söndag, juni 21, 2015

Waterloo

För ett par dagar sedan firades 200-årsminnet av slaget vid Waterloo, det definitiva slutet på den serie Europeiska krig som följde på franska revolutionen. Inte minst i Sverige har jubileet hamnat i skuggan av senare tiders händelser. Inte ens ute i Europa kan det riktigt jämföras med förra årets minne av första världskrigets utbrott. Att Napoleonkriget hamnat i skuggan av 1900-talets förödelse är knappast förvånande. andra världskriget har förblivit det stora kriget i såväl i Europa som i Nordamerika, Australien, Ryssland och Östasien. Hitler har närmast blivit arketypen av ondska. Samtidigt kan första världskriget kännas igen som 1900-talets urkatastrof, händelsen som lätt bildar horisonten när vi blickar tillbaka på det senaste århundradets händelseutveckling. 

Under 1800-talet hade franska revolutionen och Napoleonkrigen en likartad status, och det är lätt att glömma hur mycket av dess efterverkningar som forfarande kan anas i dagens politiska liv. Likt första världskriget innebar franska revolutionen och de därpå följande krigen slutet på en gammal ordning, den som fortfarande kallas ancien régime. Liberalismen, konservatismen och socialismen konsoliderades som dominerande politiska ideologier ur reaktionerna på franska revolutionen. På samma sätt kunde den kamp mellan statsstödd sekularism och statsunderstödd klerikalism som präglat det politiska livet särskilt i katolska, och tidigare katolska länder, förstås i ljuset av franska revolutionens antiklerikalism.

Efter revolutionen svepte de franska medborgararméerna fram över Europa. Under republiken, och senare under Napoleons diktatur, sveptes mer eller mindre uråldriga monarkier och feodala domäner undan och ersattes först med förment rationella och jämlika republiker och sedan med nya monarkier under Napoleons släktingar och allierade. Medan Frankrikes rykte som militärmakt under 1900-talet närmast har fått ett löjets skimmer över sig dröjde sig under hela 1800-talet kvar ett minne av arméer som svept över Europa och Egypten och inte stannat förrän Moskva låg i aska (antänt av de retirerande ryssarna själva). Det är först under 1900-talet som Tyskland övertog ryktet som den agressiva parten i europeiska krig. Under 2000-talet blir det kanske Ryssland som får överta den rollen i det allmänna medvetandet.

Medan franska revolutionen i dagens Sverige oftast tolkas i positiva termer blir Napoleon betydligt svårare att förhålla sig till. Långt in på 1900-talet låg emellertid ett romantiskt skimmer över Napoleongestalten. Han var och förblev bilden av den handlingskraftige geniale härskaren som europeiska kungligheter och postkoloniala militärdiktatorer hade att mäta sig med. Det är inte för inte som han har fått ge namn åt Napoleonkomplexet.

Idag är det svårt att tänka sig en politisk ledare som på allvar skulle klä sig i Napoleoninspirerade uniformer eller utropa sig till kejsare. Kanske dröjer det inte ens hundra år till innan Hitler och Stalin är lika förpassade till historiens dunkel. Idag
kastar deras ande fortfarande djupa skuggor över det politiska medvetandet. Samtidigt finns det mycket att lära också av skeendena mellan 1789 och 1815, av en period då historien tycktes gå orimligt fort, en period som började i omkullvräkandet av vad som tidigare tyckts vara en gudagiven ordning, med försöket att ersätta denna med ett rationellt system - till att börja med ett revolutionärt republikanskt, och senare med ett imperialistiskt projekt där föga eller ingen hänsyn togs till enskilda människor - och som slutade i ett försök att återuppbygga den gamla ordningen med hjälp av en lika planerad geopolitisk konstruktion, en konstruktion som till sist skulle visa sig vara åtminstone något mer stabil, men till sist också minst lika explosiv.

fredag, juni 05, 2015

Joseph Fouché: En politikers biografi

Stefan Zweig är idag mest känd för sin självbiografi, Världen av igår, som samtidigt är en skildring av det kosmopoliska Förkrigseuropas och Österrike-Ungerns undergång under världskrigen och 1900-talets totalitära regimer (jag skrev om den i Tidningen Kulturen för några månader sen). Under sin livstid var han däremot känd inte minst för sina psykologiskt och skönlitterärt hållna historiska biografier (Världen av igår är mycket riktigt mer ett slags "Stefan Zweig och hans tid" än en klassisk självbiografi). I julas passade jag på att även läsa hans biografi över den franske revolutionären, politikern och polisministern Joseph Fouché (publicerad 1929 med titeln Joseph Fouché: Bildnis eines politischen Menschen). Här går temat på många sätt utöver såväl huvudpersonen som franska revolutionen. Istället handlar det om ett försök från Zweigs sida att analysera det slags männsika som kan bli arkitekten till en polis- och övervakningsstat, ett ämne som var nog så relevant i ett Mellankrigseuropa där totalitära rörelser var ett allt mer märkbart inslag i samhällslivet.

