söndag, oktober 11, 2015

Stefan Zweig om polisministerns natur

Tidningen Kulturen publicerade nyligen den längre versionen av min text om den österrikiske mellankrigstidsförfattaren Stefan Zweigs studie av det slags människa som frodas i tider av diktatur och politiskt kaos, som ser själva förstörelsen som en möjlighet att för egen del samla makt bland ruinerna. Beskrivningen uppvisar tydliga paralleller med flera ledande personer i mellankrigstidens Europa och det verkar tydligt att författaren hade personer som Himler och Göring i tankarna när han försökte beskriva denna personlighetstyp. Den Zweigtext som jag skriver om är hans biografi över den franske polisministern och revolutionären Joseph Fouché.


Lite överraskande beskriver Tidningen Kulturen min text som en diskussion om Zweigs politiska konservatism. Jag valde själv att använda ordet borgerlig, men kanske är det just konservativt att varna för det slags människor som inte bara strävar efter revoultion utan som också är i sitt rätta element när strukturer och rättssystem rivs åt sidan och det politiska spelet spelas med livet som insats. Rimligen är det också rätt konservativt att varna för Weimarrepublikens faror genom att dra paralleller till Franska Revolutionen. Som contrast kommer jag att tänka på Linderborgs beundran för den politiska kämpaglöden under Weimarrepubliken. Själv håller jag snarare med Zweig om att politisk stabilitet har sina fördelar, inte så att maximal stabilitet är det bästa, utan snarare så att reformer kräver ansvarstagande och respekt för rättsstat, rättigheter och demokrati.

"För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av en fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska opportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsardömet. Därmed kombinerar Zweig tidens fascination för å ena sidan psykologi och psykologiska typer, och, å andra sidan, samhällsförändringar, liknande den som mellankrigstidens Europa självt hade kastats in i. Här för den mestadels liberale Zweig tankarna till en författare med helt annan politisk inställning, nämligen Ernst Jünger, som också han byggde romaner samtidigt kring idéer om personlighetstyper och kulturhistoriska skiftningar [...]

Kanske förklaras [Zweigs] fascination för Fouché inte bara av att den personlighetstyp som han lät denne representera var en som han såg frodas i sin egen samtid, utan också därför att den var så främmande för hans egen personlighet; opportunisten i motsats till upplysningsmannen, politikern i motsats till den intellektuelle, den hänsynslöse i motsats till den fredlige.

Även om Zweig själv främst framstår som en tämligen opolitisk liberal var han också en person som skulle komma att sakna den lugnande och enande hand som Habsburgmonarkin tycktes ha hållit över Mellaneuropas nationer. Zweig var kanske aldrig någon konsekvent liberal, men trots sin ofta kulturradikala inställning framstår han på många sätt som en helt igenom borgerlig person. Hans egen bakgrund var i det välbemedlade och välutbildade judiska borgerskapet i Wien, och till skillnad från den ursprungligen småborgerlige Fouché (och den under uppväxttiden lika småborgerlige Jünger) verkar han ha varit fullt till freds med sin egen stabilt borgerliga bakgrund.


Handlade det också om kontrasten mellan revolutionären och en person som ytterst föredrog stabilitet framför förändring? I Världen av igår sade sig Zweig anse sig lycklig lottad som fått uppleva flera liv, i flera världar, från förkrigstidens bildningsborgerliga Wien till mellankrigstidens bohemiska Paris och Berlin, men också världskrigens förödelse. Fouché skulle rimligen – åtminstone i Zweigs tappning – ha sagt det samma, men med det tillägget att han såg förändringen som en personlig möjlighet, ville vara med och orsaka den och stå i dess centrum, till och med oavsett från vilken utgångspunkt eller vilka konsekvenser det kunde få. Sådana är, enligt Zweig, de människor som frodas i vad Jünger en gång beskrev som tider "då hundarna kommit lösa"."

söndag, oktober 04, 2015

Mellan Palmyra och Moskva: Europa 2015

För drygt ett år sedan skrev jag en i en bloggpost med titeln "Europa 2014" om ett Europa där de etablerade partierna just hade gått kraftigt tillbaka i Europaparlamentsvalet, där Putin återinfört den territoriella erövringen som politiskt verktyg och som samtidigt stod inför ett självutnämnt kalifat på väg att ta över Syrien och Irak. Det senaste årets utveckling har knappast varit till det bättre. Europas ledare har tillfälligt lyckats hantera den finansiella krisen i Grekland, men de mer långsiktiga problemen är knappast lösta. EU-länderna har samtidigt haft stora svårigheter med att hantera den flyktingström som den senaste tiden  har tagit sig fram genom Europa. På många sätt verkar EU stå inför en vattendelare: vissa drar mot en ökad centralisering av t.ex. fördelning av asylsökande, samtidigt införs nu (tillfälliga) gränskontroller inom Schengenområdet. I den allmänna opinonen rasar en konflikt mellan dem som vill välkomna och hjälpa flyktingarna, och dem som vill spärra gränserna till sina respektive lander.

Utrikespolitiskt har såväl USA som Europa till synes misslyckats fullständigt i alla försök att förbättra situationen, i såväl Ukraina som Syrien. Även då man har gått in aktivt i olika länder har USA:s policy allt för ofta varit att gå in och avsätta en auktoritär regering för att sedan efter en tid dra sig ur landet innan läget har stabiliserat sig; ofta med katastrofalt resultat. I Washington tycks somliga ledare nu vara tillräckligt desperata för att öppet förorda stöd till Al Qaida-afilierade grupper, till synes utan att ha lärt sig någonting alls av krigen i Afganistan och Irak.

I Syrien ser det nu istället ut som att det blir Putin som kommer att kunna framställa sig som den handlingskraftige ledare som är beredd att styra upp läget, kanske rent av med stöd från väst. Skulle Ryssland på allvar gå in i Syrien till stöd för Assadregimen skulle det sannolikt vara i syfte att stanna. Allt tyder på att Putin tänker i samma geopolitiska banor som gälde då han fortfarande arbetade i KGB. Att långsiktigt säkra Rysslands position i Mellanöstern är sannolikt själva syftet med aktionen. Samtidigt hörs rapporter om att minst lika många fortfarande flyr ifrån Assadregimen som från IS. Och samtidigt fortsätter Putinvänliga grupper och partier att bearbeta opinionen i väst, oftast som invandrarfientliga partier, och nästan genomgående genom att framställa sig själva som etablisemangs- och EU-kritiska (vilket inte innebär att all kritik eller alla kritiker skulle vara illegitima eller ens problematiska).

EU och Europa i stort står onekligen inför åtskilliga utmaningar den närmaste tiden. Att placera de inkommande asylsökande, pröva deras ansökningar om asyl och samtidigt hantera de invandrarfientliga delarna av den egna opinionen är bara början.