måndag, augusti 03, 2015

Det gudlösa folket

Det gudlösa folket : de postkristna svenskarna och religionenReligionsvetenskap och religionshistoria är ämnen som allt mer har kommit att inrikta sig på samtida frågor. Det märks inte minst i ett forskningsprojekt på Södertörns Högskola där David Thurfjell och hans medarbetare har tagit sig an dagens postkristna semi-sekulära svenskars religiösa föreställningsvärd och syn på religion. Projektet redovisas bl.a. i Thurfjells bok Det gudlösa folket och Ann af Buréns avhandling Living Simultaneity: On religion among semi-secular Swedes.

Ämnet för projektet är alltså inte någon specifik religion eller något trossamfund, utan de svenskar som kanske är medlemmar i Svenska kyrkan men som inte själva bekänner sig till någon specifik religion men som heller inte är övertygade och uttalade ateister. Av statistiken att döma är Sverige den europeiska stat där den minsta andelen människor säger sig tro på Gud eller vara anhängare av en specifik religion (t.ex. kristendomen). Endast 20 procent av Sveriges invånare kan beskrivas som aktivt religiöst utövande. Samtidigt är 79 procent medlemmar i något religiöst samfund (66 procent är medlemmar i Svenska kyrkan). De som inte tror på "någon Gud, övernaturlig makt eller kraft" minskade mellan 1981 och 1997 från 17 till 11 procent av befolkningen. Här finns alltså en tämligen stor andel som säger sig tro på "något" eller uppfattar sig som agnostiker. 

Det är sådana personer som projektets forskare har gett sig ut för att intervjua. Åtminstone i af Buréns intervjustudie skedde intervjuerna i ett utvalt område på Södermalm i Stockholm och personerna söktes upp i sin bostad. Med utgångspunkt i intervjuerna identifierar Thurfjell tre idéhistoriska traditioner som de (post)moderna svenskarnas religiösa föreställningar och tänkande kring religion kan spåras tillbaka till: lutersk kristendom (inklusive bl.a. pietismen), västerländsk esoterism och sekulär religionskritik. 

Från protestantismen kommer många av de grundläggande etiska föreställningarna, men också en föreställning om vad religion är och bör vara som i stort sett speglas av religionskritiken, inte minst eftersom den historiskt sett huvudsakligen har varit en kristendomskritik. I denna försetällningsvärld blir religion idealt sett mer en fråga om tro, i meningen inre övertygelse, snarare än om praktik, medan det för kritikerna främst handlar om en föreställning om ett slags teori om verkligheten som den religiöse förväntas hålla för sann, men också om en förväntan på att religiösa människor ska inordna sig i en religiös social hierarki (här kan något av religionskritiken kanske också spåras tillbaka till en förhistoria bestående av protestanters och upplysningsmäns kritik av katolska kyrkan, som just hierarkisk, men ockås om hycklande). 

Det tycks alltså vara i denna mening som så många av dagens svenskar inte uppfattar sig som religiösa, trots att många av dem uppfattar sig vara öppna för icke-sekulära förklaringsmodeller och föreställningar. Om svenskarna för hundra år sedan använde beteckningen 'kristen' som en tillämpar beteckning på de flesta människor som vuxit upp i västerlandets kristna länder uppfattas 'kristen' av intervjupersonerna oftare som en beteckning på aktivt troende medlemmar i specifika - oftast frikyrkliga - samfund. Trots att majoriteten är medlemmar i Svenska kyrkan tycks denna ironiskt nog ha förlorat greppet inte bara om människornas föreställningar utan också över deras bild av vad det innebär att vara kristen. Istället avisar svenskarna begreppet kristendom som beskrivning av sin egen religiösa tillhörighet och sätter samman sina egna världsbilder av föreställningar med skilda ursprung.

Många av dessa föreställningar är alltså ändå kristna till sitt ursprung. Åtskilliga andra kan däremot hänföras till de idéströmningar som Thurfjell sammanför under beteckningen västerländsk esoterism. Där räknar han in röresler som teosofer, antroposofer, spiritister och åtskilliga nyhedniska grupper, men också både den mer svårdefinierade rörelse som kan sammanfattas under beteckningen New Age och alla de föreställningar som via dessa kontexter har lånats in i västerländsk kultur från de östliga världsreligionerna eller från så kallade naturfolk. Här finner vi alltså vanliga föreställningar som skälavandring och astrologi, men också tekniker som överlappar med den sekulärt uttryckta psykologin, som t.ex. mindfullness och olika former av yoga och meditation. Det är också här som vi finner föreställningar om spöken och andar, föreställningar som alltså inte verkar ha så mycket av sin bakgrund i gammal svensk folktro som i 1800- och 1900-talets spiritism. Alla dessa föreställningar är dock något som många av intervjupersonerna bär med sig utan att tala om dem. Liksom kristna föreställningar är det tankar och erfarenheter som det saknas en naturlig kontext för att diskutera i dagens samhälle, inte minst eftersom många uppfattar dem som ytterst privata.

Dagens sekulära samhälle är alltså vare sig frikopplat från sin historia eller fritt från religiösa föreställningar. Det är i den meningen som det kan beskrivas som post-kristet, en term som alltså ska tolkas som mer specifik än att enbart beskriva samhället som sekulärt. Vi lever fortfarande i ett samhälle där såväl kalendern som de vanligaste sätten att markera övergångar i livet äger rum i en kristen kontext (dop, bröllop, begravning), en kontext som å ena sidan är ett kulturarv, men å andra sidan också fortsätter att vara ett av de ramverk med vars hjälp vi bringar mening och ordning i livet (här hade man dock kunnat ta ytterligare ett steg tillbaka och jämföra med hur Nordens kristna seder också på många sätt var och är "post-hedniska", med mer eller mindre stora inslag av förkristna årstidsfiranden och med en kristen kalender som bär tydliga tecken på att ha anpassats till norra Europas årscykler). 

Det nya är dock nu att den kristna kyrkan har tappat sin tidigare hegemoni över människornas föreställningsvärld. Kyrkobyggnaden må fortfarande vara platsen för de centrala livsriterna för många svenskar, men den bild som Thurfjell och af Burén ger är otvetydigt en bild av människor som försöker orientera sig i tillvaron utan att vilja erkänna vare sig kyrkan eller någon annan som överordnad auktoritet. Detta skulle kanske kunna beskrivas som en slutgiltig sekularisering av protestantismen där inte bara kyrkan utan också Bibeln till sist har förlorat sin auktoritet och där endast den enskildes samvete tycks räknas.