När franska revolutionen bröt ut var Fouché kemilärare på en katolsk skola i en fransk småstad, där han bl.a. hade umgåtts den lokale advokaten Maximilien Robespierre. När han blev invald i nationalförsamlingen väckte han emellertid dennes ogillande genom att sluta sig till de moderata krafterna. Senare skulle han dock byta sida (för första gången av många) till radikalerna i Jacobinklubben. Under skräckväldet tjänstgjorde han som nationalförsamlingens representant i Lyon, där han gjorde sig känd för såväl massavrättningar som förföljelser av katolska kyrkan. Zweig ger honom också äran av att ha varit först med att lansera den statssocialistiska doktrinen att all egendom ytterst tillhör staten och kan tas i bruk av denna vid behov. Givetvis röstade Fouché för att avrätta Ludvig XVI.

Att vara fiende till Robespierre var emellertid inte hälsosamt i skräckväldets Frankrike, ens för den mest aktiva jacobin. Med tiden återkallades Fouché till Paris och blev då ledande i intrigerna för att störta Robespierre och det styrande Säkerhetsutskottet (Comité de salut public), av allt att döma mest i självförsvar, eftersom risken för att han själv skulle arresteras verkar ha varit allt mer tilltagande. Även efter det att Robespierre ställts inför rätta och avrättats höll Fouché emellertid fast vid sin radikalism och blev därför snabbt marginaliserad av sina tidigare medkonspiratörer i den nya regeringen. Under en tid levde han i djup fattigdom, men snart fann han en ny roll och började arbeta som polisspion. Efter ett par år hade han än en gång klättrat upp till maktens tinnar och utsågs till republikens polisminister. Som sådan byggde han upp såväl ett omfattande nätverk av informatörer som en betydande privat förmögenhet. Det var också han som till sist stängde Jacobinklubben och förklarade den olaglig.

När den framgångsrike generalen Napoleon Bonaparte återvände till Paris höll sig Fouché i kulisserna medan denne förberädde sin statskupp. I en av biografins mest målande scener beskriver Zweig hur Fouché bjuder in Bonaparte och samtliga dennes medsammansvurna till middag i sitt hem. Under hela middagen nämns inte ett ord om någon sammansvärjning, endast gästlistan antyder vem som vet vad, men den blivande kejsaren måste ha vetat att han kunde bli arrensterad i vilket ögonblick som helst. Fouché agerade över huvudtaget inte mot sammasvärjningen och anslöt sig öppet till maktövertagandet först när utgången väl var tydlig. Sedan stannade han som polisminister i den nya regeringen.

När Napoleon krönte sig till kejsare blev Fouché hertig av Otranto. Samarbetet med Napoleon var emellertid inte konfliktfritt. Zweig beskriver det snarare som ett spel mellan två män som samtidigt behövde varandra och sökte makt på varandras bekostnad. Parallellt med detta pågick också maktkampen mellan Fouché och den lika kappvändande utrikesministern Talleyrand (också han minister under Republiken, Kejsardömet och det återupprättade Kungadömet). Under kejsardömet var kejsaren naturligtvis den mäktigaste. När Napoleon föll föll också Fouché (men inte Talleyrand, som redan hade gått över till motståndarna och t.o.m. kom att representera det återupprättade Kungariket Frankrike under Wienkongressen). När Napoleon kom tillbaka från Elba för att återta makten sökte Fouché upp honom i Paris och blev ånyo kejserlig polisminister. Efter Waterloo var Fouché emellertid snabb med att genomföra en statskupp och för en tid var han statsöverhuvud i en provisorisk regering. Möjligen funderade han på att återinföra republiken. Armén var emellertid redan besegrad och han kapitulerade, och tillträdde omedelbart som kunglig polisminister. När läget väl stabiliserats visade det sig emellertid att kungliga familjen, naturligt nog, var långt ifrån bekväm med att ha en polisminister som var medskyldig till avrättningen av större delen av den kungliga familjen. Fouché slutade sina dagar i total isolering i den österrikiska hamnstaden Trieste, där han som av en händelse hade varit fransk guvernör när staten intagits av österrikarna bara några år tidigare.

För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av sin fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. I Världen av igår beskriver han biografiprojektet som helt drivet av personligt intresse för Fouché som personlighetstyp, utan någon egentlig förväntan om en vidare läsekrets. Det skulle emellertid visa sig att fascinationen delades också av åtskilliga av hans samtida i mellankrigstidens Europa. Han nämner t.o.m. Fouchébiografin som en av de av hans böcker som uppskattades av ledande nazister, trots att författarens judiska bakgrund senare skulle leda till att den svartlistades. På många sätt framstår boken minst lika mycket som ett dokument över mellankrigstidens Europa som över revolutions- och Napoleonkrigens. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska oportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsarriket, tider då rättslösheten frodas och då kontrollen över information blir nyckeln till såväl makt som överlevnad, och då förlust i det politiska spelet automatiskt leder till giliotinen - eller till konstrationslägret - samtidigt som framgång leder till oinskränkt makt i ett allt mer totalitärt system.

(Som en sista detalj kan nämnas att den svenska översättningens titel i 1930 års utgåva var Joseph Fouché: En politikers biografi, men att den när andra upplagan kom 1948 ändrades till, det kanske mer neutrala, Joseph Founché: Hertig d'Otrante).