterade jag ett paper om relationen mellan Svenska kyrkan och staten i Sverige:

"During most of the 20th century the Church of Sweden was a typical example of a northern European established national church, even a state church. The separation of church and state had been discussed repeatedly during most of the century, without reaching an overall solution. Yet, in the early 1990’s a compromise was reached and the relationship between church and state in Sweden was transformed, simultaneously transforming the Church of Sweden, seemingly transferring it from the public sector to the private sector. This paper offers an analysis of this reform, including how the issue was framed and the arguments used to legitimize the reform. It also offers an analysis of what the reform changed in terms of the relationship between the Church and the state, arguing that a strong relationship between state and religious denominations still exist in Sweden, even though several steps have been taken towards considering Lutheran Christianity one religion among many in a society where the state is neutral in religious affairs, but not reducing the Church of Sweden to one denomination among many. Instead, the reform has left the Church as a legally regulated entity in the borderland between state and third sector, while at the same time strengthening the relationship between the government and other denominations. In spite of this, the changed relationship between church and state may have enabled the Church of Sweden to take a more active part in Swedish society, both in terms of politics and in terms of welfare production.
The aim of the paper is to discern what changed in the relationship between the Church of Sweden and the state through the reform of 2000, which arguments, or norms, legitimized the change, and how the relationship between the Church of Sweden and the state could be described, in terms of state and third sector relations, today. Studies of the third sector in Sweden have often focused on the membership-based popular movement organization, and more recently on the growing role of the third sector as a provider of welfare services (e.g. Wijkström 1997, Trägårdh 2011, Rothstein & Trägårdh 2007), thus ignoring the special features of the Church of Sweden. Yet, the Church of Sweden is not only the largest and richest third sector organization in the country (SCB 2014) but also one which has had a large and often overlooked role in the development of the Swedish welfare state (Berggren & Trägårdh 2015, Naumann 2014, Wijkström 2014). This paper will thus contribute to our understanding of the role played today by the Church of Sweden as a central actor in the borderlands between state and civil society in Sweden today. By extension, it will also contribute to our understanding of the roles of the Protestant established national churches in general, a subject which has arguably been the subject of fewer studies than secularization processes in other parts of Western Christianity (Casanova 2014).
[...]
After the reform of year 2000, the Church has significantly more third-sector characteristics. It exists as a group of distinct legally enabled organizations, which are all legally considered to be separate from the state. They are also clearly non-profit organizations and classified as such for tax purposes. The Church is primarily funded by membership fees and membership is now voluntary, requiring a voluntary action, such as baptism. Even though this action may be performed on the initiative of the parents of an infant, it contrasts sharply with the previous automatic membership assigned to every newborn. From the viewpoint of Salmon’s and Anheier’s (1997) definition of the third sector, the Church of Sweden is now a third sector organization.
However, the registration of religious denominations and their specific relation to the tax office also suggests that while the Church of Sweden is now treated more similarly to other registered denominations, this does not only imply an increased distance between the Church of Sweden and the state, but also a closer relation between the state and the other registered denominations, mediated through the National Council of Religious Denominations. This relationship could be considered neo-corporative, and thus conforming to how the Swedish state typically relates to third sector organizations (cf. Harding 2013).  This is fully in line with the main argument used for further separating Church and state; that the increased religious pluralism of Swedish society demanded a more equal treatment of religious denominations, without the state unduly favoring any single denomination. It is also in line with another central argument for the separation, namely that the creation of a democratic structure for the Church of Sweden enabled it to act as a legitimate democratic organization; while democratic legitimacy had previously been provided through the democratic organs of the state regulating the Church (Harding 2015), the Church was now itself a democratic organization fulfilling the basic criteria for democracy as viewed in the Swedish third sector.
The relationship between the Church of Sweden and the state is also not entirely the same as that of the other registered denominations and the state. The Law on the Church of Sweden regulates both the organizational structure of the Church of Sweden and its creed. It is interesting to note that the many properties and entities in the Church of Sweden which could be seen as forerunners of modern civil society, e.g. self-owning parish churches and foundation-like properties dedicated to finance certain purposes, have now been transferred to (at least partially) membership-based organizations, primarily Church parishes. This does not simply constitute a step towards, or away, from the third sector in relation to the modern state. This aspect of the reform is better described as an adaption of proto-third-sector features to the standard modes of organization in the modern Swedish third sector. The same could be said of the establishment of elected assemblies and boards representing the members of the Church, i.e. representing a democratic form of legitimacy in organizational authority, contrasting to the authority of the clerical hierarchy, but similar to the democracy of popular movements, and even more similar to that of the secular public sector.
While the government and the new legislation supported both, the democratic and the clerical aspects of Church organization, it is also evident that the government commissions considered the introduction of these democratically legitimated bodies an important step towards establishing a form of organization which would legitimate the Church as an independent organization. In this sense, the reforms could be considered to constitute an adaption of the organization of the Church to the isomorphic norms of Swedish civil society, what has been metaphorically described as a ‘popular-movement marinade’, in which the Swedish third sector is marinated. That the Church continues to perform delegated government responsibilities – whether providing for funerals, preserving cultural heritage, or providing welfare services – does not make it less independent, at least not in theory.
Many experts are now seeing a tendency that the Swedish third sector is taking a more active role in in welfare services, which were previously generally viewed as responsibilities of the welfare state. The third sector is finding new roles as a provider of welfare services, not just as advocacy organizations or interest groups. The Church of Sweden and organizations close to it have always provided such services, but it now appears to be acting more freely as an advocacy organization, as well as a service provider (cf. Wijkström 2014). There is thus reason to believe that the Church of Sweden will continue to adapt to the norms the Swedish third sector, even when those norms may be changing, adapting the popular movement organization to new normative concepts originating in the public sector, as well as in the market, and in the international third sector.
While the reforms discussed in this paper can be considered to have increased the distance between church and state – in that the Church of Sweden is now more distinct as a separate non-profit entity – it cannot be considered fully independent as long as both its organizational form and its religious creed remain legally regulated. The continued influence of political parties in Church affairs also represents a strong organizational connection between the church and the state. The transferal of many church properties from pre- or early-modern foundation-like institutions to membership-based organizations represents a decrease in legislative regulation, but also increased opportunities for political control. This too, could be considered to be in line with the reasoning of the commissions. It does indeed appear to have been in line with the will of the Church, as organized at the time."